måndag 27 januari 2014

Planernas plan

I år är det hundra år sedan första världskriget startade. Det är en begivenhet som kommer att uppmärksammas på många olika sätt världen över. Den främsta beskrivningen, eller bilden av detta krig, kommer som alltid att vara de kalla och leriga skyttegravarna. Om östfronten var den huvudsakliga krigsskådeplatsen, i volym räknat, under andra världskriget, så utgjorde västfronten detsamma under det första. Man kan med fog säga att det var på låglandet i norra Frankrike och i Belgien, samt i delar av Ardennermassivet, d.v.s. på ett ganska begränsat geografiskt område, som detta krig avgjordes. Detta krig som var så avgörande för hela Europas utveckling under resten av det tjugonde århundradet.

Alfred Graf von Schlieffen

Upprinnelsen till händelseutvecklingen på västfronten, den som ledde till det obönhörliga strategiska och taktiska stagnationen och skyttegravskriget, med åtskilliga miljoner mans engagemang, skedde under en relativt kort period under sensommaren och hösten 1914. Förloppet var i sin tur resultatet av en påfallande teoretisk militärstrategiskt krigsspel vars inspiration och initiativkraft kunde spåras tillbaka till 1800-talets andra hälft. Den bar namnet Schlieffenplanen efter sin upphovsman och kan antagligen även kallas den mest omfattande och detaljerade stridsplanen någonsin uppfunnen i militärhistorien. Det var helt enkelt, planernas plan.

Alfred Graf von Schlieffen ryckte in 20 år gammal för värnpliktstjänstgöring i den preussiska armén 1853. Han odlade märkligt nog inga tidiga militära ambitioner, en preussare, friherre och en officersson till trots. Den unge greven ville bli advokat, men smittades av arméns önskemål att sända honom till kadettskola. En enastående, 53 år lång militärkarriär, ända till sin död 1913, väntade honom. Den skulle krönas 1891 med chefskapet för den kejserliga tyska generalstaben, den högsta posten av dem alla och som renderade honom generalfältmarskalks grad. Samma år avled fältmarskalk Helmuth von Moltke, hans föregångare endast tre år tidigare. Von Schlieffen ärvde därmed det strategiska dilemma som skapats för det unga tyska riket, efter det att Von Moltke slitit Bayern ur händerna på Habsburgarna 1866 och grundligt förödmjukat Frankrike 1871, med förlorade regionerna Alsace och Lorraine, samt ett kringränt Paris.

Det andra rikets järnkansler Otto von Bismarck hade till sist avgått året innan. Han hade i sin politiska gärning enat riket, översett den stora tyska industriella revolutionen och i praktiken utformat den nya europeiska stormakten till en formidabel militärdiktatur under kejsaren Wilhelm II. Man var omgivna av potentiella fiender. Ett tysknationalistiskt närmande till den forne fienden, dubbelmonarkin Österrike-Ungern, det habsburgska väldets sista rest, retade det i öster så mäktiga Ryssland, alla slavers självutnämnde beskyddare. I väster vibrerade samtidigt det slagna Frankrike av skummande hämndbegär. Denna situation skulle spetsa till sig redan året därefter, 1892, då Frankrike och Ryssland ingick en försvarsallians riktad mot Tyskland. Den kejserliga generalstaben i Berlin hade eftertänksamt skruvat på dilemmat. Ett krig skulle komma förr eller senare, det var ofrånkomligt, diskuterade man. Men ett tvåfrontskrig mot stormakterna Frankrike och Ryssland måste undvikas. 1904 skapade Frankrike Entente Cordiale tillsammans med Storbritannien, med Ryssland väntande i kulisserna. Handsken var som kastad, enligt tyskarna. Kejsare Wilhelm II, helt i händerna på sin generalstab, bad officiellt Von Schlieffen att sätta samman en plan där tvåfrontskriget var en realitet.

Såsom det var tänkt

Det var inget problem för honom. Den djärva planen hade ruvat i hans bakhuvud och diskuterats ut och innantill på seminarier hos den tyska generalstaben sedan länge tillbaka. I december 1905, året innan han avgick som generalstabschef, presenterade han det första utkastet. Med tanke på dess målsättning, invasion av tre nationer, krossandet av en av Europas största arméer, samt neutraliserandet av världens största imperium, så var den ett mästerverk. Sett ur ett historiskt perspektiv var Schlieffenplanen en grundritning för samtliga därefter kommande storoffensiver. Den var en vidareutveckling av Von Moltkes lärdomar, men också från andra sidan Atlanten, det amerikanska inbördeskriget och generalerna Ulysses Grant och Phillip Sherman. Man tog även in erfarenheter från det nyss avslutade Rysk-japanska kriget. Planen beskrev det moderna krigets devis, rörelse och eldkraft. Objektet var att slå Frankrike och Storbritannien innan Ryssland hann mobilisera sin stora krigsmakt. För att klara det, enligt Von Schlieffen, skulle det krävas 38 dagar för att vinna segern, totalt 42 dagar för att nå en fransk kapitulation. I den föresatsen låg Schlieffenplanens största problem.

Till skillnad från Fransk-tyska kriget 1870-71, då fokus legat på Paris, ignorerade Von Schlieffen geografiska mål. Hans strategi var att förinta den franska armén i en väldig kringgående rörelse, som även omfamnade Paris. Han undvek den gamla anfallsvägen, genom Lorrainedalen, som fransmännen nu effektivt täppt till med befästningar och merparten av den franska fältarméns tre miljoner man. Istället drog han tyngden i den tyska invasionsarmén genom Belgien, runt Ardennermassivet, för ett angrepp norrifrån ner i Frankrike. Multiplicerad med tidsfaktorn skulle det bli en bedrift för en här som huvudsakligen marscherade till fots att klara ett sådant gigantiskt företag. Men i teorin, grundat på arméns tabeller för infanteriets marschhastigheter, så var det genomförbart. Man hade tränat det i åratal, denna faktor var även avgörande för hastigheten i den allmänna mobiliseringen. Skoskav var varje tysk manspersons stora gemensamma nämnare. Dessutom använde man sig av järnvägen på ett sätt som aldrig åstadkommits tidigare. Allt eftersom armén avancerade skulle nya, fräscha trupper anlända bakifrån, per tåg och lösa av dem allt eftersom. Allt var uträknat i planen. Belgien var också en framstående järnvägsnation, järnvägar var den tidens stora offentliga konsumtionssatsning. Om man någon gång funderat över varför man under förra sekelskiftet byggde såna ofantligt stora järnvägstationer i Centraleuropa, så bör man betrakta dessa transportkatedraler utifrån det militära behovet, som transithallar för infanteri och kavalleri. Rikskansler Otto von Bismarck och fältmarskalk Helmuth von Moltke blev båda mycket rika på insideraffärer i aktier för företag som levererade åt den statliga järnvägen.

Helmuth von Moltke d.y.

Sju av totalt tillgängliga åtta arméer utgjorde tyskarnas invasionsarmé om totalt 1.5 miljoner man, varav tre var direkt involverade i Schlieffenplanens huvudoperation genom Belgien. Tyskarnas högra flygel, i realiteten den 1: a armén, senare under ledning av general Alexander von Kluck, hade nyckelpositionen. De hade att marschera den längsta vägen i en båge genom Belgien, via Antwerpen, in i Frankrike och kringränna Paris. Von Schlieffen, som avled 1913, lär som sista ord på sin dödsbädd åter tryckt på för en mycket stark högerflank i sin plan. De stora strategiska volymerna, både geografiskt och i manfolk, möjliggjordes av den allmänna värnplikten, som infördes på 1800-talet samtidigt med det statliga tyglandet av marknaderna. En tysk yngling hade två år att göra i krigsmakten, därefter överfördes han till reservarmén och hade en repövning per år att utföra fram till 36 års ålder. Krigsmakten upptog en mycket stor del av civilsamhällets resurser i anspråk, den satte effektivt hinder för nationens tillväxt och skulle ytterst bidra till Tysklands framtida, negativa öde. Detta gav Tyskland totala stridskrafter på fyra miljoner man. Frankrike, som hade en mindre befolkning, samt en svagare nativitet, införde tre års värnplikt för att matcha tyskarna. Ryssland förfogade över den största krigsmakten, totalt mer än sex miljoner man, men organisation och infrastruktur gjorde deras mobilisering långsam, den andra stora faktorn i Schlieffenplanen.

1906 avgick Alfred von Schlieffen som generalstabschef. Han efterträddes av Helmuth von Moltke, brorson till den store Von Moltke. Denne nye generalstabschef skruvade vidare på sin företrädares plan. In på 1910-talet hade han utvecklat Schlieffenplanen till en presumtiv åtgärd. Den skulle iscensättas omedelbart med en krigsförklaring, eller rättare sagt, egentligen måste den sparkas igång tidigare än så. Det skulle ju ta några veckor att mobilisera också. Mobiliseringen var dessutom så komplex i sin exakta planering att när den väl satts igång var den rent byråkratiskt omöjlig att stoppa. Vi har lärt oss att skotten i Sarajevo startade första världskriget. Den serbiske nationalisten Gavrilo Princip sköt ihjäl ärkehertigen Franz Ferdinand, arvingen till den Österrikiska tronen, den 28 juni 1914. Händelsen blev snabbt en parantes, tyskarna stod redan i startgroparna, medan det skulle ta ytterligare tre månader innan Österrike-Ungern tog sikte på den intensivt muckande lilla Serbien. Den 3 augusti sattes Schlieffenplanen i verket utmed gränserna mot Belgien, Luxemburg och Frankrike.

Joseph Joffre

Belgien var neutralt, en ställning som garanterades av Storbritannien sedan nationens bildande 1831*. Schlieffenplanen förutsatte att neutraliteten innebar ett stridsovilligt Belgien som skulle ge fri passage genom landet. Storbritannien hade under julikrisen, som förekom krigsutbrottet, åter garanterat sitt militära stöd till Bryssel. Belgien motsatte sig därför passage för tyskarna, varpå Tyskland förklarade Belgien krig den 4 augusti, samma dag som Storbritannien förklarade Tyskland krig efter att ett ultimatum gått ut klockan 11:00. Kick off skedde samma eftermiddag. Luxemburg hade ockuperats redan två dagar tidigare. Ententens strategi var den att Frankrike och Storbritannien skulle understödja Belgien söderifrån, om det var nödvändigt. Ingen av dem hade förstått hur omfattande den tyska invasionen av Belgien verkligen var, att den tyska 1: a armén skulle slicka den holländska gränsen i norr och inte vika söderut förrän vid Antwerpen. Insikten att så skulle ske innebar att franska armén tvingades rycka in i Belgien, med den lilla brittiska expeditionsarmén, BEF, om endast fyra divisioner, på sin vänstra flank. Kollisionen mellan de stridande parterna blev gigantisk och ententen vacklade från första stund inför tyngden av den tyska krigsmaskinen – men långt ifrån så snabbt som den tyska generalstaben önskat.

Den huvudsaklige militäre ledaren på ententens sida var chefen för den franska generalstaben, fältmarskalk Joseph Joffre. Den 62-årige generalen var i mångt och mycket politiskt tillsatt på sin tjänst, i det att den tredje franska republiken försökte balansera sin kontroll över den huvudsakligen aristokratiska armén. Joffre kom från en vinodlarfamilj i Roussillon, i det franska Katalonien. Hans far hade varit hantverkare och Joffre blev först civilingenjör innan han slog in på den militära banan. Han kom sig upp genom ingenjörstrupperna, en ovanlig väg för en militär överbefälhavare. Han hade aldrig lett trupper i strid, aldrig heller lett en stab i sitt liv. Men vad den klotrunde marskalk Joffre saknade i taktisk kompetens, återtog han i ett orubbligt självförtroende, vilket bottnade i en solklar självinsikt. Joffre var mycket auktoritär, men behärskade ändå konsten att delegera, samt att lyssna på sina underordnade. Faktiskt, med facit i hand är det rättvist att påstå att Papa Joseph Joffre var klippt och skuren för sitt uppdrag 1914.

Under hela den franska tillvaron sedan 1871 hade armén kontemplerat ett kommande krig mot Tyskland. Man hade presenterat en rad planer, var och en strategiskt defensiva, men taktiskt desto mer offensiva. Den franska armén var offensiv till sitt väsen, anfall var bästa försvar och Joffre var absolut inget undantag. 1913 hade han presenterat Plan XVII, vilket var en utveckling av de förutvarande i just offensiv mening. Joffre låste inte fast den franska armén i olika taktiska scenarior. Han valde istället att acceptera det oförutsedda, helt enligt hans klarsynte kollega och i mycket ställföreträdare general Ferdinand Fochs devis. Båda missbedömde visserligen fullständigt vidden av den tyska invasionen, den breda fronten genom Belgien, det fruktansvärda, offensiva anslaget. Men under förberedelserna hade Joffre framför allt premierat de mest aggressiva soldaterna i hans generalskår, ett arbete han lugnt och sansat fortsatte med under den hårda defensiva striden mot den tyska ångvälten.

Som det blev

Utan att darra på manschetten lät han byta chef för den viktiga 5: e armén, vars linjer kollapsat inför företaget att fånga in den tyska 1: a armén. Ny chef blev den energiske Franchet d’Espérey, som även hade att driva på den olycklige fältmarskalk John French, chef för brittiska BEF. För försvaret av Paris ansvarade den hetsporrige general Joseph Gallieni, en gång Joffres chef på Madagaskar, som återkallats från sin pension av sin forne protegé därför att han inte kände till ordet reträtt. Joffre lät sätta upp en helt ny armé, den nionde, och gav den till den kallhamrade realisten Ferdinand Foch. Dessa generaler var alla de främsta stridisarna i den franska armén, formidabla bandhundar som gick över lik och vadade i sjöar av blod för att besegra fienden. Över lag, under hela första världskriget, visade fransmännen betydligt mer tåga än deras allierade i ententen. De bidrog aktivt till hur västfronten utvecklades. Det skulle dröja till nästa år, 1915, innan britterna befordrade den tidigare kårchefen general Douglas Haig till deras överbefälhavare i Frankrike och Joffre äntligen fick en partner att luta sig mot. Det är ingen överdrift att Joseph Joffre på sensommaren och hösten 1914 skapade den främsta armé Frankrike någonsin haft, både före och efter första världskriget.

Det var många faktorer som omkullkastade Schlieffenplanen. Först var det belgarna, som inte alls förhöll sig neutrala och passiva när deras nationsgränser penetrerades, utan slog allt vad de förmådde med sina begränsade resurser. De lyckades stoppa tyskarna tvärt vid Antwerpen och striderna om staden tog i tyskarnas synsätt en evinnerlig tid. Brittiska BEF kastades in på den franska 5: e arméns vänsterflygel i Belgien och fick ta merparten av general Von Klucks 1: a armés fulla kraft dagen efter att de anlänt till kanalen Condé-Mons. Slaget vid Mons den 23 augusti innebar en präktigt blodig näsa för tyskarna. De fåtaliga, men professionella brittiska soldaterna, saknade tillräckligt med kulsprutor, men de hade ihärdigt drillats i brittiska arméns signum – snabb infanterield. De brittiska soldaterna matade in 15 magasin i minuten i sina Lee-Einfields, d.v.s. 120 skott per minut. Tyskarna slogs tillfälligt tillbaka med 6 000 man i förluster. Visst, man avancerade vidare förhållandevis snabbt, men det aggressiva tillbakadragandet av ententens trupper innebar allvarliga konsekvenser för planeringen och gruvliga förlustsiffror för båda sidor. Den här situationen ställde höga krav på de tyskar staberna att räkna om och reorganisera avancemanget. Det klarade de så när, men processen hade en mycket negativ inverkan på självaste chefen, fältmarskalk Helmuth von Moltke d.y. Han var en ganska neurotisk typ och med tiden började han i skuggan av de ständigt hårdnande striderna, att svänga armén österut i syfte att hålla ihop fronten. Den ursprungliga, och avgörande, delen av Schlieffenplanen, där 1: a armén skulle marschera väster om Paris, gick förlorad ju närmare den franska huvudstaden man kom.

Erich von Falkenhayn

Det betydde i sin tur att fransmännens nödgade taktik betalade sig. Hade marskalk Joffre kunnat stå kvar utmed gränserna i norr, hade antagligen tyskarna lyckats med att omringa dem. Nu, med defensiv taktik, men fortsatt aggressivt motstånd, drog man tyskarna ur led. Den tyska 1: a armén följde de övriga styrkorna i en sväng öster om Paris. Det fanns givetvis en gräns för detta och Joffre planerade för ett stopp i början av september. Han var ivrigt påhejad av general Gallieni i Paris, som korrekt förstod dilemmat i den tyska planeringen. Joffre hade först tänkt sig göra halt vid floden Aisne, men situationen krävde fortsatt tillbakadragande och beslutet togs istället för fortifikationerna vid Marne, vilket f.ö. var i senaste laget. För uppdraget att försvara Marne hade Joffre plockat upp ett av sina vassaste kort, general Phillippe Pétain, en knallhård ultranationalist. Den 5 september, några dagar tidigare än planerat, vände franska armén helt om och gick till motanfall. Det s.k. första slaget om Marne var ett faktum. Det blev en fruktansvärd drabbning med över 150 000 stupade soldater på båda sidor. Samtidigt som man slogs dygnet om i en dryg vecka, övade Pétain nya trupper i fantastiska repliker av fronten framför. Både sidor vacklade, båda sidor var fullständigt slutkörda. Samtidigt hade Ryssland, med enbart en partiellt mobiliserad armé gått in i Ostpreussen, där Tysklands enda kvarvarande armé, den åttonde, stod och väntade. Det blev därmed tyskarna som blinkade först.

Nu inträffade något som i militärhistorien är försummat. Fältmarskalk von Moltke hade kommenderat taktisk reträtt till floden Aisne redan den 9 september. Skickligt drog sig tyskarna ur det första slaget vid Marne, som officiellt höll på till den 12 september. Ofta har denna manöver enbart beskrivits som en naturlig följd av de pågående, hårda striderna. I själva verket ingick även tillbakadraganden i Schlieffenplanen. Utmed planens tänkta förlopp på kartan hade man lagt ut säkerhetslinjer som man antingen kände till väl sedan tidigare, eller helt enkelt spanat ut medels enkelt spioneri. Målsättningen var att tyska armén när som helst skulle kunna falla tillbaka på förutbestämda positioner för att gräva ner sig. Man var också bättre förberedd på detta än ententens trupper. Den tyske infanteristen hade tränats hårt i fältarbete och visste att hantera sin medhavda spade. Deras ingenjörsförband hade stora resurser för att gräva löpgravar och tömma dem på vatten. Kvaliteten på de tyska skyttegravarna var allmänt bättre än motståndarsidans. Detta var grunden till skyttegravskriget, det var en väl planerad strategi, snarare än nycker för att komma undan kulsprutor och artilleri. Därför befann sig också som regel tyskarna alltid i högre position än britter och fransmän. Det hjälpte dock inte Von Moltke** personligen. Den 14 september avgick han på kejsarens begäran från sin post. I hans ställe kom den betydligt tuffare fältmarskalk Erich von Falkenhayn.

Sir John French

I mitten av september 1914, efter en och en halv månads strider, hade Alfred von Schlieffens plan tjänat ut sin roll. Kriget hade stelnat på sin huvudsakliga front nordost och direkt ost om Paris. Vad som återstod var en flyktig, om än mycket farlig strid utmed den tyska 1: a arméns långa flank mot väster, från floden Aisne i söder och upp till belgiska Ostende utmed kanalkusten. Detta var den s.k. Jakten mot havet. Ingendera av de stridande parterna hade särskilt många styrkor utmed linjen, samtidigt vägrade båda stabilisera fronten. Längst i norr klamrade sig resterna av den belgiska armén fast i en liten ficka av belgiskt territorium. Söder därom hade Joffre samlat reserver i form av kolonialförband och äldre värnpliktiga. Tyskarna laddade upp med spridda kårer av reservenheter, snabbt framkallade av Von Falkenhayn. Bland dessa fanns bl.a. 16: e bayerska reservinfanteriregementet med en österrikisk frivillig, en menig Adolf Hitler i rullorna. Han hade inställt sig, efter två månaders utbildning, bland de äldre värnpliktiga i regementet, tillsammans med studenter och andra äventyrare. Han såg sin första strid vid Ypres den 30 oktober. Ett mycket rörligt krig fortsatte utmed denna del av fronten in i november, innan tyskarna åter igen drog sig tillbaka i förberedda linjer.

Det första världskrigets första rond var över, västfronten var stabiliserad med skyttegravar från Nieuport i Belgien till den schweiziska gränsen. En kvarts miljon tyska soldater hade stupat, 360 000 britter, fransmän och belgare hade gett sina liv. Samtliga huvudrollsinnehavare skulle malas ner av det ohyggliga stillastående som varade fram till 1918. Joseph Joffre ersattes den 13 december 1916 av artilleriexperten general Robert Neville, Erich von Falkenhayn följde sin föregångare tre månader tidigare och ersattes av general Paul von Hindenburg. General Ferdinand Foch*** skulle på våren 1918 bli överbefälhavare över samtliga trupper på västfronten, 4 miljoner man, det största befäl någon general någonsin haft fram till dess.

Ferdinand Foch


* Enkelt uttryckt; Storbritannien hade stött den belgiska revolutionen under förutsättning att nationen höll sig neutralt på den europeiska arenan. Det låg helt i britternas intresse att den närmaste kontinentala kusten på andra sidan Engelska kanalen var neutral.

** Helmuth von Moltke d.y. avled 1916, en bruten man.


*** Ferdinand Foch fick kicken från generalstaben 1919, mycket p.g.a. hans motstånd till tyskarnas kapitulation, som han menade blev för enkel för dem. Han varnade för att kriget skulle starta igen 20 år senare. Han fick rätt, med 63 dagars marginal.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar