söndag 19 januari 2014

Krigsfall Sverige

Det kalla kriget kunde avslutas efter det att Sovjetunionen kollapsat och Warszawapakten utraderat sig själv. Det innebar en seger för USA och de västerländska värdena mot det kommunistiska samhällets tyranni och förfall. Krigsslutet 1991 ledde till en allmän nedrustning av västvärldens militära resurser under det tjugonde århundradets sista årtionde. I Sverige, liksom i flera andra nationer i Europa, resulterade det i en snabb och resolut omstöpning av de militära förhållandena. I Sveriges fall har man gått från ett omfattande värnpliktsförsvar, det tredje största i världen per capita räknat, till ett yrkes- och frivilligförsvar värdig det västerländska samhällets ideal. Samtidigt har ett målmedvetet närmande till NATO skett med ett tillhörande större internationellt, militärt åtagande, åtgärder som representerade politiska omöjligheter under det förutvarande millenniet, blott ett decennium tidigare.



Av alla systemskiften som alliansregeringen genomfört, är det militära försvaret det största och mest påtagliga. Sveriges statsminister har gått så långt att peka ut det militära försvaret för vad det verkligen är, ett särintresse. Sällan har sanningen varit så obekväm. Utifrån det perspektivet är det förvånande att kritiker, som annars ställt sig positiva till omdaningen av Sverige, samtidigt rest frågetecken kring den aktuella utvecklingen inom det militära försvaret. Som om militären inte utgjorde den potentiellt allra mest förödande offentliga resursslösaren. I fredtid bidrar försvaret inte mycket till samhällets väl och ve. Rättsväsendet håller oss trygga, sjukvården botar oss, men försvaret, förutom att skapa jobb, drar i stort sett på oss hiskeliga lagerkostnader i väntan på det ohyggliga.

Militären, nationens försvar, är en av de instanser vi låter staten, d.v.s. politikerna sköta. Det existerar ett starkt intresse hos allmänheten att bidra till det militära försvaret, en viktig trygghetsfaktor som inte kan negligeras. Det stora och ofta traumatiska reformarbetet som ändå genomförts under 2000-talet kan spåra sina rötter i surt förvärvade lärdomar från det kalla krigets tid. Det existerar ett ingraverat medvetande hos alliansregeringens olika medlemmar. De har det gemensamt att de varit barn av och arvingar till de gamla borgerliga regeringarna 1976-1982. Det innebär att man har en särdeles tung erfarenhet i bagaget. De gamla regeringarna ansåg sig nämligen nödgade att efter fyrtio år av socialdemokratisk hegemoni, trots allt fortsätta gängse politik och bränna miljarder skattekronor på ett hopplöst system, tvärt emot vedertagen ekonomisk insikt och den egna ideologins klarsyn. Orsaken var behovet hos dessa borgerliga regeringar av att visa väljarna deras vilja att fixa jobben, kosta vad det kosta ville. Med facit i hand har man tagit konsekvenserna av den förda politiken. Genom aktiv avreglering av den rigida, svenska ekonomin placerade alliansen vårt land på toppen av de europeiska nationernas prestationsförmåga. Vi har inte förfallit i den välfärdsfälla som utgjort grekiskt, italienskt eller spanskt tillkortakommande. Den svenska militären har burit det stora korset i det nya millenniets systemskifte.



Inget är längre som förut. Alliansregeringens ledande parti, Nya Moderaterna, har genom det ivriga förändringsarbetet i realiteten stöpt om sig själv från att ha varit ett traditionellt, konservativt och försvarsvänligt parti, till ett liberalt reformparti, där resultaten av den förda politiken jämställts med de ideologiskt motsatta Vänsterpartiets. Gamla trotjänare har upplevt tiden som både upp och nervänd likväl som ur led. Inför 2014 flaggar dock Moderaterna för en svängning i attityd, vilket tycks ställa dem i fas med sina tre regeringsvänner, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Till dessa tycks även ett nyuppvaknat Socialdemokraterna sluta sig. Märk dock väl att riksdagen är rörande ense om den förda politiken. Trots kritik har samtliga partier, utom Sverigedemokraterna, varit påtagligt sparsamma med anslag till försvaret och tycks invänta regeringens initiativ. En äktsvensk konsensus föreligger i politiken och kulmen i det militära nedrustningsarbetet har med största säkerhet nåtts.

För en nedrustning har det varit och den har varit helt avgörande för en framtida upprustning. Den gamla organisationen var tvungen att rotas ut, försvaret drogs med utdaterad utrustning från mitten av förra århundradet, samma sak gällde för det gamla mark- och fastighetsbestånden. Den nödvändiga moderniseringen och framför allt implementeringen av denna ut till varje enskild soldat har krävt en fullständig omdaning av hela systemet. Militären skiljer sig från rättstaten och sjukvården på så vis att den lämpar sig för just detta, eftersom den inte tjänar en reell uppgift i samhället under fredstid.

Samtidigt, historien har lärt oss att militär innovation alltid motarbetats av den gamla ordningen utifrån rent reaktionära skäl. Förändring har alltid varit av ondo för generaler och amiraler, direktiv från parlament har sinkats och rökridåer har lagts. Sveriges nuvarande generalstab, med ÖB i spetsen, har sina rötter i 1970- och 1980-talens stagnerade s.k. invasionsförsvar, en utgångspunkt lika lovande som Maginotlinjen en gång var för Frankrikes försvar. Till skillnad från tidigare svenska regeringar efter andra världskriget, har alliansen aktivt tagit matchen mot militärens separationsångest. Man har hävdat politikens styrning av de väpnade styrkorna och det har följts av dramatisk och offentlig tandagnisslan från militärt håll. Man har effektivt använt sig av lokalpatriotism i riksdagen genom regementsdöden som ett argument mot förändring, även hotat med förbandsnedläggelser även när sådana inte var aktuella. ÖB har under stundom begått fanflykt och offentligt talat om försvarets prestationsförmåga  i sitt behov att uttrycka indignation, allt för att ge allmänheten en bild av förlorad kontroll och allmän ansvarslöshet. Arbetet har utan tvekan varit hårt för regeringen. Åtminstone en försvarsminister har fått sparken till följd av illojalitet. Denna stämning i bäcken har trots allt i största allmänhet följts med tystnad från den politiska oppositionen, antagligen därför att deras egna erfarenheter av sakfrågan varit än längre.

Kockums nya A26

Oppositionen har samtidigt hanterat nedrustningsfrågan passivt när de själva satt i regeringsställning. Frågan är inte om nedrustningen var nödvändig, utan om timingen var den bästa. Den borde antagligen ha skett ett decennium tidigare, i direkt anslutning till det kalla krigets slut, under en tid då världen åtnjöt en kort, men underbar period av stabilisering och tillförsikt. Men det blev inte så.

 Sverige delar den ingångna försvarspolitiken med flera andra nationer i Europa. Många av de tidigare Warszawapaktsländerna har också de stöpt om sina nya försvarssystem i liknade formar. De som ändå behållit sina gamla värnpliktsförsvar har radikalt minskat dess storlek och de låga värnpliktsuttagen har de facto gjort systemen till frivilliga. Omdaningarna är dels ett svar på kalla krigets slut, men också en viktig anpassning till NATO. En jämförelse kan göras med det stora hotet i sammanhanget, Ryssland. Den gamla, stagnerade och eftersatta sovjetiska krigsmaskinen, den en gång största i världen, rasade samman genom allmänt förfall under 1990-talet. En sanslös motsatsrelation mellan uttalade, politiska ambitioner och de faktiska förhållandena regerade i Kreml. Den gamla sovjetiska reptilhjärnan knäpptes på, där man aldrig erkände tillkortakommanden, alltid framställde saker som oändligt mycket grandiosare än de egentligen var. Det kommunistiska spelet för gallerierna, Maskirovka, var och är alltjämt intakt.

När det ryska försvaret väl skulle upprustas och förnyas under 2000-talets andra hälft, i en nation med än större behov av allmänt politiskt, ekonomiskt och socialt reformarbete, så började man från en statusnivå av ett svårt eroderat värnpliktsförsvar om 1.5 miljoner man. Inför 2010-talet flaggade delar av den ryska militären för att armén akut behövde bantas med nittio procent (90 %) för att överhuvudtaget klara de uppsatta reformmålen. Detta uppfattades, i den rådande nationalistiska andan, som närmast förräderi och huvuden rullade. Värnpliktsförsvaret har därefter bantats något, men mäter fortfarande en miljon man på papperet. Ryssland har därmed gjort det mycket svårt för sig och den nya intensifierade uppdateringen av materiellinköp bör beaktas med försiktighet. Det kommer nämligen att ta generationer för det ryska värnpliktsförsvaret att implementera dessa i sin organisation i tillräckligt antal. Fortfarande till denna dag demonstrerar ryska mödrar utanför Kreml, krävande mänskliga rättigheter till sina inkallade söner. Den moderna ryska krigsmakten saknar förmåga att ta hand om sitt folk, misshandel, sexuella övergrepp, umbäranden och ond, bråd död drar ännu genom de ryska kasernerna. En grogrund för snabb och effektiv förnyelse?

Det svenska militära försvaret kan idag enbart gå framåt. Det finns en målsättning att vi skall ha ett totalt antal militärt manskap om 60 000 man till 2016. Idag, 2014, ligger den styrkan på 40 000 och hittills har det funnits tecken på att ambitionsnivån sackat efter. Dock, det är inte antalet soldater som i första hand mäter försvarets förmåga, det är istället det befintliga antalets kapacitet som är den avgörande faktorn. Det moderna kriget skiljer sig i flera avseenden mot tidigare antaganden. Aldrig har kravet på militärens flexibilitet och anpassningsförmåga varit så stor som nu. Dagens svenska försvar är inte komplett, det saknas hela vapenslag, vilket bristen på manskap delvis är ett tecken på. Där finns också problem med rekrytering och anställning av soldater, vilket är ett allvarligt symtom på Sveriges rigida arbetsmarknad. Det går inte att bygga militära förband på projektanställningar, ett krav på även en avreglering av arbetsmarknaden är därför nödvändigt.

Hemvärnet

Inför budgetåret – och valåret – 2014 kommer uppenbarligen försvarsanslagen ökas. Fortsatt rekrytering förväntas, inköp av nya vapensystem, uppsättande av nya förband, samt fortsatt utbildning. Sverige har idag förutsättningarna för ett modernt och kompetent försvar i jämförelse med tidigare. Den stora fördelen med den mindre, professionella kostymen är just implementeringstempot. Det är också en av orsakerna till de fortsatt höga kostnaderna, trots mindre kostym. Snabbare uppdatering kostar pengar, mycket pengar, samtidigt som den kommer att tjäna den svenska vapenindustrin väl. Sverige är fortfarande en tillverkare av vapenteknik att räkna med, även om vi antagligen aldrig mer kommer att bygga våra egna stridsflygplan.

Samtidigt måste en kapacitet för ytterligare expansion vid ett krigsläge ske. För denna kapacitet bör Hemvärnet stå. Det är populärt och klichéartat att klanka ner på Hemvärnet. Dagens Hemvärn skiljer dock sig storartat i jämförelse med den gamla s.k. prostataarmén och utvecklingen fortsätter fortlöpande med ständig förnyelse. Det gamla Hemvärnet var ett resultat av värnpliktsförsvarets tillkortakommande, man låg ständigt sist i den mycket långsamma omsättningen av urgammal utrustning ner genom organisationen. När nu försvaret snart byter automatkarbin, från AK5 till AK6, så sker det för första gången i historien över hela organisationen, inklusive Hemvärnet. I dess nuvarande organisation utgör Hemvärnet mellan 20- och 25 000 man, d.v.s. en tredjedel av den tänkta försvarsstyrkan.   

Vad som saknas är tillräcklig fortbildning och förankring i det avreglerade samhället. Idag är kraven relativt lågt ställda efter genomgången Grundläggande Militär Utbildning, GMU. Dessa behöver ökas, inte enbart för kompetensutveckling, utan även för statusen i samhället för Hemvärnets uppgift. Det måste över lag bli mer attraktivt att engagera sig i militären, både professionellt som frivilligt. Olika statliga myndigheter och företag använder sig av militärens befälsprogram för utbildning av deras arbetsledare och chefer. Trots detta får engagerad hemvärnspersonal inte tillgodoräkna sig genomgången befälsutbildning i deras civila karriärer. De rigida systemen måste raseras, att genomgå GMU måste bli en merit i livet. När nu militären klagar på att 40 procent av dem som går igenom GMU hoppar av, så är det ett problem som kommer av det förfall som det svenska skolsystemet lever med – även det ett resultat av det kalla krigets tidevarv.

I alliansregeringens regi är Sveriges försvar stöpt för medlemskap i NATO. NATO, eller dess efterträdare, är det naturliga steget för vår försvarsförmåga. Genom ett medlemskap är det inte säkert att hela försvarsorganisationen behöver vara komplett. Vi kan komma att slippa vissa delar, mot att stärka andra. Den lärdom våra skandinaviska grannar dragit genom sina 60+ år i NATO är att man kunnat spara offentliga resurser, skapat mindre enheter, utan att göra avkall på styrkan när det väl gäller. Inom NATO betraktas Sveriges försvar som adekvat strömlinjeformat. Det ses allmänt som en god plattform att bygga på. Hotbilden mot Sverige måste sättas i relation till NATO: s närvaro i vår direkta närhet. Kritikerna målar upp det ryska hotet och kallar Sverige för ett vakuum, som om Sverige vore en isolerad ö i Europa.

GMU

Rysslands politiska utveckling och militära upprustning är oroande faktorer, det råder ingen tvekan om det. Men vad utgör då ett krigsfall för Sverige? Det är knappast ett regelrätt invasionsförsök, ett isolerat storkrig bakom Finland och NATO-medlemmarna Estland, Lettland och Litauen. Nej, antingen blir det en begränsad insats – det som svenska försvaret är byggt för – i samband med t.ex. Rysslands energiintressen via Östersjön, eller aktioner i relation till en större insats mot tredje part i vår närhet. Våra Baltiska grannar har en reell och påtaglig hotbild från Ryssland. Sedan Sovjetunionens fall 1991 har dessa länder utstått konstant politisk och ekonomisk krigföring från den stora grannen i öst. Men de är, som sagt, medlemmar i NATO och även den Europeiska unionen. Nationer som kan drabbas av militära interventioner från Ryssland är Ukraina och Georgien, som redan drabbats. Det ukrainska folket söker medlemskap i EU, en omöjlighet för Ryssland. Därför är det inte rimligt att Ryssland kan utgöra ett direkt hot mot vår nation utan att först engagerat vår direkta omvärld. Vi talar om ett skräckscenario där Europa åter står i brand, något vi absolut inte är ensamma om, vare sig vi vill det eller inte.

Därför är den svenska NATO-debatten ovärdig. Den är ett hån mot empirisk kunskap, mot realpolitiska förhållanden, mot våra nationella grannar. Vi framstår som verklighetsfrämmande. Sverige, som medlem i världssamfundet, i FN och EU, kan inte med berått mod påstå att vi skall ställa oss utanför världens alla konflikter, särskilt de som skulle kunna drabba vår omedelbara närhet. Det går inte att veta idag hur NATO utvecklas i framtiden. Först och främst behöver USA en ny regering. Men, lösningen för Sverige är stora militärallianser förankrade i den frihetliga, demokratiska, västerländska hegemonin. Vi är potentiellt under attack på fler sätt än ett, ibland är vi i detta dilemma även i maskopi med Ryssland. Världen är inte vad den varit och vi bör rösa oss med den, inte mot den – det är verkligen inte ett normalt, svenskt beteende.

Det går mycket finnar i den svenska debatten. Vårt kära granlands försvarsminister har gjort en del uttalanden i domedagsriktning. Finlands oro är enkel att ta på allvar, direkt granne med den ryska slagbjörnen, vår gemensamma såta fiende genom århundradena. Finland har valt en annan utveckling för sitt försvar än Sverige. Man har behållit det tunga värnpliktsförsvaret, även om det minskat i storlek av kostnadsskäl i relation till effektivitet. Många svenska kritiker låter sig nostalgiskt imponeras av detta och bortser gärna från det finska försvarets brister i modernitet, särskilt ställt i relation till Rysslands upprustning av nya vapensystem. Naturligtvis känner Finland oro inför framtiden, när inte bara Sverige, utan även övriga nordiska vänner, Baltikum och NATO valt en annan väg. Finland bör, liksom Sverige, därför gå med i NATO – och om Ryssland har problem med det, så är det deras problem.

HK G36, nya AK6?


Norden, och nu även Baltikum, samarbetar konstruktivt i vårt gemensamma engagemang i krigshärdar runt om i världen. Kritiken mot dessa är nationalistiskt grundade och intimt sammankopplade med aversionen mot NATO, även mot EU, och i så fall även mot FN. Det råder konsensus inom svensk politik för att fortsätta det internationella engagemanget. Svenskt försvar har stor nytta av detta, det vässar organisationen ytterligare, placerar yrkeskunskaperna i en faktisk realitet och inte som tidigare, enbart en teoretisk exercis. Samma isolatoriska argument, som mot NATO, hävdar här ovilja att försvara annat än fosterlandet, eller att det internationella engagemanget hotar oss indirekt – vi retar ju upp de onda krafterna. Mot denna defaitism kan endast verkligheten hävdas. Vi har en konstant hotbild mot oss idag, därför att vi lever med en ruvande slagbjörn i vår närhet, därför att vi är ett västerländskt land. Bara genom att existera är vi en del av våra potentiella motståndares fiender, vi kan inte komma undan det. De kan skada oss på många sätt, den regelrätta militära insatsen är den minst troliga. Det 21: a århundradet ställer nya krav på oss och vår försvarsförmåga. Det är inte rätt tidpunkt att stoppa huvudet i sanden.



Vad den svenska debatten bör akta sig för är att falla tillbaka i talet om allmän värnplikt igen. Det vore en katastrof att kasta in nationen i ett nytt militärt ombyggnadsarbete av än större mått än idag och som i faktiska termer skulle innebära ett stort steg tillbaka i utvecklingen. Incitamenten finns dock där, idag är det politiskt uttalat enbart av det aspirerande socialkonservativa Sverigedemokraterna, en politisk rörelse så flortunn i sin retorik att deras enda agenda – fascismen – är lika uppenbar som elefanten i rummet ingen vill tala om. Även den politiska vänsterns gamla folkförsvarstanke lurar i skuggorna. Flera duktiga försvarsdebattörer lutar åt detta håll när de botaniserar i gamla beväringsdrömmerier och talar sig varma om kvantitetens ihåliga säkerhet. Man underbyggs av folkliga inställningar om nyttan för pojkar att ikläda sig militär disciplin. Det auktoritära folkförsvaret, med hot om fängelsestraff vid tvekan, är fortfarande en märkvärdig frestelse för många och är nog så skrämmande i sig.  Det nya, moderna och civila Sverige är därför inte färdigbyggt på länga vägar. Att stå upp för de västerländska idealen om ekonomisk framgång, demokrati, frihet och rättssamhälle är inte enbart en fråga om försvarsvilja, det är också en vilja och förmåga att stå upp för och leva efter dess principer. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar