söndag 30 mars 2014

Nordkalotten


Sedan ett par decennier sedan har Nordkalotten allt mer blivit ett begrepp för fredligt regionstänkande mellan fyra nationers nordligaste territorier. Region Nordkalotten, ungefär som Öresund, är både en administrativ som kommersiell strävan. Den berör Norrbottens län i Sverige, fylkena Troms och Finnmark i Norge, Lapplands län i Finland, samt Murmansk Oblast i Ryssland. Det kan från ett sydligt perspektiv verka märkligt att så vitt åtskilda territorier där uppe i den karga kylan skulle finna vägar att samarbeta, men då missar man en mycket viktig faktor. Det finns ett starkt historiskt väst-östligt engagemang uppe i Nordkalotten. I mångt och mycket är den ofta viktigare än relationerna med Stockholm, Oslo, Helsingfors eller Moskva. Sammantaget handlar det om en region med ca 1.5 miljon invånare.

Under det kalla kriget däremot var Nordkalotten en av de hetaste regionerna mellan väst och öst. Frånsett längst nere i söder, i Turkiet, var det här uppe som NATO och Warszawapakten stod öga mot öga över en landgräns, den mellan Norge och Sovjetunionen. Sovjetunionen hade sina största marina enheter placerade utmed Kolahalvön och ner i Vithavet. I runda tal 350 000 soldater ur den sovjetiska armén stod posterade där. NATO företog stora, återkommande militärmanövrer i Norge, med en hel kanadensisk armékår om 70 000 man som huvudattraktion. Räknat per capita var Norrbotten den mest försvarade delen av Sverige. Det svenska flygvapnet hade hemliga stridsuppdrag i Finland i händelse av krig, eftersom våra finska bröder inte fick ha annat än spanings- och jaktflyg för ryssarna. Om det tredje världskriget skulle starta någonstans, var risken stor att det skedde på Nordkalotten.

Det var Rysslands stora, historiska dilemma som orsakade fokus på Berings hav, detta vilda och oförlåtliga vatten. Det överhängande strategiska problemet för varje tsar, förstesekreterare eller president i Kreml har alltid varit att trots Ryssland enorma landyta, den största nationen i världen, så har den haft ytterst få och alltid problematiska hamnutlopp. Bortsett från Stillahavskusten borta i Sibirien, så har Vithavet och Berings hav varit en av de viktigaste transportvägarna och kanske mest så för örlog. Liksom Sibirien var ishavet långväga och otillgängligt, men det var i alla fall relativt ostört. Till skillnad från Archangelsk, som var känt redan av vikingarna, så konstruerades Murmansk redan från början till en krigshamn. Det var den sista staden grundad av det gamla tsarväldet och det skedde 1915, mitt under det brinnande första världskriget. Ryssland behövde en ostörd hamn där ententens övriga deltagare kunde lasta av krigsmateriell och förnödenheter. Det byggdes en järnväg från St Petersburg och en örlogshamn. Denna roll har därefter Murmansk alltid haft, d.v.s. en mycket stor strategisk betydelse. Idag har staden 300 000 invånare och militären finns där ännu, om än skamfilad och i mindre omfattning.



Basis Nord
Som alltid i modern militärhistoria så började det hetta till i och med andra världskriget. Det startade den hemliga vägen. Med Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939 begärde Nazityskland en mindre flottbas på Nordkalotten för stationering och utrustning av fartyg. Begäran ingick i de kommande ekonomiska avtalen mellan Moskva och Berlin, men där fanns också en militär baktanke. Tyskland tänkte sig använda bestyckade handelsfartyg som kapare över världshaven och en dold bas vid ishavet vore inte fel. Med rysk hjälp skulle man t.o.m. kunna ta sig runt till Stilla havet.

Sovjetunionen ställde sig mycket positiva till denna begäran, men man ville inte använda hamnen i Murmansk för detta ändamål, det skulle vara allt för öppet. Man erbjöd istället Zapadnaja Litsabukten, endast några kilometer från dåtidens finska hamn Petsamo. Där kunde nu tyska fartyg ankra i skymundan i vad som kom att kallas Basis Nord. Det uppfördes enkla kajer och en bevakad sommarväg drogs dit. Röda flottan ställde mycket riktigt upp med att bryta farväg åt tyskarna över ishavet till Barings sund vid Alaska. Samarbetet flöt smärtfritt, även om de tyska besättningarna fann tillvaron där uppe i värsta laget.

Basis Nord tappade sin betydelse med Operation Weserübung och ockupationen av Norge på våren 1940. Röda flottan tog över istället och till denna dag är Zapadnaja Litsa Rysslands största ubåtsbas.

Petsamo
Det har bott människor i Petsamo (norska: Peisen, 13.5 mil väster om Murmansk) i mer än tusen år. Från början var det samer som bl.a. levde på fiske. 1533 etablerade den ryska ortodoxa kyrkan ett kloster på platsen och samernas tillvaro ändrades för alltid. Långt senare hittades nickel i bergen och Petsamo hamnade på kartan. 1921 avträdde det bolsjevikiska Ryssland det som nu blev Petsamo län till Finland, en landkil mellan Norge och Sovjetunionen. Det var nickeln, men också fördelen med en öppen hamn rakt ut i världshaven som gjorde kilen så viktig för Finland. Trafiken till och ifrån hamnen fick sitt eget namn, Petsamotrafiken, och många svenskar arbetade med den.

Idag har det ryska distriktet Pesjenga faktiskt mer än 30 000 invånare.

Finska armén i norr

Finska vinterkriget
Den 30 november 1939 gick Sovjetunionen till anfall mot Finland. Tyngdpunkten låg i söder, mot Karelen, men även längts upp i norr gick man på offensiven samma dag. Petsamo hade länge varit en vagel i ögat på Kreml och nu skulle hela den finska kilen tas tillbaka. Samtidigt attackerade man Finland genom Lappland. Med riktning Salla, Kemijärvi och Sodankylä förväntades man nå den största staden i norr, Rovaniemi, på två veckor. Därefter skulle man gå mot Torneå vid den svenska gränsen och klippa Finland på hälften. Precis som i södra Finland gick det bokstavligen åt skogen.

Anfallet på Petsamo sköttes av general Valerian Frolov och hans fjortonde armé, med tre infanteridivisioner om totalt 52 000 man. Merparten av fjortonde armén väntade på en brittisk-fransk intervention mot Murmansk, som aldrig kom. Det finska försvaret var det minsta tänkbara. 10: e skyttekompaniet, samt 5: e batteriet, bestyckade med fyra 76mm kanoner från 1887. Båda var benämnda s.k. avdelta enheter, d.v.s. de ingick inte i något större förband utan leddes direkt av Lapin Ryhmä, Lapplandsgruppen, i Rovaniemi, under generalmajor Kurt Martti Wallenius. Chef i Petsamo var kapten Antti Pennanen.

Samtidigt, längre söderut, gick den sovjetiska 122: a infanteridivisionen, ur nionde armén, över den finska gränsen i höjd med samhället Salla. Det hade planerats för även en andra division, den 88: e, men de kunde inte möta upp p.g.a. otillräckliga förråd. 122: a divisionen möttes i skogen av den finska 17: e avdelta infanteribataljonen, under major Vilho Roininen. En effektiv fördröjningsstrid under reträtt påbörjades av finnarna. Tiden och den ihållande vinterkylan spelade på deras sida. Man ryckte tillbaka till Kemijoki älv medan förstärkningar tillfördes och där stoppades den ryska divisionen. Ryssarnas försörjningslinjer var söndertrasade, flera enheter hade snoppats av från divisionen i finnarnas framgångsrika s.k. mottitaktik, där man helt enkelt amputerade fiendens enheter, bit för bit. Nionde armén kommenderade reträtt till sin lättade division och man grävde ner sig vid byn Märkäjärvi, där man stannade under resten av konflikten. Vinterkriget slutade den 13 mars 1940.

I Petsamo trängde Röda armén – helt naturligt – tillbaka de otillräckliga finnarna fram till den 18 december, då man plötsligt gjorde halt. I två månader stod man stilla av oförklarlig anledning (antagligen brist på förnödenheter). Finnarna, som förstärkts med ytterligare två kompanier från Rovaniemi, 11: e avdelta samt det 3: e (underställt 40: e infanteriregementet), trodde inte sina ögon. Man inledde ett aktivt gerillakrig mot ryssarna, tills Röda armén började röra på den 25 februari 1940. Finnarna trängdes ytterligare bakåt tills man nådde Enare träsk, där gjorde man definitivt halt.

General Dietl

Striderna vid Petsamo hade kostat finnarna strax över 200 man, varav 89 stupade. Det var en hög siffra med tanke på att den finska styrkan aldrig var större än ens en bataljon. Röda armén förlorade nästan 600 man totalt. Vid Salla förlorade finnarna över 400 man, varav 187 stupade. Ryssarna förlorade, uppskattningsvis, åtminstone 500 man – till att börja med. Det hade varit hårda strider och Finland hade lyckats även i norr, att hindra vidare rysk penetration av sitt land.

Under de sista veckorna av striderna kring Salla, med början den 10 februari, förstärktes finnarna av enheter ur den svenska frivilligkåren, under generalmajor Ernst Linder. Det svenska folkets ursinne över Sovjetunionens attack på Finland gick inte att ta miste på. Finlands sak var verkligen vår. Ser man till ryssarnas planer för offensiven mot Salla-Rovaniemi-Torneå, så är det enkelt att förstå att svenskarna genomförde en partiell mobilisering och placerade 100 000 man i Norrbotten, en fjärdel av hela fältarmén. Sveriges fiende var Sovjetunionen vintern 1939-40. Man hade förlorat 23 döda, 29 sårade och 7 saknade i striderna om Salla.

Operation Weserübung
Tromsö blev det fria Norges huvudstad i tre veckor efter det att Oslo och den södra delen av landet blev ockuperat av tyskarna i april 1940. Kung Haakon och regeringen huserade där innan det stod klart att tyskarna var på väg norrut igen. Man lämnade staden den 7 juni för London med den brittiska kryssaren HMS Devonshire. Under den resterande sommaren konkluderade nazisterna sin ockupation av hela Norge genom att inkvartera sig på Nordkalotten..

Sovjetunionen, som nu var grannar, hade storartat bistått tyskarna med deras militära operationer. Både Basis Nord och nu även Petsamo användes för försörjning och underhåll av den hårt åtgångna Kriegsmarine. Genom att ta Nordkalotten hade Nazityskland skaffat sig ett potentiellt strategiskt övertag gentemot de allierade. Det som också hade hänt var att Sverige och Finland nu var inringade av rabiata och övermäktiga tyrannstater. Berlin kunde nu diktera handelsavtalen med Stockholm och Helsingfors ställdes under förnyad press från Moskva. Man hade gått ur askan i elden och de båda neutrala staterna skrev under avtal om tyska trupprörelser genom deras nationer vid behov. Detta mycket utsatta läge låg till grunden för den s.k. transiteringstrafiken genom Sverige.

Enligt Molotov-Ribbentroppakten låg Finland under den ryska hemisfären, som det gamla ryska furstendömet man en gång varit – men var befann sig då Sverige, var vi en del av den tyska intressevärlden?

Tyska armén i norr

Sverige
Det finns mycket goda skäl till påståendet att knuten till Sveriges situation under andra världskriget var Nordkalotten. Sverige var schack matt i Berlins ögon och det fanns därför ingen anledning att invadera denna nation. Istället fullföljde man nazisternas gamla doktrin om Skandinavien, att dessa tre nordiska folk skulle implementeras smärtfritt i det Tusenåriga riket när väl hela Europa låg för deras fötter. Man kunde ju rent av ge dem status som arier, om än inte germanska arier, den allra finaste klassen. Och visst, de hade nog helt rätt i detta, hade det inte varit för Operation Weserübung, som de allierade startat, så skulle vi nog helt utan motstånd till sist blivit goda nazister till mans.

Det skulle visa sig att Nazitysklands hela strategiska uppfattning av Skandinavien och Sverige bottnade i Nordkalotten. Man skall dock akta sig för att dra för stora växlar på tyskarnas intentioner rörande Sverige. Det fanns de i den tyska krigsledningen 1940 som kände till Hitlers planer på en invasion av Sovjetunionen och att den skulle ske inom ett år. Betraktelsen av Sverige utgick från denna faktor. Så länge Finland och Sovjetunionen höll sin balans, hade Sverige inget att frukta från Tyskland. Järnmalmen via norska Narvik flöt på trots allierat motstånd till havs. Det var betydligt enklare och säkrare att transportera det man behövde utmed det numera mycket strategiskt viktiga Norge, genom Sverige. Sverige hade ingen vilja att äventyra denna ekvation och därmed knöt man ihop axeln Berlin-Nordkap – den axel som snart skulle bli än viktigare när väl Sovjetunionen blev fiender till Tyskland.

Wehrmacht gjorde en studie med krigsspel i samband med Operation Weserübung på ett potentiellt angrepp mot Sverige. Då, 1940, var det en högst realistisk plan med hänseende till den svenska krigsmaktens tillstånd. Man blev tilldelad den 25: e pansardivisionen för detta ändamål, samt de ca 130 000 man som hölls i höjd med Oslo, inom ramen för den kvarts miljon starka ockupationsarmén. Planen gick under namnet Polarfuchs – Polarräv – och det fanns en anledning till detta.

Operation Barbarossa
Det vi kallar det finska fortsättningskriget var också den nordliga delen av Operation Barbarossa, axelmakternas invasion av Sovjetunionen. Finland var ingen del av axelmakterna, det förelåg ingen pakt mellan Helsingfors och Berlin såsom det var med nationer som Ungern och Rumänien. Operation Barbarossa sammanföll med finnarnas egen önskan att återta de territorier man förlorat under vinterkriget, i första hand Karelen och Petsamo. Tyskland önskade använda finskt territorium för en militär upptakt och Finland accepterade. Det var en mycket svår diplomatisk balansgång. Tysklands strategi var betydligt mer omfattande än den finska. Där Finland ville befria Karelen, önskade Tyskland ta Leningrad och avancera vidare in i Ryssland och med Finlands önskan att ta tillbaka Petsamo, följde en tysk ambition att marschera till Murmansk.

Hemliga samtal mellan de båda parterna hade startat i januari 1941 och tyska trupper började förflytta sig in i Finland mycket nära Barbarossas igångsättande i juli. Förbanden kom i första hand genom Norge och Nordkalotten, men även, som i fallet 163: e infanteridivisionen Engelbrecht, med transport genom Sverige i juni 1941. Allt måste ske med stor diskretion, eftersom Tyskland ännu var i kollaboration med Sovjetunionen. Den finska krigsmakten igångsatte stora militärmanövrer i hela landet under försommaren 1941, för att maskera den tyska infiltrationen. Sammanlagt skulle 220 000 tyska soldater kämpa i Finland, att jämföra med hela den finska krigsmakten på 530 000 man.

General Panin

I norr bestod Operation Barbarossa av en paraplymanöver med namnet Operation Silberfuchs – Silverräv. Den hade som övergripande strategiska mål att ta Kolahalvön. Detta skulle ske genom två angrepp, att via Petsamo ta Murmansk, samt att genom den gamla Sallafronten klippa av Kolahalvön söderifrån genom att ta samhället Kandalaksja (Kantalahti) vid Vithavet. För detta ändamål hade man avdelat två militära operationsområden. Längst i norr: Operation Rentier – Renen – från Norge i väster i syfte att ta Petsamo; Operation Platinfuchs – Platinaräv – från Petsamo och mot Murmansk. I söder (Salla) skulle Operation Polarfuchs – Polarräv – genomföras mot Kandalaksja (med Murmansk som sekundärmål).

Operation Rentier utgjordes av de tyska 2: a och 3: e bergsdivisionerna*, tillsammans bildande Gebirgskorps Norwegen, eller AOK Norwegen, under generallöjtnant Eduard Dietl. Väl i Petsamo skulle man sammanstråla med två regementen Waffen-SS (se nedan) och den finska Ivalos gränsbataljon och stöta vidare mot Murmansk – Operation Platinfuchs. Tillsammans var man 27 500 man under general Dietl. I söder, från Salla, opererade kavallerigeneralen Hans Feige sin XXXVI Gebirgskorps i enlighet med Operation Polarfuchs. Denna kår bestod av 169: e infanteridivisionen Engelbrecht (via Sverige), den finska 6: e divisonen, under överste Werner Wiikla, samt den högst anmärkningsvärda SS-Kampfgruppe Nord, under SS-Obergruppenführer Karl-Maria Demelhuber. Därtill hade man mindre pansarenheter, bl.a. Panzer-Abteilung 211, samt tre finska gränsjägarkompanier. Sammanlagt var man drygt 25 000 man.

I luften understöddes Operation Silberfuchs av enheter ur generalöverste Hans-Jürgen Stumpffs 5: e luftflotta, med högkvarter i Norge. Samtliga finska enheter opererade under generalmajor Hjalmar Siilasvuos III armékår.

Vi stannar upp här för ett ögonblick och återkopplar till den svenska situationen. Här dyker således operationsbenämningen Polarräv upp igen. Hur kommer det sig? Vad som strategiskt hade hänt sedan våren 1940 var att de tyska positionerna i Norge flyttats fram till Finland och Sovjetunionen. Med Operation Barbarossa lämnades Sverige därhän ur den tyska krigsledningens perspektiv. Genom att låta Engelbrechtdivisionen transiteras genom Sverige hade Stockholm, utan att egentligen förstå det**, hjälpt till med att baxa över tyskt fokus från väster till öster. Operation Polarfuchs var inte längre en svensk angelägenhet. När Wehrmacht åter tittade över de gamla anfallsplanerna mot Sverige inför 1943, gjorde de inget för att komplettera och kompensera för nästan tre år av svensk upprustning. Den sommaren flyttades den svaga 25: e pansardivisionen från Norge till kontinenten. Hotet mot Sverige hade minskat betydligt redan 1941.

Nog visste ryssarna om vad som var i görningen. En strid ström av rapporter från den sovjetiska militära underrättelsetjänsten landade på Stavkas och ytterst Josef Stalins bord. Nazityskland höll på att förbereda sig för storanfall. Stalin var på sitt märkligaste humör. Kanske kunde man ignorera att miljoner soldater grupperat sig i det som var kvar av Polen, kanske var det en jättelik manöver, men att tyska trupper anlänt till fienden Finland, det måste ju ändå vara en alarmklocka? Inte enligt Stalin och han slog dövörat till.

Svenska frivilliga

Kolahalvön försvarades av den sovjetiska fjortonde armén, fortfarande under ledning av general Valerian Frolov. Den var sammansatt av sex divisioner, varav en pansardivision, samt understödjande enheter. Fjortonde armén hade sitt eget flygvapen, 1: a blandade flygdivisionen. För försvaret av Petsamo hade Frolov avdelat 52: a och 104: e infanteridivisionerna. Så snart det stod klart för honom att tyskarna och finnarna även angrep vid Salla, ställde han samman XLII kåren med 14: e och 122: a infanteridivisionerna, samt 1: a pansardivisionen. För det direkta försvaret av Murmansk hade han skapat en garnison kallad 23: e befästningsregionen bestående av matroser och civilgarde. Sovjetiska arméer var som regel mindre än de tyska och även de västallierades. Fjortonde arméns styrka hade inte ha ökat nämnvärt sedan vinterkriget och bestod av drygt 50 000 man.

Operation Silberfuchs startade exakt en vecka efter Operation Barbarossa, den 29 juli 1941. Ryssarna borde knappast ha varit överraskade vid det laget, men uppe i Petsamo var man helt oförberedda. General Dietls trupper kunde snabbt ta den lilla hamnstaden och man påbörjade förberedelserna för fortsatt marsch österut, mot Murmansk. Samtidigt anföll XXXVI kåren i söder, men där visade det sig tidigt att de tyska elementen inte var redo för strid i de djupa, närmast väglösa skogarna. Överste Wiiklas finska division var den enda som presterade ett avancemang att tala om, men inför det växande sovjetiska motståndet kunde de inte stöta vidare utan tyskt bistånd. Även i norr gjorde sig snart de omgrupperande, allt starkare ryska enheterna sig påminda. Det blev allt svårare att ta sig fram utmed den enda egentliga vägen.



I augusti befordrades general Frolov och flyttades söderut till den karelska fronten. Ny chef för fjortonde armén i norr blev generallöjtnant Roman Panin. Roman Ivanovitj Panin (1897-1949) var och förblev en doldis i Röda arméns historia. Medan Wehrmacht malde ner allt motstånd i Baltikum, Vitryssland och Ukraina, höll den fjortonde armén stången längst upp i norr. När Panin tog över hade fronterna stabiliserats, men det var under hans ledning som kolahalvön och Murmansk räddades. De tyska och finska trupperna grävde ner sig i permanenta positioner i mitten av november 1941. Striderna därefter blev lågintensiva fram till 1944. Man hade misslyckats därför att tyskarna var illa förberedda för Nordkalotten, man klarade heller inte av att försörja sina styrkor ordentligt. En annan faktor, som sällan tas upp, var att Finland egentligen inte var intresserade att göra så mycket mer än att ta tillbaka sina förlorade territorier från Vinterkriget. På så sätt kan man säga att Finland nådde sina mål, Petsamo var åter deras och gränsen vid Salla var återställd.

21 000 tyskar och 5 000 finnar förlorade liv och hälsa under operationerna. Siffrorna för Röda armén är okända, men torde vara en bit högre.

Spetsbergen
Svalbard, som är den norska benämningen, blev erkänt som norskt territorium 1920. Fem år senare blev öriket en ekonomisk frizon likväl som en demilitariserad zon. Norge etablerade gruvdrift i Longyearbyen. 1932 startades sovjetisk gruvdrift (kol) i Barentsburg.

I samband Operation Weserübung 1940 respekterade nazityskland den ryska närvaron på Spetsbergen som anledning att inte ockupera ön. Sovjetunionen hade heller inte för avsikt att kasta ut norrmännen, så Spetsbergen fortsatte som norskt territorium, styrt från exilregeringen i London. Det fanns norsk, beväpnad polis i Longyearbyen. Inför Operation Barbarossa stod dock Spetsbergen på tyskarnas agenda, men London reagerade snabbare när väl stridigheterna startade. En kanadensisk styrka, tillsammans med norska representanter, landsteg på Spetsbergen den 25 augusti 1941 i enlighet med Operation Gauntlet. Målet var att stänga gruvdriften på ön med dynamit, något både den norska exilregeringen och Moskva godkänt. Arbetarna på ön evakuerades. En liten norsk, militär garnison, bestående av ett kompani infanteri och några pjäser sjöartilleri under en kapten Morten Bredsdorff, stannade i Longyearbyen.

General Siilasvuo

Den tyska Operation Zitronella, 8 september 1943, tog Spetsbergen med hjälp av slagskeppen Admiral Tirpitz och Admiral Scharnhorst, nio stycken jagare och 600 man marininfanteri. Striden blev kort, norrmännen slogs tappert, men övermakten var för stor, elva av dem stupade. Eftersom gruvorna var obrukbara fanns det egentligen ingen anledning att ta Spetsbergen.

Tyskarna återkom med Operation Haudegen i september 1944. Via ubåt landsteg en grupp meteorologer och tekniker från Kriegmarine för att upprätta en väderstation på ön. De blev kvar där till krigsslutet, varpå de inte kunde återvända. Inte förrän den 4 september 1945 hämtades de av ett civilt, norskt fiskefartyg, vars kapten formellt accepterade deras kapitulation. Tyskarna på Spetsbergen var de sista som gav sig efter andra världskriget.

Lapplandskriget
1944 var ett ödets år i Finland. Fortsättningskriget hotade att gå riktigt dåligt, tyskarna höll på att förlora hela kriget. I juni landsteg de västallierade vid Normandie, tätt följt av Röda arméns gigantiska Operation Bagration som effektivt skulle förinta hela Tysklands Armégrupp Mitten. Finland gav sig själv respit genom att stoppa Röda armén vid Tali-Ihantala i juli, det största fältslaget i Nordens historia. Finland behövde gå ur kriget och det snabbt. Den 1 augusti avgick Risto Ryti som Finlands president, efter att ha innehaft posten sedan 1940. Ny president blev fältmarskalk Carl-Gustaf Mannerheim.

Tyskarna hade haft på känn sedan 1943 att Finland skulle kunna tänkas ingå fredsförhandlingar med Sovjetunionen. För detta ändamål hade man i hemlighet utarbetat en plan, Operation Birke, i den händelse att Wehrmacht plötsligt skulle finna sig stående mitt i fiendeland. Planen handlade om evakuering av styrkor i södra finland, medan försvarsstrid av Lappland förbereddes, där Finland hade minst med trupp. Man önskade behålla nickelfyndigheterna i Petsamo bl.a. I samband med Operation Overlord och Bargation blev det uppenbart för alla vad som skulle komma att hända. Tyskarna hade förberett försvarsställningar i norr. Risto Rytis avgång var signalen och med detta kunde Finland bryta hans löfte till Hitler om finnarnas lojalitet.

Waffen-SS i norr

Wehrmacht hade sedan 1942 satt samman 20. Gebirgsarmee, eller AOK Lappland, en armé om 220 000 man. Dess förste chef, generalöversten Eduard Dietl, hade plötsligt avlidit i en flygolycka den 23 juni. Ny chef blev general Lothar Rendulic. Denna stora militära enhet i Finland stod nu beredd att försvara sig. Order om den brända jordens taktik hade givits. Finland hade naturligtvis erbjudits assistans av ett skadeglatt Sovjetunionen, något som aldrig kom på fråga för finnarna.

Förhandlingarna mellan Helsingfors och Moskva var svåra. Resultatet blev att Finland förlorade Karelen och Petsamo, att man tvingades betala dyra krigsskadestånd, samt att jaga tysken ut ur Finland, samtidigt som man skulle avveckla armén. I september meddelade Finland sin forne stridskamrat att ett fredsavtal med Sovjetunionen var i görningen. Finland bistod i huvudsak tyskarna med evakuering, men när Kriegsmarine försökte ockupera ön Hogland i finska viken, då drog man tillbaka sin hjälpande hand. Formellt startade de fientliga handlingarna mellan Finland och Nazityskland den 15 september 1944.

Finland manövrerade de 3: e och 11: e infanteridivisionerna, samt 6: e och 15: e infanteribrigaderna, plus den enda pansardivisionen i position för strid. De var 75 000 man under ledning av ärrade finska generaler som Hjalmar Siilasvuo, Aaro Pajari och Ruben Lagus. Situationen spetsade till sig betydligt när general Siilasvuo landsatte 12 500 man i Torneå den 1 till den 8 oktober och lyckades skapa ett ordentligt brohuvud. Detta tvingade tyskarna att dra sig tillbaka norr om Torneå. Tyskarna hade misslyckats med det man så uppenbart klarat i Italien sedan året innan. Man kunde inte behålla fotfästet i Finland. De betydligt mindre finska enheterna rörde sig inom den tjugonde bergsarméns operationsområde.

General Dietl och fältmarskalk Mannerheim

Närmare 200 000 finska civila evakuerades från Lappland, en stor del av dem flydde till Sverige. Där kunde de nu, i säkerhet på andra sidan Torne älv, se sin värld brännas upp medan finska armén drev tyskarna framför sig. Ilskan hos svenskarna var stor och många svenska soldater tog sig över tillsammans med finnar nattetid för att helt sonika dräpa tyskar. I början av oktober 1944 var nästan hela Finland fri från tyska trupper. Båda sidor hade förlorat ca 3-4 000 man.

Slaget om Nordkalotten
Den 7 oktober 1944 gick den sovjetiska fjortonde armén till anfall med 135 000 man mot Petsamo och in på ockuperat norskt territorium. Ny chef för armén var Kirill Meretskov, direkt från Karelen. General Lothar Rendulics tjugonde tyska bergsarmé var nere i 45 000 man. Många hade evakuerats bort från Nordkalotten. Uppenbarligen innebar tappet i manskap att tyskarna kunde försvara sig bättre i Nordnorge. De genomförde en ordnad defensiv strid, där ryssarna hade stora svårigheter att använda sitt numerära övertag. Åter igen visade sig också svårigheterna med att försörja stora enheter i begränsad terräng. Striderna var dock mycket hårda.

Den 25 oktober utrymde tyskarna Kirkenes och det var där huvuddelen av den sovjetiska armén stoppade sitt avancemang in i Norge, därmed fullföljde man uppgjorda avtal med de västallierade. Striderna hade kostat Röda armén hela 21 000 man i förluster, under enbart tre veckors kampanj, ett slags signum för general Meretskov. Tyska förluster var 8 000 man. Kampen om Nordkalotten var därmed över.





* 3 Gebrigs Division bestod av österrikiska bergsjägare. General Eduard Dietl hade varit deras divisionschef fram till juni 1941, då han befordrades till kårchef.


** Eller hur var det med detta egentligen? Var det enbart av rädsla som Sverige lät Engelbrecht gå på vår järnväg, eller var det kyligare kalkyler på gång i den svenska försvarsstaben och regeringen? Vad visste vi egentligen, vad hade vi eventuellt fått veta av Finland? Uppenbarligen behövs det mer forskning kring det här ämnet.

2 kommentarer:

  1. Tack för en MYCKET initierad sammanställning över dessa svåröverskådliga operationer. Den bästa jag sett!

    SvaraRadera