lördag 4 januari 2014

Homo Sovjeticus, Genesis


Personalpolicy är det mest viktigaste.
                                                                                                       - Josef Stalin

Partiet leder genom utnämning av personer. Makt är ingenting om den inte kan utnämna personer.
                                                                                                  - Nikolaj Jezjov

Ut ur ruinerna kom den nya människan, de som skulle befolka och leda det nya landet. Den stora terrorn i Sovjetunionen på 1930-talet hade visserligen inte haft som huvudprioritet att förverkliga Karl Marx gamla idéer om den nya människan. I själva verket var den inte särskilt planerad, knappt ens genomtänkt, utan dess effektiva och dödliga framgång kom av att det sovjetiska samhället och kommunismen var så väl lämpad för uppgiften. Man kan säga att det var deras öde. Liksom kommunismens brott mot mänskligheten förnekas aktivt i våra tider, så är också historien om Den stora terrorn och dess upphovsmakare antingen förträngd eller upplyft som ett ondskefullt alternativ till den rättmätiga, humana ideologin. Än mindre känner man till Nikolaj Jezjov, mannen som på det ryska språket, typiskt nog gav sitt namn till ett av världshistoriens största statliga övergrepp på medborgarna: Jezjovsjtjina – Jesjovs tid.

Nikolaj Jezjov

Sinnebilden är väl beskriven i historien. Rummet stank av vapenolja, adrenalin och sura vodkautgjutningar. Pistoler och revolvrar, samt mycket ammunition, låg upplagda på borden. Männen draperade sig i stora förkläden av läder, pistolhanden förseddes med en kraghandske. En del tog på sig motorcykelglasögon. De yngre väntade utanför vid lastbilarna, redo att hugga in. När vakternas tramp hördes i korridoren utanför, gick de in två åt gången i rummet intill, med dräneringshålet i golvet. De hjälptes åt av tvinga de dömda ner på knä, sedan arbetade de – Russian Style – tills det var dags att ladda om, då tog nästa par över. Skotten dånade mellan cementväggarna, tomhylsorna, i förkommande fall, klirrade mot golvet. När passet var över var de solkiga av blodstänk från topp till tå och inte längre så nyktra. Krutröken dränkte så när doften av blod och spyor.

Under åren 1937 och 1938 fängslades uppskattningsvis 1.5 miljoner människor i Sovjetunionen. Närmare 700 000 av dem avrättades efter rättegång och minst lika många transporterades till Gulag, där omkring en fjärdedel av dessa dukade under genom umbäranden, svält eller ytterligare avrättningar. Nikolaj Jezjov sparade tomhylsorna från de nackskott han var direkt ansvarig för. Han märkte dem med namn på offren, de hittades senare, där de fyllde lådor och kartonger till breddarna – en av dem bar hans första hustrus namn, Antonia. Jezjov initierade Den stora terrorn, tillsammans med Josef Stalin var han ytterst ansvarig. Han hade den store ledarens och det högsta sovjets likgiltighet bakom sig, men det har alltid varit Jezjov som varit monstret, på samma sätt som Stalin stigmatiserats separat i den röda berättelsen. Det har varit ett ämne för angivelse, skuld och ansvar.

Det är först under det senaste decenniet, när nya aspekter på det gamla KGB hittats och plockats fram, och man återfunnit Jezjovs egna arkiv, en enhet med nästan 300 dokument, som man förstått att Nikolaj Jezjov var så oerhört mycket mer än en retuscherad massmördare. På toppen av sin karriär, som folkkommissarie för statssäkerheten, d.v.s. chef för NKVD, så var Jezjov den allra mäktigaste mannen i Sovjetunionen, efter Stalin. Han satt i både Centralkommittén och i självaste Politbyrån. De vittnesuppgifter som finns till handa, även från de många som hade anledning att hata honom, talar om en attraktiv och även charmerande ung man, om än avsaknad av takt och fason. Den nya bilden av honom är därför om möjligt än mer skrämmande än den tidigare. Den tidigare var kraftigt redigerad av hans fiender, av Lavrentij Beria och av Stalin själv. Nikolaj Jezjov var alls inte en produkt av inre demoner, hans yttersta gärning var resultatet av det metodiska arbetet av en progressiv, kommunistisk byråkrat.

Stalin

Nikolaj Jezjov var chef för NKVD under enbart två år, formellt från den 26 september 1936 till den 3 mars 1939. Hans unika framgång i allt han företog sig var en väsentlig del av hans signum. Likväl kom han att överskuggas av sin efterträdare och åklagare, Lavrentij Beria, som höll ett eget skinnförkläde i en garderob på kontoret. Många är de myter som nu lagts till sista vilan. Det är nödvändigt att känna till den kortväxte marodörens historia, för att förstå Den stora terrorn, NKVD, KGB, kommunistpartiet och myten den nya, sovjetiska människan. Jezjov var t.ex. aldrig född i Marijampole, i dagens Litauen, en passlig omständighet för att misstänkliggöra honom som jude. Hans far drev aldrig ett horhus i Sankt Petersburg och inte heller dansade modern för herrarna på lokal. Däremot var han svår på sprit och han hade en stark sexuell aptit. Nikolaj Jezjov var bisexuell och han delade partners med sin likaledes promiskuösa andra hustru, Jevgenia Feigenberg. Merparten av dessa partners antingen avrättades eller sändes till Gulag. Mot slutet, innan taket föll in över dem, begick Jevgenia självmord efter att ha bombarderat Stalin med vädjan om nåd, i brev som aldrig besvarades.

Klassresa, det är vad som slår en när man läser om honom. Nikolaj Ivanovitj Jezjov föddes i Sankt Petersburg, ironiskt nog på självaste den första majdagen 1895. Hans föräldrar var fattiga arbetare, men han hade ändå tur att inte födas på landsbygden, där barn dog som flugor av undernäring. Han hade även en syster. Skolgången blev rudimentär, han började på fabriken innan han fyllt tretton. Däremot, han var antagligen ingen vanlig arbetargrabb, han engagerade sig tidigt fackligt och kompisarna kallade honom Bokmalen Nicky. Unge Jezjov var populär bland flickorna, han kunde både sjunga och dansa bra. När första världskriget startade ryckte han in i det militära, han sårades och sändes bakåt för behandling. Vid det laget hade han redan etablerat sig i de växande, revolutionära soldatråden. Han var redan bolsjevik och gick med i vad som skulle bli det kommunistiska partiet den 5 maj 1917, sju månader innan Oktoberrevolutionen. När Nikolaj Jezjovs berättelse startade på allvar befann han sig i Vitebsk, Vitryssland, efter konvalescens. Han var fortfarande soldat, men livnärde sig som fabriksarbetare och så hade han träffat en flicka, Antonia Titova, som läste korrektur på en politisk tidskrift.

Russian style

Det var där det började, hos kommunistpartiet i Vitebsk, som det kom att visa sig i realiteten var hans skapelse genom hans nästan omänskligt hårda arbete. Det har varit ett historiskt misstag att undervärdera Jezjovs partikarriär. Han var ingen talare, för det var han för blyg. Dessutom skrev han illa. Det var partiarbetet, organisationen, engagemanget, som var hans gebit. Han väckte snabbt uppmärksamhet genom sin kompetens och arbetsförmåga. Som proletär tillhörde Jezjov den egentliga eliten i partiet, åtminstone på papperet. Han levde enkelt, klädde sig enkelt, talade och agerade som en riktig arbetare. Samtidigt växte han i sin roll och väckte respekt i ledningen. Det ryska inbördeskriget innebar ett kort, militärt sidospår för honom, han var snart tillbaka där han hörde hemma. 1922 förde partiet honom och Antonia till dagens Josjkar-Ola i delrepubliken Marij El, då en liten region med ca 300 000 potentiella själar. Posten var partisekreterarens i det lokala kommunistpartiet. Så här direkt efter inbördeskriget innebar tjänsten hårt arbete som kunde vara farligt. Som sig borde för en högre partitjänsteman bar Jezjov pistol för jämnan. Folket i Marij var tatarer i grunden och deras kultur med starka familjeband och ägarrättigheter var fullständigt främmande för en rysk partipolitruk. Jezjov manövrerade skickligt och resolut ut de motstånd som existerade mot partilinjen och mot honom själv. Hans rapporter till Moskva, antagligen skrivna av hans hustru, var uttömmande och rediga.

Samma år, 1922, blev Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili, med alias Josef Stalin, förste partisekreterare för det sovjetiska kommunistpartiet. Lenin var fortfarande vid liv och vad de intellektuella ledarna inom partiet trodde var en organisatorisk avkrok för den robuste georgiern, skulle med tiden bli ledarpositionen nummer ett. Om man skall säga något konstruktivt om stalinismen så borde det bli att den var pragmatisk. Kommunistpartiets förste partisekreterare kom att kliva förbi både premiärminister och president i Sovjetunionen. Stalinismen var ett partisekreterarvälde. Det var under den här tiden som partiet etablerade sin skuggorganisation vid sidan av samhällets samtliga funktioner, såsom den gjort i samtliga socialistiska och fascistiska konstellationer världen över (se: Arbetarkommun). När Nikolaj Jezjov deltog i partiets fjortonde kongress i Moskva 1926, förfasade han sig över hur de stora ideologerna på partiets vänstersida, som Leon Trotskij och Grigorij Zinovjev, stod på podiet i timmar och käftade om teori. Som partisekreterare arbetade Jezjov med praktiska ting, allt från skatteuppbörd till tidningsutgivning. Han och hans sekreterarkolleger betraktade den fåordige Stalin som deras boss och han såg dem som hans förlängda arm långt ut i det väldiga Sovjetunionen. I den maktkamp som uppkom i Kreml efter Lenins död 1924, skulle Stalin segra därför att han höll partiet i sin hand.

Grigorij Zinovjev

1923, efter bara ett år i hetluften, flyttade Jezjov till Semipalatinsk, dagens Semej, i Kazakstan. Posten var densamma, men volymen så mycket större, varför det måste ha betraktats som en belöning. Nu basade han över en väl utvecklad partiorganisation i en landsdel med över 6 miljoner invånare. Det här var en av de tyngsta kommunistiska utposterna i den vilda östern. Han var ensam nu, Antonia hade tröttnat på landsbygden och flyttat till Moskva för att studera. Även i Kazakstan gjorde Jezjov succé, åtminstone i Moskvas ögon, men han hade fått blodad tand och han började känna sig åsidosatt av partiet. Partisekreterarna utsågs direkt av Orgburo i Moskva, under Vjatjeslav Molotov. Orgburo, som namnet antyder, ansvarade för partiets organisation och sorterade rakt under kommunistpartiets Centralkommitté. Det kommunistiska Sovjetunionen var, trots sin sång om kollektivismens väl, i sanningen en organisation helt byggd på personliga utnämningar. Sedan revolutionens och inbördeskrigets kaos hade det blivit helt nödvändigt att organisationen baserades på personkännedom, ändå från Kreml till den minsta oblast och distrikt. Ännu kände inte Stalin och Jezjov varandra personligen, de hade på sin höjd skakat hand på någon kongress. Men partiet, genom Molotov, visste mycket väl vem Jezjov var och vad han betydde för dem, så när partisekreteraren i Semipalatinsk på våren 1927 skrev ett ovanligt lismande brev till honom, där han bad om att få flytta till Moskva, så blev det tvärstopp. Jezjov behövdes i Kazakstan.

Det struntade nu den unge Jezjov i. Han var endast 32 år gammal och kände partiorganisationen utantill, särskilt dess byråkratiska tröghet. Han utnämnde därför sin ställföreträdare till sin efterträdare och reste självmant till Moskva. Det var vågat, men fullt möjligt att genomföra. Jezjov spelade ut sin position och sitt rykte mot den potentiella uppstudsigheten mot Orgburo. Det var inte olagligt på något vis och kanske skulle det betraktas som ett gott initiativ bland Molotovs fiender i partiet. Och så blev det. Ivan Moskvin, chef för Orgspred, tog sig an den vindrivne partisekreteraren. Orgspred var en underavdelning av Orgburo, den allra viktigaste av dem. De satt på partiets hela medlemsmatrikel och tillsatte merparten av samtliga positioner, utom de allra högsta, de höll Molotov på. Jezjov gjorde kometkarriär i Orgspred, det här var vad han behärskade bäst av allt, han hade funnit sitt kall, sin expertis, det vi idag känner som:

Human Resourcing.

Jezjov och Stalin

När man lyckades väl i det kommunistiska Sovjetunionen betydde det allt som oftast inte enbart befordran, utan minst lika vanligt var ett breddat ansvarsområde. Duktigt folk växte inte på träd och 1929 utnämndes Nikolaj Jezjov till ställföreträdande folkkommissarie – de facto biträdande minister – för jordbruk. Det här visar tydligt partiets förtroende för den lille byråkraten. Det var andra året av den första femårsplanen och detta jordbruksdepartement var sprillans nytt. Kommunisterna önskade, en gång för alla, bryta med NEP, den nya ekonomin under Lenin, och till sist kollektivisera jordbruket. Jezjovs resurser var ovärderliga och han svek inte. Det är ett sidospår i vår historia, men ett avgörande sådant. För under sitt kommissariat kom Jezjov att administrera den näst största av människan tillverkade svältkatastrofer i historien, efter Maos stora språng i Kina på 1950-talet.

Det kallas Holodomor, en annan variant av Holocaust, och den drabbade Ukraina med omgivning åren 1932-1933. Det var ännu en kommunistisk katastrof fortfarande höljd i historiens dimma. Holodomor var resultatet av två faktorer: Det var å ena sidan ett fatalt misslyckande för det kommunistiska, kollektiva jordbruket. Å den andra sidan var det en medveten politik av konfiskering av böndernas gröda för andra ändamål. Samtidigt som människor svalt ihjäl i hundratusentals exporterade Sovjetunionen mer spannmål än någonsin tidigare till utlandet, mycket i formen av bistånd till gryende kommuniststater, ett led i den kommande världsrevolutionen. Åtgärden lurade byxorna av åsiktsfränderna i väst, kommunismen blev aldrig så populär som i början av 1930-talet. Hela den politiska vänstern, inkluderande de s.k. demokratiska socialisterna hyllade Sovjetunionens framgångar och solidariska givmildhet. Holodomor doldes senare effektivt, mycket genom Jezjovs kommande utrensningar, men också med hjälp av den ideologiska intelligentian i väst, varför de totala dödstalen av upp till 10 miljoner människor fortfarande är en fråga för politisk korrekt, akademisk diskussion.

Det är viktigt att här poängtera det ironiska i att upp till och med den första hälften av 1930-talet, innan han tog befälet över NKVD, hade Nikolaj Jezjov aldrig varit vare sig polisman, underrättelseofficer eller ens yrkesmilitär. Nikolaj Jezjov hade formellt ingen erfarenhet eller kompetens att leda den väg historien har stakat ut för honom. Visst, han var ett barn av sin tid och plats. Revolutionen i Ryssland, maktövertagandet i hela den väldiga kontinenten, inbördeskriget, det hårda partiarbetet i en oförlåtlig ideologi, hade härdat honom liksom alla hans kamrater. Kommunisterna var potentiellt farliga män, och kvinnor med för den delen, de hade alla varit deltidssoldater, fritidspoliser och underrättelseverksamhet kom latent med ideologin, men Jezjov var en partibyråkrat först och främst. Så, när Centralkommittén och Politbyrån vid den här tiden började fundera över partimedlemmarnas lojaliteter och kompetenser i ett större perspektiv, så var Jezjovs arbete i detta skeende enbart kameral. Det var inte första gången partiet såg över sina medlemmar, det fanns en grupp i ledningen som menade att medlemskap endast skulle erbjudas eliten, att det skulle vara ett privilegium att gå med i partiet, kommunisterna skulle inte vara ett massparti. Det påtänkta urvalet hade kommit med den första femårsplanen, 1927-1932, då planering och centralstyrning tog ytterligare ett avgörande steg. Ett resultat av denna politiska process var att 1934 bredda säkerhetspolisen, OGPU: s ansvarsområde, att omorganisera och utöka dess numerär till ett folkkommissariat, d.v.s. ett ministerium – NKVD.

Holodomor

Den 1 december 1934, vid halv fem på eftermiddagen, stegade Leonid Nikolajev in på kommunistpartiets kansli i Leningrad. Där sköt han ihjäl Sergej Kirov, partiordförande i Leningrad, tillika sekreterare i den sovjetiska Centralkommittén och medlem av Politbyrån, samt en av Stalins närmaste förtrogna. Orsaken till dådet var sinnesförvirring i kombination med besvikelse efter att åter ha blivit ratad för en tjänst på kansliet. Nikolajev försökte skjuta sig själv efter mordet, men kollapsade och kunde gripas på platsen. Chocken var fullständig, den spred sig likt en stäppbrand uppifrån och ner i de sovjetiska samhällslagren. I sin upphöjda position skulle givetvis Kirov, som var närmast en levande legend i partiet, haft en järnring av OGPU-män omkring sig. Nu fanns där endast Borisov, en olycka till hemlig polisman, som hamnat på efterkälke den där eftermiddagen och vars pistol, visade det sig senare, varit oladdad. OGPU i Leningrad bytte omedelbart ledning och den kommunistiska reptilhjärnan hos den nya lät deporterade över 11 000 kontrarevolutionärer, verkliga som uppdiktade, under den första veckan efter dådet. Stalin var märkbart skakad av det inträffade, han reste till Leningrad och med på specialtåget hade han en exekutiv undersökningskommission, uttagen av Politbyrån. OGPU och det nya NKVD hade hamnat under partiets skarpaste lupp. Med på tåget fanns också ordförande för denna kommission, personligen utvald av Josef Stalin – Nikolaj Jezjov.

Genrich Jagoda, 43, från Rybinsk, var nykläckt folkkommissarie för inrikessäkerhet, d.v.s. chef för NKVD, med 27 000 anställda och en kvarts miljon avlönade informatörer. Han hade varit biträdande ordförande för OGPU sedan 1923, under Felix Dzerzjinskij och Vjatjeslav Mezjinskij, men hade sina rötter väl planterade i Tjekan ända sedan tiden innan revolutionen. Jagoda var hemlig polis ända ut i fingerspetsarna och han var lika fruktad som han var avskydd. Han var en livsnjutare som utnyttjade sin formidabla position för att vältra sig i lyx. Trots det hade han förtroende från Stalin, som annars föredrog en asketisk och mera ideologiskt korrekt livsstil. Jagoda var dock lojal, robust och hänsynslös. Han hade fört befälet över flera stora och katastrofala infrastrukturella projekt med straffångar från Gulag. Jagoda var också direkt ansvarig för den planerade delen av Holodomor. Nu hade den gamle säkerhetspolisen fått Jezjov över sig och i en ständigt nedåtgående spiral manövrerades han ut av partipolitruken. I takt med att Jezjov blev allt mer fokuserad på att ta över Jagodas tjänst, blev attackerna allt mer hårda. Ändå höll NKVD: s förste ledare ut i ett och ett halvt år.

Sergej Kirov

Orsaken till denna långdragna giganternas kamp i den sovjetiska toppen var en ambivalent Josef Stalin, ett karaktärsdrag hos honom som skulle göra sig gällande med förvånansvärd regularitet i historien. Det som börjat som en känsla i det Högsta Sovjet i början av decenniet, att det fanns behov av en ny, men mer omfattande utrensning i partiet, en definiering av stalinismen, kom nu att vevas igång på allvar under Jagodas ledning av NKVD. Nikolaj Jezjov var ännu inte ens påtänkt som ledare för den växande statssäkerheten, det var inte hans jobb. Men genom Jezjovs hårda granskning av NKVD, samt hans övergripande position gentemot Jagoda, enligt dekret från Stalin, kom utvecklingen att snabbt eskalera. I arbetet att utreda NKVD kom Jezjovs starka undersökningskommission att även de jaga revolutionens fiender, som t.e.x. hos NKVD: s tillkortakommanden, ett typiskt resultat i det kommunistiska samhället, ett slags ryskt mästerskap i tyranni. Och det fanns mycket att slå ner på för Jezjov. NKVD ärvde en aura av Keaystone Cops från OGPU. Misstagen både före och efter mordet på Kirov var omfattande, där man faktiskt omhändertagit attentatsmannen Nikolajev i färd med att utföra sitt dåd tidigare, men missat att gripa honom, eller att ens beslagta hans pistol. Jagoda försvarade sig framgångsrikt med argumentet att hans organisation var undermålig intellektuellt, att en påfallande stor del av hans fotfolk saknade adekvat skolunderunderbyggnad och knappt kunde läsa och skriva, ett stort problem i hela det sovjetiska samhället som Stalin var väl medveten om.

Det var därför Jezjovs kamp för att avsätta Jagoda var kantad med motgångar. I två avseenden misslyckades han med sina intentioner under den här perioden. Han kunde inte övertyga Centralkommittén att mordet på Kirov varit en del i en större komplott mot Kreml, en komplott som var kontrollerad av de ständigt närvarande Trotskisterna. Stalin var därmed inte intresserad av att avsätta Jagoda och reformera NKVD. Hans ambivalens under 1935/36 får också tas som intäkt för att diktatorn knappast iscensatt mordet på Kirov i syfte att kickstarta den stora terrorn, en teori som annars florerat i historiens katakomber. Men så länge Jagoda satt kvar på sin position skulle NKVD, enligt Jezjov, tvingas halta sig fram i sitt arbete att lösa det som ändå stod högst på Stalins agenda, nämligen behovet att rensa ut partiet från illavarslande, kontrarevolutionära element. Brytpunkten i denna historiskt ofrånkomliga utveckling kom i samband med att Grigorij Zinoviev – betydande politiker och ordförande av Komintern, den kommunistiska internationalen, mannen som myntat begreppet Homo Sovjeticus i sin bok med samma namn och som föreslagit förintelse av 10 procent av den sovjetiska befolkningen – 1936 indirekt erkände i ett urskuldande uttalande till NKVD att kontrarevolutionära aktiviteter verkligen förekom i arbetarnas paradis. Zinoviev ansågs allmänt vara en av Trotskijs kumpaner i den stalinistiska föreställningsvärlden. Han hade givetvis inte menat vare sig Trotskij, eller sig själv, i detta sammanhang, det var inte alls ett erkännande på något vis, men han fängslades och avrättades samma år. Det var en stor framgång för Jezjov. Den 26 september 1936 blev han folkkommissarie för Sovjetunionens inre säkerhet, chef för det nu snabbt växande NKVD. Jagoda blev samtidigt folkkommissarie för post och telekommunikation, men greps i mars 1937, anklagad för spioneri, korruption och diamantsmuggling (!). Han avrättades ett år senare.

Genrich Jagoda


Det som nu hände i Sovjetunionen fram till november 1938 var en av de mest omfattande våldshandlingar en stat någonsin utövat på sina medborgare i historien. Att det blev så berodde dels på den delikata prologen, med en uppkommen konkurrenssituation inom statens mörkaste intentioner, dels att dess anstiftare, Nikolaj Jezjov, som i realiteten var partiets personalchef, kände varenda kotte i organisationen – och dem han inte direkt kände till, visste han var de fanns. Han kom att skriva långa listor på människor till Stalin, som godkände dem. Man satt på kontoren och räknade syndare på fingrarna och så skrevs orderna ut på maskin. Det existerar däremot inga uppgifter på motsatt informationsflöde. Stalin lät som vanligt Jezjov arbeta ifred, det var endast vid några få tillfällen han gick över folkkommissariens huvud. Så kan ha skett i fallet Lavrentij Beria, som överlevde utrensningarna i NKVD med nöd och näppe. Tillförlitliga uppgifter om en direkt koppling till Stalin saknas dock. Det hela var en byråkratisk exekution, utförd av en personalchef, kulmen på en process som kommit långväga, ända sedan tiden före revolutionen 1917. I ett diktatoriskt, politiskt system av ständigt vi och dem, vänner och fiender, kunde ett sådant monstrum skapas och bli självgående. Paranoian inför vita element i samhället hade bytts till kontrarevolutionärer, trotskister och västerländska spioner. Fienden fanns mitt bland de rättrogna och en anda av fria skottpengar spred sig ner i hierarkin. Det klassiska kommunistiska angiveriet stärktes ytterligare, uppgivandet av namn på medkonspiratörer blev en handelsvara på liv och död. Det räckte med en tillfällig bekantskap, eller en orelaterad ovänskap, en slintande tunga vid fel tillfälle, vetskapen om en samling med utländska frimärken, och ens öde var beseglat.

Varken Nikolaj Jezjov eller Josef Stalin beordrade vart och ett av de drabbades öden, det var givetvis omöjligt. Men de godkände vanvettet genom sitt arroganta ointresse för människornas liv. Deras absolut närmaste kunde räkna med att slippa dras ner i avgrunden, även om det inte alls var en garanti. Ingen var förskonad för skrupelfri granskning och uppdiktade anklagelseakter. Hög som låg, alla följde med. Stalin uttryckte ibland förvåning över att tjänstemän i hans administration försvunnit, men avfärdade snart det hela med en axelryckning. Givetvis, en sådan mordmaskin kunde inte upprätthållas i det oändliga, situationen blev snabbt ohanterlig och extremt farlig. Jezjov, uppenbarligen förblindad av sin egen förträfflighet, såg det inte komma. Hans effektivitet fungerade snart emot honom, kombinationen rädsla och beundran för honom blev kontraproduktiv för hans egen säkerhet. Det har ansetts att brytpunkten i Den stora terrorn inföll den 20 december 1937, då man firade 20 årsjubileum för NKVD i Moskva. Arrangörerna hade, måhända medvetet, hängt upp lika stora plakat av Nikolaj Jezjov på väggarna som de av Josef Stalin. Alla var smärtsamt medvetna om att var det något Stalin inte gillade så var konkurrerande popularitet i toppen. Visionen av den lille personalchefen som lika stor som honom själv kan ha tippat över vågskålen. På våren 1938 vände sig Stalin till sist till en man han litade på utifrån rent etniska skäl, Lavrentij Beria, som lett NKVD i deras gemensamma hemrepublik Georgien.

Lavrentij Beria och Jezjov t.v.

Beria fasades successivt in i NKVD Central i Moskva, isolerad och oantastbar enligt Stalins order, tills han blev Jezjovs ställföreträdare den 22 augusti 1938. Jezjov tappade kontrollen snabbt under hösten, samtidigt som han erhöll posten som folkkommissarie för vattenvägar – numera symptomatiskt för snar avsättning. Skräcken kröp närmare inpå honom. Den 3 mars 1939 entledigades han från NKVD och den 10 april greps han, anklagad för undanhållande av information, kontrarevolutionär verksamhet och spioneri. Beria översåg personligen förhören. Nikolaj Jezjov dömdes till döden i en hemlig rättegång den 2 februari 1940. Han vidmakthöll sin lojalitet mot Stalin och sa att han skulle dö med den store ledarens namn på sina läppar. Han avrättades – Russian Style – två dagar senare i det där rummet med dräneringshål i golvet, en gång konstruerat efter hans egna specifikationer. Det skedde utanför Lubjankafängelset, för diskretionens skull. Hans baneman var antagligen Ivan Serov*, chef för KGB 1954-1958 och GRU 1958-1963. Det dröjde till efter andra världskriget innan avrättningen av Jezjov blev allmänt känd, då var han nogsamt retuscherad ur de flesta fotografier med Stalin.

Jezjovsjtjina, den Sovjetiska stora terrorn 1937 och 1938 var den första av flera återkommande mänskliga utrensningar i den kommunistiska historien. Maos industriella revolution, Stora språnget 1958-1962, samt Kulturrevolutionen 1966-1969, tillsammans med Röda Khmerernas folkmord i Kampuchea 1975-1979, tillhör de mest kända. De kostade, var för sig, åtskilliga miljoner människor livet genom svält, svåra umbäranden och direkt våld. Tillsammans är de resultaten av en ideologisk kombination av ignorans och metodik som ryms inom Karl Marx teorier om den nya människan. En ny sorts människa är central för progressiva rörelser som socialism, kommunism och fascism (Holocaust). Det handlar om att radera ut det individualistiska behovet hos människan och istället inrätta dem i ett kollektiv av gemensam strävan. I praktiken har ideologin visat sig vara en inrättning för ständiga besvikelser, människorna har alltid gått sina egna vägar, varför behovet av folklig rening, d.v.s. utrensningar blivit mer regel än undantag. Karl Marx förstod detta redan i mitten av 1800-talet och talar också om folkmord som en nödvändig åtgärd i flera av sina många texter och citat**.



Nikolaj Jezjov var en av de främsta Homo Sovjeticus, det epitet den sovjetiska människan gav sig själv. Hans handlingar satte djupa spår i det sovjetiska samhället, genom det stora fosterländska kriget och till våra dagar. Människor har dött i miljoner och ännu idag uppvisar det moderna Ryssland, likväl som Kina, svåra tecken på samma ignorans och metodik i handhavande av sina mänskliga katastrofer. Nikolaj Jezjovs öde besvarar i sig frågan om vad som skapar en massmördare i ett totalitärt samhälle. Det är inte i första hand den enskilde ledarens psyke. Innan han blev chef för NKVD hade Jezjov aldrig direkt kommenderat avrättningar, annat än indirekt. Samme försiktige charmör i offentliga sammanhang blev ett monstrum genom det arbete han utförde, hans expertis inom Human Resorurcing. Det var det sovjetiska samhällssystemet, den kommunistiska partiorganisationen som möjliggjorde vanvettet. Jezjovsjtjina – Jesjovs tid, skulpterade den socialistiska drömmen, enligt Karl Marx: s läror, om den nya människan – Homo Sovjeticus, den sovjetiska människan.


* Ivan Aleksandrovitj Serov (1905-1990). Månaden efter avrättningen av Jezjov ledde Serov massakern på tusentals polska officerare i Katyn. Senare ansvarade han för massdeportationer av Balter, Tjetjener och Krimtatarer. Han var Berias svurne ställföreträdare och följdaktige även hans baneman.

** Karl Marx portalverk Kapitalet har nyligen kommit ut i en ny svensk översättning. En betydande bedrift i den moderna, svenska kulturvärlden.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar