söndag 9 mars 2014

Det tredje världskriget


Det tredje världskriget har redan utkämpats. Det kallades allmänt för det kalla kriget, men i realiteten, i dess globala omfång och innebörd, var det i sanningen det tredje världskriget. Att det låter så främmande att beskriva det så har att göra med att bilden av den gigantiska konflikten inte stämmer överens med vårt minne av det. Det tredje världskriget utkämpades i mångt och mycket i lönndom, bakom kulisserna. Det finns därför en anledning till vår ambivalens inför det hemliga världskriget, en anledning i formen av en fråga som aldrig ställts. Frågan är fortfarande obesvarad, därför att man under hela den andra hälften av 1900-talet inte ville veta svaret. Ändå påverkade detta tredje världskrig större delen av dagens generation, mycket direkt och mycket intimt. Vi kommer aldrig att gömma det, ändå generaliserar vi det. Det tredje världskriget löpte under den postmoderna eran, så det saknades generellt intresse för orsak och verkan. Någon konsekvens existerade därför inte heller. Kriget blev till ett falsarium som tjänade sitt syfte att grumla vår samtids uppfattning av det. Så, vad var det hela om?

Fråga: Varför utkämpades det tredje världskriget?

Det hade sin upprinnelse i andra världskriget, närmare bestämt från och med morgonen den 22 juni 1941. Operation Barbarossa, axelmakternas invasion av Sovjetunionen, innebar i ett slag att kommunismen inte längre stod på nazismens sida, utan blev istället allierad med den fria världen. Innan Barbarossa hade Sovjetunionen befunnit sig i ett mycket generöst icke angreppsavtal med Nazityskland, genom Molotov-Ribbentroppakten från 1939. Världens kommunister antingen teg om nazismens framfart i Europa, eller rent av stödde den. Hade nazisterna inte iscensatt Operation Barbarossa så hade Sovjetunionen blivit allierad med Nazityskland, de fascistiska Italien och Japan. Världen hade då sett helt annorlunda ut idag.

Molotov-Ribbentroppakten var betydligt mindre ohelig än vad historien gjort gällande. Det enda som särade världens två största diktaturer åt vid den tiden, var deras ledares paranoia. Adolf Hitler hade haft planerna för Operation Barbarossa klara redan 1939, och Josef Stalin odlade samtidigt en liknande lösning för nazisternas del, såsom en vital avdelning i den kommunistiska världsrevolutionen. Stalin bidade dock sin tid, han väntade på att nazisterna gjort processen kort med den gemensamma fienden: Den fria världen.

Misstroendet mellan de politiska ideologierna i västvärlden och Sovjetunionen var komplex. Josef Stalin lyckades med att snärja den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt. Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, som från början synat kommunisternas bluff, kunde bara vanmäktigt se på när den allt starkare Roosevelt gjorde upp med Stalin om det kommande krigsslutet. USA stod för västvärldens samlade kostnader för andra världskriget, de utgjorde den stora personalpoolen och den huvudsakliga brain-trusten för den slutliga segern. USA bistod även Sovjetunionen med avgörande industriell och materiell hjälp. Samtidigt saknade Roosevelt nödvändiga kunskaper i och intresse för utrikespolitik. Han var en intellektuell snobb som lutade sig mot den amerikanska politiska vänstern och omgav sig med i sammanhanget olämpliga rådgivare, varav flera var ideologiskt rättrogna socialister och/eller fascister.

Bring the boys back home, det var Roosevelts löfte till det amerikanska folket och för att inte dra ut på förhandlingarna med Stalin, lät han Sovjetunionen få mycket utdelning av sina militära avancemang in i Europa. Churchills senare uttalande om en järnridå genom Europa var ett faktum redan 1945. Samtidigt drog sig USA tillbaka. En plan för en kraftfull nedrustning var i antågande. Medan Stalin höll kvar den Röda armén i krigsberedskap, planerade amerikanerna en total krigsmakt på ett par hundra tusen man, det nybyggda Pentagon skulle användas till nationens arkiv och en skyddande skärm skulle upprättas, bestående av ca tvåhundra atombomber – det definitiva avskräckningsmedlet. Amerikanerna odlade vid krigsslutet en utopisk världsbild, med en värld blomstrande i fred och välstånd. Sovjetunionen tänkte bara på fiendskap och världsrevolution.



Det finns förvirrande aspekter för historiebeskrivning från den här tiden. En sådan faktor var Stalins vilja till världsrevolution, att han inte var en absolut vän av ett sådant koncept. I själva verket spelade hans egen agenda liten roll i sammanhanget. Han genomdrev en aggressiv expansionspolitik i Östeuropa, som ledde till kommunistiskt maktövertagande i ett halvdussin nationer. Sovjetunionen välkomnade och stödde liknande, lokala politiska utvecklingar på andra platser i världen. Man flyttade direkt, eller indirekt, ut det politiskt, ideologiska inflytandet under den resterande delen av konflikten, ända till 1980-talets slut. Den andra förvirrande faktorn var kärnvapnen. Dess förödande dödliga kraft tycks ha stelnat allt dynamiskt tänkande.

USA var först ut med operativa atombomber. Man hade även använt två bomber vid krigsslutet, för att undvika ett fortsatt utdraget krig, med ytterligare miljoner döda. USA var först därför att de hade kapitalet och kunskaperna som krävdes för att bygga en atombomb. Det var många fler existerande projekt ute i världen sedan 1930-talet, med exakt samma syfte. Nazityskland kom ganska långt och lilla Sverige var också vi på tapeten med egen atombomb. Josef Stalin, i skenet av sina internationella ambitioner och med allt svårare paranoia, beordrade en ändring på kärnvapenbalansen. Sovjetunionen hade en fungerande raketbaserad atombomb 1948, tack vare krigsfångna tyska innovatörer och amerikanska kommunister.

Det tredje världskriget hade därmed startat. Nazismen hade bytts mot kommunismen. De som kände detta starkast var det sovjetkontrollerade Östeuropa, som gått från askan in i elden. Samtidigt tog kommunisterna makten i det väldiga Kina. Långsamt färgades världskartan allt rödare eftersom så många i väst, särskilt intellektuella inom den allmänna opinionsbildningen, betraktade kommunismen som en befriare. USA hade 1945 fått en ny president i Harry S Truman. Han var en annorlunda fågel än Roosevelt. Kommen från den amerikanska mellanvästern var han en enklare personlighet än sin föregångare. Truman hade blivit politiker mest för att försörja sin familj under depressionen. På klassiskt amerikanskt maner gillade inte Truman kommunister. Han upprördes av Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien 1948. Han såg det som ett förräderi mot krigsavtalen och en bekräftelse på Stalins mörka ambitioner i Europa. När sedan Nordkorea, med sovjetisk hjälp, anföll Sydkorea 1950, så blev måttet rågat. Truman fick det nya Förenta nationerna att agera för en militär insats i Korea.

Koreakrigets inledning var ett av de tydligaste bevisen på hur fullständigt oförberedd USA var på en militär konflikt av den magnituden. Samtliga amerikanska vapenslag var kraftigt nedbantade, flygvapnet och flottan var visserligen uppdaterade tekniskt, men man saknade helt den formidabla amfibieförmåga man haft under andra världskriget, enbart fem år tidigare. Den amerikanska armén opererade med vapen från andra världskriget, man var sämre utbildade än på länge, den fortsatta värnplikten efter andra världskriget hade dragit ner standarden betydligt. Koreakriget blev fruktansvärt blodigt och det slutade inte förrän Josef Stalin avled i slaganfall 1953.

Resterande delen av 1950-talet konsoliderade båda sidor sina positioner. Sovjetunionen hamnade tillfälligtvis i ett internpolitiskt vakuum, innan Nikita Chrusjtjov till sist tog makten efter 1954. USA var nu helt med på banan och det skedde en upprustning av det militära försvaret under president Dwight D Eisenhower. Kapprustningen med kärnvapen inleddes. Sovjetunionen byggde upp en arsenal av interkontinentala och taktiska missiler. USA låg inledningsvis tekniskt efter och satsade på flygbaserade kärnstridsspetsar. Vad som kom att kallas terrorbalansen skapades, där båda sidor till sist hade kapacitet var för sig att radera ut jorden. Det var ett sjukt koncept, men det fungerade. Den höll Sovjetunionen på mattan. Kapplöpningen mot rymden var en fredlig utvikning av denna rustning och gav god en god bild av situationen i skiftet mellan 1950- och 1960-talen. Sovjetunionen körde sitt rymdprogram med strikt militär inriktning, medan USA valde en civil organisation, NASA.



Med president John F Kennedys inträde i Vita huset skedde en förändring i relationerna mellan USA och Sovjetunionen. Kennedy var fast besluten att stå upp för det moment av fred som hans presidentkampanj skapat. Han beslutade sig för att möta Nikita Chrusjtjov i Wien, hösten 1961. Mötet blev en katastrof, den naive Kennedy blev helt överkörd av den hänsynslöse Chrusjtjov. Mötet resulterade i att Chrusjtjov fick för sig att Kennedy var en valp och att USA nu var blottade för hårdhandskarna. Följden av Wien 61 var en betydligt farligare värld, med uppskruvad kommunistiskt aggression, den slutliga delningen av Berlin och Kubakrisen, allt under ett enda år. Kennedy skärpte sig dock snabbt, USA segrade i Kubakrisen, kommunisternas dubbelspel avslöjades för världen och de blev tvungna att gruppera om. Wien 61 ledde också till ett ökat militärt engagemang i Vietnam, en plats på jorden där Kennedy lovat att dra sig ur.

Vietnamkriget beskrivs av dem med ett mikroperspektiv av världen som ett inbördeskrig, vilket det också var, men det var bara en bråkdel av hela sanningen. Den kommunistiske ledaren i Nordvietnam, Ho Chi-Minh, skulle aldrig ha vågat angripa det mer framgångsrika Sydvietnam om inte Sovjetunionen stått bakom dem med pengar, förnödenheter och vapen. USA hade fram till 1960-talets början och Kennedys presidentskap följt Trumandoktrinen och Dominoeffekten i sitt stöd till Sydvietnam, d.v.s. att stoppa kommunismens aggressioner i världen. Kriget hade huvudsakligen skötts enligt det kalla krigets devis, d.v.s. under ytan och bakom kulisserna. Strategin hade varit framgångsrik, man hade blockerat kommunisternas aggressioner i Sydvietnam och Laos. Med Kennedy i Vita huset och demokraterna i kongressen önskade man öka demokratiseringen av Sydvietnam, som inte var en militärdiktatur men ändå en auktoritärt styrd nation. Stora politiska och sociala satsningar i syd tvingade USA att öka sin militära närvaro.

Under 1960-talet kulminerade den ideologiska delen av tredje världskriget. Vietnamkriget blev en katalysator för västvärldens delning i attityder gentemot kampen för den fria världen. Det här var ingen slump, politisk radikalism hade visserligen varit en realitet i väst sedan 1800-talets slut och hade spelat sin roll i utvecklingen av världshistoriens mest framgångsrika samhällssystem. Sedan Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 hade kommunismen vunnit mark och under 1960-talet tog denna utveckling ny fart. Det tredje världskriget hade sina egna attribut och bland de tydligaste var en samling bokstavskombinationer, som KGB, CIA, GRU, SIS och MI6. Men vad som glöms bort i underrättelsehistoriken är Komintern, den kommunistiska internationalen. Komintern var den internationella takorganisationen för i princip samtliga kommunistpartier i världen. Med huvudkontor i Moskva filtrerades propaganda, utbildning och kapital ut till omvärlden. Det här var ett målmedvetet agerande för att förvirra opinionen i väst. Faktum är att desinformation var Sovjetunionens huvudgren under det tredje världskriget. Man hade över en miljon män och kvinnor engagerade i opinionskriget mot väst. Man influerade totalt den växande fredsrörelsen, utnyttjade ulandsfrågan till sin fördel, etablerade proaktiva celler på universiteten, utbildade nästa generation journalister, lärare och politiker. Det var så man skapade det opinionsembargo som man sedan behållit till våra dagar.

Fråga er med vilken motivation den politiska vänstern stödjer Ryssland i den uppkomna konflikten med Ukraina? Bortsett från hatet mot USA, dagens Ryssland är ingen uttalad ideologisk socialistisk eller kommunistisk nation, så varför talar man för Vladimir Putins sak? Varför alltid denna, till synes, automatiska reaktion? Lägg därefter märke till att Europas pånyttfödda fascister och nynazister också stödjer Ryssland mot Ukraina. Vad i består denna bruna soppa, egentligen?



När 1970-talet tog vid var fredsrörelserna, U-landsdebatten och Förenta nationerna helt infekterade av denna världsbild. USA var alltid skurken, medan Sovjetunionen, som ju var med i kapprustningen, nämndes knappt. Samtidigt blev andra åsiktsfränder i Kina, Sydostasien, Afrika och Sydamerika till hjältar mot det kapitalistiska väst. Detta ledde i sin tur till kraftiga polariseringar av politiken i den underutvecklade världen. I Sydamerika erbjöds endast två alternativ, antingen den revolutionära kommunismen, eller så den fascistoida militärjuntan, backad av den katolska kyrkan. Resultatet blev inbördeskrig. När kolonialmakterna lämnade Afrika under 1960- och 1970-talen kastades de befriade länderna in i långa inbördeskrig där ofta Kuba spelade en direkt roll som Sovjetunionens förlängda arm. Dessa krig garanterade de afrikanska nationernas fortsatta politiska kaos, fattigdom och svält långt in i våra dagar.

Sverige deltog aktivt i detta, då vi t.ex. genom Sida stödde den kommunistiska sidan i kriget i Angola, tillsammans med Sovjetunionen och Kuba. Samtidigt förhöll vi oss neutrala i världsläget. Vi odlade ett utrikespolitiskt mantra som kallades kålsuparteorin. USA och Sovjetunionen var lika stora kålsupare, det var nödvändigt att inte välja sida, men USA var den aggressiva parten – sedan Vietnam – medan den uppenbara kommunistiska aggressionen – från Sovjetunionen – ignorerades. Kålsuparteorin innebar att vi i Sverige hade svårt att skilja kommunistiskt förtryck och folkmord från vår egen värld – den fria världen. Ett förödmjukande schizofrent förhållande som gäller än idag.

USA var nästan den ende aktören på västvärldens sida under det tredje världskriget. Västeuropa höll sig huvudsakligen defensiva i kampen mot nazismens efterträdare, kommunismen. Bland USA: s mest olyckliga allierade återfanns apartheids Sydafrika, Francos Spanien, Pinochets Chile etc. Om man dock inbillade sig att detta skedde lättvindligt, så trodde man fel. Ärendena stöttes och blöttes i den amerikanska kongressen, där man aktivt ifrågasatte moralen hos Vita huset i dess agerande. Målet var att bekämpa den kommunistiska aggressionen, önskemålet var att reformera de nationer man kämpade i, det var långt ifrån alltid det fungerade. Å andra sidan spelade det ingen roll vad USA gjorde, opinionsembargot i väst var starkt.

Mellanöstern var kanske den långvarigaste delen av det tredje världskriget, en konflikt som redan på 1970-talet skapade det krig som USA idag engagerar sig i – kriget mot terrorismen. USA stödde Israel, som den enda fria, demokratiska nationen i regionen. Sovjetunionen backade upp resten, Egypten, Jordanien och Syrien, samtliga länder som antingen var kvasisocialistiska eller monarkistiska diktaturer. Sovjetunionen stödde också PLO, den palestinska, socialistiska motståndsrörelsen. Tidigt hade Sovjetunionen lagt grunden för PLO: s verksamhet, genom att aktivt stödja de nordafrikanska s.k. frihetsrörelserna, som efter kolonialmakternas utmarscher på 1950- och 60 talen, utvecklades till nya kvasisocialistiska diktaturer – Algeriet, Tunisien och Libyen. Opinionsembargot stödde diktaturerna eftersom USA alltid var den ideologiska skurken.

1980-talet markerade det sista decenniet i det kalla kriget och det fanns en klar orsak till detta. Den amerikanske presidenten Ronald Reagan, som valdes in 1979 och satt båda sina perioder fram till 1988, han ändrade på hela sättet varpå västvärlden såg på det tredje världskriget. Reagan var ett resultat av de liberala och konservativa krafterna i västvärlden och deras leda över den politiska vänsterns opinionsembargo sedan andra världskriget. Resultatet blev ett skifte, inte bara i USA, utan i praktiskt taget hela västvärlden. Först och främst var det Ronald Reagan i USA och Margareth Thatcher i Storbritannien, men även Hans Helmuth Kohl i dåtidens Västtyskland. I Sverige gjorde Gösta Bohman det Moderata Samlingspartiet till ideologiskt rättlärigt, vilket i sin tur lade grunden för regeringen Carl Bildt, systemskiftet och dagens alliansregering. Reagan vann valet 1979 på löften om ändringar i amerikansk inrikespolitik, vilket han också genomförde med framgång. Det blev dock utrikespolitiken som kom att placera honom bland världshistoriens absolut främsta politiska ledare – under förutsättning att man bryter sig loss från opinionsembargot. Med ett minimum av blodsspillan besegrade USA och västvärlden Sovjetunionen och dess allierade, man vann det tredje världskriget.



Detta skedde genom ett klart och målinriktat ideologiskt ställningstagande, att kommunismen var ett orättfärdigt politiskt system som plågade en stor del av mänskligheten, det innebar tyranni och folkmord. Nu var det dags att till sist göra något åt det. Ronald Reagan uttryckte från första stund i Vita huset att han förvånades över alla katastrofrapporter som USA: s olika instanser lämnade in om situationen i Sovjetunionen, och man hade gjort så under överskådlig tid, utan att agera följdaktige på detta. Sovjetunionen och deras allierade var ekonomiskt bankrutta redan på 1970-talet, deras försvarsbudgetar åt upp allt manöverutrymme för regeringarna. Man stod på randen till en ekonomisk och social kris. USA gick inte till anfall, nej man började istället rusta upp sitt försvar ordentligt. Man utmanade Moskva, som inte kunde följa efter. Samtidigt undergrävde man kommunismen genom att kraftigt underbygga frihetsrörelser i Öst, de mest kända blev fackförbundet Solidaritet i Polen.  Man arbetade efter principen många bäckar små …

Det lyckades. Sovjetunionen tvingades till ekonomiska reformer, samtidigt som man kapade de traditionella hökarna i Kreml. Successivt sprack hela Warszawapakten upp, med början i den hårdaste staten av dem alla, Östtyskland. När sönderfallet var ett faktum följde alla andra nationer med. Det gick snabbt, hela det röda väldet i Europa kollapsade på ett par, tre år. Den gemensamma nämnaren bland tusentals östeuropéers kommentarer om orsakerna till den stora svängningen var leda – leda över att leva i ett otillräckligt, omoraliskt, schizofrent och farligt samhällssystem. Det var även orsaken till varför allt gått så förhållandevis oblodigt till, med tanke på vad man åstadkommit. Samtliga medborgare röstade med fötterna, alla, samtidigt. Det fanns inga kvar som kunde sköta maskingevären. Världshistoriens största revolution blev den allra enklaste och det var USA: s president Ronald Reagan som startade processen.

Under och direkt efter Sovjetunionens fall föll världen in i en kort period av fred, konflikthoten var för en stund bortblåst, Förenta Nationerna kunde för en gång ena sig, som t.ex. i att Saddam Hussein var ytterligare en tyrann och behövde stoppas. Det är signifikativt att Pinochets avgång och demokratins intåg i Chile, samt apartheids avskaffande, samt Nelson Mandelas frigörelse i Sydafrika inträffade i svallvågorna av Reagans politik.



Ronald Reagan avled 2004. Har han någonsin fått ta äran av sitt verk? Nej, naturligtvis inte. Inte ens i USA kan man erkänna att deras fyrtionde president var en av de absolut främsta av dem alla. Opinionsembargot sedan andra världskriget, kan inte förmå sig att se sanningen i ögonen. Istället utgörs detta pedagogiska och moraliska tillstånd av den kanske största intellektuella katastrofen i mänsklighetens historia. När verkligheten är ett problem, då hittar man på något fiktivt, som till sist blir till en sanning. En falsk sanning, javisst, men då korrumperar vi istället hela bedömningssättet för vad som är sanning och inte sanningen, så att en elefant till sist kan hålla sig kvar över idiotismens bråddjup, hängande i en klöver med svansen*.

Det tredje världskriget kallas det kalla kriget därför att om man numrerade denna väldiga konflikt, så blev man tvungen att förklara den, och om man måste förklara den, då bör man hålla sig till sanningen, för att vara intellektuellt sanningsenlig. Det är man alltså inte, så vi återgår till frågan som inledde den här textmassan.

Fråga: Varför utkämpades det tredje världskriget? **

Svar: Det tredje världskriget utkämpades därför att världshistoriens mest tyranniska politiska ideologi, kommunismen, skaffade sig kärnvapen. Att vika inför det hotet hade inneburit slutet för oss alla.





* Undertecknad är 60-talist, föddes i skuggan av Kubakrisen, växte upp på bruket, bevistade hela skoltiden under 1970-talets samtliga sekunder, påbörjade arbetslivet i 1980-talets sega brytningstid, tillbringade 11 år i det f.d. Sovjetunionen och är nu medelålders i Sveriges sönderreglerade arbetsmarknad. Aldrig, under ett 50-årigt liv, har jag upplevt att min uppfattning – redovisad här ovan – skulle stå för någon officiell förklaringsmodell över det vi kallar det kalla kriget. Istället har den alltid betraktats som extrem och alla, lärare, media, politiker, samtliga har fräst åt den, som Dracula skyr dagsljuset. Att leva med den stora lögnen är tufft. Det är långt kvar innan man kan ställa sig upp utan att häcklas av dem med stora mikrofoner och spotlights på sig. Kanske får man uppleva det innan det är dags att ta ner skylten.

** Ponera att frågan istället löd så här: Varför utkämpades det andra världskriget? Vad är ditt svar?



1 kommentar:

  1. Man hade kunnat trycka in Gorbatjov i texten också, Reagan var förvisso den som knäckte USSR, men utan glasnost hade det kunnat bli mycket blodigare.

    SvaraRadera