söndag 20 april 2014

Apokalypsens mörka hjärta


Finns där litteratur som inte är möjliga att konvertera till filmmanus och ytterst till den vita duken? Det var frågan för dagen till lektören i dramatiskt skrivande på University of Southern California School of Cinema-Television i Los Angeles. Det var i mitten på 1960-talet och studenterna, som nu vetgirigt stirrade på sin lärare, var bl.a. George Lucas och John Millius. Svaret på frågan blev att lektören bad att få återkomma nästa vecka, då han hade en aning om det, men behövde förbereda sig.

John Millius, en uppkäftig tjugoåring vid den tiden, med huvudsaklig bakgrund som surfare och beatnik, var redan känd i vida akademiska kretsar som en suverän historieberättare och författare – a badboy mad genius in a teenager’s body. En film av Akira Kurosawa, antagligen De sju samurajerna, hade dragit honom till filmstudierna. Snart skulle han söka värvning i US Marines, han ville till the shit in Vietnam, men blev nekad p.g.a. astma. Desillusionerad stannade han i filmens värld, med kreativ riktning åt ett speciellt håll.


Dramalektören återkom veckan därpå och höll upp en bok framför studenterna. – Den här boken, förklarade han, kan inte konverteras till film. Många har försökt, Orson Welles ville ha den som första projekt för RKO, men gjorde Citizen Kane istället. John Millius stirrade storögt. – Det var det bästa man kunde ha sagt till en aspirerande filmstudent på 1960-talet. Boken som hölls upp, en tummad pocketversion, var Joseph Conrads Heart of Darkness, först utgiven i bokform 1902. Orson Welles hade gjort den som radioteater för CBS Radio 1938, men inte som film, alltså. John Millius började omedelbart arbeta vid skrivmaskinen.

Joseph Conrad hette egentligen Józef Teodor Konrad Korzeniowski (1857-1924), han var polack och kom från dagens norra Ukraina. Han emigrerade till Storbritannien och satsade på att bli sjöbefäl, men började snart även skriva. Under det brittiska imperiets kulmen gav Conrad ut en rad noveller och böcker, varav flera blivit moderna kult-klassiker, som Nostromo, The Secret Agent och så, Heart of Darkness. Mörkrets hjärta handlar om en befälhavare på en ångbåt som kör en handelsrutt utmed en afrikansk flod. Han får i uppdrag att stäva längst ut i djungeln för att hämta en Mr. Kurtz, en representant för bolaget som anses ha blivit galen. Färden blir en resa in i människans mörka hjärta, där all moral vittrat bort och korruption och terror härskar. Boken var baserad på Conrads egen erfarenhet i en liknande yrkesroll utmed Kongofloden på 1890-talet.


John Millius hamrade snabbt fram en adaption av Joseph Conrads bok och kallade den Apocalypse Now. Han förlade handlingen till Vietnamkriget, som då var en aktuell realitet. Kapten Benjamin L. Willard, får i uppdrag av armén att bege sig uppför Mekongfloden för att oskadliggöra en överste Kurtz, som uppenbarligen blivit galen. Millius manus var en actionfilm, med en grand finale där kapten Willard, understödd av US Air Cavalry, sopade banan med Kurtz nattsvarta kommando i djungeln. Hans vän George Lucas önskade regissera filmen efter det att han färdigställt sin debutfilm, THX 1138. Tanken var att Apocalypse Now skulle bli en slags dramadokumentär, ungefär som Gillo Pontecorvos The Battle of Algiers, inspelad på plats i Vietnam, med full uppbackning av amerikanska armén.

Millius kunde dock sin historia väl och överste Kurtz hade faktiskt en verklig förlaga. Tio år tidigare, efter Nordvietnams invasion av Laos 1958, hade USA engagerat sig i det uppkomna inbördeskriget. Man stödde den sittande laotiska monarkin med vapen, kapital och know how. I första hand med det kinesiska Hmongfolkets stöd skapades en omfattande gerillaarmé som leddes av CIA instruktörer i djungeln. När John F. Kennedy blev president 1961 drogs denna verksamhet undan och samtliga CIA Operatives måste evakueras. Längst in i djungeln fanns en viss Anthony Poshepny, även kallad Tony Poe, en f.d. elitsoldat ur Marinkåren under andra världskriget. Poe vägrade att komma tillbaka och när CIA hotade att sända in specialtrupper för att neutralisera honom, hämtades han hem av sina kollegor. Dessa män har sedan dess uttryckt sin bedrövelse över den ändrade policy USA genomförde under Kennedy, från ett förhållandevis billigt, effektivt, lågintensivt krig i Laos, till ett dyrt, ineffektivt, fullskaligt krig i Vietnam. En viktig poäng som reflekteras i kapten Willards state of mind*.



Det blev 1970-talet och Lucas: s science fictionprojekt THX 1138 hade blivit en flopp – dock snart en kult-klassiker som slungade Lucas vidare till Star Wars. George Lucas var då inblandad i skapelsen av American Zoetrope, ett oberoende filmbolag i San Francisco, tillsammans med det nya regissörsoraklet Francis Ford Coppola. Coppola hade haft tre otroliga framgångar på raken med The Godfather, The Godfather II och The Conversation och var mångmiljonär vid det laget. Zoetrope stod på randen till att starta en serie av mindre, artistiska filmer, vilket var bolagets egentliga mål. Coppola, som alltid haft en ådra för pengar, menade att man behövde ytterligare en Box Office Hit för att säkra ekonomin. Lucas hade tidigt visat Millius: s Vietnammanus för Coppola, som var klart imponerad. Apocalyps Now var ett fix och färdigt manus som kunde exploateras för Zoetropes räkning. Vem skulle regissera? John Millius var mitt i sina egna debuter som filmmakare, Dirty Harry (manus), Dillinger (manus & regi) och var i full färd med The Wind and the Lion. Lucas hade just haft sin succé med American Graffiti och hade ingen lust med att filma i djungeln längre. Så jobbet föll på Coppola själv.

1975 hade USA varit ute ur Vietnam i tre år. Samma år intog Nordvietnams armé Saigon och deras ockupation av Sydvietnam var fullbordad. Coppola hade förkastat idén att göra Apocalyps Now till en liten produktion, men att i detta skede göra en storfilm med Vietnamkriget som bakgrund var minst sagt ett vågspel. Han hade dock så pass stort inflytande att han fick United Artist att pynta startkapitalet mot distributionsrättigheterna. Zoetrope stod som producent, men hela det ekonomiska ansvaret var skrivet på Coppola personligen, så pass trodde han på idén. Man valde att skjuta filmen på Filippinerna av två skäl. Ett: Eftersom Pentagon förkastade manuset, måste man finna all militär utrustning någon annanstans. Det fanns gott om amerikansk militär överskottsmateriell i Sydostasien vid den här tiden och Filippinerna var storkonsument. Två: Filippinernas diktator Ferdinand Marcos var dessutom så korrupt att Coppola kunde köpa och hyra military hardwhare direkt från honom, särskilt de många helikoptrar som blivit filmens signum. Med facit i hand och med hänseende till Apocalyps Now: s enastående grandiosa scenografi, är det enkelt att konstatera att filmen aldrig kunnat göras på annan plats än på Filippinerna i mitten av 1970-talet. Men med detta kom också problem.

Tony Poe

Inspelningen startade den 1 mars 1976. Från början skulle kapten Willard spelas av Harvey Keitel, men efter en dryg veckas arbete ändrade Coppola sig och man letade istället fram Martin Sheen, som en gång prövat för Al Pacinos roll i Gudfadern. Orsaken till Keitels frånfälle är dunkel. Coppola har sagt att Keitel hade svårt att spela iakttagare, vilket var Willards roll i manuset. Keitel har långt senare påpekat att hans bakgrund som US Marine ställde till det för Coppola. Keitel köpte således inte rollen som Willard i dennes aktuella situation. Andra f.d. Vietnamveteraner som deltagit i Apocalyps Now och senare kritiserat porträtteringen av kriget i en annars enastående film, är skådespelarna L. Lee Ermey och Scott Glenn. Ermey, i egenskap av tidigare Honorary Gunnery Seargent USMC, var anlitad i Apocalyps som militär rådgivare och spelade bl.a. helikopterpilot. Scott Glenn gjorde kapten Colby, Willards föregångare, vars brev hem till hustrun satte armén på spåret efter Kurtz vanvett. Vietnamveteraner är allmänt mycket kritiska till hur de framställs i amerikansk film, vilket är en av anledningarna till att Coppola senare gjorde filmen Gardens of Stone (1987), som balanserar det förhållandet**.

I rollen som överste Kurtz valde Coppola Marlon Brando, en skådespelare som fortfarande vid den tiden lockade en hel del stjärnkvalitet. Brando tog emot manus, Conrads bok och ett förskott på en miljon dollar. Han lovade vara redo för kameran senare under processen. Inspelningen drog med stora problem redan från början. Helikoptrarna lånades endast från filippinska flygvapnet. De kostade skjortan eftersom Coppola måste betala för all extra bränsle och övertid för piloterna. Hela tiden kallades helikoptrarna bort för att bekämpa kommunisterna i bergen. Det var en logistisk mardröm. En omfattande orkan slog ut inspelningen i tre veckor. Bruket av droger var vitt spritt och folk skadade sig hela tiden, eller helt enkelt försvann. Martin Sheen, 36, drabbades av hjärtinfarkt mitt i alltihop och försvann i nästan en månad. Många av de oförglömliga scener som finns i Apocalyps Now, som t.ex. den med fransmännen i djungeln och den katastrofala kontrollen av den vietnamesiska flodbåten, skapades för att sysselsätta teamet medan problem måste åtgärdas. Den inledande scenen i filmen, med Sheen i hotellrummet, hög och full om vartannat, kom till medan man repade sig efter orkanen. Coppola drev Sheen till att blotta sitt inre kaos och det man ser i scenen är inte spel. Ett tag var man rädd att den blodige skådespelaren skulle ge sig på Coppola.



Coppola intecknade allt han ägde för att betala löner och räkningar. Media i USA började undra ifall orakelregissören blivit lika galen som Kurtz. När väl Marlon Brando anlände till Filippinerna var han nästan oanvändbar. Hög som ett hus, kraftigt överviktig, kontinuerligt ätandes mango och omgiven av två mycket unga flickor från Söderhavet, var han helt oförberedd. Han hade varken läst manuset eller Conrads bok. Coppola var förtvivlad. Han hade bara tre veckor kvar innan han av ekonomiska skäl måste ställa in fortsatta inspelningar. Tillsammans med en motvillig Brando försökte han improvisera ett slut på filmen. Vid det här laget hade Coppola skrivit om slutet på manuset. Han gillade inte den avslutande våldsorgien. Han tyckte att filmen redan hade en spektakulär helikopterbatalj. Så det fick bli det psykodeliska slutet, även mycket p.g.a. Brandos tillstånd. Inspelningen avslutades den 21 maj 1977.

Apocalyps Now klipptes i Paris, så att inkasserare av skulder inte kunde få tag i filmen. Den hade premiär den 15 augusti 1979. Det var den första med Dolby Stereo 70mm Surround Sound, mycket tack vare George Lucas. Filmen blev en stor succé, den kammade hem en räcka Oscars 1980 och återställde Francis Ford Coppolas ekonomiska förehavanden. Apocalyps Now måste anses vara en av de största filmerna i historien, precis så storslagen och episk som regissören ville ha den. Den är ett sant mästerverk och med tanke på de sanslösa svårigheterna ett närmast obegripligt mästerverk. Förutom den uppenbara skickligheten hos Francis Ford Coppola, hans outslitliga produktionsteam, fotografen Vittorio Storaro och scenografen Dean Tavoularis, castingen av Robert Duvall i rollen som överstelöjtnant Killgore, så var det faktumet att man hade ett duktigt manus att gå efter. På senare tid har Coppola hyllat John Millius för filmens tillkomst, att det var han som skapade Apocalyps Now. Det är enkelt att förstå det, för det är hans penna – han skriver alla scener för hand inledningsvis – som skapat alla de oförglömliga ögonblicken i denna film.

Lee Ermey

- I love the smell of napalm in the morning.

- It smell’s like victory.

Filmens titel, Apocalyps Now, var kom den ifrån? Enligt John Millius, i en nylig intervju med Francis Ford Coppola, kom titeln till honom i samband med att hippierörelsen dök upp i 1960-talets mitt. Han hade mycket svårt för deras känslobaserade, obildade argumenterande. Hippies talade om verkligheten under ett ständigt narkotikarus. Millius ansåg därför att deras peaceknappar med texten Nirvana Now var en hjärndöd önskan om en quick fix på meningen med livet. Så istället blev det Apocalyps Now***.




* I Millius manus tillhör kapten Willard MACV-SOG, Military Assistance Command, Vietnam – Studies and Observation Group, en kombinerad Army-CIA grupp som utförde hemliga operationer I Sydostasien. MACV-SOG var samma organisation som drev motståndet mot kommunisterna och Vietnam i Laos under 1950-talet.

** Francis Ford Coppola får anses vara typiskt amerikanskt ambivalent mellan höger och vänster i politiken. 1988 gjorde han Tucker: The Man and His Dream, ett mycket personligt porträtt av Preston Tucker, en man som kunde ha blivit en storartad bilfabrikör med eget märke. Coppolas far hade varit reklamfilmsmakare för Tucker och fick som betalning, när allt var över, 8 st. Tucker-bilar i gåva, vilket gjorde familjen Coppola till världens största samlare av denna fantastiska raritet. Dessa 8 bilar gick i pant för Apocalyps Now. Coppolas film om Tucker är bland det närmaste – och bästa – man kommer på den vita duken till Ayn Rands Atlas Shrugged.


*** John Millius räknas till en av Hollywoods främsta manusförfattare och s.k. script doctors. Han har arbetat för de flesta namnkunniga filmmakare, inte minst Steven Spielberg, som ofta använder honom som bollplank. John Millius befinner sig långt ut på den amerikanska högerkanten och kallar sig själv för en zen anarkist.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar