måndag 17 februari 2014

Bloody Tarawa


Idag utgör Gilbertöarna i Mikronesien huvuddelen av den självständiga nationen Kiribati, en republik av 32 atoller och en ö, om sammanlagt 811 kvadratkilometer, samt med en befolkning på ungefär 105 000 själar. Huvudstad är Teinainano, eller Södra Tarawa, ett samhälle som rymmer nästan halva nationens befolkning, ca 50 000, och som sträcker sig genom ett system av broar från ön Betio i väster, via Bairiki och till Bonriki i öster. Namnet Teinainano betyder ungefär Den nedre delen av masten och anspelar på atollen Tarawas utseende från luften, där de små korallöarna radat upp sig likt ett buktat segel i sydnordlig riktning, stående på Södra Tarawas västöstliga plattform.

Atollen Tarawa ligger i den norra delen av Gilbertöarna och består av drygt dussinet små öar i söder och öster, med ett korallrev i väster som sammantaget bildar en stor lagun om 500 kvadratkilometer i mitten. Det har levt människor på dessa öar sedan antiken, DNA bekräftar anknytningar till Polynesisk befolkning tillbaka till år 200 f.kr. De blev en brittisk koloni 1788 och upptäckaren Thomas Gilbert döpte just denna atoll till Matthew Islands och lagunen till Charlotte Bay, efter sitt fartyg. Senare korrekt benämnd Tarawa, blev detta tidigt det administrativa centrumet på Gilbertöarna, med säte för Resident Commissioner. Den 10 december 1941, tre dagar efter attacken på Pearl Harbor, ockuperades Gilbertöarna av Japan. Tarawa blev därmed subjekt för en militär upprustning bestående av flygfält och befästningar huvudsakligen på ön Betio. Atollen var avgörande för logistiken i den kejserliga japanska flottan.

Av samma anledning hamnade Gilbertöarna och Tarawa i centrum för de allierades krigsplanering 1943. För att kunna avancera mot Filippinerna var man tvungna att först ta Marianerna, den långa, bågformade arkipelagen direkt öster därom. Men mellan Marianerna och Hawaii/Midway låg Gilbertöarna och störde, med japansk radar, flyg och radiospaning på Tarawa, samt en garnison på uppskattat närmare 3 000 man. Den 20 juli 1943 kommenderade Joint Chiefs, nu i det nybyggda Pentagon, chefen för stillahavsflottan, amiral Chester M. Nimitz, att planera för ett tagande av Tarawa. I augusti flög amiral Raymond A. Spruance, chef för Central Pacific Force, till Nya Zeeland. Han träffade generalmajoren vid Marinkåren, Julian C. Smith, ny chef för 2nd Marine Division, som vilade där efter kraftmätningen på Guadalcanal. Tarawa låg på bordet framför dem. Det skulle bli den första av flera landstigningar i den strategi bestående av att hoppa bock mellan små öar i det väldiga Stilla havet. Det var en ren marin landoperation och skulle ställa helt nya krav på den amerikanska flottans resurser.



Exakt ett år tidigare, den 17 augusti 1942, hade 200 man ur US Marine Corps Raiders, en del av föregångarna till dagens Navy Seals, under befäl av överstelöjtnant Evans Carlson, gjort en räd mot atollen Butaritari, Makin Island, i Gilbertöarna. Syftet med räden var flera, dels förstöra de japanska militära installationerna på platsen, dels ta prominenta fångar, skaffa information om Gilbertöarna, samt vilseleda japanerna rörande de allierade ambitionerna vid Guadalcanal och Tulagi. Operationen, som landsattes från ubåtar, lyckades förhållandevis väl, trots hårda strider. Problemet året därpå, rörande operationen mot Tarawa, var att The Makin Island Raid uppenbarligen rest japanerna medvetande om områdets betydelse och följdaktige stärkt sina positioner där, men hur pass mycket? Fokus låg på ön Betio, som utgjorde den viktigaste militära positionen på Tarawa, med det största flygfältet på Gilbertöarna.

Ön Betio är formad som en smal fyrkant i västöstlig riktning, lite drygt tre mil lång och på det vidaste stället endast ca 800 meter bred. Höjden över vattenytan är aldrig mer än tre meter. Vid den här tiden kunde ön på avstånd liknas vid ett utbrett och soligt semesterparadis med vidsträckta sandstränder. Inget kunde vara mer förrädiskt. Flygfältet upptog merparten av öns yta, bakom en omgärdande screen av palmträd. Chefen för den japanska garnisonen, den erfarne fortifikationskonstruktören konteramiral Tomanari Sichero, hade anlänt i februari 1943 med 1 000 mariningenjörssoldater och 1 200 koreanska tvångsarbetare. Dessa hade uppfört 500 armerade betongbunkrar på ön, inklusive fjorton bestyckade med gamla brittiska marinkanoner från Rysk-japanska kriget från början av seklet, med kalibrar upp till 20 cm. Som alltid med japansk defensiv taktik under andra världskriget rådde det oklarheter om försvarets tyngdpunkt. Amiral Sichero, liksom den kejserliga flottan i allmänhet, menade att fienden skulle mötas på stranden och kastas tillbaka i havet. Sicheros bunkrar förlades därför huvudsakligen utmed strandremsorna, medan djupförsvaret försummades. Att skjuta i en annan riktning än ut mot vattnet krävde att soldaterna använde ventildörren på baksidan. Ett avgörande misstag.

Garnisonen utgjordes i första hand av den kejserliga flottans motsvarighet till marinkår, Rikusentai, vilka amerikanerna skattade högt i stridsvärde. Två enheter, 3: e Basförsvarsstyrkan med 1 100 man, samt 1 400 man tillhörande 7: e Sasebo marina landsättningsstyrkan under ledning av kommendör Takeo Sugai. Denna enhet var förstärkt med fjorton lätta stridsvagnar av Typ 95, bestyckade med 7.5 mm kanoner. Dessa placerades i betongskydd och skulle fungera i första hand som kustförsvar. Mariningenjörerna fick nu en ren infanteriroll, så sammantaget bestod garnisonen av 4 700 man, inklusive de koreanska tvångsarbetarna, som förväntades strida för den uppstigande solens rike. Den 20 juli 1943 ersattes Tomanari Sichero av en mer stridserfaren man från den kinesiska krigsskådeplatsen, konteramiral Keiji Shibazaki. Enligt honom skulle det nu krävas en miljon man under hundra år för att kväsa försvaret av Betio och Tarawa.

Julian C. Smith

2nd US Marine Division blev redo för strid under hösten. Man hade återtagit sin reguljära styrka av 18 000 man, erhållit ny utrustning och tränats ytterligare i landstigning under häftig beskjutning. Förutom deras chef, general Smith, så var de en högst stridserfaren division, som visste vad djungelkrig och malaria innebar. Man var härdade och kände sin fiende kanske allt för väl. Som förstärkning hade man av armén lånat enheter ur 27th Infantry Division, nationalgardister huvudsakligen från delstaten New York. Dessa hade anlänt direkt från träning i Kalifornien och skulle i första hand rensa kringliggande öar och atoller från fientlig verksamhet. Detta var Operation Galvanic, sammanlagt var man drygt 30 000 man på väg att skeppas till Gilbertöarna på nära 40 transportfartyg. Detta skedde inom ramen av en väldig flottstyrka under amiral Spruance, bestående av 17 hangarfartyg av skiftande storlek, 12 slagskepp, 8 tunga kryssare, 4 lätta kryssare och 66 jagare, den största sammantagna landstigningsstyrkan hittills under andra världskriget. Från början av november 1943 inledde denna flotta en successiv infiltrering av hela Gilbertöarna.

D-day var satt till den 20 november och timmarna innan gryningen var det japanska sjöartilleriet på Betio indelt i en duell med artilleri från amerikanska kryssare- och jagarskärmar. Något senare inledde slagskeppen och systerfartygen USS Colorado och USS Maryland bombardemanget av Betio med sina väldiga 40 cm kanoner. De amerikanska marinkårssoldaterna kunde tydligt se den atollen Tarawa och ön Betio översköljas av tunga explosioner när deras lastfartyg placerades i läge för anfall. Trots den kraftiga beskjutningen skulle det visa sig ha relativt begränsad effekt på de japanska fortifikationerna. Den största framgången fartygsartilleriet, samt ett flyganfall, var att man lyckades freda lagunen från direkt japansk artillerieldgivning, varpå den kunde svepas för minor. Detta var nödvändigt då det amerikanska marininfanteriet planerade inleda sitt angrepp norrifrån, från lagunen, detta i sin tur för att erhålla långgrunda landsättningsplatser. Riktmärke var den drygt 500 meter långa pir från den norra stranden, som tidigare tjänat basen som huvudsaklig hamn.

Tarawa

Endast en halvtimma försenad, klockan 08:30 gick de inledande styrkorna i deras Higgins Boats, flatbottnade landstigningsfarkoster med sänkbara ramper och 225 hästkrafters motorer. Den norra stranden var indelad i tre avsnitt, Red Beach 1-3 och skulle angripas av respektive 3: e och 2: a bataljonerna, 2th Regiment, samt 2: a bataljonen, 8th Regiment, under ledning av chefen 2th Regiment, överste David Shoup. Tyvärr hade planerarna missat en viktig detalj, nipfloden, d.v.s. den lägsta punkten för ebb som inträffar två gånger i månaden. Detta innebar att lagunen var extra grund och huvuddelen av landstigningsbåtarna hejdades av korallreven. Överste Shoup lät deras amfibiefordon av märket LVT Alligators slutföra rusningen mot stränderna. Även om sjöartilleri och attackflyg gått hårt åt försvarsverken hade ett planerat bombanfall av B-24 Liberators från Midway uteblivit. Marinsoldaterna, som nu vadade långt ute i lagunen, möttes med beskjutning från kanoner och kulsprutor utmed stranden. Trots svåra förluster och med hälften av alligatorerna skjutna i sank, lyckades den sårade överste Shoup leda sina män till sitt primära mål för dagen, etablera brohuvud, om än så tunt, utmed den röda stranden.

Striderna var oerhört hårda och utkämpades på extremt nära håll mellan krypande och hukande amerikaner och de vilt skjutande japanerna i sina bunkrar. Understöd genom pansar över korallreven misslyckades, en handfull stridvagnar sköts sönder ute i lagunen, eller på stranden. Till sist lyckades man köra upp några Sherman: s, tillsammans med enheter ur 6th Marine Regiment, på den västra stranden av Betio, Green Beach, en aktion som innebar att amerikanerna kunde pressa sig fram 300 meter inåt land utefter hela linjen. Japanernas kommunikation hade skjutits sönder. Deras förbindelser, som bestod av enbart fälttelefoner, hade inte grävts ner ordentligt och nu pliktade man för försummelsen. Amiral Shibazaki beslutade därmed att lämna sin rymliga kommandobunker och förflytta sig och staben ett stycke söderut, på andra sidan flygfältet. Två japanska T-95 stridsvagnar skulle utgöra skydd under språngmarschen. Dessa drog dock till sig artillerield och Shibazaki och hans närmaste officerare stupade under slagets första dag.

Det går inte att föreställa sig situationen för de japanska trupperna i deras kokheta befästningar, avskurna från yttervärlden och nu helt utan överblickande taktisk ledning. När mörkret till sist sänktes över Betio och Tarawa var det enbart Bushido, krigarens väg, som höll samman det japanska försvaret. Tack vare de sammanbrutna kommunikationerna kunde japanerna inte iscensätta motattacker mot de tunna, amerikanska linjerna. Samtidigt kunde inte Marinkåren föra fram sin andra våg, utan de tvingades guppa omkring i lagunen i sina Higginsbåtar hela natten. Däremot lyckades man föra in ett batteri med kompakta 75mm Pack Howitzers till nästa dags strider. Marinkåren hade fört in 5 000 man på Betio den första dagen, 1 500 av dem var antingen sårade eller döda.

Keiji Shibazaki

Under den andra dagen, den 21 november, pressade amerikanerna vidare framförallt från Green Beach i väster. Där slog man systematiskt ut bunker för bunker från havet med mycket skicklig eldledning från flottans artilleriledare på plats. Man inledde också arbetet med att binda samman hela den röda stranden i norr till en enda sammanhållande linje. Striderna var mycket hårda. Varje bunker måste förstöras under stor fara med eldkastare och handgranater. Det fanns ingenstans att gömma sig på ön, all fältsjukvård och stabsarbete utfördes under konstant eldgivning. Kompani- och bataljonschefer deltog aktivt i striden, samtidigt som de sökte skapa ordning i sina enheter. På eftermiddagen landsattes kompanier ur 6th Regiment på grannön Bairikiri. Strider, understödda av flottans flyg, radera snart ut allt motstånd. När natten åter föll hade amerikanerna manifesterat ett starkt brohuvud på den västra delen av Betio, man hade länkat samman hela den röda stranden och blockerat förbindelsen österut. En liten grupp marinkårssoldater hade lyckats ta sig över landningsbanan och placerat sig på den södra stranden, benämnd Black Beach. Kontakten med kamraterna i norr var brutna och de tillbringade natten i total tystnad, endast meter från japanska bunkrar.

I gryningen den 22 november landsattes hela 6th Regiment på Green Beach. Utefter hela linjen koncentrerade man sig på morgonen med att föra fram tyngre materiell, såsom kulsprutor, granatkastare, artilleri och pansar. På eftermiddagen inledde 1: a bataljonen, 6th Regiment, den första större offensiven. Från väster till öster pressade man tillbaka allt japanskt oskyddad infanteri utmed den södra stranden, tills man länkat upp med sina kamrater på Red Beach 3. Bunkrarna på södra sidan lämnades för senare upprensningsaktioner. I skydd av mörker, vid 19:30, utförde japanskt marininfanteri sin första attack på den östra sidan av Betio. Den var tänkt som infiltrering inför en senare, större aktion, men sköts bort av mördande amerikansk eldgivning. En senare attack vid 23-tiden skapade ett visst fotfäste bland amerikanerna. Fruktansvärda mörkerstrider utkämpades hela resten av natten.

Klockan 05:10 den 23 november sänktes USS Liscome Bay, ett av de amerikanska eskorthangarfartygen, utanför Tarawa av en japansk ubåt. 687 man följde henne i djupet, 30 procent av de totala amerikanska förlusterna. En knapp timme senare utförde japanerna ett banzai-anfall mot 1: a bataljonen, 6th Marine Regiment på den östra delen av Betio. Ungefär 300 japanska soldater rusade på A- och B-kompanierna. Endast efter det att sjöartilleri satts in på 75 meters avstånd kunde anfallet förintas. Minst 200 japaner stupade. 07:00 satte amerikanerna in ett kraftigt bombardemang av japanernas nu försvagade östra flank. Under 30 minuter besköts de japanska linjerna med marinartilleri, fartygskanoner och attackflyg. De trånga utrymmena gjorde aktionerna svårbemästrade. 6th Regiment hade samlat sin 3: e bataljon så nära utgångsläget för anfall som möjligt, med fara för friendly fire. I- och L-kompanierna ur 3: e bataljonen utgjorde hela anfallslinjen från söder till norr. Allt eftersom attacken makade sig västerut, länkade man upp med marinkårssoldater utmed den norra, röda stranden. Striderna var mycket hårda, bunkrar, vissa dolda under jord, samt enskilda försvarsfickor av soldater, rensades systematiskt ut, till siste man. Omkring 1 000 japaner hade stupat vid klockan 13:30 den 23 november. På eftermiddagen förklarade general Julian C. Smith slaget som vunnet.

Betio

Av den japanska garnisonen överlevde enbart en officer och sexton soldater. 129 koreanska tvångsarbetare överlevde. 2th Marine Division förlorade 48 officerare och 846 soldater i stupade, medan 102 officerare och 2 088 man sårades. Det var mycket höga förlustsiffror på endast tre dagar, lika många som under sex månader i Guadalcanal. Under de kommande veckorna rensades atollen Tarawa upp och 2th Division skulle lämna området efter nyår 1944. Nyheterna om Bloody Tarawa landade inte väl i den amerikanska opinionen, raseri och indignation uttrycktes på insändarsidorna. Kongressen rasade mot presidenten. Generallöjtnant Holland M. Smith, chef för V Amphibious Corps liknade striden vid Pickett’s Charge under slaget vid Gettysburg. Divisionschefen Smith, uppenbart chockad, förklarade öppenhjärtigt sitt tvivel på slagets nödvändighet. Han fick en ordentlig, offentlig åthutning av båda amiralerna Nimitz och Spruance.


I den offentliga beskrivningen liknades Tarawa med en insparkad dörr till Stilla havet. Det är en i sig korrekt etikett, men det var en insparkad dörr till mycket av densamma typ av strider som måste utkämpas i det väldiga havet under hela 1944 och halva 1945. I april 1944 övertog generalmajor Thomas E. Watson befälet över 2th Marine Division och ledde enheten framgångsrikt i striderna på Saipan i juni samma år. Divisionen skulle utkämpa ett hårresande slag var sjätte månad. Tarawa, mer så än Guadalcanal, var den amerikanska Marinkårens verkliga elddop under andra världskriget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar