söndag 6 april 2014

Försvaret av Norrbotten 1900-1945


Det militära behovet av ett tungt försvarat lås i Norrbotten har anor tillbaka till 1820-talet. Det kom i samband med upptäckandet av det stora landet i norr, dess naturtillgångar och de första antydningarna till en industriell revolution i det då utfattiga Sverige. Den starka liberaliseringen av Sveriges ekonomi i mitten av 1800-talet, den verkliga grunden till vårt välstånd, medförde ännu större fokus på Norrland som nationens stora skattkista och ökade radikalt statens finansiella kapacitet. Stambanan började byggas på 1860-talet och kopplades ihop med malmbanan. Med värnpliktens införande på 1880-talet kom en allmän militär upprustning. Regementsorterna etablerades fullt ut med kaserner och förråd för en massarmé.

Det militära beslutet att anlägga Bodens fästning kom 1887. Boden hade då blivit Sveriges stora härläger, med placerade förband representerande arméns samtliga vapenslag och intendentur för hela den s.k. fälthären i norr. Det var här stambanan knöts ihop med Luleå vid Bottenviken och med Atlanten vid Narvik i Norge, via malbanan och gruvorna i Kiruna. De första spadtagen togs genom frivilliga penninginsamlingar, ett vanligt sätt på den tiden att åtminstone starta stora projekt i landet. 1897 års riksdag fattade beslut om att anslå kapital för uppförande av stora fortifikationsverk i Boden. Fästningen började byggas 1901, de fem huvudforten stod klara 1908, hela komplexet åtta år senare, 1916, mitt under brinnande världskrig. Kollapsen av unionen Sverige-Norge 1905 hade ökat byggtakten betydligt.


Vid den här tiden stod Sveriges gräns med det väldiga Ryssland vid Torne älv. Den hade gjort så sedan 1809 och utgjorde givetvis det ständigt underliggande surret i den svenska försvarspolitiken under de gångna hundra åren. Sveriges fältarmé om dryga 300 000 man var då uppdelad i två arméer. Den första armén ansvarade för södra Sverige och den andra för Norrland, med stab i Boden. Så väsentlig betraktades Norrbotten. De båda arméerna delade på sammanlagt sex arméfördelningar och en kavallerifördelning, Sveriges motsvarigheter till divisioner, ungefär. Till dessa följde ett antal oberoende kårförband. Fördelningen av styrkorna mellan arméerna var mycket säsongsbetonad. Ryssen förväntades komma antingen landvägen över Norrbotten – ett vinterscenario – eller via landstigning över Östersjön eller Bottenhavet längre söderut – sommarscenariot. Detta strategiska synsätt lade än större press på stambanan och Boden.

Fienden skulle mötas vid Torne älv, det huvudsakliga stridsområdet skulle bli därifrån till Kalixälven, med Luleälven som ytterligare linje att falla tillbaka på. I detta strategiska scenario kunde Bodens fästning inte ge understöd överhuvudtaget, dess artilleri och manskap var enbart till för Boden. Därför hade det redan från början funnit ett starkt Kalixargument i de militära och politiska diskussionerna. Det hade mycket väl kunnat bli så att fästningen i Boden hamnat betydligt längre österut, inte för nära gränsen dock, så att det kunde överrumplas vid en blixtattack, utan snarare någonstans i anslutning till Kalixälven. Motargumentet var att en sådan fästningsplacering kunde inringas genom en landsättning av trupp i Luleåtrakten. Kustartilleriets bildande 1902 inledde anläggandet av det som skulle bli Spärrbataljon Luleå. Bodenargumentet gick segrande ur den allmänna debatten, men under 1900-talets första decennier fördes diskussionen vidare. Den defensiva strategin i Norrbotten krävde en omedelbar förstärkning i österled, med ytterligare befästningar och artilleriunderstöd.

Byggandet av Bodens fästning
1930 års försvarsbeslut, givetvis påverkad av den allmänna nedrustningen sedan första världskrigets slut, drog slutsatsen att Sovjetunionen, via det nu fria Finland, kunde komma med upp till fem divisioner, eller 75 000 man, över Torne älv. Med facit i hand var det en realistisk uppskattning, rent numerärt. Sverige skulle försvaras genom en defensiv strategi som skulle utnyttja Torne, Kalix och Råne älvar, varvid fienden definitivt skulle stoppas vid Luleälven genom understöd från Bodens fästning. För detta ändamål hade man i första hand lokalt rekryterade soldater, inklusive landsstorm. Fältarmén, dåtidens övre Norrlands trupper, med soldater från Syd- och Mellansverige, bestod av två infanteriregementen och två artilleriregementen. Norrbottens infanteriregemente, I19, och Bodens artilleriregemente, A8, var avsedda för Bodens fästning. Gränsförsvaret skulle skötas av Västerbottens infanteriregemente, I20, samt Norrbottens artillerikår, A5. Till detta kom understöds- och underhållsförband. Sammantaget kanske 25-30 000 man.

Det här var däremot inte realistiskt. Det var nog inget fel på försvarsviljan, lokalkännedomen och acklimatiseringen hos åtminstone de lokala enheterna. Inte heller antalet utgjorde något större problem, ett förhållande 3/1 i defensiv krigföring är godkänt. Nej, det var tillgången på utrustning och utbildning som var akilleshälen för den svenska armén på 1930-talet. Man led brist på artilleri, automatvapen, pansar- och luftvärn, samt transporter. Norrbotten hade ännu inget fast flygvapen. När andra världskriget bröt ut 1939 hade Sverige ett kompani infanteri och det fasta luftvärnet vid Bodens fästning i beredskap. Den innestående kontingenten under värnpliktsutbildning kunde inte användas. Den inledande, av regeringen kommenderade, mobiliseringen innebar 25 000 man till fältarmén och 27 000 landsstormsmän. Norrbottens andel av dessa var totalt 2 400 man. Värt att notera var att dessa första trevare även bestod av att mindre svenska enheter utförde rekognosering in på finskt territorium. Det fanns en överenskommelse med Finland att fienden skulle mötas redan hos dem. Dessa operationer avbröts dock, då svenska regeringen avslog direkt militärt bistånd till grannlandet.  Förfarande kom i vart fall att utgöra en beståndsdel i den senare uppsättningen av den svenska frivilligkåren i Finland.
Svenskt kavalleri i Norrbotten


Kalixlinjen föddes i samband med krigsutbrottet 1939 och innebar ett förverkligande, åtminstone i delar, av det gamla argumentet för Kalix, men nu parallellt med Boden. Beslut togs om att betongförstärkta värn, förbindelselinjer och stridsvagnshinder skulle uppföras i djupled, med Kalixälven som bas. De nyinryckta soldaterna sattes i arbete vid sidan av övningarna. Rent mobiliseringsmässigt innebar krigsutbrottet en förstärkning av lokalförsvarsförbanden i gränsområdet med blott en bataljon infanteri. De långvariga förhandlingarna mellan Finland och det aggressiva Sovjetunionen såg ut att ha kommit in i en mera positiv fas den hösten. Istället hade de baser utmed Östersjön som Sovjetunionen avkrävt de baltiska staterna väckt huvudbry hos den svenska militären. Finska vinterkrigets utbrott i november 1939 innebar en radikal uppgradering av försvarsförmågan. En s.k. partiell mobilisering, steget innan allmän mobilisering, kommenderades av regeringen den 2 december. Två arméfördelningar, delar av den 5: e och hela 6: e, skulle föras till Norrbotten och bilda stommen i II armékåren under generalmajor Archibald Douglas. I Norrbotten var mobiliseringen allmän, allt manfolk ur huse. Totalt med II kåren, Bodens fästning, lokalförsvarsförband och landsstorm, hade Sverige närmare 100 000 man, en fjärdedel av hela armén, i Norrbotten.

Vid sidan av omfattande vinterövningar fortsatte byggandet av Kalixlinjen under de inledande månaderna av 1940, nu i snabbare takt. Lärdomar från Finland gjorde att man förutom befästningsverk satsade på genuin träning av soldaterna. I Finland hade svenska officerare sett hur viktiga de lokalt rekryterade soldaterna var, deras kunskaper om landskapet, erfarenheten av jakt och klimatet, spelade en stor roll. Man förstod att om ryssen kom skulle de vara svagare utbildade, värnpliktiga gossar från sydligare breddgrader, oförberedda på snön och kylan. Kanske skulle nu inte ens numerären vara ojämn längre. Dock, bristen på materiell och vapen var fortfarande problem.

General Archibald Douglas


Sverige hade tre generella försvarsriktningar att spela med: A: Sovjetunionen anfaller, antingen genom Finland i norr, eller över Östersjön i söder. B: Tyskland anfaller i söder. C: Västmakterna anfaller, ett scenario som inte alls var helt otänkbart perioden 1939-1940. Storbritannien hade agerat diplomatiskt mycket aggressivt på Sveriges handel med järnmalm till Tyskland. Hot om bombanfall mot Göteborgs hamn och militär intervention i NorgeotHHh hade förekommit. När tyskarnas Operation Weserübung, d.v.s. invasionerna av Danmark och Norge, sattes igång den 9 april 1940, trodde norrmännen först att det var britterna som kom. Sverige togs på sängen fullständigt. Den partiella mobiliseringen hade avblåsts. Västkusten, från Mölle i söder till den norska riksgränsen i norr, hade en total beredskapsstyrka på motsvarande en infanteribataljon, 800 man. I norr hade avvecklingen av II armékåren inletts. Den fick nu skyndsamt avbrytas och många soldater fick inställa sig i Värmland istället och general Axel Rappes I armékår. General Douglas fick å sin sida vända stridsriktningen för resterna av sin kår västerut. Oron var stor för att tyskarna, som nu var indelta i hårda strider om Narvik mot norska och allierade förband, skulle få för sig att fortsätta utmed malmbanan mot malmfälten i syfte att definitivt säkra tillförseln av järnmalm. Så blev det nu inte.

Istället inleddes nu den långa beredskapstiden där soldater avlöste varandra i en ständig ström. 1941 uppfördes Norrbottens flygflottilj, F21, i Luleå, vilket bokstavligen innebar ett lyft för försvaret av landsändan. Ett nytt skarpt läge, med förstärkta positioner i Sverige, uppkom i september 1944 då Finland, enligt fredsavtal med Sovjetunionen, jagade tyskarna ur landet. Under beredskapstiden skapades ett eget försvarsområde för Kalixlinjen 1943, med stab i Morjärv, tre och en halv mil norrut utmed älven från Kalix. Det gick inledningsvis under namnet Morjärv försvarsområde, men blev sedan Kalix försvarsområde, Fo 67. Vid den tiden levde ca 47 000 invånare inom försvarsområdet. Totalt skulle en halv miljon män och kvinnor tjänstgöra i Norrbotten under åren 1939-1945. En stor del av tiden gick åt till att förstärka och förbättra befästningar, men också vägar byggdes. Man fortsatte också det intensiva övandet och ganska snart insåg man att de vanliga skyttebrigaderna inte räckte till för Norrbotten. Det väglösa landskapet, den stränga kylan och snön, hindrade gruppering av konventionellt infanteri, artilleri o.s.v. Dessutom måste pansar introduceras uppe i norr.

Svenska pansarskyttar

Det var därför under beredskapstiden som grunden lades för de kommande Norrlandsbrigaderna, med banddrivna förband som kunde strida oavsett terräng och årstid. Det var här det svenska försvaret för det stundande kalla kriget skapades.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar