torsdag 13 mars 2014

Myten om Balaklava


Längst ner i det sydvästra hörnet av halvön Krim ligger Balaklava inbäddad mellan mjuka berg utmed den högresta Svartahavskusten. Det var en gång en fristående hamnstad i det kejserliga ryska imperiet, men under sovjettiden, 1957, inkorporerades Balaklava som ett rajon (typ: kommun) i Savastopols oblast (typ: län). Idag är det ett soligt semesterparadis med ca 30 000 invånare i det själständiga Ukraina. Historiskt, dock, är och förblir Balaklava förknippat med Krimkriget 1853-1856 och det fältslag som utspelades här den 25 oktober 1854. Så tungt vilar detta slag i militärhistorien att den överskuggar Balaklavas betydelse under andra världskriget. Detta beror på att vi lutar oss mot västerländskt berättande, där slaget var en framgång. I rysk historik vill man helst glömma det och istället fokusera på det stora fosterländska kriget, då Balaklava spelade en roll som stödjepunkt i försvaret av Sevastopol mot de fascistiska horderna.

Slaget vid Balaklava var ingen stor batalj i ett krig där sammanlagt två miljoner man deltog och nästan en fjärdedel av dem dukade under för kulor, krut och framför allt sjukdom. I slaget deltog 10 000 brittiska, franska och turkiska trupper, mot 25 000 ryska soldater. Totalt sårades och stupade ungefär 1 200 man, jämt fördelade mellan de två sidorna. Ändå har slaget vid Balaklava blivit så väl känt. Orsaken är de två händelser som utgör milstolpar i militärhistorien. Två myter, har det visat sig, som lyser genom historiens vingslag – The Charge of the Light Brigade och The Thin Red Line. Den tunna röda linjen var en framgång som länge levde som en nödvändig motpol till ett påstått totalt fiasko, d.v.s. den lätta brigadens anfall. Men, som det senare visats sig efter vidare studier och slagfältsarkeologi, så stämde verkligheten inte riktigt överens med de historiska föreställningarna. Dock inte till britternas nackdel, utan som en svidande vidräkning av gammal unken mytologi, historiens fiende nummer ett. Sanningen kastar nämligen om förhållandena mellan de båda händelserna.

Men låt oss ta det från början.



Krimkriget var bara en av sammanlagt ett sjuttiotal krig på 200 år mellan det ryska tsarväldet och det ottomanska Turkiet. Kriget hade givetvis en avgörande geopolitisk dimension, men också en starkt religiös sådan. Det gamla och trötta, muslimska Ottomanska riket satt på det heliga landet, Palestina, sedan 1549, ett plågsamt faktum för den kristna världen. Medan den västerländska attityden allt mer slappnat av i sin aversion mot detta dilemma, hade istället det ortodoxa kristna Ryssland axlat de gamla plikter Heliga ligan en gång utövade. Det Ottomanska riket utgjorde samtidigt ett hinder för Rysslands expansion i det dominerande muslimska södra, asiatiska regionerna, som Kaukasus, Turkmenistan, Azerbajdzjan m.fl. Dock, det fanns en gräns för hur mycket de västeuropeiska stormakterna skulle tåla av Rysslands ambitioner, inte minst kring Svarta havet och framför allt på Balkan. Storbritannien hade dessutom börjat vakna upp i frågan om det potentiella hotet mot deras intressen i Mellanöstern och Indien. När stridigheterna åter blossade upp 1853 med ryska Svartahavsflottans räder mot turkiska befästningar, blev det svårt för Storbritannien och Frankrike att acceptera Rysslands vilja till dominans över hela linjen och man slöt upp på Turkiets sida. Österrike, som var direkt i vägen för konflikten, försökte agera neutralt i rollen som förhandlare, men samma diplomatiska inkompetens och ovilja som skulle råda i Europa under till de stora världskrigens tidevarv existerade även här. 1854 drog de västerländska stormakterna samman en expeditionsarmé på totalt närmare en miljon man tillsammans med Turkiet och Sardinien, som önskade assistans från Frankrike i det uppkommande italienska enandet. Målet var att slå ryssen på deras hemmaplan och som huvudsaklig skådeplats valde man halvön Krim, som turkarna förlorat 1774.

Det var i september 1854 som brittiska, franska, turkiska och sardinska trupper började landsättas i Kalamitabukten utmed den sydvästra kusten av Krim. Chef för expeditionen var den brittiska fältmarskalken FitzRoy Somerset, 1st Baron Raglan. Lord Raglan var 66 år gammal och hade inte sett strid sedan Waterloo 1815, då han fört befäl över motsvarande en bataljon. Överlag var den brittiska armén i dåligt skick eftersom man inte varit ute på riktig krigskampanj i mer än trettio år. Trupper var hastigt hoprafsade och få officerare var stridsvana. Britterna var helt oförberedda på strapatserna och klimatet. Ställföreträdare var den franske fältmarskalken Jacques Leroy de Saint Arnaud, tretton år yngre än Lord Raglan, men desto sjukligare. Han skulle avlida samma månad och ersättas av marskalk Francois Certain Canrobert, ett betydligt bättre val. De franska trupperna bestod till stor del av kolonialtrupper och därför betydligt mer härdade än deras brittiska kolleger. Få saker har sagts om turkarna, men de tycks inte haft något problem av vare sig klimat eller strapatser. Invasionsarmén började omedelbart marschera söderut, men förbi primärmålet Sevastopol i syfte att inringa den tungt befästa staden. Ryssarna mötte upp vid floden Alma, direkt öster om Sevastopol, där den första striden stod den 20 september. Ryssarnas militäre ledare var marskalk Aleksandr Sergejevitj Mensjikov, finsk-rysk furste och generalguvernör över Finland 1833-1855. Han hade titlar som både amiral och general, men levde inte upp till någon av dem. Slaget vid Alma, som han själv ledde, blev en svår motgång för ryssarna med 6 000 förluster och fortsatt avancemang söderut för de allierade styrkorna.

Den tunna röda linjen

Med avancemanget från Kalamitabukten i norr hade de allierade styrkorna dragits ut till smärtgränsen och Lord Raglan blev medveten om att hans linjer var påfallande tunna. Detta insåg även ryssarna, som desperat försökte hindra inringningen av Sevastopol. Hamnstaden Balaklava tjänstgjorde som väsentlig förbindelse- och stödjepunkt i söder för de allierade, men försvaret av densamma mot de pressade ryska styrkorna ansågs försvagad i högsta grad. General Pavel Petrovitj Liprandi, chef för den fjärde ryska armékåren, beordrades av en panikslagen Mensjikov att skyndsamt angripa Balaklava från norr, i syfte att direkt hota de allierades manövrer gentemot Sevastopol. Det var en sund plan och Liprandi tvekade ingalunda. Lord Raglan, liksom Canrobert, fanns på plats för att inspektera positionerna när ryssarna gick till anfall. De befintliga allierade, huvudsakligen brittiska trupperna, var grupperade i spridd formering utefter högre positioner kring två dalgångar som ledde i nordlig (Norra) respektive ostlig (Södra) från staden Balaklava. De primära brittiska enheterna var den lätta kavalleribrigaden, under generalmajor James Brudenell, 7th Earle of Cardigan, som grupperats i norr, överblickande den Norra dalgången. I mitten, mellan de båda dalgångarna, som taktisk reserv, stod den tunga kavalleribrigaden, under brigadör Sir James Yorke Scarlett. Dessa båda brigader lydde i sin tur under generallöjtnant George Bingham, 3rd Earle of Lucans kavalleridivision. Utmed den Södra dalgången grupperade brittiskt sjöartilleri i förberedda redutter, försvarade av tre turkiska infanteribataljoner. Direkt sydväst bakom dem stod 93rd Sutherland Highlanders Regiment of Foot.

Det ryska anfallet startade vid 06:00 den 25 oktober och kom österifrån, utmed den Södra dalgången, i formen av en massiv kavalleristöt om totalt 3 000 ryttare, understött av tungt artilleri. På höjden av vad man kallade Causeway Hills låg ett halvdussin förberedda redutter, bestyckade med brittiskt sjöartilleri. Dessa fick ta hela smällen, men höll tappert stånd under nästan omöjliga omständigheter. Det brittiska artilleriet tystades snabbt, men det var det turkiska infanteriet som bet ifrån sig. Fältmarskalk Canrobert bevittnade striden bara någon kilometer därifrån, men såg endast rök och damm i sin kikare. Turkarna höll stånd onaturligt länge innan de till sist, med svåra förluster, tvingades fly söderut. Det ryska kavalleriet kunde fortsätta. Turkarna fick ta svidande kritik efter slaget, de betraktades som ett fiasko och att 93rd Regiment, The Thin Red Line, räddade dagen. Inget kunde vara mer fel. Förhållandet var precis tvärt om. På grund av turkarnas heroiska motstånd lyckades britterna kasta tillbaka den rännil av ryskt kavalleri som till sist bröt sig igenom. 93rd Regiment hamnade aldrig i närstrid med fienden, utan höll dem borta med brittiska arméns signum, skicklig och effektiv infanterieldgivning på linje. General Scarletts tunga brigad, insatt av Canrobert, stötte därefter undan det resterande ryska kavalleriet.

Lord Raglan

Den ottomanska armén var vid 1800-talets mitt inte längre en exotisk härskara av turbaner och kroksablar, det var istället en märkbart modern krigsmakt, i många avseenden bättre än den brittiska motsvarigheten. 1848 hade den starkt reformistiske sultanen Abdülmecid I (1823-1861) inrättad en militärakademi i Konstantinopel, där officerare under två år kunde förkovra sig i modern taktik och stabsarbete. Förebilden var givetvis den preussiska skolan och man använde sig också av gästföreläsare därifrån. Krigsmakten genomgick därmed en omfattande förändring. Vid Krimkrigets början var detta arbete ännu i sin inledning, men man har funnit brev och rapporter från både brittisk och fransk militär som pekar mot förvåning och även beundran för det rationella ledarskap de turkiska kollegorna visade. Framför allt var dessa, ofta unga officerare, resultatet av ett meritokratiskt system och inte det korrupta brittiska, där officerspositioner gick i arv, eller fortfarande kunde köpas för pengar. De turkiska soldaterna vid Balaklava må ha förklarat striden som Jihad, heligt krig, och därför slogs som djävlar om sina redutter, men de var också väl tränade och professionellt ledda. Militärakademin i Konstantinopel skulle få stor betydelse för det söndervittrande ottomanska riket. 1916 skulle de lära den brittiska armén en svår läxa vid Gallipoli under första världskriget och den mest kände av akademins aspiranter, Mustafa Kemal, skulle få tilltalsnamnet Atatürk (turkarnas fader) och bli det moderna Turkiets förste president 1923.

Vid det här laget i slaget om Balaklava, på morgonen den 25 oktober 1854, befann sig Lord Raglan med sin stab på fel ställe. De fumlade omkring nordväst om staden, överblickande mynningen till den norra dalgången där några strider inte fördes. Där kände han visserligen till utgången av slaget öster om honom, utan att ha detaljerna. Men han fick nu syn på något i sin kikare. Han såg hur ryska soldater höll på att föra bort vad han förstod var brittiskt artilleri på Causeway Hill. Han önskade hindra detta och bad brigadören Richard Airey skriva ner en order på ett stycke papper:

Lord Raglan wishes the cavalry to advance rapidly to the front, follow the enemy and try to prevent the enemy carrying away the guns. Troop horse artillery may accompany. French cavalry is on your left. Immediate.



Ordern var riktad till Lord Lucan, som Raglan tydligt kunde se sitta till häst nedanför sig i dalen. Lord Lucan hade följt striden tillsammans med Lord Cardigan och hans lätta brigad, som hela tiden stått uppställd i perfekt slagordning i mynningen till den Norra dalen. Brigadör Airey vek ihop sitt meddelande och vände sig till en av sina närvarande kurirer, den 36-årige kaptenen vid kavalleriet, Louis Edward Nolan, och bad honom skyndsamt leverera den till Lord Lucan. Detta skedde också inom loppet av några minuter. Lord Lucan läste på lappen och missförstod uppenbarligen ordern. Lucan var medveten om vad som skedde omkring honom, men hans låga position i förhållande till Lord Raglan uppe på höjden, innebar att han inte kände till vad som höll på att hända borta på Causeway Hill. Vad var det för artilleri fältmarskalken åsyftade? Nolan blev irriterad och tog upp en opassande dispyt med den förvirrade generallöjtnanten, vilket slutade med att Nolan pekade mot öster och skrek: Där, Sir. Där finns dina kanoner.

Kapten Nolans position och handlande hade betydelse för den följande utvecklingen. Nolan och Lord Lucan kände varandra och ingen av dem upplevde något annat än aversion mot den andre. Nolan hade inför Krimkriget anlänt från Indien, där han tjänstgjort som skvadronschef, men också underrättelseofficer. Han var intelligent och kompetent, samt en så pass framstående expert på kavalleri, allt från remtyg och hästar till taktik, att han möttes med respekt hos generalskåren. Detta skapade dock problem i London. Den brittiska armén hade under 40 år av inaktivitet blivit pompös och självgod. Man såg ner på vad de kallade sprättarna från kolonialarmén, som förutsattes uppskattas för sina meriter i ledarskap och stridserfarenheter. Nolan hade svårt att finna sig tillrätta i huvudstaden och under en flott bjudning i Lord Lucans sällskap hade en fadäs inträffat. Enligt tradition fick inte öl serveras i officersmässen, men Nolan avböjde det utvalda vinet och bad istället om en mildare sekt till maten. Denna serverades i en mörk butelj, påfallande lik en flaska öl. Bjudningen avbröts plötsligt av att Lord Lucan vrålade – Black Bottle. Han hävdade att kaptenen satt och drack öl i officerarnas sällskap. Nolan försökte fölklara att så inte var fallet och kunde också visa buteljens etikett. Men Lord Lucan böjde sig inte, den uppstudsige officeren från det fördömda Indien skulle veta hut. Han arresterades och fördes till finkan. Saken blev till en offentlig skandal och allmänheten tog Nolans parti. Press och politiska röster tvingade armén att återupprätta Nolans ära och under några veckor ropade folk Black Bottle efter Lord Lucan var han än gick.

General Canrobert

I det stekheta Balaklava den där ödestyngda morgonen vände sig därför Lord Lucan, chef för hela det närvarande brittiska kavalleriet, med frustrerad indignation till Lord Cardigan och beordrade attack av dennes lätta kavalleribrigad mot det ryska artilleriet. Men ingen av de båda lorderna hade för avsikt att bussa brigaden på Causeway Hill, som Lord Raglan åsyftade. Det enda ryska artilleri de kände till var det som stod uppställt bakom en ås direkt till vänster om dem, inne i en mindre sänka mellan de två stora dalgångarna. Det var en rysk försvarsställning på tvärs över sänkan, där artilleri ställts upp på linje framför ca 20 bataljoner infanteri, men där batterier även placerats utmed åsryggarna på bägge sidor, allt som allt ett femtiotal pjäser. Lord Lucan borde kanske ha tänkt en gång till, varför ville Lord Raglan att han skulle avancera med hela brigaden in där, utan understöd? Vad var syftet? Det var inte det lätta kavalleriets uppgift att göra frontalangrepp, varken mot artilleri, eller infanteri. Men Lord Lucan ställde inga motfrågor till sin överbefälhavare, vilket hade varit hans fulla rätt, ja, skyldighet under rådande omständigheter. Kanske var han förnärmad och arg på kapten Nolans agerande, Nolan som till en viss gräns var tillåten att understryka Lord Raglans skrivna order, såsom den aktör i dennes ställning han var. Kapten Nolan skulle snart inse misstaget, han skulle inte kunna hindra det och det kom att kosta honom livet på det kommande slagfältet.

Lätt kavalleri var precis vad dess titel angav, d.v.s. kavalleri bestående mestadels av blanka vapen, sabel och lans, vars uppgift var spaning, räder och på slagfältet huvudsakligen flankangrepp och skydd. Tungt kavalleri hade en större andel dragoner, d.v.s. egentligen beridet infanteri, med starkare understöd av artilleri. Det tunga kavalleriet kunde förstärka infanteriet på utsatta positioner, eller snabbt upprätta en försvarslinje. Vid den här tiden hade kavalleri världen över i allt större andel börjat slåss avsuttet, snarare än till häst. Lord Cardigans lätta brigad bestod av enheter ur sammantaget fem regementen, 4th och 13th Light Dragoons (karbin och sabel), 17th Lancers (lans och sabel), samt 8th och 11th Hussars (sabel och pistol), allt som allt ca 670 ryttare. Tiden var inte fullt kvart över elva på förmiddagen den 25 oktober 1854 och solen stod som högst på himlen.

Lord Lucan

All in the valley of Death, Rode the six hundred.

Lord Tennysons poem The Charge of the Light Brigade från samma år, sammanfattade den allmänt accepterade återgivningen av Lord Cardigans anfall den dagen.

Theirs not to reason why, Theirs but to do and die: Into the valley of Death, Rode the six hundred.



Det bör ha varit en syn för gudarna. Om man hade en tidmaskin vore åsynen av en fullskalig kavalleriattack med blanka vapen stå högt på listan över sådant värt att se. Brigaden anföll med skvadronerna – sex stycken – i linjer, i omgångar efter varandra. Bredden var begränsad utmed sänkans sidor. Anfallet gick så tillväga att man hade utnyttjat uppmarschen innan sänkan till att successivt öka hastigheten, samtidigt som man höll samman skvadronerna. Det var först vid sänkans mynning som attack kommenderade och ryttarna sprängde iväg i galopp. Då splittrades linjerna, utan att man därför minskade den fruktansvärda effekten. Avståndet man tillryggalade under det aktuella anfallet och den efterföljande reträtten var ca tre kilometer. Det är det märkliga med hela anfallet, att det var enbart ett angrepp med lätt kavalleri, det s.a.s. studsade och återvände efter fullbordat värv till de ursprungliga positionerna. Att det till synes var vanvettigt berodde ju på att det var ett misstag, det var fel mål.

Men, det var inte som historien gjort gällande en katastrof för britterna, snarare ett fullständigt onödigt, men trots allt väl genomfört angrepp, helt i enlighet med det lätta kavalleriets signum. Och så blev det därför att ryssarna togs helt på sängen, de hade inte väntat sig denna manöver och var oförberedda på den chock de nu drabbades av. Senare slagfältsarkeologi och noggranna studier av de stridande enheternas dokumentation har funnit argumentation för att det var ryssarna som kom undan en total katastrof den där dagen. Man har sökt resterna av kanonkulor, granatkrevader och spår av kartescher utefter den aktuella sänkan och vad man funnit stärker bilden av överraskning och kaos hos det ryska artilleriet. Från sidorna tycks artilleriet i största allmänhet skjutit över det anstormande kavalleriet. I fältsjukhusens rullor finns nästan ingen rapport om karteschskador, d.v.s splitter, druvhagel, spikar el. dyl. De skador britterna ådrog sig var huvudsakligen musköteld. Samtidigt har man funnit kokkärl, kastruller och tältsylar i kavalleriets väg, vilket tyder på att det ryska infanteriet befann sig i bivack när anfallet gick av stapeln.

Kapten Nolan

Vad som tycks ha hänt är att den lätta brigaden tog sig fram relativt oskadad till det ryska, oskyddade artilleriet. Antagligen högg man ner besättningarna och fortsatte in bland det oordnade infanteriet. Oförberett infanteri var chanslöst mot kavalleri, soldaterna antingen trampades ner, eller höggs i bitar. Det saknas ordentliga uppskattningar av de ryska förlusterna, men de bör ha varit betydande. Anfallet hade sedan upphört och man vände om för att återvända och det är här britterna ådrog sig de flesta förlusterna. Av 670 man skall mellan 100 och 150 ha stupat och lika många ha sårats. Ytterligare några hade tagits till fånga. Totalt förluster på ungefär 30-50 procent, en mycket hög siffra. Generellt var dödstalen höga under Krimkriget eftersom sårad som regel innebar döden. Det är överlag svårt att i rullorna skilja på stupad i strid, eller från sviterna av skador. Statistiken är ofullständig. Lord Cardigan deltog själv i striden, men överlevde. Kapten Nolan skall ha stupat i ett tidigt skede av anfallet.

Så, varför dessa myter om ett heroiskt vanvett på Krim? Svaret finns i helhetsbilden av kriget, presenterad av pressen. Kriget på Krim var ett av de första där media hade tillträde likt vi är vana idag. Vad de fann var ohyggliga umbäranden, svåra sjukdomar och ond bråd död, även utanför själva striderna. Journalister fanns på plats vid Balaklava och deras rapportering fram till dess hade varit uteslutande negativ. Lord Raglan, som ytterst var ansvarig, inte bara som arméchef, utan framför allt för den ödesdigra ordern till den Lätta brigaden, såg sig nödgad att stöta ifrån sig skulden. Han skyllde givetvis på Lord Lucan, som i sin tur skyllde på kapten Nolan. Lucan skulle aldrig offentligt bära ansvar för något i samband med efterdyningarna. Istället lät man den massmediala myten om lätta brigadens anfall stå kvar, mot att den egenhändigt täljda myten om den tunna röda linjen fick bli en påtagligt positiv motpol. I krigets dimma, tycktes man säga till mans, vad kunde man där veta om vad som egentligen skett?

General Mensjikov


Krimkriget blev ett ordentligt bakslag för det ryska imperiet, åtminstone på papperet. Genom Parisfördraget den 30 mars 1856 kunde Ryssland behålla Krim, omöjligt hade det varit annars. Som eftergift till det missnöjda Turkiet, tvingades Ryssland att acceptera Svarta havet som en neutral zon, så deras flotta, samt örlogshamnen i Sevastopol, tillika kustartilleriet på halvön, måste monteras ner och överges. Som kompensation för Krim fick istället Ryssland avträda Valakiet och Moldavien norr om Rumänien till Turkiet. Parisfördraget gällde till 1871, då Frankrike besegrades av Preussen i det tysk-franska kriget. Napoleon III avsattes och Frankrike blev ånyo republik, den tredje i ordningen. Stödda av Otto von Bismarcks nya Tyskland kunde Ryssland riva fördraget från 1856, det nya Frankrike brydde sig inte och Storbritannien ville inte. Ryssland blev åter en militär maktfaktor i Svarta havet. Den stora förloraren från Krimkriget blev istället habsburgarna, de få som var kvar. Österrike, som inte alls hade haft något med Krimkriget att göra, hade förlorat Bayern till Preussen i det tyska enhetskriget 1866. Nu såg de sin makt tona bort i Centraleuropa i takt med att Ryssland återtog sin roll på den europeiska kontinenten. Det är enkelt att se hur maktkonstellationerna byggdes upp inför den stora urladdningen 1914.

Fotnot: Krimkriget utkämpades även i Östersjön, med bl.a. en brittisk attack på Åland, men det är en annan historia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar