torsdag 13 mars 2014

I skuggan av Krim


Så länge man kan minnas har Krim varit en avgränsad halvö i Svarta havet. Den första större bosättningen utvecklades till staden Qirim, dagens Stary Krym, som på 1200-talet tjänade som provinshuvudstad i den mongoliska Gyllene hordens välde. Ordet qirim är mongoliskt, eller snarare tatariskt, i meningen krim-tatarisk, och betyder ungefär mitt steg, eller kulle. Det ryska ordet krym är en förryskning av qirim, men ordet finns även i gammal turkiska som qir, menande bergstopp, eller ås. De gamla grekerna kallade Krim för Tauris, eller Taurica, efter de gamla bosättarna, Tauri, ett antikt folkslag som antingen förpassats till Krim av Skyterna (persisk stam) på 700-talet före Kristus, eller var av abchazisk bakgrund, alltså från Kaukasien. Halvön har således haft starka influenser österifrån och utgör än idag det starkaste fästet för den islamska religionen på den norra sidan av Svarta havet.

Kimmerier, bulgarer, greker, skyter, goter, hunner, khazarer, alla hade de under förhistorisk tid invaderat och förlorat Krim. Landet har innan 1000-talet letts av Kievriket, det tidiga Ryssland under kung Rurik, en vikingaättling. Före det dominerades man av det bysantinska riket, det gamla Roms efterträdare. Turkiska kiptjaker tog över efter dem och så ottomanska turkar, så den Gyllene horden och mongolerna. Från 1200-talet togs Krim över av Republiken Venedig, därefter Republiken Genua och sedan Krimkhanatet, en krimtatarisk kraftmätning. Med 1400-talet återtog det ottomanska riket kontrollen över halvön. De behöll Krim fram till 1774, då man förlorade det Rysk-turkiska kriget och det ryska imperiet etablerade guvernörskapet Taurida, med Simferopol som huvudstad. Det var i och med detta som den ryska tiden startade.

Krim

Krim utgjorde då, som nu, en mycket viktig strategisk position. Från denna halvö dominerade man Svarta havet. Skyddad av Krim har floden Dnepr, en av Rysslands viktigaste vattenleder, via vilken man kan segla ända till Moskva, sitt utflöde. I det grunda innanhavet Azovska sjön, också det i skuggan av Krim, rinner de stora floderna Don och Kuban ut. Rysslands övertagande av halvön var ett led i den allmänna upptrappningen av det ryska imperiet, det var nu Ryssland blev stort på allvar. Det väldiga landets största geografiska problem har ironiskt nog alltid varit vägarna ut i världen. Förutom längst ut i öster, vid Sibiriens stillahavskust, så har Ryssland varit beroende av antingen innanhav, som Östersjön och Svarta havet, eller begränsad framkomlighet via Norra ishavet i norr. Med början på 1700-talet inledde Ryssland en stark frammarsch i östra Europa. Man gjorde sig till alla slavers champion – ukrainare, polacker, tjecker, slovaker, serber, kroater, bulgarer etc. Med detta avancemang krockade man med de trötta gamla habsburgska och ottomanska imperierna. Habsburgarna, d.v.s. österrikarna, välkomnade först ryssarna som en kristen bundsförvant mot de muslimska ottomanerna, men snart blev de medvetna om den nationalism som ryssarna väckte bland de slaviska folken, samt även kamp mellan katolsk och ortodox kristen tro – se Jugoslavien.

Krimkriget 1853-1856 var ett resultat av dels det ottomanska Turkiets, men också Storbritanniens och Frankrikes försök att bromsa den ryska expansionen och återta sin position i Svarta havet. Krimkriget mynnade ut i Parisfördraget 1856, vilket begränsade Rysslands dominans i Svarta havet, åtminstone tillfälligt. Ryssland behöll Krim, men stukades i sina Europeiska ambitioner. Man hade tagit på sig rollen som alla slavers beskyddare, en roll man vidmakthåller än idag. All denna turbulens mellan stormakters intressen och nyväckta nationalistiska strömningar i Europa ledde i mitten av 1800-talet till att en annan region i det väldiga, ryska imperiet började göra sig gällande – Ukraina.

Den orangea revolutionen

Sett från Svarta havet lever Ukraina i skuggan av Krim. Halvön dominerar hela deras kust mot Svarta havet, som är livsviktig för deras handel och säkerhet. Ukrainarna har funnits på de väldiga och bördiga slättlandskapen kring floderna Dneprs och Dons flöden i tusentals år. De talar ett språk som tillsammans med ryskan och vitryskan bildar den östslaviska familjen. Namnet Ukraina kommer från ett gammalt östslaviskt ord, ukraina, som betyder ungefär gränsland. Ukrainarna har traditionsenligt utgjort den andra hälften av den ryska statsbildningen under medeltiden, vilket var en komplex makbalans mellan Kievriket i söder och de ryska moskoviterna i norr. Från ryskt håll har man i århundraden benämnt Ukraina som Lilla Ryssland. Vågskålen mellan de stora östslaviska folken vägde över till nords fördel med krossandet av det polsk-litauiska samväldet i slutet av 1700-talet. Något som skett parallellt med tagandet av Krim 1774. Att ukrainarna levt under relativt milda omständigheter under polacker och litauer sedan slutet av 1500-talet, hade inneburit en stark orientering västerut, mot Polen. Det hade också gjort det ukrainska folket delade mellan ortodox kristen tro och den katolska kyrkan, till skillnad mot ryssarna.

Precis som på många andra ställen i Europa inleddes en allt starkare rörelse mot ukrainskt oberoende från Ryssland under 1800-talet. Denna rörelse var mycket influerad västerifrån, från Polen men också från spillrorna av det allt mer sönderfallande Österrike-Ungern. Flera slaviska folk, som tjecker, slovaker och serber krävde sina självständigheter. Under första världskriget slogs ukrainare, liksom polackerna, både för ententens Tsarryssland och för centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern. Kriget kulminerade nationaliströrelsen i Ukraina. Under det ryska inbördeskriget 1917-1922 utropades den Ukrainska folkrepubliken som en motpol mot Sovjetrepubliken Ukraina. De vita styrkorna hade ett starkt fäste i Ukraina där bl.a. det ökända krigarfolket kosackerna till största delen var motståndare till Moskva, även om en del av dem sålde sig till kommunisterna. General Pjotr Wrangel, en av de ledande vita krigsherrarna, hade sitt högkvarter på Krim. På Krim utfördes också en av inbördeskrigets största massakrer, då 20 000 av Wrangels soldater avrättades av den röda sidan. I det Polsk-sovjetiska kriget 1919-1921, slogs Ukrainska folkrepubliken på Polens sida mot Sovjetunionen och Sovjetrepubliken Ukraina. Dessa krig slutade med att Sovjetunionen avträdde mark till Polen och de baltiska staterna blev fria, men ukrainarna misslyckades med att bryta sig loss från Moskva.



1921 bildades Autonoma Sovjetrepubliken Krim. Ordet autonoma innebar en märklig särskrivning från Sovjetrepubliken Ukraina, eftersom Krim kom att tillhöra den Sovjetryska federationen – alltså Ryssland – medan Ukraina officiellt blev en självständig stat inom Sovjetunionen. Krimtatarerna, som utgjorde ca 25 procent av Krims befolkning, fick sitt språk erkänt som minoritetsspråk under ryskan. Orsaken till åtgärderna var givetvis strategiskt, Moskva var mycket medveten om ukrainarnas särintressen och Krims geografiska betydelse. Sovjetunionen stärkte därmed sin militära närvaro i Svarta havet. Trots detta kom Krim att dela med Ukraina två av kommunisternas stora svältkatastrofer under 1900-talet. Först den som bröt ut 1921-1922 p.g.a. uppenbara planekonomiska brister. Sedan den fruktansvärda Holodomor 1932-1933, som skapades på order av Stalin genom beslag av hela jordbruksproduktionen. Miljoner människor dog, något ukrainarna aldrig har glömt.

Krims strategiska betydelse blev givetvis uppenbar under andra världskriget då striderna om halvön blev särskilt hårda och utdragna. Stalin satte Krim högt på sin agenda och återtagandet hade särskild prioritet. Krimtatarerna fick nu betala ett mycket grymt pris för vad Moskva och Kreml uppfattade som medlöperi med nazisterna. 1944 deporterades hela den tatariska befolkningen till Sibirien. Det har uppskattats att 45 procent av krimtatarerna dukade under i den påtvingade exilen. Efter kriget önskade Kreml normalisera relationerna med Ukraina och 1954 – märk väl efter Stalins död – så gav man helt sonika Krim till Sovjetrepubliken Ukraina i samband med firandet av Ukrainas 300 år i det ryska imperiet. Fortfarande åtnjöt Krim en autonom ställning, det var fortfarande en egen republik, men nu under Kiev och inte Moskva. Ukraina fick också egen representation i Förenta Nationerna.

Sevastopol

Den sovjetiska tiden för både Ukraina och Krim har inneburit starka rörelser av förryskningar. Detta har skett i takt med industrietablering och allmänna välfärdsprogram. Rysk befolkning har lockats söderut i jakten på egna, moderna bostäder och bättre betalda, s.k. spetsanställningar. Detta erbjöds i stor omfattning i de soliga och varma Ukraina och Krim. Krims befolkning på två miljoner består idag till nästan 60 procent av etniska ryssar, 25 procent av ukrainare och 12 procent av tatarer – de som till sist återvände från Sibirien under de senaste 20 åren. Ukrainas befolkning på drygt 44 miljoner består till 78 procent av ukrainare och 18 procent ryssar. Ryssarna bor i huvudsak i den östra delen av landet där landets industriella centrum ligger.

När Sovjetunionen kollapsade 1991 utropade sig Ukraina som en oberoende stat. Även Krim utropade sig enligt liknande mönster. Förhandlingar mellan de forna sovjetrepublikerna ledde till att 1992 utropade sig Krim till en autonom del av Ukraina. Samtidigt beslutade presidenterna Boris Jeltsin, för Ryssland, och Leonid Kravtjuk, för Ukraina, att stycka upp den sovjetiska flottan mellan sig. Ryssland behöll Sevastopol som sin bas. Allt var väl så långt. Dock, mot slutet av förra millenniet inleddes en växande konflikt mellan Kiev och Moskva. Ukraina anklagade Ryssland för att försöka spä på den ryska befolkningen på Krim med falska pass, samt att uppvigla rysk nationalism på halvön. Ryssland svarade med att anklaga Ukraina för att behandla den ryska minoriteten illa.

Under OS i Sotji

Motsättningarna har ökat sedan dess. I början av 2000-talet inleddes den s.k. Orangea revolutionen, ett mycket folkligt svar på den ryska viljan att hindra Ukrainas utveckling västerut, med medlemskap i EU, kanske rent av NATO. Ryssland har satsat stora resurser på att underminera den ukrainska statsbildningen, med riggade val till parlament och president. Detta har blivit en metod som Moskva använt i större eller mindre mängd i flera andra f.d. sovjetrepubliker. Den omfattande komplexiteten i regionens historia, politik och etnologi öppnar för många tolkningar. Det här är urgamla folk som levt i dessa krokar sedan antikens dagar, men i relativt nya statsbildningar under mycket social oro och krig. Tre saker är dock säkra:

1. Ukraina vill västerut, de vill tillhöra Europa.
2. Ryssland släpper aldrig Krim – no chanse in hell.
3. Ukraina får svårt att agera med ett ryskt Krim under både rådande och överskådliga förhållanden.

I den rådande konflikten, är det då någon som frågat vad krimtatarerna vill? Detta osannolikt plågade folk som just har kommit hem igen, vem bryr sig om dem? Det går också att förstå den ryska majoriteten på Krim att de blir lätta offer för påverkan utifrån. Man är rädda för vad ett europeiskt Ukraina och Krim skulle innebära, med de tatariska muslimerna t.ex. De idag aktuella roligheterna startade i Ukraina, men den verkliga krutdurken ligger på Krim, det är där den huvudsakliga militära koncentrationen finns. Åter igen är det Svarta havet och kontrollen över dess nordliga kust som gäller. De gamla marschvägarna trampas upp och man frågar sig - om Ryssland hävdar historisk tillhörighet, är de då beredda att ta hela ansvaret för detta?




Det finns uppenbarligen de som tycks ha förvånats över detta, som inte kunnat förstå att en ökad proteströrelse mot rysk överhöghet i Ukraina skulle leda till ett Kreml i högsta beredskap. Det är dock nära på imponerande med den militäriska iskyla överste Putin visade, när han kallt inväntade avslutsceremonin i sitt älskade OS i Sotji, ett stenkast från den härjande konflikten, innan han tog i med hårdhandskarna. Så agerar en riktig apparatjik. Här hemma finns det politisk enfald och historielöshet bestående av allt för opinionsmäktiga mediepersonligheter som gått på rysk propaganda enligt gammalt socialistiskt reptilrecept och kallar Ukraina för fascistiskt. Som om inte Ryssland vore fascistiskt, eller ryssarna på Krim – som om inte fascism alltid dyker upp varhelst nationers fanor viftas med, det borde även vi i trygga Sverige kunna se vid det här laget.

För de fria Ukraina och Krim.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar