torsdag 3 april 2014

Anadyr


Anadyr är en flod, ett mindre delta, en bukt och en stad. Allt ligger beläget i den autonoma ryska regionen – en okrug – vid namn Tjuktjien. Det här är ett kargt och ödsligt landskap på hela 737 300 kvadratkilometer, nästan dubbelt så stort som Sverige, men med endast 50 000 invånare. Anadyr är dess administrativa centrum med inte fullt 14 000 invånare. Det är Rysslands allra östliga stad, eftersom Tjuktjienhalvön nästan rör vid USA: s till ytan största och allra västligaste belägna delstat, Alaska. Det är enbart det 85 kilometer breda Berings sund mellan dem. Det är exakt av den anledningen den sovjetiska krigsmakten lät döpa sin mest offensiva och hemlighetsfulla kärnvapenplan under det kalla kriget till Operation Anadyr.

I korthet innebar Operation Anadyr att med början i juni 1962 förflytta robotar av medeldistanstyp, tillsammans med kärnladdningar, från magasin i Sovjetunionen, över Atlanten och till den av kommunismen fängslade ön Kuba. Där skulle de monteras upp på sina ramper och ställas redo för användande. Syftet med operationen var att ge Sovjetunionen och Warszawapakten ett strategiskt övertag gentemot USA och NATO, genom att etablera en s.k. förstaslagsverkan mot den amerikanska kontinenten. Från sina baser på Kuba kunde Operation Anadyr innebära att hela USA, förutom Seattle och Alaska, kunde nås inom en tidsrymd på ner till endast fem minuter. Anadyr var både en listig militär plan och en operation av omfattande hemlighetsmakeri och möjliggjord förnekande, kanske det främsta exemplet på sovjetisk s.k. Maskirovka.

Bakgrunden till operationen var i första hand den att USA i slutet av 1950-talet kopplat greppet om ledarpositionen vad gällde kärnvapenutveckling. Även om man hade varit först med atombomben, så härskade en naivitet i amerikansk utrikespolitik fram till ungefär 1948, då Tjeckoslovakien ockuperades första, eller andra gången – beroende på hur man ser det – av sovjetisk militär. Det var också det året som Sovjetunionen briserade sin första atombomb. Sovjet hade tillgång till bättre raketteknik sedan kriget och fick ett försprång i början av 1950-talet. Men 1962 hade USA vänt på positionerna. Det var inte bara det att man skaffat sig förstaslagsverkan genom användande av B-52 bombare i luften och atomubåtar under havsytan, man hade också omringat det väldiga Sovjetunionen med markbaserade robotar placerade i olika allierade länder. Den fria världen kunde därmed trycka tillbaka kommunisternas aggressiva agenda. Eisenhower-administrationen i Washington DC – The Sunshine Administration – hade varit nöjd med detta så långt.

Nikita Chrusjtjov

Sedan var det Kuba, som efter revolutionen 1959, understödd av Sovjetunionen, placerat en kommunistisk lydstat på USA: s förstekvist. Kubas nye ledare, Fidel Castro, hyllades av den kommunistiska världen och även bland många intellektuella i västvärlden. Castro öppnade för sovjetisk, militär inblandning på Kuba, även om USA klart signalerade att man aldrig skulle acceptera en sådan manöver. Sovjetunionen, under kommunistpartiets förstesekreterare Nikita Chrusjtjov, hade på sin sida ett liknande synsätt rörande Berlin. Kreml, i samarbete med kommunisterna i Östtyskland, hade fullständigt misslyckats med att kväsa Västberlin, som stod under de västallierades kontroll. Kuba och Västberlin skulle fungera som mycket framskjutna irritationsmoment för diplomatin mellan Washington och Moskva när nu utvecklingen gick in på 1960-talet.

1960 blev John Fitzgerald Kennedy vald till USA: s 35: e president. Han valdes med minsta möjliga marginal till vicepresidenten Richard M. Nixon. Mer än så var det inte för en president som historien beskrivit närmast som en revolution. Där fanns stora förhoppningar och Kennedy hade presenterat sig själv som något nytt och fräscht. Det fanns en vilja i den nya administrationen att ändra på förhållandena i det kalla kriget och i terrorbalansen. Det talades om fred. Kennedy startade starkt med att inte backa upp den redan på papperet hopplösa invasionen av Kuba i april 1961, utförd av en brigad på 2 500 exilkubanska frivilliga. Resultatet blev fullständigt fiasko i Grisbukten, med hela brigaden dödad, sårad eller tillfångatagna. Kennedys åtgärd gick som en stöt genom USA och öppnade ögonen på Sovjetunionen och Nikita Chrusjtjov. Den sovjetiske ledaren började odla en uppfattning om att Kennedy inte var man för sitt ämbete. Antagligen var det därför han accepterade en inbjudan till diskussioner i Wien redan i juni. Det var ett svar på sammanbrotten i de diplomatiska relationerna mellan USA och Sovjetunionen från 1960, men det var också ett sätt för världens mäktigaste män att mäta upp varandra.

R-12 Dvina

Samtalen skulle pågå på både de amerikanska och sovjetiska ambassaderna i den österrikiska huvudstaden. De startade den 4 juni och var en prövning för den unge, amerikanske presidenten. Samtalen handlade i första hand om Berlin och även om Kennedy aldrig vek från sin ståndpunkt, så blev han mycket hårt åtgången av den ärrade politiske sluggern Chrusjtjov, en man som överlevt Stalin och som bokstavligen gått över lik under sin karriär i det sovjetiska kommunistpartiet. Den flintskallige partisekreteraren hotade och lovade ond bråd död om amerikanerna utvidgade sina lovar kring Sovjetunionen. Berlins timmar kunde vara räknade. Situationen var så illa att sovjetiska diplomater drog undan sina amerikanska kollegor bakom kulisserna och uppriktigt oroligt frågade om de verkligen hade för avsikt att låta deras president förnedra sig så*. Konferensen i Wien ledde inte till någonting, annat än att man var överens om att inte vara överens, men när Chrusjtjov kom hem till Kreml var han triumfatorisk, han kände att han nu visste var han hade Kennedy – i stutabåset. Kennedy å sin sida trodde sig ha lärt sig något, att Kremls fokus låg på Berlin – men i så fall, undrade CIA, vad var det som fick ryssarna att tro att de så kunde hota Berlin utan att USA åter skulle agera å berlinarnas vägnar?

Operation Anadyr igångsattes nästan exakt ett år efter konferensen i Wien, d.v.s. i juni 1962. Den var välplanerad och mycket arbete hade lagts ner på att involvera kubanerna i operationens omständigheter. Problemet i det sammanhanget var att implementera den sovjetiska högteknologin i ett land som initialt gått i regression under den inledande revolutionen. Hemligheten fick inte röjas, Sovjetunionen hade enligt avtal med USA understrukit kravet på att Kuba inte fick förstärkas militärt annat än med instruktörer, ungefär som USA agerat i Vietnam fram till nu. Kreml insåg givetvis att operationen inte kunde hållas hemlig i all evighet, men önskan var att Anadyr inte skulle bli avslöjad av USA förrän samtliga enheter var installerade på Kuba – och även då skulle man förneka dess närvaro. En gigantisk kampanj av vilseledning stod i startgroparna, ämnade för västvärldens politiska vänsterläger och den snart spirande fredsrörelsen. Det lades stor vikt vid detta, eftersom Operation Anadyr var ett sådant radikalt brott mot de ingångna protokollen.

Räckvidd

Det rörde sig om sammanlagt 60 000 man sovjetisk militär som skulle förflyttas till Kuba. Fem kompletta missilregementen, tre R-12 Dvina (NATO beteckning: SS-4 Sandal) och två R-14 Tjusovaja (SS-5 Skean). Sammanlagt 87 stridsspetsar, från 1 till 2.3 Megaton** med aktionsradier på mellan 2 000 och 3 700 km, från totalt 24 st. avskjutningsramper. Dessa enheter understöddes av två flygregementen, ett med 42 st. Iljusjin Il-28 bombare och ett med 40 st. Mikojan-Gurevitj MiG-21 jaktplan, samt två luftvärnsdivisioner. Till detta knöts fyra mekaniserade infanteriregementen samt underhållsförband. Tanken var att ryssarna skulle vara helt självförsörjande och separerade från kubansk militär och infrastruktur. Förflyttningarna skulle ske med 86 lastfartyg*** som tillsammans ämnade utföra 180 resor. Allt monterades ner i delar och skeppades ut under strikt sekretess från följande sovjetiska hamnar: Baltisjk i dagens Kaliningrad, lettiska Liepaja, ukrainska Sevastopol, Feodosija och Mykolajev, georgiska Poti och ryska Murmansk samt Kronstadt vid Leningrad. Från sammanlagt tre utskeppningshamnar passerade således dessa kärnvapen förbi och genom svenskt territorialvatten. Operation Anadyr såg ut att fungera friktionsfritt och var ytterst ett resultat av två sovjetiska militärers slit, generallöjtnanten vid armén och två gånger Sovjetunionens hjälte Issa Alexandrovitj Plijev (1903-1979), som under uppbyggnadsfasen var sovjetisk militärkommendant på Kuba, samt viceamiralen Giorgi Abashvili (1910-1982), ansvarig för sjöoperationen och general Plijevs ställföreträdare på Kuba.

Fidel Castro, Kubas diktator, hade inledningsvis, när ryssarna presenterade honom med Operation Anadyr på hösten 1961, varit skeptisk till förfarandet. Han hade skrämts av det misslyckade invasionsförsöket vid Grisbukten och levde med en växande paranoia rörande CIA: s nästa steg. Vad vittnesmål från sovjetiska källor gör gällande var att Castro snart ändrade uppfattning, när han såg hur säkra ryssarna såg ut att vara. Han var också under kraftig påverkan av sin löjtnant, Che Guevara, som hade en betydligt mer aggressiv hållning. Till sist blev kubanernas entusiasm ett irritationsmoment för de betydligt kyligare ryssarna och ömsesidiga varningar utfärdades mellan den sovjetiska militären på ön och Kreml. Även från kubanskt och amerikanskt håll har det kommit starka indikationer på att Castro och Guevara i slutet var övertygade om att kärnvapnen skulle användas mot USA, att de även önskade detta. Detta är då ytterligare en spik i kistan för den västerländska vänsterrörelsens beundran för revolutionären Fidel Castro och martyrhelgedomen Che Guevara, när de båda fanatikerna önskade nukleärt holocaust på världens befolkning.

R-14 Tjusovaja

Den vanligaste versionen av hur amerikanerna upptäckte vad som var i görningen är en serie fotografier som tagits från hög höjd av en Lockheed U-2, föreställande en samling SS-4 Sandal missiler i den kubanska djungeln. Men planet flög inte över Kuba på måfå, de agerade på en order genererad av CIA och överflygningarna skedde i en specifik tidsrymd, 5-14 oktober 1962. CIA hade fått nys om Operation Anadyr genom det brittiska MI6, som reagerade på uppgifter från en man de kände allt för väl, Oleg Vladimirovitj Penkovskij, överste vid GRU. Penkovskij var s.k. dubbelspion, d.v.s. samtidigt som han aktivt spionerade på väst gav han fienden uppgifter om sovjetiska kärnvapen. Britterna ansåg att Penkovskijs motiv var rädslan för kärnvapenkrig, att någon måste agera säkerhetsventil i en så tillspetsad situation. Penkovskij hade sedan 1961 delgivit väst Sovjetunionens faktiska kärnvapenarsenal, som var mindre än man trott, samt de uppenbara tekniska problem man hade. President Kennedy hade visat särskilt intresse för hans uppgifter.

Mycket tidigt på morgonen den 16 oktober 1962 promenerade National Security Advicer McGeorge Bundy tillsammans med chefen för CIA, John McCone, in i det ovala rummet i Vita huset och informerade, med bildbevis, president John F. Kennedy att ryssarna hade kärnvapen på Kuba. Det amerikanska utrikesdepartementet samt försvarsminister Robert McNamara hade meddelats strax efter midnatt. Kennedys reaktion var som om han fått en rungande örfil och tretton skräckfyllda dagar, kallad Kubakrisen, tog nu vid. Kennedy fattade två omedelbara, till synes kontradiktiska beslut, ett kärnvapenkrig måste undvikas och de ryska kärnvapnen på Kuba måste försvinna. Den stora frågan var, varför i hela världen riskerade Nikita Chrusjtjov världsfreden med denna gärning? Intressant nog, ett officiellt besök av Sovjetunionens utrikesminister Andrej Gromyko var inplanerad till den 18 oktober. USA höll låg profil inför mötet, men Kennedy tryckte särskilt på sovjets tidigare löften rörande Kuba. Gromyko log och ljög honom rakt i ansiktet.

Fidel Castro och Chrusjtjov

Klockan tre på eftermiddagen den 22 oktober höll Kennedy ett TV-tal till det amerikanska folket, där han avslöjade vad man funnit ut, att det var absolut oacceptabelt och att en marin blockad var under väg för att hindra fortsatta placeringar av kärnvapen på Kuba. Det var så världen fick veta det. Talet var ett indirekt hot riktat mot Kreml och Chrusjtjov fick kvitto på att han missbedömt den unge presidenten. Blockaden var Robert McNamaras idé och det var det bästa man hade under rådande omständigheter. Kennedy hade att bolla med ryssarnas intentioner och den egna militärens stridslystnad. Sovjetunionen svarade med att blankt neka till USA: s påståenden. Ännu hade amerikanerna inte visat världen bildbevisen, men det skulle ändras den 25 oktober, då USA: s FN ambassadör, Adlai Stevenson, tvålade till Sovjetunionens ambassadör Valerian Zorin, för tillfället ordförande i säkerhetsrådet, med att i direktsänd TV visa stora planscher med bildbevisen.

Kubakrisen löstes mycket genom Kennedys insikt i att hans motpart, Nikita Chrusjtjov, på något vis måste ges möjlighet att krypa tillbaka till utgångsläget, utan att tappa ansiktet internationellt. I jämförelsen med sin egen situation med Pentagon, förstod han att det inträffade var något som ryssarna inte tänkt igenom ordentligt, något som hade satts i rörelse och måste nu göras ogjort. Indikationer på att så var fallet kom från två håll. Det ena var Sovjetunionens USA-ambassadör i Washington DC, Anatolij Dobrynin, som var bekant med Kennedys bror Robert. Dobrynin visade tecken på sådan stress att amerikanerna blev övertygad om att han inte var med på det ryska tåget, något Robert Kennedy fick bekräftat under kommande hemliga möten med honom. Ytterligare besked kom från ett mycket oväntat håll.

På plats i Kuba

Vad som samtidigt hände i Moskva är fortfarande höljt i dunkel. Hur diskussionerna fördes i Kreml känner ingen till, endast bedyranden att ingen i Ryssland ville ha krig. Den 26 oktober begärde reportern på ABC News, John A. Scali, tillträde till president Kennedy. Han bodde granne med presidentens närmaste politiske rådgivare, Kenneth O’Donnell. Scali berättade att en av hans främsta ryska kontakter var en viss Alexandr Fomin på den sovjetiska ambassaden och att han framfört en trevare direkt till presidenten eftersom han visste om Scalis kontakter i Vita huset. CIA bekräftade att Fomin egentliga namn var Alexandr Feklisov och att han var ingen mindre än chef för KGB Rezidentura i Washington DC – han var således chef för KGB i USA. Dessutom kom FBI med en mycket stark indikation på att Feklisov och Chrusjtjov var krigskamrater – War Buddies – så att trevaren med stor sannolikhet var genuin och från rätt avsändare. Via denne spionchef sände Vita huset tillbaka ett meddelande att man redo att förhandla, men att tidsfaktorn var viktig.

Det amerikanerna var beredda att förhandla med var de uttjänta medeldistansstridsspetsar man placerat i Turkiet och Italien under 1950-talet. Enligt de tekniska underhållsplanerna måste dessa raketer ändå monteras ner och skrotas. Genom att lova att de inte skulle ersättas ville USA erbjuda Sovjetunionen en väg ut, ett byte av robotkapacitet i den egna nationens närhet. Dock måste avtalet vara strikt hemligt, eftersom amerikanerna lovade att utföra sin nedrustning i efterhand, ca sex månader efter den uppgjorda planen. Svaret från Moskva kom i två delar, först ett telex som bekräftade amerikanarnas förslag med en acceptans, därefter ett klart fientligt besked som inte verkade ta förslaget i beaktning överhuvudtaget. Vita huset bestämde sig dock för att detta var en förhandlingsteknisk komplikation, eller en listig manöver av Chrusjtjov att blidka hökarna i Kreml. Man valde att ignorera det andra meddelandet och presentera sina förslag som om inget hänt för ambassadör Dobrynin i Washington DC.

Che Guevara

Den 27 oktober sköts majoren ur US Air Force Rudolf Anderson ner i sitt U-2 plan över Kuba. Han sköts ner med en rysk S-75 Dvina (SA-2 Guideline) SAM-robot. Major Anderson skulle bli det enda kända dödsfallet under hela krisen. Vid det här laget låg vissa amerikanska flyg- och kärnvapenförband i DEFCON-2, vilket var den högsta nivån någonsin under hela det kalla kriget. DEFCON – Defense Readiness Condition – var en femgradig skala som beskrev nivån under vilket amerikanska förband skulle ställa sin stridberedskap. DEFCON-5 var normalläge i fred, DEFCON-1 innebar krig. President Kennedy hade klarerat anfallsorder till Pentagon för deras planer för massiva flygattacker mot kärnvapeninstallationerna på Kuba. När Robert Kennedy i hemlighet träffade ambassadör Dobrynin på det amerikanska justitiedepartementet var det i sista minuten. Moskva hade mindre än två dygn på sig att komma till beslut. Klockan 09:00 Washington-tid den 28 oktober 1962 anlände Chrusjtjovs svar över telex i Vita huset – det var positivt, avtalet var i hamn.

Det ingångna avtalet innebar också att Sovjetunionen lovade att aldrig mer placera kärnvapen eller tyngre militära enheter på Kuba, mot att USA i sin tur lovade att aldrig invadera Kuba. Den påstådda seger som en samlad kommunistvärld alltid lagt vid USA: s påstådda oförmåga att ta Kuba, har egentligen alltid varit Kennedys ord som hållits av samtliga efterkommande amerikanska presidenter. USA: s omedelbara flottblockad mot Kuba behölls till den 20 november 1962 medan ryssarna transporterade tillbaka sina robotar. Denna manöver kontrollerades av FN. Därefter infördes den handelsblockad mot Kuba som på papperet gäller än idag, men som med tiden luckrats upp så pass att den i praktiken inte har gällt de senaste decennierna. Kubas ekonomiska tillkortakommanden är deras egen kommunism och inget annat.

John Fitzgerald Kennedy

Operation Anadyr var ett led i den kommunistiska aggressiviteten under det kalla kriget. Det var det största hotet mot freden under en mycket svårmanövrerad tid, ett oerhört stort risktagande med världens hela befolkning i vågskålen. Det var ett tanklöst beslut av en rabiat diktator, Nikita Chrusjtjov, baserat på en missuppfattning av den amerikanska presidenttraditionen. Han missbedömde John F. Kennedy, trodde att dennes inledningsvisa naivitet i relationerna till Sovjetunionen var något mer än ett försök till underhandling. Han begrep inte att den amerikanska presidenten, under direkt hot mot USA och dess allierade, skulle vända på klacken och visa tänderna. Kennedy gjorde detta med finess och stort ansvarstagande. Operation Anadyr och Kubakrisen blev en stor amerikansk seger, moraliskt, politiskt och militärt. Man hade avstyrt ett större hot mot världen än vad andra världskriget någonsin varit****.  


* Under ett besök i Israel i maj 2008 gjorde president George W. Bush liknelser med Wien 1961 rörande faran med att förhandla med diktaturer. Det demokratiska partiet i USA gick i taket och menade att Bush brutit protokoll – avgående presidenter skall inte kommentera det pågående presidentvalet (Obama/McCain). Så pass naglad vid JFK höll demokraterna sin kandidat 2008 att även när Barack Obamas namn aldrig ens nämndes blev det en kontrovers. I sitt tal till Knesset den 15 maj talade president Bush istället om München 1938 och utförsäljningen av Europa till nazister och kommunister.

** Bomberna Little Boy och Fat Man som användes över Hiroshima och Nagasaki i slutet av andra världskriget hade sprängstyrkor på 16 respektive 21 kiloton.

*** Den sovjetiska sjöfarten fungerade som på 1700-talet, med nästan ingen separering mellan handel och örlog. Samtliga officerare ombord sovjetiska handelsfartyg var utbildade och anställda av flottan, antingen på heltid eller som reservist. Sovjetiska unga män som gjorde värnplikten i flottan fick utstå tre års tjänstgöring, till skillnad mot två år för armén och flygvapnet, varav det sista året skedde på handelsfartyg. Tjänsten var dock populär eftersom det gavs möjlighet att se lite av världen.

**** Kubakrisen kom däremot att få en stark inverkan på hur Kennedy-administrationen närmade sig den kommunistiska aggressionen i Vietnam.


Fotnot: President Barack Obama är ingen och har heller aldrig varit, eller kommer aldrig någonsin att bli en John F. Kennedy.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar