söndag 12 januari 2014

Den militäre entreprenören


Det blev inte Tuchatjevskijs öde att uppleva det stora fosterländska kriget. Ändå var det Tuchatjevskij och hans hjältar som förintade de fascistiska arméerna. Den teknologi som han konstruerade, tillsammans med partiet och folket, omkullkastade fienden. Ledd av den sovjetiska militära doktrin som Tuchatjevskij skapade, kunde soldaterna och generalerna besegra motståndaren.
                                                               – Alexander Todorskii*, Moskva 1963

Den militära evolutionen tog ett stormsteg med första världskriget. De utlösande faktorerna var de nya flyg- och pansarvapnen, resulterande i nya tankespår hos militära ledare. Det kallas mekaniserad krigföring, eldkraft och rörelse, angrepp i djupled med fristående pansarenheter, understödda av motoriserat infanteri och attackflyg. Även känt som blixtkrig. Om man dryftar sig till att peka ut en enskild person som initiativtagare till de nya idéerna, så måste det bli det den brittiske generalen och militärhistorikern John Fuller, mera känd som J. F. C. Fuller. Det är logiskt, då stridsvagnen, själva katalysatorn i den nya taktiken, var en brittisk idé under första världskriget. Officiellt presenterad 1926, Fullers teori om de nio principerna för krigföring, om de moment som var nödvändiga för att nå önskat resultat, spreds snabbt till hugade spekulanter världen över.

Michail Tuchatjevskij

J. F. C. Fuller blev med tiden desillusionerad av vad han kallade demokratins oförmåga. Hans teorier möttes med motstånd likväl från nedrustningsvilliga politiker, som från reaktionära, militära krafter i hemlandet, så även i Frankrike och i USA. Istället var det Europas diktaturer som kom att visa störst intresse för hans idéer, länder som Sovjetunionen och senare Nazityskland. Han tolkade detta som att vederbörlig progressiv politik krävdes för att man skulle ta honom på allvar. Kommunist kunde nu inte Fuller tänka sig att bli, så istället engagerade han sig i British Union of Fascists tillsammans med Sir Oswald Mosley. Den blivande generalen Heinz Guderian var definitivt en av Fullers närmaste åsiktsfränder. Han skrev en bok om ett fiktivt pansaranfall, Achtung – Panzer (1937), som väckte stor uppmärksamhet. Den som däremot först kom att fullända Fullers teorier i realiteten, och förekomma Guderian med nästan tio år, var en påfallande ung man med både makt och inflytande i sitt land för att utgöra en avgörande skillnad, en ryss, som vid 42 års ålder blev marskalk i den sovjetiska Röda armén. Hans namn var Michail Tuchatjevskij.

Sovjetunionen var pionjär i världen med att etablera mekaniserad krigföring som sin militära doktrin. Det var här stridsvagnsutvecklingen först tog fart, där de första pansardivisionerna skapades och nya strategier och taktiker stöptes. Det var också i Sovjetunionen man började experimenterade med trupper landsatta från luften med fallskärm. Detta skedde trots, eller tack vare, den starkt politiserade militärstrukturen i Sovjetunionen. Berättelsen om hur Röda armén på tio år omformades från en ruffig revolutionsarmé, till en tekniskt avancerad stridsmaskin, en koloss på larvfötter, går parallellt med berättelsen om möjligheternas man, den store militäre entreprenören.

Michail Nikolajevitj Tuchatjevskij kom från en penninglös, rysk lågadel och därmed som född in i den kejserliga armén. Hans farfarsfar hade varit en legendarisk överste och regementschef, som under det polsk-ryska kriget 1831 stupat framför Warszawas portar. Tuchatjevskij utbildade sig till officer, han tog examen med höga poäng vid militärakademin Alexandrovskoje alldeles lagom till första världskrigets utbrott. Tjugoett år gammal gick premiärlöjtnanten Tuchatjevskij ut i strid med det ärevördiga gardesregementet Semienovskij. Ingen kunde då ana att hans sturska profetia, så typisk honom, skulle besannas; att inom tio år antingen bli general eller få möta hjältedöden.

J. F. C. Fuller

Den franske kaptenen Charles de Gaulle mötte Tuchatjevskij som krigsfånge på fästning i tyska Ingolstadt. Han beskrev den ryske kollegan som en duktig violinist, okuvligt kaxig och mycket egocentrisk – det krävdes uppenbarligen en för att identifiera en annan. Tuchatjevskij lyckades vid sitt femte försök att rymma och återvände till Ryssland och Oktoberrevolutionen. Han blev bolsjevik och historiens gång tjänade väl hans syften. Under inbördeskriget fullföljde han sin profetia och blev general. Tuchatjevskij ledde flera arméer i framgångsrika kampanjer mot olika vita konstellationer, i Moskva, i Sibirien, på Krim, samt under kontrarevolten i Kronstadt 1921. Han var en typisk politisk härledare som inte tvekade att arkebusera fiender, externa som interna. Han hade heller inga problem med att använda stridsgas mot upprorisk civilbefolkning.

Det Polsk-sovjetiska kriget 1919-1920, som brukar redovisas separat i historiebeskrivningen, men som även var en nationalistisk delkonflikt för polsk – även ukrainsk – frihet i det ryska inbördeskriget, utgjorde den stora debuten i hans berättelse. Den blott 27-årige Tuchatjevskij var den ledande sovjetiske generalen i Röda arméns invasion av Polen. Han drev sin Västra front rakt mot Warszawa och behövde enbart länka upp med den Sydvästra fronten, under general Alexander Jegorov, för att nå övertag gentemot de hårt pressade polackerna. Men, vid sidan av Jevgorod fanns där en förste politisk kommissarie, i realiteten en jämnstark ledare, representerande ett återkommande problem för den Röda armén, den politiska faktorn. Kommissariens namn var Josef Stalin och hans roll i de ryska manövrerna framför Warszawa i augusti 1920 är omtvistat. Jevgorod bröt nämligen order, hamnade på efterkälke och polackerna lyckas vrida stridslyckan ur Tuchatjevskijs hand. I Polen går det under namnet Undret vid Vistula, då generalen och statsmannen Jozef Pilsudski besegrade ryssarna vid tröskeln till huvudstaden. Kriget slutade med polsk seger, eller som polackerna ofta upprepar och Tuchatjevskij bekräftat i egna ordalag – bolsjevikernas väg in i Europa stoppades vid Warszawa. Efterspelet innebar en svår tankeställare för Moskva. Det startade också en illavarslande relation mellan Tuchatjevskij och Stalin, som skulle få konsekvenser i framtiden.

Vid den här tiden, under den första hälften av 1920-talet, var Sovjetunionen fortfarande en förhållandevis öppen nation. Kommunismen hade misslyckats med folkförsörjningen efter revolutionen och för att hindra massvält införde man under Lenin det som kallades NEP, Novaja Ekonomcheskaja Politik. Den nya ekonomiska politiken innebar en återgång till småskalig privat näring, samt skapandet av statskapitalism, d.v.s. staten som kommersiell aktör. Utbytet av kontakter med yttervärlden var relativt friktionsfri, sovjetmedborgare kunde resa och studera utomlands och utländska intressen kunde samtidigt etablera sig i landet. Under denna period betraktade Kreml just utbytet av framför allt kunskaper som avgörande för nationens överlevnad. Sovjetiska delegationer var vanliga i väst, i alla tänkbara funktioner. Militären var inget undantag och de yrkesmän som ville röra på sig intellektuellt hade många alternativ att välja på. Situationen för den Röda armén var besvärlig. Stora svagheter var blottade och bolsjevikerna var hopplöst ambivalenta rörande militära mål och medel. Leon Trotskij, en teoretisk civilist i rollen som folkkommissarie, d.v.s. minister för krigsmakten, förstod trots allt läget. Man satt fast i politiken, där militärer hade tillgång till all information, men saknade möjlighet att implementera nya idéer. Det fanns de politiker som ansåg att en organiserad militär inte var nödvändig, att om kriget kom skulle det ryska folket äter resa sig i revolutionär anda och per automatik få fiendens soldater att ansluta sig till den proletära diktaturen. Krig var per definition omöjligt i det klasslösa samhället. Lenin delade inte den uppfattningen, men kvarnarna malde långsamt.

Kommissarie Stalin

General Tuchatjevskij var den skarpast lysande av militärerna i Röda armén. I syfte att sätta igång en utvecklingsprocess engagerade han sig i samtliga aspekter kring expansion. Han argumenterade politiskt, skrev artiklar och inhämtade information och fakta. Tuchatjevskij kom att delta i utvecklingen av vapen och materiell, i starten av nya företag, nya produkter, men också i utbildning och etablerandet av nya skolor. Han blev en statlig entreprenör, eller i det här fallet, en militär entreprenör. Frågan är om vi i Sverige någonsin haft sådana personer, som på eget bevåg, utifrån sitt eget huvud, skapat en statlig institution**. De finns dock i den amerikanska historien. Mest känd är givetvis J. Edgar Hoover, mannen som skapade och drev Federal Bureau of Investigation, FBI. Närmaste exemplet liknande Tuchatjevskij torde vara viceamiralen Hyman G. Rickover, Atomflottans fader, skaparen av amerikanska flottans nukleära maskinpark, hangarfartygen och ubåtarna, stommen i dagens moderna US Navy. Dit hör också tyska Wehrmachts Albert Kesselring***. Ett talande exempel på Michail Tuchatjevskijs kreativa förmåga, som även avslöjade vidden av hans intellekt, visades på hans fritid, då han gärna på violin repeterade och framförde små konserter i sällskap med sin gode vän Dmitrij Sjostakovitj. Denna ovanliga urkälla av skaparkraft var också en av hjärnorna bakom Sovjetunionens militära samarbete med Tyskland under 1920-talet.

Det hör till historiens mest bisarra, men ändå logiska skeenden att världens två parior vid den tiden, det kommunistiska Sovjetunionen och förlorarna från första världskriget, Tyskland, skulle nå varandra militärt. Uppgörelsen kom till skott på tyskt initiativ, men ryssarna accepterade bredvilligt, inte minst därför att Tyskland huserade Europas största kommunistparti, så i deras ögon lurade en expansiv världsrevolutio i det politiska bakvattnet. Utbytet skedde under största hemlighetsmakeri, då tyskarna bröt mot Versaillesfördraget. Den tyska Weimarrepubliken var knappt informerad om processen, däremot var Kreml helt införstådd. Tyska Reichwehr ville ha tillgång till faciliteter och tillgänglig teknik för att producera och öva ny materiell. Ryssarna ville åt tyskarnas kunnande. Tuchatjevskij utnyttjade de forna fiendernas starka initiativ till att överkomma deras egna tillkortakommanden inom utbildning och vetenskaplig innovation. Samarbetet skedde både inom flyg- och pansarteknik, men också inom taktiskt bruk av dessa. Det största intresset hos ryssarna var dock tyskarnas stora framgångar inom tillverkning och bruk av stridsgas, ett faktum som gav kalla kårar inför framtiden. General Tuchatjevskij deltog aktivt, han reste flitigt – under falsk identitet – till Tyskland och han satt i styrelserna för samtliga skolor och företag som etablerades i Sovjetunionen under samarbetet.

Sovjetiskt blixtkrig

1925 blev han stabschef för Röda armén, under Michail Frunze, som ersatt Trotskij som folkkommissarie för krigsmakten i januari samma år. Posten innebar att han var den högste militären i Sovjetunionen, som även kom med en position i kommunistpartiets Centralkommitté. Lenin hade avlidit året innan och inledningen till ett förändringsarbete i Sovjetunionen hade inletts, där Trotskij och hans åsiktsfränder på den kommunistiska vänsterflygeln drog de kortaste halmstråna. Istället var det kommunisternas förste partisekreterare Josef Stalin som metodiskt manövrerade sig i position för det totala maktövertagandet. Det skulle inte ske förrän 1929, då Trotskij tvingades i exil. Men den gryende stalinismen frammanade ändå avgörande förändringar. NEP kom att avvecklas och det Högsta sovjet proklamerade den första femårsplanen med början 1927. Det var slut på statskapitalism, småskalig entreprenörskap och kommersiella bönder, socialismen skulle övergå i kommunism enligt Karl Marx teorier, även om man måste tvinga fram utvecklingen. Detta komplicerade arbetet för Tuchatjevskij och militären. Stalin hade inte glömt Warszawa och sedan Trotskijs sorti betraktade han den populäre generalen som sin störste rival. Ännu var han dock inte stark nog i den politiska ledningen att avsätta honom. Logiken i hans aversion mot duktigt folk förstods naturligt nog inte av alla. Han muttrade därför indignerat under sin mustasch och kallade surmulet Tuchatjevskij för Napoleonchik – Lille Napoleon.

Med den första femårsplanen skulle den sovjetiska ekonomin centralstyras, Kreml ämnade koppla greppet om produktionsmedlen, exporten och importen. För militärens del innebar det risken att förlora inflytandet över vapenindustrin. Frågan blev om den civila industrin skulle producera för militärens räkning, eller om vapenindustrin skulle bli en egen bransch. Tuchatjevskij förordade flexibilitet, de som var bäst lämpade att producera skulle få kontrakten. Stalin var, och för avsevärd tid framåt, tämligen ointresserad av militären. Han förordade stora, eller snarare gigantiska industriella och infrastrukturella projekt för att mana Sovjetunionen in i det 20: e århundradet. Tuchatjevskij och hans Röda armé tvingades tänka om för att behålla momentet i deras utveckling. Under 1920-talets andra hälft hade man framgångsrikt samarbetat med internationella tillverkare av flyg och pansar. Man lät väst ta utvecklingskostnaderna, varpå man antingen kopierade befintliga modeller, eller rekvirerade tillverkningsrättigheter. Tuchatjevskij hade inte bara studerat J. F. C. Fullers teorier, han hade även träffat mannen ifråga, i England. Samarbetet med tyskarna fortsatte även under Stalin och avbröts inte förrän Hitler tog makten i Tyskland 1933. Tuchatjevskij kände därför Heinz Guderian mycket väl. Arbetet med att konstruera pansardivisioner hade startat, man samövade teorierna på rysk mark. Blixtkriget var i sin linda. 1928 lämnade Tuchatjevskij sin post som stabschef i Moskva och tog istället en operativ position, som chef för Leningrads militärområde, de facto armégruppschef. Utnämningen var alls ingen förvisning till provinserna, som vissa historiker påstått. Tuchatjevskij blev senare även ordförande i RVS, den revolutionära militärkommittén, samt kommissarie för det sovjetiska motsvarigheten till Försvarets materiellverk. Hans arbete med att försvara militärens intressen var i full gång.

Leon Trotskij

Det kallas idag det Sino-Sovjetiska kriget, men har ofta avfärdats i historien som en obetydlig parantes. Året var 1929 och kineserna, under krigsherren Zhang Xueliang (1901-2001), hade lagt rabarber på den Östra kinesiska järnvägen. Sovjetunionen reagerade negativt på detta och den lilla sibiriska armén under general Vasilij Blücher kommenderades att med våld lösa konflikten. Det blev en kort affär där ryssarna segrade med sina nyfunna doktriner. Händelsen var avgörande för Röda armén. Tuchatjevskij lät använda det lilla kriget skickligt i sin skrämselpropaganda att förmå Centralkommittén att fortsätta satsa industriellt på krigsmakten. Det gällde att framställa omvärlden som farlig, vilket inte var ett större problem i det svårt paranoida, kommunistiska samhället. Omvärlden delades in i fyra kategorier, där den första utgjordes av de öppet fientliga, som Storbritannien, Frankrike, de baltiska länderna och Finland. Kategori två var länder som riskerade bli fientliga, Tyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, USA och Japan. Sverige tillhörde kategori tre, länder ointresserade av konflikt med Sovjetunionen, tillsammans med övriga Skandinaviska länder, Österrike, Persien och hela Latinamerika. Sista kategorin, fyran, var de vänligt inställda nationerna, som Kina, Turkiet, Afghanistan, arabländerna, brittiska Indien och Afrika. Indelningen ger en intressant inblick i t.ex. Winston Churchills världsbild. Han förstod det här bättre än de flesta i samtiden och ger ytterligare förklaringar till hans fortsatta starka fokus på Medelhavet, Mellanöstern och Indien.

Utvecklingen innebar att Michail Tuchatjevskij var en huvudperson i manipulationen av Högsta sovjet. Därför innebar den första femårsplanen att Röda arméns styrka växte rejält under 1930-talets första hälft. Man hade på tio år gått från att ha varit en hopskrapad revolutionsarmé med gevär och några kulsprutor, till antagligen världens modernaste krigsmakt. Ett väldigt värnpliktssystem hade inrättats, baserat på den nya krigsmaktens behov av reserver. Borta var de ideologiska fantasierna om proletärt vapenskrammel. Viktigast var dock den industriella potentialen. Sovjetunionens vapenfabriker, till stor del implementerade av Tuchatjevskij, låg i förgrunden av stalinismens stora satsning på tung industri – och det inte helt enligt Stalins önskemål. Tuchatjevskijs Röda armé krävde en kraftfull industriell bas, där även en civil traktorfabrik kunde bygga stridsvagnar. Sovjetunionens krigsmakt förutsattes vara så pass stark att den kunde slå en angripare, från vilken riktning som helst, i antingen ett, eller flera på varandra följande fältslag. Man oroade sig för tvåfrontskrig, såsom omvärlden var beskaffad. Rörlighet i kombination med stor eldkraft var avgörande. Häri ligger bilden av den Röda armén under andra världskriget, de omfattande, outtröttliga pansarstridskrafterna, den väldiga artilleripotentialen, det enkla, men robusta konceptet om endast två motorfordon i armén, stridsvagnen och lastbilen. Där finns också den signifikativa likheten med Nazitysklands blixtkrigsdoktrin, i det att man liksom dem aldrig satsade på tungt, strategiskt bombflyg. Bland de generaler som rörde sig bekvämt i de nya förutsättningarna fanns Gregorij Zjukov, Ivan Konev och Konstantin Rokossovskij, kommande framgångsrika marskalkar under andra världskriget.

Michail och Nina
Tuchatjevskij hade lagt grunden, nu använde han Leningrads militärområde som sitt främsta laboratorium för sitt uppsåt. Här förevisade han i praktiska manövrer i fält, kraften i hans teorier om att ta initiativet i striden, att slå på djupet, inringa och förinta fienden. 1935 blev han befordrad till Marskalk av Sovjetunionen, den högsta möjliga rangen i den Röda armén. Han hade vid förvånansvärd ung ålder nått kulmen på sin karriär, när till sist den politiska utvecklingen hann ikapp honom.

Det var som skrivet i himlen, att med Stalin som fiende i det Högsta Sovjet under mitten av 1930-talet, var livet förenat med en latent dödsdom. Problemet var bara att fälla en så pass dignitär gestalt. NKVD hade börjat arrestera folk i allt större kvantiteter, men man var noga med att producera anklagelseakter, korrekta eller fabricerade. Röda armén var den första institutionen som drabbades av Den stora terrorn. Det var naturligt, krigsmakten var ju de enda som hade kunnat stoppa utvecklingen. Den 26 maj 1937 greps marskalk Michail Tuchatjevskij av NKVD, tillsammans med flera andra generaler i hans närhet. Åtgärden innebar startskottet för Nikolaj Jezjovs tid som folkkommissarie för nationens säkerhet. Tuchatjevskijs ärende var noggrant förberett och Stalin kunde knappt vänta på den förutbestämda utgången. Hans meteorliknande karriär kom därför att följas av ett omedelbart och fullständigt stjärnfall. Tuchatjevskijs namn ströks omgående från samtliga offentliga handlingar, han blev en s.k. ickeperson innan han ens satt en fot innanför Lubjankafängelsets murar. Under tortyr erkände han att kontrarevolution och spioneri åt det fascistiska Tyskland stått överst på hans agenda. Där fanns också en plan att mörda Stalin. Hans många resor, inte minst de av rent ceremoniella skäl, som att bevista den brittiska konungen George V: s begravning 1936, spelade nu emot honom. Den fabricerade bevisningen var detaljrik och på ytan logisk. Länge florerade en Tuchatjevskij-affär i Sovjetunionen. Ända in i 1960-talet talades det om att den ryske marskalken varit sammankopplad med tyska SS och Reinhardt Heydrich, att uppgifterna skulle ha kommit via den tjeckiske presidenten Edvard Benes. Några bevis för detta har aldrig presenterats.

En hemlig krigsrätt den 11 juni 1937, under ledning av Stalins favoritgeneral, kamraten från fiaskot framför Warszawa 17 år tidigare, den f.d. fanjunkaren i den kejserliga armén, Semjon Michaljovitj Budjonnyj, dömde Tuchatjevskij till döden. Han sköts någon dag senare enligt löpandebandprincipen, med nackskott på bakgården till Lubjanka, mitt i Moskva. Vrålet från flera varvande lastbilsmotorer dränkte skottet. Hans hustru Nina, samt bröderna Alexander och Nikolaj, båda officerare, sköts även de. Tre systrar deporterades till Sibirien, medan en underårig dotter fick vänta till sin myndighetsålder innan hon sändes iväg.

Semjon Budjonnyj

Marskalk Semjon Budjonnyj tog nu över Tuchatjevskijs roller och det var han som kom att organisera den sovjetiska armén inför andra världskriget. Man brukade säga i Röda armén att Budjonnyjs mustasch var större än hans hjärna. Borta var all innovationsförmåga och under några år fram till vintern 1941/42, var Tuchatjevskijs doktrin tabu. Röda arméns stolta pansartrupper hade splittrats upp och tjänade enbart som understöd till infanteriet. Sovjetunionen hade fler stridsvagnar än Nazityskland, det hade också den franska armén haft. Det hjälpte inte, eftersom tyskarna slogs på Tuchatjevskijs planhalva. Det krävdes återkallande av hans lärjungar, de tre ässen, Zjukov/Konev/Rokossovskij, samtliga förpassade till karriärmässig exil – i den polskättade Rokossovskijs fall till Gulag – för att återställa fronten någotsånär. En tredjedel av de drygt 20 miljoner ryssar som dog under andra världskriget föll offer före och under denna svåra övergångsperiod. Semjon Budjonnyj levde dock i all välmåga fram till 1973.

Av alla de stora pionjärerna under mellankrigstiden, då de nya, mekaniserade arméerna och taktikerna utvecklades, så har Michail Tuchatjevskijs läror blivit de mest praktiserade och studerade. Den Sovjetiska krigsmakten, tillsammans med Warszawapaktens medlemmar, lutade sig tungt mot hans doktriner under hela det kalla kriget. På alla militärakademier i NATO-länderna, från West Point, till Sandhurst och Dresden, studerade man Tuchatjevskijs verk i syfte att förstå den potentielle fienden på andra sidan kullen. Ett enastående facit för en man som blev enbart 44 år gammal, ett sant geni och den störste militäre entreprenören någonsin.



* Alexander Todorskii, generallöjtnant, 1894-1965. Tuchatjevskijs sovjetiska levnadstecknare. Kapten i den kejserliga ryska armén. Brigad och divisionschef under inbördeskriget. Frunze Militärakademi 1927. Ställföreträdande armékommendant Vitryssland 1928-1930. Stabschef, Direktoratet för militär utbildning, Moskva 1930-1933, 1936-1938. Chef för flygstridsakademin, N. A. Zukovski 1934-1936. Militärkonsult, Sovjetiska Folkkommissariatet för försvar, 1936-1938. Todorskii klarade livhanken under den stora terrorn, tjänstgjorde i obskyra positioner i Armenien och Azerbajdzjan under andra världskriget. Pensionär 1955. Postumt 1966 utkom hans bok; Michail Tuchatjevskij.

** Kommer att tänka på Harry Söderman, Revolver Harry, mannen som skapade SKL, Statens Kriminaltekniska Laboratorium.

*** Albert Kesselring kände Tuchatjevskij personligen och uppskattade honom mycket.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar