lördag 8 februari 2014

Alla krig kan vinnas


Undertecknad har i sitt liv haft förmånen att under flera kvällar fått samtala med en riktig lettisk gevärsman, exakt en sådan enligt den gamla sovjetiska traditionen, ända tillbaka till de professionella krigare som var Lenins betrodda livvakter. I modern tappning – vid mitten av 1990-talet – representerades traditionen av en man i övre trettioårsåldern som under sin officerskarriär i Röda armén tillhört den militära underrättelsetjänstens, GRU: s, specialförband, de s.k. Spetsnaz. I tio år tjänstgjorde han som pluton- och kompanichef i Afghanistan, oftast långt bakom de fruktade s.k. Mujaheddins linjer. Det är om de konklusioner denne högst erfarne och högintelligente krigare dragit, som denna text skall handla om.

Afghanistan är en myt som härskat i militärhistorien i två hundra år, om inte längre. Myten närs av två faktorer: Dels är landet otillgängligt och i sig förundransvärt ointressant, dels lyckas de ändå ligga mitt i centrum för världskonflikterna. Afghanistan är som en självuppfyllande profetia i det att landet är ett perfekt slagfält, i första hand för dess försvarare, sägs det. Den lettiske krigaren avfärdade myten å det bestämdaste. Han menade att han och hans soldater kunde ha besegrat fienden om de bara fått mandat att göra det. Hans män besegrade Mujaheddin i samtliga strider, de gjorde cirklar kring dem, i deras land, bland deras berg. Mujaheddin var allt för dåligt tränade och mycket för religiöst laddade för att utgöra en svårare fiende mot hans professionella krigare. Men ledningen för Röda armén var besatt av tanken att spara trupp genom deras övertag i teknik och eldkraft. Verkligheten var den rakt motsatta.
Spetsnaz i Afghanistan

Kriget i Afghanistan var – och är – en politisk förlust och den tes som den lettiske gevärsmannen predikade var lika enkel som självklar: Alla krig kan vinnas.

På så sätt tvekade inte tyska Wehrmacht att ge sig in i Norge på våren 1940. Visst, Norge var i större omfattning än Sverige helt oförberett på kriget, men tyskarna gjorde sig inga illusioner. Man visste att tillräckligt med norsk trupp skulle hinna mobiliseras för att utgöra ett hot under de geografiska förhållanden som gällde i landet. De tyska fallskärmsjägarna fick kämpa om flera flygfält, i Stavanger slogs de tillbaka. Pansarkryssaren Blücher sänktes i Oslofjorden. Efter att man tagit huvudstaden måste den lilla norska armén besegras, nu förstärkta med brittisk och fransk trupp. Kring Narvik blev striderna hårda och framryckningar under eldöverfall skedde i Gudbrandsdalen. Detta var ett krig utkämpat på kompani- och bataljonsnivå, mindre enheter drabbade samman utmed fjällsidorna. Det borde ha gynnat de norska skidlöparna, ändå besegrades de av reguljärt tyskt infanteri, av gossar från Hamburg och det tyska låglandet. Det var inte det att snön låg kvar i april och det var backigt, de tyska soldaterna var excellent ledda av antagligen världens då främsta officerskår, de var tränade och kompetenta i samordning, rörelse och eldkraft. Militärt ABC, det var den avgörande faktorn.

Hamnsjåare och bonnläppar i Norge

På samma sätt höll tyskarna, mestadels enheter ur Waffen-SS, att helt rota ut de jugoslaviska partisanerna efter invasionen av deras land 1941. De mytomspunna bergen i Balkan, alltid ansedda som omöjliga att militärt operera i, ett fantastiskt ställa att gömma partisaner i, landet där militär hårdvara gick bet mot politisk ideologi, enligt sägnerna. Det är fullständigt fel, marskalk Tito och hans män hade blivit helt förintade i sina bergsutposter om det inte vore för brittiska SOE och amerikanska OSS, de hemliga militära organisationerna. Man droppade militära instruktörer, vapen och ammunition med fallskärm till partisanerna, lärde dem att slåss med framgång i ett land som britterna och amerikanerna aldrig varit i tidigare.

Amerikanska instruktörer – de flesta veteraner från US Marine Corps – utsända av CIA lärde laotisk gerilla att besegra nordvietnamesiska armén i djungeln på 1950-talet. Nittio (90) brittiska SAS besegrade samtidigt helt och hållet 4 000 kommunistisk gerilla i Malaysia. Det är en myt att djungelgerilla är omöjlig att besegra. Den reguljära amerikanska armén under Vietnamkriget, vanliga grabbar från Yonkers, New York, eller Tulsa, Oklahoma, slog FNL och nordvietnameserna konstant i deras egna djungler. Att vietnameserna grävde ner sig i tunnlar berodde inte i första hand på att de var listiga, utan för att de måste, de kunde inte röra sig ovan jord. I strid med fienden besegrade USA och Sydvietnam sina fiender med ett förhållande i förluster på mellan 1/15 och 1/50. Att Nordvietnam höll ut så länge berodde på att Hanoi var beredda, utan att blinka, att offra mer än två miljoner människor för sin politiska ideologi.
Amerikaner i Jugoslavien

Idag är alla övertygade om att de afghanska krigsherrarnas motstånd för sin egen vinnings skull – några talibaner existerar knappt längre – är omöjlig att besegra. Landet är för stort, bergen är för höga, dalgångarna för djupa, folket för fattiga och värdelösa, islam allt för fanatisk och Pakistan – alldeles för nära. Ursäkterna läggs på hög och ingen vill minnas vad de ansåg för drygt tio år sedan. Läser man opinionsbildningens gamla utfästelser när USA: s allians gick in i landet, att aldrig begå misstaget igen, att aldrig svika afghanerna, så kan man inget annat känna än skam. Men kappan har vänts och övertygelsen är stark, vi kan inte vinna kriget, vi har därför ingenting där att göra och vi kommer således att, och det utan att blinka, svika dem – igen.

Med media och opinionsbildning fokuseras all uppmärksamhet på västerlandets krigföring mot de uppenbara förtryckarna, perspektivet vänds aldrig. Frågan om det vettiga och humana i att offra två miljoner människor för en politisk ideologi ställs aldrig. Att slåss mot västerländska värderingar är som regel legendomsusat hjältedåd och deras våld och dödande möts alltid med överseende. De slåss för sin frihet, sägs det, även i fallet talibaner och kommunister. Därför fortlever myten om det obesegrade landet, som om Afghanistan någonsin vunnit ett krig i deras söndertrasade historia. Den defaitism vi tyr oss till i den postmodernistiska eran hade under andra världskriget inneburit att vi idag levt i resterna av kommunisternas och nationalsocialisternas förintelsekrig 1942-?
Ett par jänkare i Vietnam

Kommer ni ihåg när ni trodde på interventionen av Afghanistan 2001? För ni trodde på den, var och en av er. Fråga er var på vägen ni tappade tron? Kommer ni ihåg när media efter det amerikanska presidentvalet 1999 uttryckligen beskrev en fattigare värld med ett internationellt inaktivt USA efter George W Bushs seger? Minns ni insikten hos media om den uppenbara stämningen av Pearl Harbor efter 9/11? Till och med de mest uttalade motståndarna mot USA applåderade interventionen av Afghanistan – kommer ni ihåg? Det finns en politisk agenda med defaitismen och den är ute efter vårt sätt att leva. Utan att förstå riktigt varför kommer vi givetvis att svika flickorna i Afghanistan, som aldrig kommer att ha en chans när den otrogne defaitisten i Vita huset drar tillbaka det sista hoppet inom kort.

Därför lutar jag mig mot min vän, den lettiska gevärsmannen*, idag en upprättstående försvarare av vår sköra frihet och framgång. Alla krig, exakt vart och ett av dem, kan vinnas.





* Den lettiska försvarsmakten, NAF: Reguljära, professionella styrkor; 6 000 man. Frivilligt hemvärn: 11 000 man. De står där och blickar rakt in i synen på den ryska slagbjörnen, utan att blinka. De lutar sig mot NATO, den organisation som en gång bildades för att försvara oss – ja, även vi – mot kommunism och allmän träldom. Hur kommer vi att ställa oss gentemot dem i framtiden?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar