torsdag 6 februari 2014

Mannen från Auschwitz

Det var inte förrän den 29 november 1945, då den amerikanske regissören George Stevensons film Nazi Concentration Camps visades för tribunalen, som alla i rättsalen i Nürnberg blev medvetna om vanvettets verkliga omfattning. Det som fram till dess enbart haft en, om än fruktansvärd, teoretisk innebörd, blev nu alldeles påtagligt för de närvarande. Många lämnade rättsalen i tårar och de offentliga bekvämligheterna fylldes med nödgade besökare. På de åtalades bänkrader var man fr.o.m. nu högst medvetna om att chanserna blivit kraftigt reducerade. De fyra domarna stirrade med illa dold fasa på dem när ljuset väl tändes i salen. Hur i all världen hade detta varit möjligt?

Ernst Kaltenbrunner

Den dryga två meter långe Ernst Kaltenbrunner, tidigare SS-Oberbruppenführer (general) och Reinard Heydrichs efterträdare som chef för SS huvudorgan för säkerhet, RSHA, Reichssicherheitshauptamt, hade en försvarsadvokat vid namn Kurt Kauffmann, doktor i juridik. I ett försök att projicera bort så mycket skuld som möjligt från sin överväldigande skyldige klient, valde Dr. Kauffmann att kalla ett särskilt vittne till podiet. Antagligen skedde detta i nära konsultation med Kaltenbrunner, som kände väl till vittnet och visste att om någon skulle erkänna sitt eget ansvar i den slutliga lösningen så var det den här mannen. Sagt och gjort, mannen ifråga anlände, illa tilltygad, från den brittiska ockupationszonen under sträng bevakning, kedjad till händer och fötter. Den 15 april 1946 klev han upp i vittnesbåset, krängde på sig simultantolkarnas hörlurar och såg ut över den intet anande rättsalen, till synes oberörd, rak i ryggen som en eldgaffel.

Hans sammanfattning av sitt erkännande, godkänd och undertecknad av honom, inleddes som följer:

Jag kommenderade Auschwitz fram till den 1 december 1943 och uppskattar att åtminstone 2 500 000 offer avrättades och förintades genom gasning och förbränning, samt att omkring en halv miljon ytterligare dukade under av svält och sjukdomar. Vilket placerar den sammanlagda dödssiffran till ungefär 3 000 000. Denna siffra representerar ungefär 70 eller 80 procent av samtliga personer sända till Auschwitz som fångar, de övriga utsorterade och använda som slavarbetare i industrier knutna till koncentrationslägret.

När han väl tystnade i sitt bås, var han lika lugn och samlad som när han anlänt. Man kunde höra en knappnål falla i rättsalen. Alla stirrade på honom, som om han var ett spöke, eller ett monster från underjorden. Bakom sina svarta solglasögon, mot det skarpa kameraljuset i salen, slöt de åtalade sina ögon i hopplös vishet. Vittnesmålet hade varit fullständigt förödande. Kaltenbrunner hade missbedömt effekten av den man han en gång varit med att placera på hans position. Den känsla för plikt och ansvar denne man kände gick utöver den egna ideologin, den applicerades även i en stund som denna, inför rättvisan, under ed. Ty, sådan var han, Rudolf Franz Ferdinand Höss, 46 år gammal då det begav sig.

Mannen från Auschwitz

Han var med från början. I inledningen av 1934 rekommenderades Höss till Schutzstaffel som menig SS-mann, av betydelsefulla män i organisationen som kände honom. Det var extra fint att bli utvald, istället för att söka sig dit, och orsakerna i hans fall var uppenbara. De behövde en man som Höss, för samma år flyttades han över till SS-Totemkopfverbände, dödskalleenheterna, en av de tyngsta byggstenarna i det nya, nazistiska rättsväsendet. Han hade lovats en karriär av dem som översåg honom och redan hösten därpå kommenderades han till den medeltida gamla, bayerska staden Dachau, där man låtit uppföra ett koncentrationsläger. Hans mentor blev lägerchefen, SS-Gruppenführer Theodor Eicke, mannen som skulle skjuta SA-ledaren Ernst Röhm, som skapade SS Panzergrenadier Division Totenkopf och som senare skulle bli generalinspektör för samtliga läger. Innan året var slut hade Höss blivit underofficer i SS och Blockführer i Dachau. Han besatte kvaliteter som innebar en blandning av stor integritet, effektivitet och framför allt fokus. Han var oerhört plikttrogen, med stark tro på organisationens ideal. På väggen i hans bostad hängde i första hand ett foto av SS-Reichführer Heinrich Himmler, en man han mött redan 1928. Führern, Adolf Hitler, tycktes däremot ouppnåelig för honom.

Rudolf Höss (f. 1900) hade en unik och rätt märklig bakgrund. Hans far hade varit importör av kaffe, en tidigare arméofficer med erfarenheter från stortyska kolonialdrömmar i Afrika, som höll sin familj i sträng tukt och disciplin. Familjen Höss var fanatiska katoliker och som barn närde lille Rudolf planer att bli präst. Men när hans biktfader svek sitt tysthetslöfte och meddelade familjen om hans mera stökiga förehavanden, bröt han tvärt med kyrkan. Det fanns inte plats för trolöshet i Rudolf Höss liv. När första världskriget startade enrollerade sig han i faderns gamla dragonregemente, endast 14 år gammal. Han följde regementet till Mellanöstern och slogs mot bl.a. Lawrence of Arabia vid Baghdad och senare i Palestina. 1917, när han tjänstgjorde i Turkiet, hade han blivit tyska arméns allra yngsta underofficer. Efter krigsslutet läste han upp gymnasiet och började studera juridik. Så tidigt som 1922 gick han med i nazistpartiet. De uppsatta frikårerna lockade och den stridserfarne Höss såg action i påfallande ickereguljära sammanhang i Polen och i Ruhr, som var ockuperad av Frankrike. Han sysslade med gerillakrigföring och var stämplad som terrorist i både Warszawa och i Paris.

Den 31 maj 1923 mördade Rudolf Höss, tillsammans med ett par andra män, läraren och kommunisten Walther Kadow i en skog nära Parchim i Ruhr. Det skedde på uppdrag av ingen mindre än Martin Bormann, som var f.d. elev till Kadow. Bormann ville röja undan sin gamle lärare efter misstanke om att denne lämnat ut namnet på en man vid namn Schlageter, en nazist och sabotör, till myndigheterna. Samtliga inblandade greps och Höss dömdes till tio års fängelse, medan anstiftaren Bormann kom undan med endast ett år bakom galler. Händelsen visade två tydliga detaljer kring personen Höss; hans hänsynslösa lojalitet, samt att han kände folk i det absoluta toppskiktet av nazistpartiet – folk som senare bör ha känt tacksamhetsskuld till honom. Martin Bormann blev nationalsocialisternas partisekreterare, med den absolut mest intima tillgången till Hitler av alla i nazitoppen. Höss släpptes ur fängelset 1928. Under några år blev nazisterna tvungna att hålla honom på is, åtminstone tills man tagit makten i landet.

Istället gick Höss med i Artamanen-Gesellschaft, antagligen som ett resultat av den sociala rehabilitering som han enligt avtal för tvingades till för villkorlig frigivning. Artamanrörelsen var en folkrörelse som predikade ett slags idealiskt återtåg till det enkla jordbrukarlivet enligt nazisternas principer om blod och jord. Artamannrörelsen sysslade mycket med det naturliga urvalet och förädling av arvsmassa inom både flora och fauna. Den leddes av den intellektuellt otillräknelige, blivande jordbruksministern Walther Darré, men även Martin Bormann var medlem i egenskap av jordbruksförman, liksom agronomen Heinrich Himmler. I närmare betraktelse av nazismens maktövertagande i Tyskland spelade folkrörelser likt Artamanerna stor betydelse. Idrotts- och kulturföreningar var de första som segregerade sina medlemsmatriklar även före 1933. Det var i detta sammanhang Höss träffade sin blivande hustru Hedwig Hensel. De gifte sig 1929 och fick sedermera fem barn.

Theodor Eicke

Den korrekta benämningen på koncentrationslägren var från början skyddshäkte. Det är viktigt att här förstå distinktionen från det övriga rättsväsendet i Tyskland. Dessa skyddshäkten var varken tillhörande den ordinarie fängelseorganisationen, eller var statliga i federal mening. Dessa inledande skyddshäkten startades och kontrollerades ytters av delstaterna och nazistpartiets lokala organisationer. Det nazistiska rättsväsendet behöll den tyska grundlagen såsom den existerat sedan 1919 och lade bara till den lagstiftning de ansågs behöva, d.v.s. undantag från grundlagen. Koncentrationslägren utgjorde en skuggorganisation till staten, så typisk för fascistiska och socialistiska samhällssystem. Tanken var att låsa in icke önskvärda personer – politiska motståndare, präster, homosexuella, journalister etc. – på obestämd tid, utan rättsliga omständigheter, till skydd för samhället. Vid 1930-talets mitt var ännu inte etniska tillhörighet ett ledande kriterium för vistelse i lägren. Dödsläger var långt ifrån påtänkta, de skulle inte komma förrän i början av 1940-talet. Folkmord utfördes ännu enbart på handikappade och utvecklingsstörda människor enligt de nazistiska medicinska lärorna för eutanasi, dödshjälp.

Rudolf Höss gick kvällskurser efter sin tjänstgöring. Han hamnade uppenbarligen i en gräddfil, för han blev SS-Hauptsturmführer (kapten) inom bara något år. Han skickades därmed till koncentrationslägret Sachsenhausen, där han tog plats som adjutant, alltså ställföreträdande lägerchef, i praktiken exekutiv officer. 1939 gick han med i Waffen-SS, antagligen ett uttryck av fåfänga i skuggan av Eickes militära ambitioner, krigsveteran som han var. Graden kapten kan verka ringa i sammanhanget, men nazismen var en mycket progressiv rörelse, där duktigt folk erbjöds oanade möjligheter att snabbt avancera i organisationen och de formella titlarna hamnade snart på efterkälke.

Det var inte bara det att Höss hade vänner i nazitoppen, han var också en av de mest effektiva och framgångsrika lägercheferna inom SS-Totenkopfverbände. Det var detta med att han skötte gruvsamheterna med den allra största samvetsnärvaro. Han gjorde aldrig avkall på disciplin i hanteringen av fångar. Han uppskattade inte förfall i godtyckligt förtryck och våld. Allt, t.o.m. avrättningar, skulle ske under städade förhållanden. När andra, mindre nogräknade lägerkommendanter, lät liken ligga kvar på marken, eller sönderslagna fångar paradera framför besökare, tycktes Höss kommando nästan skötas i det fördolda – men det utan att han missade sina mål det minsta. Därför, den 1 maj 1940, efter en befordran till SS-Sturmbannführer (major), kommenderades han med sin familj till ett nytt läger i Övre Schlesien, södra Polen, intill ett litet samhälle vid namn Oswiecim – på tyska: Auschwitz. Det var egentligen kaserner tillhörande ett polskt kavalleriregemente och det skulle vid den här tiden i första hand användas som läger för polska krigsfångar. Det var hans första egentliga kommendantposition och man hade sagt till honom att stora ting förväntades ske där nere på slättlandet.

Auschwitz I

Tärningen var kastad, andra världskriget hade startat och nazisterna blickade ut över nya, tidigare enbart drömda möjligheter. Lebensraum, det geopolitiska nollsummespelet, innebar successivt, och i snabbt accelererande tempo, en medvetenhet om innebörden av deras politiska ideologi och ideal. Beståndsdelarna för industriellt folkmord fanns på plats. Man hade redan exkluderat judar, zigenare och polacker ur samhällsapparaten, de var nu enbart stora logistiska problem för naziststaten, inträngda i getton runt om i det ockuperade östra Polen. Olika avlivningsmetoder på handikappade och utvecklingsstörde hade testats och stora erfarenheter hade dragits av det. Närmare 200 000 människor hade man förintat på så vis. Koncentrationslägren var efter Sovjetunionens Gulag världens största enskilda fängelseorganisation. Den slutliga lösningen var inget koncept uppfunnet i Wannsee i januari 1942. Det var flera möten involverade, Wannseekonferensen var enbart den mest dokumenterade och innefattande det tyngsta persongalleriet. Förintelsen kom inifrån, den fortplantades via duktiga män i SS och partiet, tills det nådde ledarskiktet. Hitler hade bara att godkänna, Hermann Göring att delegera, det var allt.

En viktig motor i processen var den att dra nazismen närmare staten. Bakom det låg partiets sökande efter total makt. Man hade inga större problem med att acceptera SS ambition att kontrollera eller få inflytande i princip allting. Den civila statsapparaten gjorde byråkratiskt motstånd – utom ideologiskt – men föll till föga inför de bruna skjortornas eminens. SS-Totenkopfverbände och koncentrationslägren blev inledningsvis kopplade till Reinhardt Heydrichs RSHA, Reichssicherheitshautamt, men fördes snart över till SS-WVHA, SS-Wirtschafts-WervaltungshauptamtSS-förvaltning för ekonomisk administration – under SS-Obergruppenführer Oswald Pohl. Ytterligare senare, efter Heydrichs död och Kaltenbrunners tillträde i hans ställe, kopplade RSHA åter ett parallellgrepp om lägren genom Referat IV B4 – ung: Underorganisation IV B4 – som stod under ledning av SS-Obersturmbannführer Adolf Eichman, ansvarig för judisk förvaltning och evakuering. En sådan dubbel organisation var typisk nazismen, som liksom Hitler trodde att det effektiviserade organisationen att huvudsakligen statliga instanser konkurrerade med varandra.

Oswald Pohl

Rudolf Höss, kommendant i Auschwitz, märkte snart av denna nya fokus i den organisation han deltog i. Det började som rykten, som senare manifesterade sig som reella besked inom organisationen. Judarna, och andra oönskade, skulle förintas. Vad exakt Höss ansåg om detta är svårt att utröna, hans egen återberättelse anger enbart viljan att göra sin plikt. Redan 1941 inledde han testliknande avrättningar på krigsfångar i en särskilt inredd källare på sitt läger. Man använde avgaser från lastbilar. Höss reste också runt till de små mycket dödsläger som börjat resas, hans studerade framför allt metoderna för begravning och förbränning av lik. Snart hade han utarbetat sina egna teser i ämnet, rationella tankar som han delade med Oswald Pohl i Berlin. Förintelsen kom att läggas i förgrunden. Han fick order att resa Auschwitz II-Birkenau, ett gigantiskt läger med snöräta rader av baracker som skulle husera totalt närmare 350 000 fångar åt gången. Till detta Birkenau uppfördes först en tillfällig, senare två stora gaskamrar. Det ursprungliga lägret, kavallerikasernerna, blev nu Auschwitz I, där hans kansli låg.

Stora industrier förlades i Schlesien, en region som skulle exploateras enligt statens beslut. Skatteförmåner erbjöds, liksom gratis arbetskraft. Lönsamheten hos tyska företag hade kraftigt nagelfarits under nazisternas politik och krigets kostnader började göra sig gällande. Dessutom förelåg ett underliggande hot om vad som kunde hända med privat ägande överhuvud taget om man inte följde statens vilja. Det är en sanning med modifikation att IG Farben och Krupp satte upp fabriker i Polen enbart utifrån företagsekonomiska skäl, det fanns heller inte så mycket annat att göra om man ville överleva som företag i nazisternas Tyskland. SS-Sturmbannführer Höss fick till uppgift att överse byggandet av förutsättningarna för detta i egenskap av representant för beställaren. Man uppförde Auschwitz III-Monowitz, som organiserade den industriella delen av verksamheten. Att allt detta verkligen skedde vet man därför att hela det digra beställningsarbetet finns bevarat. Gaskamrarna ritades och förbränningsugnarna beställdes och installerades – huvudsakligen ugnar för sopförbränning tillverkade att etablerade tyska företag – arbetsorder och kvitton finns att se. I detta arbete var rustningsministern Albert Speer direkt invecklad. Det var hans kontor som gav SS resurserna, materialet, kunnandet. Sammantaget bestod Auschwitz 1943 av sammanlagt närmare 50 läger spridda över hela södra Polen och betjänade av 3 500 till 4 000 män och kvinnor. Höss befordrades till SS-Obersturmbannführer (överstelöjtnant), en grad som klart understeg hans ansvar. Han ledde nazitysklands största förintelse/industriella projekt, han var chef för den nazistiska ideologins ledande fyrbåk och han slet som ett djur för en förhållandevis liten belöning.

Auschwitz har beskrivits som ett under av tysk effektivitet, som en understrykning av förintelsens drakoniska framgång. Men Auschwitz var en statlig inrättning, vars krigsmässiga verksamhet efter segern skulle förbytas till ett offentligt tillrättalagt mönstersamhälle, ett folkhem med luftiga bostäder och skinande fabriker, på ruinerna till fasorna som tidigare skett där. Detta var den ultimata belöningen för en man som Rudolf Höss. Men då, åren 1942 och 1943, var det svårt för honom att se detta. I hans redogörelse, Kommendant i Auschwitz, som han skrev i fångenskap, berättade han om de uppenbara problem man hade i samtliga sammanhang. Han fick sällan, eller aldrig de resurser han krävde. Ofta lades mer kapital på vad han såg som oväsentligheter, än var han faktiskt behövde dem. Höss hade inte mycket till övers för nazistledningens ambitioner – 60 000 förintade judar per dag. En bra dag, enligt honom, klarade de kanske 1 200. Med förintad menade man gasad, bränd, mald och sänkt i en sjö. Länge löste man problemet med att begrava merparten av offren i intilliggande fält, som snart kokade av förruttnelse. När Oswald Pohl & Co i Berlin bestämde att alla liken måste brännas, uttryckte Höss sin vanmakt inför vanvettet.

Han tyckte mycket om att ta emot någon byråkrat från huvudkontoret och verkligen visa dem deras möda, när de gröna i ansiktet spydde upp den fina lunchen runt hörnet på någon barack, under överseende av de förhärdade, leende officerarna i Auschwitz.

Auschwitz-Birkenau

Höss hade problem med sina anställda. De var alltid för få till antalet och långt ifrån lämpade för sina sysslor. Personal på koncentrationsläger hade alltid varit professionellt folk, d.v.s. de hade anställts och utbildats inom organisationen. Många var tämligen enkelt folk från landsbygden som genom SS kunnat välja en ny karriär. Den numera morbida kultpersonen Irma Grese, kallad bl.a. Hyenan från Auschwitz eller Dödsängeln, var typisk för kåren. Dotter till en jordbruksarbetare – modern begick självmord – rudimentär skolgång, fanatisk nazist och flykt ut i världen genom SS försorg. Hon var endast 22 år när hon den 13 december 1945 avrättades av Storbritanniens främste hangman, pubägaren Albert Pierrepoint. SS-Totenkopfverbände var dessutom ansedd som andra klassens organisation inom SS. Många tog anställning därför att de ratats av krigsmakten och/eller Allgemeine-SS*, eller tvärtom, för att slippa värnplikten. När Theodor Eicke skapade SS Panzergrenadier Division Totenkopf, skedde det under protest bl.a. från Sepp Dietrich, SS-Oberstgruppenführer (general) och skaparen av SS-Liebstandarte Adolf Hitler. Koncentrationslägervakterna drog nämligen ner standarden på Waffen-SS. Rudolf Höss, som den krigsveteran han var, kunde skriva under på detta, hans folk höll inte måttet. Med kriget vattnades kåren ut med sårade soldater ur Waffen-SS och även utstraffade ur Allgemeine-SS.

Korruptionen var utbredd inom koncentrationslägerverksamheten. Det var inte bara det att anställda stal från de tillgångar SS drog in genom systemet, fångarnas tillhörigheter, pengar, juveler, guldplomber. Man mutades också friskt av industrin. Oscar Schindler, industriledaren som räddade 1 500 judar genom att i praktiken köpa dem av SS, var kanske unik i det avseendet, men ändå bara toppen av ett isberg. Industrin krävde att denna gratis arbetskraft levererades intakt, d.v.s. oskadade och pigga, egentligen helt enkelt levande. Man ville inte ständigt byta arbetare som lärts upp. Så, man betalade chefer inom SS att välja ut och bevara fångar som fungerade på fabriksgolvet. En del lägervakter bytte till civil och privat anställning inom industrin. Höss försökte själv stävja korruptionen, men misslyckades. Hans text i Kommendant i Auschwitz osar av undertryckt förakt för vissa av hans underhuggare. Däremot finns det inget som pekar på att Höss själv förföll i korruption. Han var inte den typen av människa.

Den 10 november 1943 bytte Rudolf Höss tjänst med Arthur Liebehenschel och blev ordförande över Amt D, inom Amtgruppe DWVHA i Berlin. Han blev även ställföreträdande inspektör för koncentrationslägren under SS-Brigadeführer (brigadgeneral) Richard Glücks. Som byråkrat blev Höss en vagel i ögat på SS. Han var experten från verkligheten och påminde hela tiden om vad man höll på med. Det var inte så att nazisterna inte förstod vad som hände, Rudolf Höss och hans gelikar var hyllade ideologiska hjältar, modiga män som vadade i blod för det tusenåriga riket. Däremot gillade man inte att bli skrivna på näsan om detta. 1944 återvände Höss till Auschwitz för att överse den största mordfesten av dem alla, Aktion Höss, förintelsen av över 430 000 ungerska judar på bara 56 dagar. Ungern var allierad till Nazityskland, men under statschefen Miklós Horthy hade judarna varit skyddade åtminstone från deportation till koncentrationslägren. Detta ändrades med Operation Margarethe och den tyska invasionen i mars 1944, då pilkorsarna – ungerska fascister – under Ferenc Szálasi tog över. Det var bråttom, Röda armén var på väg, så Adolf Eichmann satte sig i Budapest och styrde personligen upp hela verksamheten. På mottagarsidan stod Rudolf Höss och ledde sin gamla organisation, som nu testades till den absoluta bristningsgränsen. Man lyckades, givetvis.

Rudolf Höss med kollegor

Nu var Röda armén även på väg mot Auschwitz. Höss återvände till Berlin på hösten 1944. När kriget vankade mot sitt slut kallades han till Heinrich Himmler. Chefen för hela SS uppmanade den ovillige Höss att se över sitt hus, att tänka på flykt. Himmler var nu helt införstådd i att allt skulle rasa och att hans organisation skulle bli hans död. En person som Höss, med hans vetskap, måste därför ta sitt förnuft till fånga och gömma sig. Så gjorde också Höss, nu när han kommenderats till det. När kriget tog slut höll han sig undan den allierade ockupationsarmén genom att återgå till sitt forna kall, jordbruket. Han gömde sig framgångsrikt som herr Franz Lang på en lantgård i norra Tyskland under nästan ett år. Brittiska armén hade dock funnit hans familj och Hedwig, hans hustru, hamnade i ett dilemma. Sedan 1943 hade relationen mellan de äkta makarna varit ansträngd. På en personalfest hade Hedwig lärt sig hela vidden av sin mans arbete, något hon tidigare valt att blunda för. Enligt Höss egen berättelse konfronterade hon honom efteråt och han – trogen sin personlighet – hade bekräftat hennes upptäckt utan omsvep. De sov därefter i separata rum. Nu, när britterna satte tumskruvarna på henne, vägrade hon först att berätta om makens geografiska position. Men genom att – falskeligen – hota henne och hennes barn med deportation till Ryssland, föll hon till föga. Rudolf Höss greps av brittisk underrättelsetjänst och militärpolis den 11 mars 1946. Några av de närvarande soldaterna var tyskfödda judar. Då han inledningsvis inte ville ge sig till känna, misshandlades han svårt, varpå han avslöjade sin rätta identitet.

Den 25 maj 1946 överfördes han till polska myndigheter för rättegång. Den 2 april dömdes han till döden. Rudolf Höss hängdes den 16 april 1946 i det ursprungliga Auschwitz koncentrationsläger, Auschwitz I.





* Allgemeine-SS, det allmänna SS, d.v.s. SS huvudorganisation, uniformerad som civil.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar