tisdag 25 mars 2014

Manstein, elfte armén och Krim


Ukraina, den 12 september 1941. Mitt under Operation Barbarossa, blev ett Fieseler Storch beskjutet av sovjetisk eldgivning i tyska Armégrupp Syds operationsområde och skadat under en rutinmässig överflygning. Planets pilot, Wilhelm Suwelack, hade antagligen kunnat rädda situationen, om det inte varit för att han tvingades ner över ett ryskt minfält. Planet exploderade och båda ombordvarande avled omedelbart. Passagerare var general Eugen Ritter von Schobert, chef för tyska elfte armén sedan nästan exakt ett år tillbaka.

Den elfte armén hade skapats ungefär samtidigt med general von Schoberts kommando och formationen var en tidig förberedelse för Operation Barbarossa. von Schobert hade kommit till Polen på sensommaren 1940 från sitt befäl över VII armékåren och förberedelserna inför invasionen av Storbritannien. När han nu stupat lade sig Adolf Hitler i OKW: s tillsättning av ny chef för elfte armén. Valet föll på general Erich von Manstein, som den 12 september 1941 var en mycket framgångsrik chef för LVI pansarkåren, ur general Erich von Hoepners blivande 4: e pansararmé, Armégrupp Nord, med stabsplats utanför Demjansk. Den 17 september, samma dag som Armégrupp Syd fullbordade inringningen av sitt stora pris, Ukrainas huvudstad Kiev, landade han vid elfte arméns högkvarter vid hamnstaden Mykolajiv. Hans elfte armé hade just korsat floden Dnepr.

Utnämningen var från Hitlers sida antagligen en chans att befordra von Manstein till arméchef. Infanterigeneralen von Manstein, som praktiskt taget gett führern hans seger i Västeuropa, hade också visat sig vara en formidabel pansargeneral. Hans kår hade jagat över de ryska slätterna snabbare än de flesta och manglat allt motstånd till smulor, det var som om karlen aldrig gjort något annat. Men däri låg än fler personliga hänsynstaganden i det att Hitler gick chefen för Armégrupp Syd till viljes. Fältmarskalk Gerd von Rundstedt ville ha tillbaka sin favorit. von Manstein hade varit hans stabschef för Armégrupp Syd i det polska fälttåget 1939 och för Armégrupp B i Frankrike 1940. von Manstein hade ställt Von Rundstedt i mycket god dager gentemot Hitler.



Elfte armén var huvudsakligen en infanterienhet. Den bestod av tre kårer, LIV, XXX och XI. På papperet var det en högst adekvat organisation. Divisioner att notera var 1: a och 4: e bergsdivisionerna, samt elitdivisionen från Waffen-SS, Liebstandarte Adolf Hitler. Till von Mansteins armé knöts även tre bergsbrigader och ytterligare tre kavalleribrigader ur den rumänska tredje armén. Den elfte arméns stabsplats huserade utöver detta Einsatzgruppe D under SS-Obergruppenführer und Generalleutnant der Polizei Dr. Otto Ohlendorf. De hade slutit sig till armén i juni och bestod av fem Einsatzkommando: n som fram till mars 1943 skulle mörda närmare 100 000 människor. General Erich von Manstein var känd för att inte bry sig om sådana omständigheter.

De rumänska enheterna hade tillförts för att försöka balansera det faktum att elfte armén skulle bli underlägsen ryssarna i styrka inför sitt nya uppdrag, vilket nog ändå var huvudorsaken till von Mansteins ankomst. Uppdraget var egentligen två till antalet: Fortsätta pressa Röda armén österut i Ukraina utmed Svarta havskusten, mot Rostov, samt invadera och ta halvön Krim. Krim utgjorde inget ekonomiskt intresse för axelmakterna, där fanns inga naturtillgångar att finna. Det var istället halvöns mycket strategiska läge som tvingade Wehrmacht att agera. Krim hotade Armégrupp Syd söderifrån. Från Krim utförde ryska flygvapnet räder mot de rumänska oljefälten i Ploiesti. Sevastopol var bas för den sovjetiska Svarta havsflottan. Längst ut på halvöns östra, från hamnstaden Kertj, kunde ryssarna landsätta ytterligare trupp över Kertjsundet, från Kaukasus. Samtidigt kunde tyskarna utföra den rakt motsatta operationen från samma stad.

Krim skapade problem för von Manstein och han var i behov av att fokusera på den uppgiften. Helt uppenbart var det att general Erik Hansens LIV kår inte skulle räcka för att ta Krim. Halvön försvarades av två sovjetiska arméer, general Fjodor Kutsnetskovs 51: a, som också var militär överbefälhavare, och general Ivan Petrovs 9: e kombinerade, som var sammansatt av armé liksom marina enheter. Medan två tredjedelar av von Mansteins armé jagade ryssarna vidare mot floden Don, marscherade general Hansens kår söderut, in i flaskhalsen, det åtta kilometer breda Perekopnäset, som förbinder Krim med fastlandet.

General von Schobert


General Erik Hansen hade kommit till Ukraina tillsammans med Rumänska armén, som han försökt bistå med tysk innovation under krigets inledning. Erfaren kavalleriofficer i botten hade han tilldelats sin första stridspostering som kårchef, vilket hans rang gjorde honom överkvalificerad för. von Manstein skulle dock snart se Hansens kvalitéer. LIV kåren engagerade sina tre infanteridivisioner, 46: e, 50: e och 73: e, på Perekopnäset den 24 september 1941. Det här var något helt annat än vad Operation Barbarossa hittills hade varit. Röda armén hade byggt flertalet försvarslinjer utmed näset, samtliga med väl tilltagna stridsvagnshinder, den största kallades Tatargraven. De geografiska förhållandena, näset är ett kargt, kuperat landskap med sandig jordmån, och den täta förekomsten av befästningar och fientliga förband, gjorde operationen första världskrigsaktig. Det här var klassisk infanteristrid med understöd från artilleri och attackflyg. Det tycktes inte bekomma general Hansen det minsta. Efter mycket hårda strider hade hans kår trängt tillbaka ryssarna och rensat näset på mindre än en vecka.

Samtidigt försökte general von Manstein att skapa ordning i sitt avancemang österut med sina övriga två kårer. Vid Melitopol, intill Azovska sjön, blev rumänerna överrumplade av en hastigt, ryskt motangrepp och von Manstein tvingades kasta in Sepp Dietrichs SS-Liebstandarte för att täppa till situationen. Även om elfte armén var avgörande i att fånga ryssarna i ännu en förödande inringning vid Azovska sjön den 7 oktober, så var samtliga av enhetens trupper nu engagerade i strid, det fanns inga reserver. General Hansen tvingades nu i sin tur försvara Perekopnäset från sovjetiska motattacker. Fältmarskalk von Rundstedt godkände till sist von Mansteins önskan att få samla sin armé till en enda uppgift – Krim. Dock, han fick lämna ifrån sig så många enheter till fältmarskalken att den elfte armén endast bestod av sex tyska divisioner och rumänerna. I mitten av oktober var de samlade för angreppet mot halvön. De var färre än fienden, saknade pansar nästan helt och luftherravälde var inte riktigt etablerat här nere. De var en avkrok på Barbarossa och medan resten av Armégrupp Syd engagerade sig i det fortsatta avancemanget mot Volga, satte Von Manstein fingret på sitt ultimata pris, ryssarnas heliga stad Sevastopol.

von Manstein fast i leran

Den sovjetiska Röda flottan spelade en viktig roll under hela kampen om Krim. Svartahavsflottan hade sin primära bas i Sevastopol och dess chef var viceamiral Filip Oktjabrskij. På papperet var det en imponerande styrka vid Operation Barbarossas inledning. Där fanns slagskeppet Parizkaja Kommuna, tidigare Sevastopol, en gammal s.k. Gangut, eller Dreadnought från 1909. Hennes roll var mest som bärare av 30.5 cm artilleri för beskjutning av tyskt infanteri. Utöver det: 5 st. kryssare, 18 jagare, 44 ubåtar och över 80 motortorpedbåtar. Svartahavsflottan var väsentlig för upprätthållande av underhåll för de stridande på halvön, samt för evakuering och landsättning av trupp. I slutet av oktober 1941 räddade men över 80 000 ryska soldater och 150 000 civila från Odessa. Röda flottans verksamhet stördes dock väsentligt av relativt små resurser på axelmakternas sida.

Turkiet förhöll sig neutrala under andra världskriget och någon förstärkning av huvudsakligen den rumänska flottan kunde inte ske från Medelhavet, via Bosporen. Istället tvingades Tyskland och Italien transportera örlog landvägen, mellan europeiska floder, ungefär som vikingarna en gång gjort, innan man nådde Donau och Svarta havet. Den rumänska flottan, under ledning av den kompetente konteramiralen Horia Macellariu, som också var marin överbefälhavare i Svarta havet, bestod av 4 st, jagare, 13 torpedbåtar och 8 ubåtar. Tyska Kriegsmarine lyckades ställa upp med 6 st. ubåtar och 33 torpedbåtar, under Korvettenkapitän Helmuth Rosenbaum. En påfallande god flottstyrka från italienska Regia Marina bestående av 4 st. torpedbåtar av klassen MAS och ett antal miniubåtar, leddes av den djärve Capitano Francesco Mimbello. Axelmakternas flottstyrka hade mycket hjälp av Luftwaffe, men det strategiska huvudproblemet kvarstod under hela kriget. Den sovjetiska krigsmakten var hela tiden närvarande. Så länge ryssarna höll Kaukasus, med flygfält och hamnstäder som Novorossijsk och Sotji, kunde de underhålla Krim genom Sevastopol, Jalta eller Kertj.

Viceamiral Oktjabrskij

Den 18 oktober igångsatte Erich von Manstein anfallet mot den kvarvarande försvarslinjen på Perekopnäset. Han opererade med enbart två armékårer, LIV och XXX. Han fördelade ut de rumänska enheterna mellan de två kårerna istället för att låta dem slåss som en samlad kår. De rumäner von Manstein hade att tillgå tillhörde de bästa ur den rumänska tredje armén, bergstrupper och motoriserat kavalleri. De stod inte formellt under hans befäl, men general Petre Dumitrescu hade övertalats att ge dem flexibilitet. von Manstein behövde dem. Striderna blev mycket hårda, men efter tio dagars kamp, bröt tyskarna igenom. Detta medförde en kollaps av de sovjetiska styrkorna. General Kutsnetskov, som visat sig obeslutsam i ledningen av 51: armén, entledigades och ersattes av hans ställföreträdare, tidigare chefen för IX infanterikåren, general Pavel Batov, en stigande stjärna i den Röda armén. Initialt hjälpte detta föga, von Manstein saknade pansar, men satte samman allt motoriserat han hade i en typiskt tysk kampfgruppe, kallad Ziegler, under hans direkta befäl. De rumänska kavalleribrigaderna utgjorde den tunga stommen i denna styrka med sina lätta pansarfordon.

Nu gick det undan i blixtstridsstil, men utan pansar och med minimum av flygunderstöd. Huvuddelen av Krim består av steppliknande slättlandskap, utom i söder där Krimbergen tornar upp sig med toppar på 1 500 meter. Den tyska elfte armén, tack vare Grupp Ziegler, klippte av halvön i mitten under sin jakt på bergen. Det tyska infanteriet marscherade som tokiga. Man tog Simferopol den 1 november, där von Manstein satte upp sin arméstab. Därefter intog man Kertj längst ut i öster den 16 november. Ryssarna hade nu, som alltid i historien, enbart Sevastopol med de omkringliggande befästningarna kvar. Befälet omstrukturerades åter. General Batov flögs till Kaukasus för att rekonstruera en ny 51: a armé. Ny chef för försvaret av Sevastopol blev viceamiralen Filip Oktjabrskij, chefen för Svartahavsflottan. Hans ställföreträdare och chef för marktrupperna var general Ivan Petrov. Amiral Oktjabrskij hade inte legat på latsidan. Han kunde artilleri oavsett om de befann sig på fartyg eller i befästningar på land. Han hade byggt vad som anses vara militärhistoriens starkaste försvarsställning. Den var indelad i tre avsnitt på ett sammanlagt djup av ett par mil, samtliga linjer väl förskansade med bunkrar i betongfundament och löpgravar. Han hade drygt 100 000 soldater, varav ungefär hälften var matroser. Sevastopol var då en stad med 100 000 invånare.

Tyskarna slöt inne Sevastopol från resten av Krim i sista minuten. Regnen hade kommit och rasputitsan gjorde det eländiga vägnätet oframkomligt. von Mansteins elfte armé var nu fullständigt utmattad. Samtliga förband, inklusive reserver, var slutkörda. Dessutom var man hopplöst uttänjd över hela Krim. De mest aktiva enheterna hade kompanier nere på plutonsnivå i antal soldater. Det krävdes en general av von Mansteins kaliber för att repa mod i de sina och föreslå fortsatt angrepp på fästningen Sevastopol. Även om man varit fullt utrustade och fräscha, skulle ändå inte den elfte armén ha varit lämplig för den uppgift de nu ställdes inför. De saknade fortfarande pansar och Luftwaffe var inte mycket till hjälp. Detta var nu december 1941, i Krim öste vinterregnen ner, längre norrut tog General Vinter vid med den värsta kylan i mannaminne. Mycket snart blev von Mansteins elfte den enda tyska armé som fortfarande attackerade fienden – mot alla odds.

Sevastopol

Den 17 december startades avancemangen mot Sevastopol. Sammanlagt sex tyska och rumänska divisioner anföll befästningarna. Man kom från två håll. Söderifrån, från Krimbergen kom huvudsakligen rumänska enheter. Detta var en undanmanöver, för den verkliga attacken kom från norr. Det var förhållandevis små operationer, inte fler än två divisioner åt gången. Men nästan allt von Manstein gjorde under vintern 1941-42 var utifrån tvång. Hans handlingsförmåga var låst med så få enheter och så ansträngda försörjningslinjer. Underhållstrupperna, som var helt hästburna, makade sig över Perekopnäset och in över Krim på hopplöst upplösta vägar. Det ryska flygvapnet kunde fortfarande göra sig gällande i luften och från havet nåddes man av fartygsartilleri. Trots detta lyckades tyskarna skjuta in en kil i norr, med förluster på över 8 000 man, och komma i bättre position mot staden med artilleri. Men det skulle bli kortvarigt.

Den 26 december, efter en knaper jul för soldaterna på Krim, gick general Pavel Batovs nya 51: armé över Kertjsundet med 5 000 man mot Kertj och ytterligare trupp ur ryska 44: e armén landsteg vid Feodosija tre dagar senare. von Manstein hade inte haft möjlighet att placera mer än en division längst ut på den östliga sidan. Den tillhörde en nyligen uppsatt kår, XLII, under generallöjtnant Hans Graf von Sponeck, och var tänkt att fungera som reserv, placerad i mitten av Krim. von Sponeck lyckades med mycket små enheter kasta tillbaka Batovs män i havet vid Kertj, men Feodosija var ett hål för mycket i den rangliga båten. Samtidigt som han begärde hjälp av von Manstein beslutade von Sponeck att dra tillbaka sina trupper från Kertj, för att hindra dem från att bli kringrända, och sätta upp en ny frontlinje direkt väster om Feodosija. Detta medförde att von Manstein visade sin mest hänsynslösa sida. Han avsatte von Sponeck, trots att han räddat armén från en katastrof, och rapporterade honom uppåt för krigsrätt. von Sponeck kom att gripas och ställas inför rätta. Han dömdes till döden, men Hitler omvandlade straffet till sex år i fängelse. Han mördades av Gestapo efter 20 juliattentatet 1944, trots att han aldrig haft kontakt med konspiratörerna inifrån fängelset. Ett mycket tragiskt öde.

Rumänska soldater

von Manstein sände istället XXX kåren och utförde en enastående offensiv med nästan ingenting den 16 januari 1942. Ryssarna lämnade Feodosija med 16 000 förluster, men de lämnade inte Krim. von Mansteins resurser var uttömda, alla reserver var förbrukade och hans elfte armé kunde inte stöta bort den återstående fickan. Under resterande våren 1942 tvingades von Manstein att utkämpa ett tvåfrontskrig mellan Sevastopol och den ryska försvarsfickan i öster, kallad Krimfronten, under den ryske generalen Dimitri Kozlov. Han slog tillbaka sammanlagt tre motoffensiver från båda håll. I månadsskiftet april-maj 1942 blev så äntligen elfte armén förstärkt med pansar i form av 22: a pansardivisionen. von Manstein blev så till sig att han begick en av sina få taktiska misstag. Han kastade in pansar mot befästningarna utanför Sevastopol utan understöd och förlorade 32 vagnar till ingen nytta. Det var en läxa för den tidigare så framgångsrike pansargeneralen. I ett blixtinkallat möte med Hitler i början av maj, i Varglyan, fick han fria händer. Hans plan var att först rensa Kertjhalvön från Kozlovs Krimfront, för att därefter helt koncentrera sig på Sevastopol. von Manstein återvände till sitt kommando med en fullt utrustad armé inför sommaren, med 210 000 man, pansar och utvecklat flygunderstöd.

General Kozlov hade under tiden stärkt sina positioner betydligt. Han hade tre ryska arméer på Kertjhalvön, tillsammans lika mycket folk som von Manstein. Den 12 maj gick tyska elfte armén plötsligt till anfall enligt planen Sichelschnitt. Med understöd av general Wolfram Freiherr von Richthofens (kusin till Röde baronen) VIII flygkår, stötte man hårt mot ryssarna där de minst anade det, över sumpmarker, och krossade två divisioner. Samtidigt satte von Manstein in ett hemligt vapen, 902: a Sturmboot Kommando, en enhet ur den lilla tyska marinkåren, vid kusten endast någon mil bakom de ryska linjerna. Inom knappt tre timmar hade 22: a pansardivisionen rivit upp ryssarnas front och jagade dem huvudstupa mot Kertj. General Kozlov beordrade omedelbart evakuering till Tamanhalvön på den kaukasiska sidan, men fick endast med sig 37 000 man av sina trupper. Tyska förluster var i jämförelse moderata 3 400 man. Det var nu bara Sevastopol kvar och den ryska Svartahavsflottan lyckades förstärka försvaret med ytterligare 5 000 man efter att ha löpt gatlopp till havs. Men man var inne för en obehaglig överraskning, den andra delen i von Mansteins plan att rensa Krim från Röda armén – Operation Störfang.

Store Gustav

Operation Störfang är mest känd för de enorma belägringskanoner som tyskarna förde fram med järnväg till Sevastopol. De allra största var fyra till antalet: Tre gigantiska mörsare, Thor, Odin och Mörser-Karl, som vardera kunde slunga 60 cm projektiler på 1.2 till 2.1 ton upp till 10 km. Dessa var dock leksaker i jämförelse med Schwerer Gustav, ett sanslöst monster på 1 300 ton, med en 32.5 meter lång kanon om 80 cm. Store Gustav sköt iväg sju ton tunga projektiler upp till 47 km. Den tog 45 minuter att ladda om och krävde 250 mans besättning, inklusive två bataljoner luftvärn som skydd. Det hade tagit sammanlagt 2 500 man tre dygn att placera detta as till artilleripjäs i sin position. Totalt sett innebar dock Operation Störfang ett tillskott på hela 900 artilleripjäser av olika kalibrar. Bombardemanget startade den 2 juni 1942.

Operation Störfang utvecklades snart till ett rent utnötningskrig där uthållighet blev nyckelordet. von Manstein hade nio divisioner till sitt förfogande, mot de åtta nergrävda ryska som förtvivlat försvarade Sevastopol. Långsamt drog månaden juni ut på tiden i takt med att ryssarnas ficka maldes ner. Striderna var av sådan art att det ställde stora krav på ledarskapet och antalet stupade officerare ökade dramatisk i båda arméerna. Röda armén hade uppenbara problem med detta, medan tyskarna knappt berördes, även när rena stabsofficerare tvingades ta fronttjänst mitt under strid. Kvalitet på trupperna spelade roll utanför Sevastopol och tyskarna vann hela tiden mark. Dock, för att vinna ett avgörande igångsatte von Manstein åter en mera okonventionell taktik. Han måste agera snabbt eftersom OKH signalerade kommande förflyttningar av stridsflyg norrut. Söder om Sevastopol var generallöjtnant Maximilian Fretter-Pico och hans XXX kår indelta i en svår strid om Sapunhöjderna, varifrån man kunde se det mesta av stridsområdet. Genom ännu en överraskningsmanöver av 902: a Sturmboot Kommando över Severnajabukten, understödda av general Hansens LIV kår. Detta innebar i realiteten en inringning av staden. De ryska militära ledarna hade redan evakuerat. Den 1 juli 1942 marscherade tyskarna in i staden.

General Hansen

Erich von Manstein hade lett sin hårt åtgångna elfte armé under nio långa månader på Krim, i strider som inte mycket liknade rörelse och eldkraft. Han hade förlorat 35 000 tyska och rumänska soldater vid Sevastopol ensamt. 115 000 ryska soldater hade samtidigt förlorats i samma strid. Sammanlagt fyra ryska arméer hade krossats på Krim i sin helhet till en kostnad av sammanlagt 360 000 ryska soldater. von Manstein hade visat att han fortfarande var en infanterigeneral att räkna med, men han var helt utmattade. Medan elfte armén reorganiserades och vilade, beviljades von Manstein två veckors semester i Rumänien med sin familj.


Kanske försökte han också glömma de 15 000 människor som Einsatzgruppe D massakrerat i Simferopol. Han skulle senare hävda att han inget visste, vilket var omöjligt, hans stabsplats låg nästan vägg i vägg med Otto Ohlendorfs högkvarter. De flesta av offren var krimtatarer, ändå skulle Sovjetunionen 1944 anklaga hela folkslaget kollektivt för påstådd kollaboration med nazisterna och deportera dem till Sibirien – d.v.s. etnisk rensning av Krim.






Fotnot: Vi vår anledning att återkomma till von Manstein vid ett senare tillfälle.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar