söndag 16 mars 2014

Kanadensiska kåren 1914-1918


För Kanada startade det första världskriget dagen efter, den 4 augusti 1914. Det hände sig så därför att Kanada var en självständig stat i det brittiska imperiet, med den brittiska monarken som statschef. En synkroniserad krigsförklaring med Storbritannien mot Tyskland var därför självklar. De flesta av den kanadensiska befolkningen, i första hand den engelsktalande majoriteten, var lika entusiastiska till det stundande kriget som britterna generellt var på andra sidan Atlanten, kanske även mer så eftersom det fanns en stark känsla av att det väldiga landet i norr äntligen skulle få sitt erkännande. Kanadas premiärminister, Sir Robert Borden, i det närmaste en anglofil, var så pass sprudlande av nationalism att han missade några väsentliga bitar av det mest typiska av den kanadensiska identiteten.

Nationen hade en självständig krigsmakt sedan Confederation of Canada 1867, då landet formellt skapades och fick en egen konstitution. 1914 bestod armén av enbart 3 000 yrkessoldater, med en militär milis som reserv. Premiärminister Borden kommenderade omedelbart sin försvarsminister, Sam Hughes, som också var överste och chef för reservmilisen, att pumpa upp sin organisation till 25 000 man. Med yrkesarmén som bas sattes ett stort militärläger upp i Valcartier*, direkt norr om Quebec City, för grundutbildning av nya rekryter. Vid slutet av augusti kunde den energiske Hughes sända 32 000 kanadensiska soldater i fartygskonvoj till Storbritannien, där de var mycket välkomna. Vid det här laget kontemplerades ännu inte allmän värnplikt i Kanada. Det skulle inte ske förrän 1917 och då skapa en av nationens största sociala kriser.

Robert Borden

De franskspråkiga medborgarna i Quebec var generellt ovilliga att anmäla sig för tjänstgöring. De ansåg att fransktalande, katolska rekryter skulle behandlas illa i den engelska, protestantiska kanadensiska armén. De kände heller ingen samhörighet vare sig med Storbritannien eller med Frankrike, utan man ville i så fall slåss för Quebec. Den allmänna uppfattningen bland engelsktalande och regeringen var också den att låta fransoserna hållas. Quebecs inställning stärktes med krigets framfart i Europa, med de fruktansvärda förlustsiffrorna, som också träffade den resterande kanadensiska befolkningen mitt i solarplexus. Regeringen i Ontario missade sina utsatta löften till London om antal soldater och den 29 augusti 1917 införde man en värnpliktslag i Kanada. Debatten urartade i våldsamma upplopp i Quebec, men även liberala krafter i samhället i stort emotsatte sig lagen. Infekterade frågeställningar om utsugning av den lilla kanadensiska befolkningen, blott åtta miljoner själar, och så den om imperialism, bubblade upp till ytan. Värnplikten infördes, men kom aldrig att utgöra mer än 20 procent av det totala antalet soldater i den kanadensiska krigsmakten.

Man kallades för Canadian Expeditionary Force, CEF, och ut från den mejslades först 1st Canadian Division och därefter Canadian Corps, när väl även 2th Canadian Division anlände till Europa 1915. De föstes samman till ett stort härläger på Salisbury Plain, nära Stonehenge, där de tränades vidare av brittiska armén. Kanadensarna var enbart bastränade några veckor hemmavid och dispyt uppkom mellan London och Ontario om förberedelser kontra tidsfaktorer. Kanske var det britternas arrogans som gjorde att de valde generallöjtnant Edwin Alderson till deras förste kårchef. Att det var en britt i ledningen var självklart, de forna kolonierna förväntades inte ha generalspersoner högre än generalmajor, d.v.s. divisionschef. General Alderson var en erfaren officer med sina främsta kvalitéer inom trupporganisation och utbildning. Han stöpte snabbt de kanadensiska soldaterna till synnerligen vältränade och skärpta krigare. Alderson uppskattade kanadensarnas öppna attityder och otvungna aggressivitet. Däremot hade han problem med officerskåren, ett tillkortakommande som skulle kosta honom befälet senare.



Royal Military College of Canada, RMC, som ligger på halvön Point Frederick, Kingston, Ontario, bildades 1876. Denna separata och mycket kanadensiska officershögskola, vid sidan av Royal Military Academy Sandhurst i Storbritannien, har alltid inneburit en officerskår av radikalt annorlunda utseende än den brittiska motsvarigheten. Kanada, liksom USA, saknar generellt klassmedvetenhet. RMC tenderade att acceptera aspiranter utifrån meriter, snarare än börd, och deras utbildning premierade rationalitet långt före tradition. RMC hade också en närmare relation till US Military Academy West Point på andra sidan gränsen, än till Sandhurst. Det var dessutom en hel del amerikanska militärer som gästföreläste i Kanada. Över lag, den kanadensiska expeditionskåren i Europa bestod av ett par tusen amerikanska frivilliga, inte minst underofficerare, som Kanada hade brist på. Det här resulterade i att general Alderson blev ifrågasatt titt som tätt av sina underlydande på rent professionella grunder, vilket han inte var van vid och definitivt inte uppskattade.

CEF gick i strid första gången i Frankrike i mars 1915, vid Neuve Chapelle. Kåren var enbart två divisioner stark, 3rd Canadian Division väntades till Europa först efter sommaren. De var underställda British 1st Army, under general Douglas Haig, och de förväntades pressa tillbaka ett tyskt frontavsnitt i syfte att hindra fienden från att föra fram förstärkningar på annat håll. Detta genomfördes med den äran, men under svåra förluster, ett tillvägagångssätt som skulle bli ett signum hos Royal Canadian Army på västfronten. Missnöjet med general Alderson, som uppenbarligen inte var en idealisk kårchef i strid, filtrerades upp genom hierarkierna och nådde till sist politikernivå. Både den kanadensiska regeringen – premiärminister Borden delade sin tid numera med War Office i London – och parlamentet krävde en ny kårchef för deras soldater. Det fick de och vid det laget, i juni 1916, hade CEF skaffat sig det välförtjänta epitetet – elitkår.

General Alderson

Ny chef blev ingen mindre än generallöjtnant Julian Byng, en av första världskrigets absolut skickligaste och välrenommerade förbandschefer. Byng var yngsta barnet av tretton till earlen av Strafford, en typisk produkt av brittisk adel, med Eton College i bagaget, innan han äntrade Sandhurst. Han blev hussar och påbörjade en särdeles äventyrsfylld militär karriär. Han tjänstgjorde i kolonierna, deltog i många expeditioner, stred i Mahdistupproret i Sudan i slutet av 1800-talet, tillsammans med Winston Churchill, samt i det andra Boerkriget 1899-1902, igen med Churchill. Byng visade framfötterna som brigadchef under första slaget vid Ypres, oktober-november 1914, blev något av brandkår för War Office, när han på kort varsel sändes till Gallipoli i årsskiftet 1915-1916 för att dra ut de hårt åtgångna brittiska och australiska trupperna där. Det var något av ödets nyck att Julian Byng skulle erbjudas ledarskapet för den kanadensiska armékåren. Det var ett giftermål gjord i himlen, som man säger på engelska, äntligen hade de stridsdugliga männen från Nordamerika fått en ledare som matchade deras kompetens.

CEF var nu en fulltalig kår på fyra divisioner, dessutom förstärkt med Royal Canadian Cavalry Brigade. Man opererade 260 numrerade bataljoner, samt två namngivna regementen, The Royal Canadian Regiment, bestående av de innestående professionella soldaterna, ansedd som eliten inom CEF, samt Princess Patricia’s Light Infantry Regiment, ett privatfinansierat förband bestående av tidigare anställda soldater ur den kanadensiska armén. Under hösten 1916 och våren 1917 genomförde den kanadensiska kåren ett antal aktioner där de användes som förstärkning, eller alternativ till befintliga styrkor på utvalda platser utmed västfronten. De brittiska soldaterna högaktade kanadensarna, när de anlände skapade de lugn och tillförsikt. Man märkte att tyskarna gjorde akuta förflyttningar av trupp till varhelst kanadensarna dök upp. Storbritanniens premiärminister, Lloyd George, skrev: The Canadians played a part of such distinction that thenceforward they were marked out as shock troops; for the remainder of the war they were brought along to head the assault in one great battle after another. Whenever the Germans found the Canadian Corps coming into the line they prepared for the worst.

Kanadensiskt artilleri

Det var vid Givenchy-en-Gohelle i Pas-de-Calais, utmed en höjd kallad Vimy, som kanadensarna glänste som mest. Under general Byngs kommando genomförde man ett anfall mot höjden mellan den 9 och 12 april 1917. Det var en del av slaget vid Arras och utgjorde en undanmanöver för den större franska Nivelle offensiven**. Endast med sina fyra kanadensiska divisioner, med trupper som dessa, kunde Byng genomföra den operation som nu utvecklades över det franska låglandet. Med excellent artilleriunderstöd, både före, men framför allt under anfallet mot Vimy, och infanteriets exakta manövrer, i utsökta framryckningar i vågor, kunde den kanadensiska kåren, förstärkta med en brittisk division, ta höjden och tvinga bort de tyska styrkorna till en ny försvarslinje. Striden gick helt enligt plan och räknas i första världskrigshistorien som en av de absolut bäst genomförda offensiverna – i ett krig som ansågs fastnaglad vid skyttegravarna. Fältmarskalk Sir Douglas Haig visste inte till sig av glädje, brittisk, kanadensisk och fransk press skrev spaltmetrar och kung George V anlände till Arras och med lera upp till stövelskaften och svärdet i hand dubbade han general Byng, som stod på knä med blottad hjässa, till Sir Julian, 1st Viscount Byng of Vimy. De samlade, tusentals kanadensiska soldaterna kunde aldrig sluta jubla.

I juni 1917, hållande en temporär rang av full general, befordrades Sir Julian Byng till chef för British 3rd Army, den största formationen i den brittiska armén. På inrådan av Byng befordrades nu hans ställföreträdare, chefen för 1st Canadian Division, en f.d. reservofficer, generalmajor Arthur W. Currie, till chef för den kanadensiska kåren. Generallöjtnant Currie var bördig från Strathroy, Ontario och för första gången var kanadensarna enade, från topp till tå. General Currie var en av de mest erfarna divisionscheferna i hans majestät den brittiska konungens armé, han tränad av de bästa och han förde befäl i enlighet med traditionen. Currie ledde sin kår genom helvetet i Passchendaele, vid Amiens, Canal du Nord och hundradagarsoffensiven – tills Tyskland var knäckt.

General Byng

Första världskriget innebar för Kanada en ny identitet, nu inte längre som en f.d. koloni, utan som en nation i sin egen rätt. Kanadensarna tog emot sina soldater med öppna armar, de paraderade genom de större städerna inför folkets jubel. Premiärminister Borden hade trots allt lyckats med sin plan, att placera Kanada på kartan, samt även lyckats sätta upp ett par franskspråkiga bataljoner i den 22: a infanteriregementet. Sir Arthur W. Currie blev Kanadas förste fulle general. Enligt Lloyd George hade han rekommenderat Currie till brittisk överbefälhavare efter fältmarskalk Haig, hade han bara stannat i Europa. Sir Julian Byng utnämndes 1921 till Governor General, kungens närmaste man, i Kanada. Han stannade i denna tjänst tills 1926 och var en av de mest populära i sin roll bland kanadensarna. Bland många av hans uppdrag fanns även den som karismatisk Commissioner of the Metropolitan Police i London, den högste polistjänsten i Storbritannien.

Totalt 620 000 män och kvinnor tjänstgjorde i den kanadensiska krigsmakten under första världskriget. Med en befolkning på 8 miljoner var det ett högt uttag, med tanke på att de flesta var frivilliga. Hela 39 procent av dem stupade (67 000) eller sårades (250 000), även det exceptionellt höga siffror. Kanadensarna offrade mer folk per capita än någon annan nation i det brittiska imperiet.

General Currie

Canadian National Vimy Memorial är ett av de ståtligaste monumenten från fösta världskriget i Frankrike.


* CFB Valcartier är ännu idag en av kanadensiska arméns största baser och huserar bl.a. 5th Canadian Mechanized Brigade Group.


** En av Byngs närmaste stabsofficerare var en överstelöjtnant Alan Brooke, som blev brittisk Chief of the General Staff – överbefälhavare – under Winston Churchill under andra världskriget.

1 kommentar: