fredag 28 februari 2014

Kapten Röhm, militarismen och den nazistiska vänstern


Den kanske största statsvetenskapliga, historiska och politiskt ideologiska stöttestenarna i modern tid är den intellektuella oförmågan att acceptera nazismen som en utpräglad vänsterideologi. Nationalsocialismen förvägras än idag sin rättmätiga plats på den politiska kartan därför att en samlad politisk vänster i framför allt Västeuropa skyr sanningen som vore den pest och kolera. National-socialismen förklaras bort som ett tomt varumärke utan innehåll, dess vänsteranhängare benämns enbart som radikala, utan vidare förklaringar, när sanningen är exakt tvärtom. De som en gång döpte om Deutsche Arbeiterpartei, DAP, till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP, visste exakt vad de gjorde. Nazismen föddes ut ur en medveten populistisk vilja att fånga upp de starka nationalistiska strömningarna i den tyska arbetarklassen, det som utgjorde den största akilleshälen för de röda röstsamlarna. Flera av nazismens grundare var socialister, även Adolf Hitler själv var inte fientlig mot den politiska vänstern, så länge de vurmade för den nationalistiska saken. Nazisterna slogs på samma planhalva som socialister och kommunister, inte i första hand kamp mot dem, utan i konkurrens med dem.

Vid sidan av uppenbara socialister som bröderna Otto och Gregor Strasser, propagandamakaren Josef Goebbels och nationalekonomen Gottfried Feder, var arméofficeren och SA-chefen Ernst Röhm den mest inflytesrike vänsteragitatorn invid Adolf Hitler. Röhm var oerhört kontroversiell, men också en mycket viktig faktor i den nazistiska framväxten. Han kontrollerade våldsapparaten i NSDAP och gav Hitler den absoluta legitimiteten för sitt maktövertagande efter enbart några månader i toppen av partiet. Röhm utgjorde merparten av den militarism som genomsyrade nazismen, han gav den dess uniformer, fanbaner, marscher och kampspråk, exakt så som ett socialistiskt parti framställer sig självt till våra dagar. Ernst Röhm var en typisk vänstermilitarist, sådana som liksom i den konservativa föreställningsvärlden använder militära ideal som grund för sin politiska symbolik. Vad är revolutionen och folkstyret, om inte en militär organisation? Vad är förstatligande av industri, om inte ett uttryck för nationalism? Och uniformen utgör enigheten i den sammantagna rörelsen.  Kapten Röhm var den ende i den nazistiska rörelsen som kallade Führern för du, eller tilltalade honom med ett enkelt och kamratligt Adolf.

Ernst Röhm
Ernst Julius Günther Röhm föddes 1887 i Bayern. Hans barndoms stad var München, en plats han för alltid skulle vara intimt förknippad med. Hans far var tjänsteman vid järnvägen och en hård disciplinmänniska. Röhm valde att söka som officerskadett vid det kungliga bayerska 10: e infanteriregementet Prinz Ludwig redan 1906, och blev antagen. Att söka direkt till regemente som kadett var för de titellösa aspiranterna av folket, vilket sällan ledde längre än till graden kapten – om inte kriget kom. Röhm var leutnant och stabsadjutant vid 1: a bataljonen, 10: e infanteriregementet König, ett elitförband, när första världskriget startade 1914. Han sårades flera gånger i strid. Det stora ärret som för alltid skulle pryda hans ansikte erhöll han i Lorrain 1915. Han befordrades till Hauptmann, kapten, i april 1917. Röhm tillbringade mycket tid på fältsjukhus och i slutet av kriget drabbades han av Spanska sjukan, den dödliga influensan. Läkarna hade räknat ut honom, men han repade sig åter. Efter freden blev han genom sina digra meriter antagen till Reichwehr, som underofficer.

Överste Franz Ritter von Epp plockade upp Röhm i sin ökända frikår. De hade lärt känna varandra när de båda tjänstgjort i Rumänien och under den stridbare översten blev Röhm åter officer. Freikorps Epp var bland dem som utplånade Sovjetrepubliken München i maj 1919. I historiebeskrivningen har man därigenom slentrianmässigt stämplat Röhm som en högerman, utan att ta hänsyn till den enskilde mannens egna prioriteringar. Röhm var socialist, men han var också nationalist. Han avskydde därför kommunismen, som lutade sig mot Sovjetunionen – den forna fienden Ryssland – och predikade internationalism, men också den borgerliga, aristokratiska officerskåren, vars exklusiva klubb han aldrig fått tillhöra. Även Von Epp bör omvärderas i skenet av människans inneboende dualism. Här hade vi en klassiskt konservativ arméofficer, som gick med i det starkt vänsterinfluerade NSDAP och SA, som gjorde karriär i partiet och till sist blev ståthållare i Bayern mellan åren 1933 och 1945.

En omständighet med Ernst Röhm som givetvis också formade hans åsikter var det faktum att han var homosexuell. Han var dessutom öppen homosexuell på ett vis som absolut inte var vanligt vid den här tiden, eller kanske ens idag. Röhms sexualitet var intimt kopplad till hans militarism. Det var det manliga kamratskapet, de kroppsliga idealen, den svettiga träningen i gymnastikhallarna, uniformerna, rekryteringarna. Röhm predikade de gamla grekerna, som spartanerna, män och krigare som så beundrade varandra att de förenades i både kärlek och död. SA har ofta betraktats som en homosexuell organisation, men då glömmer man proportionerna. SA blev med tiden en massrörelse med sju miljoner medlemmar, där de med Röhms föredömen utgjorde en liten klick, om än en framstående sådan. Om man säger så här, det fanns avgjorda fördelar med att vara öppen sexuellt om man önskade göra karriär i SA. Dåtidens förkvävande puritanism i samhället kunde inte slå ner på vare sig Röhm eller hans vänner, för då slog de tillbaka, med råge dessutom. På så sätt blev SA något av en fristad för homosexuella män i Tyskland. Man var mycket radikala i sin framtoning, där progressivt tänkande frodades. Det var inget problem att gå från rödgardist till SA-man, gillade man uniformer var det en klar fördel.



Ernst Röhm gick med i Deutsche Arbeiterpartei, DAP 1919, då en liten intellektuell cell på ett par hundra själar i München, under Anton Drexler, järnvägstjänsteman, nationalist och antisemit. Han anlitades mycket för att organisera partiets skyddstropp, stormavdelningen – Sturmabteilung, SA. Snart träffade han Adolf Hitler, som var där initialt för att spionera åt arméns underrättelsetjänst. De var mycket ambitiösa med deras medlemskap i DAP och de insåg snabbt att de behövde varandra. Båda var ärrade krigsveteraner från enklare bakgrunder, söner av disciplinära statstjänstemän, där Röhm drog nytta av Hitlers talförmåga och presentation, och Hitler hade allt att tjäna på Röhms våldsmonopol i det som snart var NSDAP. Hitler har å sin sida stämplats historiskt som högerman genom hans introduktion genom Dietrich Eckart, en av DAP: s grundare och prominent figur i Thulesällskapet. Hitler hade aldrig varit medlem i ockulta nationalistsällskap och vid hans inträde i naziströrelsen var han närmast socialist. En av hans stora inspirationskällor var en annan partigrundare, Gottfried Feder, ekonomen som predikade allmän antikapitalism genom valda delar ur socialismen och den spirande fascismen. Snart var dock dessa politiska teoretiker marginaliserade av Hitler och Röhm. Anton Drexler avled 1942, nästan helt okänd av omvärlden.

SA växte sig stark genom Röhms ledarskap. Han organiserade sina styrkor i ett militärt system med egna benämningar och gradbeteckningar, som kom att göra sig gällande under nazismens hela existens. De bruna skjortorna kom från den gamla kejserliga arméns ambitioner att sätta upp en Afrikakår under första världskriget. Det blev aldrig av, men överste Von Epp fixade tillgång till de stora lagren av tiotusentals kompletta uniformer. Den bruna färgen blev nazismens signum, det var den officiella partiuniformen ända till det bittra slutet. Förutom Hitlers teflonpolitik, så var Röhm den store stilbildaren av den nazistiska rörelsen. Relationen Hitler och Röhm var lika intim som den var anomalisk, och därför så typiskt nazistisk. Hitlers asketiska asexaulitet mot Röhms alkoholstinna gruppsexorgier. 1923 kom katastrofen med den misslyckade ölhallskuppen i München den 8 november. Röhm arresterades och hamnade i häkte på Stadelheimfängelset. Därigenom lämnade han Reichwehr. Han dömdes till ett och ett halvt år för förräderi, men det omvandlades efter överklagan till villkorligt straff. NSDAP blev förbjudet, liksom SA. 1924 blev Röhm riksdagsman för det rasnationella – völkischNationalsocialistiska frihetspartiet, en blek kopia. Han organiserade också det 30 000 man starka Frontbahn, ersättaren till SA. Men då den gamle generalen Erich Ludendorff, som varit löst anknuten till NSDAP, förbjöd honom, på Hitlers order, att byta namn till det bannlysta SA i syfte att provocera, då hoppade Röhm av och stack till Bolivia.

SA

Strasserism är ett begrepp inom nazismen som fortfarande gör sig gällande åtminstone bland nynazister i Tyskland. Namnet kommer från den nationalsocialistiske ideologen Gregor Strasser, som tillsammans med sin bror Otto var frontfigurer inom nazistpartiets vänsterflygel. Strassers var socialister, nationalister och antisemiter. Strasserismen angriper judarna utifrån ett antikapitalistiskt perspektiv, där man odlar den klassiska socialistiska konspirationsteorin om judarnas kontroll över världens finanser, senare i historien även som tongivande faktor i USA: s utrikespolitik. Inom strasserismen finns också folkhemsteorierna om den övergripande socialstaten, något som nazisterna placerade högt på sin prioriteringslista när de väl fått makten. Strasserismen var en mycket stark rörelse inom NSDAP under hela 1920-talet och första hälften av 1930-talet. Även om vänsterideologin officiellt hamnade på skam efter 1934, kom deras fotavtryck fortfarande att göra sig gällande inom nazirörelsen, ända till idag. Ernst Röhm var inte nödvändigtvis en anhängare av Strassers läror, hans intresse var militärt och han kom också att vara frånvarande under större delen av nazisternas mest framgångsrika klättring till makten. Under den tiden sköttes SA: s ledning av Hitler själv och han ändrade inte på den uniformerade partistyrkans klara vänsterideologi, som bl.a. innebar att man kunde finna SA-medlemmar bland protesterande och strejkande arbetare i kamp med antingen polisen eller kommunisterna.

Den republikanske presidenten av Bolivia mellan 1926-1930, Hernando Siles Reyes, anlitade gärna legosoldater till sin armé, särskilt tyska sådana, en sydamerikansk tradition även efter andra världskriget. Ernst Röhm gjordes till överstelöjtnant i den bolivianska armén, men språkutbildning och acklimatisering hindrade honom från att se action under det ständigt pågående gerillakriget. 1930 drabbades Reyes av en revolt, bl.a. som ett resultat av den ekonomiska depressionen. Röhm tvingades lämna landet, men redan hade Hitler skrivit till honom och bett att han skulle återkomma till Tyskland och äter sätta sig i ledningen för SA. Det är fr.o.m. nu som denna organisation växte utanför sina breddar. Nazisterna betraktade maktövertagandet 1933 som en revolution i vänsterideologisk mening. Nu förväntade sig Röhm en andra revolution, den som skulle ge han och hans väpnade organisation mandat och privilegier att plana ut klassamhällets berg och dalbana. Framför allt strävade Röhm efter att SA skulle bli den nya tyska krigsmakten, en riktig, politisk förankrad folkarmé. Han talade öppet om detta, något som blev allt mer besvärande för Führern.

Gregor Strasser

Redan 1920 hade en liten grupp män utanför SA bildat något som kallades Saal-Schutz, en styrka med svarta uniformer utanför de bruna skjortorna vars uppgift det var att skydda Adolf Hitler. En av de första 120 medlemmarna var den f.d. underofficeren och slagsmålsfantasten Sepp Dietrich, senare skaparen och ledaren för SS-Liebstandarte Adolf Hitler. Detta var de facto Hitlers livvakt och de svor sin lojalitet till Führern personligen, inte till partiet. Efter 1925, då de togs över av agronomen Heinrich Himmler, blev de Schutzstaffel, SS. SS skillde sig markant från SA på så vis att de slaviskt följde Hitler, när brunskjortorna lyssnade till Röhm. Det sista hindret för Hitler maktövertagande 1933-1934 var Tysklands president Paul von Hindenburg, f.d. hyllad fältmarskalk och militärdiktator. Von Hindenburg gav Hitler rikskanslerämbetet endast efter det att han lovat honom personligen och Reichwehr att någon kvasisocialistisk folkarmé á la Ernst Röhm kunde det inte bli tal om. Hitler stod givetvis för sitt ord, han behövde desperat den reguljära krigsmakten för sina framtida behov. Såsom saker och ting utvecklades tvingades rikskansler Hitler göra upp med sin vän och det skedde genom något som gått till historien som de Långa knivarnas natt.

Hitler var inte alls intresserad av att göra sig av med Röhm. Att snoppa av SA var en sak, de hade blivit allt mer autonoma med tiden, men Röhm? Han var en av de s.k. alte kämpfen, de gamla kämparna och Hitler var som regel mycket lojal mot dem. Josef Goebbels, propagandaministern, som ju tillhörde nazistpartiets vänsterfalang, var skräckslagen. Han deltog aktivt i det som nu skulle hända, mest för att visa sig trogen Führern. Dessutom hade Goebbels aldrig tillhört partiets centrum i München, han hade varit gauleiter i Berlin, den mest problematiska regionen med ett starkt inflytande från just den politiska vänstern, dock inte från strasseristerna. Det låg i Goebbels intresse att göra sig av med det där anhanget, så han bidrog aktivt i den komplott som SS och Gestapo planerade*. Eftersom Hitler inte såg någon omedelbar motsättning mellan partivänstern och krigsmaktens krav, så presenterade Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich falska uppgifter om Röhms och SA: s snara kuppförsök mot Führern. Bägaren rann därmed över för Hitler och han gav klartecken till Långa knivarnas natt. I en gemensam operation över hela nationen slog SS och Gestapo till mot inte bara ledningen för SA, utan även mot flera nyckelpersoner i den nazistiska vänstern. Man hade en mäktig bundsförvant inom den väldiga organisationen i SA-Obergruppenführer Viktor Lutze, som också var polispresident i Hannover.

Ernst Röhm befann sig under de sista dagarna av juni 1934 i Bad Wiessee, en populär badort vid sjön Tegernsee i Bayern. Där semestrade han tillsammans med flera vänner. Den 28 juni fick han telefonsamtal från Hitler, som uppmanade honom att samla sina närmaste ledare för ett möte med Führern två dagar senare. Den intet ont anande Röhm gjorde så. Den 30 juni greps han och hela staben för SA av Hitler personligen – med dragen pistol – i en blixtartad razzia tidigt på morgonen. Han sattes i Stadelheimfängelset i München. Hitler, som trodde att Röhm verkligen svikit honom, ville ha honom död snarast. Han föreslog att Röhm skulle erbjudas alternativet självmord. SS-Brigadeführer Theodor Eicke – kommendant för koncentrationslägret Dachau – och SS-Obersturmbannführer Michael Lippert besökte Röhm med en laddad pistol. Röhm avvisade erbjudandet och menade att om Hitler ville honom död, så fick han så lov att komma dit och skjuta honom själv. De båda SS-officerarna lät Röhm fundera några minuter på saken, men när de återvände till cellen stod den gamle frontsoldaten med bar överkropp i stram givakt, väntande på sin Führer. Michael Lippert sköt honom då i bröstet med sin pistol.

Sturmabteilung

Ett åttiotal människor förlorade livet under efterdyningarna av denna aktion och i praktiken samtliga av dem var oskyldiga. En del hade inte ens samröre på något vis med vare sig SA eller den politiska vänstern, utan hade kanske på sin höjd kritiserat partiet i något sammanhang. Likheterna med de utrensningar som kommunistpartiet i Sovjetunionen, nästan samtidigt, så sakteliga började sätta i rörelse är slående. Våldshegemonin i dessa totalitära organisationer var närmast ostoppbar när de väl sattes igång. Gregor Strasser greps samma tidiga morgon den 30 juni 1934 i Berlin och sattes i häkte. Han mötte sitt öde när SS-män sköt ihjäl honom genom luckan i celldörren. Han bror Otto lyckades fly och startade en misslyckad nationalsocialistisk motståndsrörelse med bas i Tjeckoslovakien. Han avled 1974, en frenetisk men illa sedd agitator för strasserism och vänsterinriktad ny-nazism in i det sista. Sturmabteilung, SA, fortsatte sin tillvaro, nu under ledning av Viktor Lutze. Under hans ledning knöts organisationen betydligt närmare partiet, det avväpnades och krympte till ca 40 000 aktiva medlemmar. SA fick en strikt ceremoniell funktion i större sammanhang. Att offentliggöra rang i denna bruna eminens var ansett som löjeväckande.

Nationalsocialisterna förlorade dock inte sin klara vänsterorientering efter 1934. Tvärt om, socialstaten byggdes ut, folkrörelserna frodades, liksom folkhemstänket. Skatter på förmögenhet och ägande ökade i takt med tyskarnas bidragsberoende. Nazityskland drog i slutet av 1930-talet på sig ett enastående budgetunderskott á la dagens Grekland och andra världskriget startades tidigare än beräknat mycket p.g.a. detta. Ernst Röhms dröm om en partitrogen folkarmé rymdes mycket väl inom denna vision. Det är ironiskt att dess efterträdare som partiets uniformerade kader, d.v.s. SS, med tiden blev betydligt mer autonom i sin framtoning än SA. Skillnaden var att Heinrich Himmler var en svagare, betydligt mer hundlik ledare än Röhm.

Den som till äventyr fortfarande tvivlar på nationalsocialismens släktskap med socialismen bör läsa Adolf Hitlers beskrivning av den nazistiska fanan, senare Nazitysklands fana mellan 1934 och 1945, såsom uttryckt i hans bok Mein Kampf (fritt översatt): Det röda representerar naziströrelsen samhällsideal, det vita den nationalistiska ideologin och den svarta svastikan, använd av ariska kulturer i årtusenden, representerar kampen hos den ariska människan, samt på samma vis, det kreativa arbetets seger.





* Det var i samband med Långa knivarnas natt som Hermann Göring – i egenskap av ståthållare i Ostpreussen – skrev över kontrollen av hans egenhändigt skapade Gestapo (Ostpreussens hemliga polis) till Himmlers SS.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar