söndag 29 december 2013

The Full Monty


Den kungliga brittiska arméns evolution in i den moderna tiden förvaltades under 1900-talet av två ledande fältmarskalkar, Douglas Haig och Bernard Montgomery. Under första världskriget lät Haig lyfta blicken, om än motvilligt, över skyttegravskanten och öppnade därmed för en besvärlig debatt i de brittiska militära korridorerna, som bl.a. ledde till att armén redan 1919 släppte taget om flyget och Royal Air Force kunde skapas. Montgomery tog över facklan under det andra världskriget, han anammade den moderna krigföringen fullt ut och ledde sitt lands stridskrafter ännu en gång till seger i Europa. Historiskt är han den största fältherre västvärlden någonsin känt, mot slutet av andra världskriget förde han befälet över fyra arméer samtidigt, en brittisk, en kanadensisk och två amerikanska, mer än två och en halv miljoner man tillsammans. Det är signifikativt att Montgomery var den man som Nazityskland till sist kapitulerade inför den 4 maj 1945.

The Right Honourable Field Marshal Sir Bernard Law Montgomery, 1st Viscount Montgomery of Alamein, KG, GCB, DSO, PC, myten om honom, att han var en medioker general är inte sann. Han var visserligen ingen militär innovatör, som Guderian, inte heller en briljant fältgeneral, som sin nemesis Patton. Hans största kapacitet som armé- och armégruppchef var den mycket brittiska egenskapen som även gick att finna hos hans föregångare Haig, och som Winston Churchill beundrade hos honom och även namngav; KBO – Keep Buggering On. Montgomery besegrade Rommel i Nordafrika, etablerade de allierades första fotfäste på den europeiska kontinenten, han ledde Operation Overlord och han förde sina trupper in i det besegrade Nazityskland. Som organisatör av förband och operationer var han superb, han var en storartad militär pedagog och hans soldater älskade honom. Montgomery var en erfaren krigshund, aldrig rädd för att gå i fält och möta fienden i strid och komma tillbaka som segrare, alltid segrare – vad mer kunde man förvänta sig av en general, så säg?

Kapten Montgomery t.h. 

Men han var kontroversiell, illa sedd bland officerskollegorna, betraktad som en viktigpetter och något av en boy scout. Montgomery var arrogant, snarstucken och fåfäng. Fick han rätt i en argumentation – vilket skedde påfallande ofta – var han rent utav sagt odräglig. Sällan, eller aldrig, erkände han ett fel. Hans omfamning av modern, mekaniserad krigföring, som förde honom framåt i karriären, kom måhända mer utav att han, sin vana trogen, satte sig i opposition mot de etablerade teorierna, snarare än att det var hans egna genuina tankar. Montgomerys militära karriär var den hos en officer, vars personlighet gjorde honom mycket ensam, men vars erfarenhet, odiskutabla kompetens och tidsenlighet förde honom till den absoluta toppen. Montgomery var ett märkligt fenomen i sammanhanget, han var nämligen resultatet av meritokratiska principer.

Hans liv etablerades mycket tidigt. Ett av nio barn födda in i familjen Montgomery i London, som i nedstigande led varit framstående tjänare av brittiska kronan i många hundra år, statstjänstemän, präster och militärer. Hans far, som han älskade djupt, var Reverend Henry Montgomery, en mild och kärvänlig man som senare blev Sir och biskop i den anglikanska kyrkan i Afrika. Hans mor däremot, Maud, född Farrar, hatade han. Hon var en sträng och mentalt instabil prästdotter, som tog ut sina frustrationer över livets svårigheter på sina barn. Då fadern ofta var borta långa perioder på missioner, blev det sonen Bernard som tog sina syskon i försvar. De visste när moderns vansinne slog över och han såg till att de sprang undan och gömde sig. Själv stod han kvar, liten och kavat, och konfronterade Mauds vrede. Han fick ta emot otroligt mycket stryk som barn, alltid blåslagen, ofta på sjukhus efter misshandel, men aldrig vek han en tum inför henne. Senare i livet kommenterade han sin barndom med typisk brittisk understatement – not a very happy one, no.

Montgomery var en ensam själ under hela sin skolgång, en obstinat pojke som var i krig med alla. Det är en märklig företeelse i militärhistorien att så många revoltörer i ungdomen blir så framgångsrika generaler. Montgomery valde Royal Military College Sandhurst efter den stränga St Paul’s School. Även där höll han på att bli relegerad p.g.a. misskötsel och slagsmål. Men han tog examen 1908 och skickades som fänrik till första bataljonen, The Royal Warwickshire Regiment. Därefter blev det Indien, där han nådde löjtnants grad 1910. Antagligen hade han tur, hans chefer bör ha sett förbi hans naturliga brist på respekt och istället uppskattat hans fina handlag med soldaterna, den grundliga träningen, det exemplariska ledarskapet i fält. Officerskollegorna gjorde narr av honom, han var kort i rocken och ingen riktig chap, vilket ofta ledde till gruff. Löjtnant Bernard Montgomery var en oslipad diamant, ansåg vissa och första världskriget skulle bevisa den tesen.

Tidig bild av Montgomery och Churchill

The Royal Warwickshire Regiment var ansett som ett av de bästa av infanteriregementen i brittiska armén och kom därför att ingå i det ursprungliga BEF, British Expeditionary Force, i Belgien vid krigets utbrott i augusti 1914. Kapten Montgomery kastade sig in i striderna med sitt kompani och sårades svårt i oktober, skjuten genom lungan och ett knä av en krypskytt. Han erhöll DSO, Distinguished Service Order, för sitt uppförande i fält. 1915, efter sjukhusvistelse, befordrades han till major och brigadadjutant, först vid 112: e, senare 104: e brigaden under träning i England. Som adjutant var han ansvarig för soldaternas utbildning, det hade börjat gå upp för armén vilka kvalitéer den unge officeren besatte. Han återvände till kriget 1916, nu som stabsofficer vid 33: e divisionen och deltog i slaget om Arras i början av 1917. Därefter blev det generalstaben vid nionde kåren och det fruktade Passchendaele på hösten samma år. Montgomery blev överstelöjtnant innan kriget avslutades och var för en kort tid bataljonschef i ockupationsarmén i Ruhr fram till 1919. Han var nu väl känd som en kantig och svår, men också mycket kompetent och otvivelaktigt modig officer.

Efter kriget återfick han sin egentliga rang som kapten, med majors lön, och gick Royal Army’s Staff College i Camberley. 1921 var han åter brigadmajor. 1920-talet blev för Montgomery en blandning av kaserntjänst och några stridigheter på Irland. 1927 mötte han Elizabeth Carver, änka efter olympiadroddaren Oswald Carver, som stupat i kriget. Hon blev hans hustru och sonen David* föddes 1928. Få, om än någon, kunde förstå vad Mrs Montgomery såg hos sin man, en fyrkantig soldat som borde stå i glasskåp med texten; öppnas endast vid krig. Hon var en vacker och mycket social person, van att röra sig i de finare salongerna. Hon kom att förändra sin man, fila bort de kantiga konturerna och göra honom rumsren i högtidsdräkt. Montgomery vann mycket på hennes inverkan under en väsentlig del av hans karriär, armbågandet genom de högre officersgraderna under ett 1930-tal där brittiska arméns framtid hängde på en skör, politisk tråd. Han nådde rangen Brigadier – brigadör/brigadgeneral – tillsammans med Elizabeth, men samma år, 1937, insjuknade hon efter ett insektsbett under en semestertripp och avled helt plötsligt. Bernard Montgomery höll på att duka under av sorg, men tog sig samman, mycket med sonen Davids och jobbets hjälp. 1938 blev han generalmajor.

Ökenråttor

General Montgomery hade gjort sig känd som en modern militär ledare. Han förespråkade aktivt rörlig strid med pansar och ledde ambitiösa och vågade amfibieövningar från havet som imponerade mycket på kommande nyckelspelare i armén, inte minst general Sir Archibald Wavel. Montgomery varnade i artiklar för tyskarnas satsningar på mekaniserad stridsföring. Hans stridsvana sände honom även till Palestina, där han ledde operationer mot de arabiska upproren under början av 1939. Han blev dock sjuk och återvände under sommaren till England. Lagom till krigsstarten i september tog han befälet över 3: e infanteridivisionen, kallad The Iron Division, vid det laget redan vikt för BEF i Frankrike.

Det s.k. låtsaskriget under vintern 1939/40 innebar träning och förberedelser för hans division i norra Frankrike. BEF bestod av merparten av den professionella armén och Montgomery var noga med att spetsa sina män både fysiskt och kompetensmässigt inför det ofrånkomliga mötet med Wehrmacht. Han tillhörde de mer uttalade kritikerna av den strategi som de allierade satt upp. I grunden ansåg han den allt för passiv, helst av allt hade han sett ett frontalangrepp in i Tyskland medan de var upptagna i Polen. Storbritannien hade gått i krig för Polens sak, vore det då inte lämpligt att handla följdaktige? Han oroade sig för – liksom Hitler på andra sidan kullen – att upplägget för den kommande striden var allt för lik de förutsättningar som existerat 1914. När kriget väl kom, sommaren 1940, uppträdde 3rd Infantry (Iron) Division som den bästa av de totalt sex i BEF. De utförde skickliga flankmanövrer som tjänade som effektiv fördröjning inför Dunkerque. Väl tillbaka i England spelade Montgomery djärvt ut sitt hjältekort i en massiv kritik mot BEF: s chef Lord Gort. Det hade inte varit general Montgomery utan en sådan aktion, men han hade så när gått för långt. Han fick med näppe behålla sin division, men sparkades senare uppåt och tog ledarskapet för femte armékåren, V Corps, som han omedelbart skärpte upp till högsta standard. I april 1941 befordrades Montgomery till generallöjtnant och skickades till Nordafrika, bort från England, för att axla XII Corps i general Sir Claude Auchinlecks Southern Command. Ödet hade slagit ihop sina intentioner för generalen, som den brittiska allmänheten nu kände som Monty.

Den brittiska åttonde armén bildades samtidigt i Nordafrika under Western Desert Command. Siffran åtta hade tagits från det faktum att så här långt i kriget hade Frankrike satt upp sju fältarméer, medan Storbritannien endast formerat BEF – kanske ett utfall av typisk, torr brittisk humor. Sir Alan Cunningham hade varit den förste arméchefen, ett kommando som då bestått av två kårer, XIII och XXX Corps, den sistnämnda med en tung dominans av pansar. Cunningham var inte framgångsrik i sitt arbete att tackla den tyske fältmarskalken Erwin Rommels Afrikakår. Han byttes ut i november 1941 mot generalmajor Neil Ritchie. General Auchinleck hade nu blivit Sir och chef för Middle East Command, medan hans gamla Southern Command togs över av Montgomery. I början av 1942 tvingades Auchinleck axla åttonde armén själv, då Ritchie dragit sig tillbaka från Tobruk i Libyen till Egypten. Auchinleck lyckades stabilisera fronten i det första slaget vid El Alamein i juli och hade hoppats stanna där under överskådlig tid. Han kom dock under tungt politiskt tryck från Winston Churchill att gå till motattack – kriget i Nordafrika måste vinnas, Sir!

Klassisk Montgomery

Sir Claude Auchinleck mäktade inte med detta, så han ersattes som chef för Middle East Command av general Sir Harold Alexander, från Burma. Ny chef för åttonde armén blev generallöjtnant William Gott, från XIII Corps. Men han avled plötsligt i en flygolycka, på väg till sitt nya kommando och då grep fältmarskalk Sir Archibald Wavel in, Alexanders gamle chef i Indien. Han rekommenderade generallöjtnant Bernard Montgomery, om det nu var en aggressiv general de behövde. Sagt och gjort, Monty fick sin mest berömda kommandoposition den 13 augusti 1942.

Det andra slaget om El Alamein kom sig av den stillastående fronten i västra Egypten sommaren 1942. Tyskarna var stoppade och under drygt två månader hade ingenting skett. Rommel var oförmögen att avancera vidare, hans resurser var uttömda, underhållet uttänjd till den absoluta smärtgränsen och han saknade luftherraväldet. Samtidigt hade inte heller britterna gjort något kreativt och stridsscenen liknade mycket västfronten under första världskriget, endast 24 mil från Kairo. När Bernard Montgomery tog kommandot över den 8: e armén satte han genast igång att förbereda, inte bara för motattack, utan för seger i Nordafrika. Amerikanerna hade på allvar börjat skeppa över trupp till världens konflikthärdar under våren och War Office i London kunde för första gången sända förstärkningar i större kvantiteter till Nordafrika. Montgomery upprättade snabbt nya enheter av de tillkommande förbanden. De kom från när och fjärran och 8: e armén liknade allt mer en främlingslegion, med trupper från hela imperiet. Till sist hade han 230 000 man, ett numerärt övertag både i manskap och utrustning gentemot tyskarna. Men det räckte inte, den stingslige generalen valde att smälta samman sin brokiga armé med stenhård träning och stora fältövningar i den egyptiska öknen. Hans seger över Rommel tog tolv dagar från den 23 oktober 1942, exakt enligt hans tidtabell och han förföljde dem aggressivt efter det. Endast vädret räddade tyskarna från total förintelse, en regnstorm gjorde rörligheten mycket begränsad. Efter det jagade Montgomery Rommel hela vägen till Tunis i mars 1943, då hade han blivit befordrad till full general.

Patton, Bradley och Montgomery

När så täckelsen över Europa drogs undan kan det vara värt att nämna förhållandet mellan Montgomery och den amerikanske generalen George S. Patton. Detta är mycket omskrivet, men är till största delen skapat av den tidens press. De hade sällan att göra med varandra, deras karriärer låg inte i vägen för någon av dem. Patton var utan tvekan en styvare taktiker än Montgomery, han var den bäste de allierade hade, en general som antagligen kände det rörliga, mekaniserade kriget bättre än tyskarna. Men Patton var aldrig mer än arméchef, och önskade heller inget annat. Det hade varit helt fel att använda honom som armégruppschef, där han inte hade kunnat använda sitt taktiska sinne på slagfältet. Montgomery däremot tycktes bli allt bättre ju större hans kommando blev. Hans seger i El Alamein visar prov på detta. Det existerade inget taktiskt finlir vid El Alamein, det fanns ingen plats för detta mellan Medelhavet i norr och Qattarasänkan i söder. Montgomery tvingades möta Rommel rakt på i ett slag baserat på militär uthållighet, han nötte ner fienden successivt tills han kunde knäcka deras front och tvinga dem bakåt. Det var taktisk modell 1A, som ett eko från hans företrädare Douglas Haig vid Somme 1916. För detta krävdes mod, beslutsamhet och kompetens, men också den strategiska insikten om hur man vinner krig utöver enstaka slag, värdig en ledare av flera arméer. Patton knäppte Montgomery på näsan på Sicilien med sin eleganta kringgående rörelse, baserad på klassiska militärhistoriska kunskaper om vad som fick den italienska ön att öppna sin förlåt. Montgomery behövde inte bry sig om detta, han var redan klar för den 21: armégruppen hemma i England och Operation Overlord.

Montgomery, Churchill and the lads

General Dwight D. Eisenhower, överbefälhavare av samtliga allierade stridskrafter i Europa, blev aldrig klok på fältmarskalken Sir Bernard Montgomery. En skicklig militär, utan tvekan, men en primadonna bortom landsmannen Pattons förmåga. Montgomery hade skaffat sig en särskild stil i Nordafrika, han kom ofta iförd sin klassiska skrud med en svart pansarbasker på huvudet, som regel dekorerad med skölden för Royal Tank Regiment och fältmarskalkens mössmärke. Han bar gärna en rymlig polotröja och även manchesterbyxor i omöjliga färger. Faktiskt, samtliga enheter ur den 8: armén hade officerskårer draperade på liknande, reglementsvidriga vis – ett utfall av brittisk arrogans, kanske? Montgomery var alltid konfrontationisk, snarstucken, långsint och pompös. Men den där kvällen den 5 juni 1944, när Eisenhower gläntade på de franska fönstren i sin stabsplats i södra England och regnet och blåsten slet i gardinerna, när 140 000 man spydde tarmarna ur sig ute på Engelska kanalen, med ytterligare två miljoner man väntande på land, väntande på historiens största landstigning av trupper på det europeiska fastlandet, då beslutet måste fattas, då var den kortväxte fältmarskalken där, bakom honom. Man hade ett fönster, enligt meteorologerna, ett fönster med förhållandevis gott väder några timmar under morgonen den 6 juni. Eiesenhowers blick vandrade mellan mellan medlemmarna i staben och bad dem göra sina kommentarer. Montgomery, den operative chefen för Operation Overlord, tvekade inte ett ögonblick, han spände blicken i sin chef och uttalade det idag klassiska; I say, we go! Enligt Eisenhower var det Montgomerys trygga beslutsamhet som utgjorde hans viktigaste incitament för att släppa tyglarna och låta händelseförloppet ha sin gång.

Två större militärstrategiska kontroverser inträffade under Montgomerys marsch mot Tyskland. Den första, slaget om Caen, kom som ett direkt resultat av Operation Overlord och försenade de allierades utbrytning ur Normandie med nästan tre månader. Samtliga i den allierade stridsledningen var överens om att hamnstaden Caen i nordvästra Frankrike, med floden Orne och Caenkanalen som geografiska avskärmningar i norr, utgjorde låset till Normandie. Planen var att de brittiska och kanadensiska trupperna i norr, Montgomerys 21: a armégrupp, skulle inta staden och säkra Ornes utlopp inom några dagar. Det blev aldrig så eftersom tyskarna motsatte sig detta med stor skicklighet och uppoffring. Amerikanerna i söder, Omar Bradleys 12: e armégrupp, fick vänta, vilket skapade mycket onödig osämja mellan de olika nationernas generaler. Slaget om Caen blev ett av de blodigaste på västfronten, det kostade britter och kanadensare över 50 000 förluster och operationerna hade inte fått sin lösning förrän den 6 augusti och vid det laget hade general Pattons tredje armé redan brutit långt in i den franska nationen.

Man måste dock förstå skillnaderna mellan de olika positionerna i den allierade stridsledningen för att förstå händelseförloppet korrekt.

Montgomery och Eisenhower

Fältmarskalk Bernard Montgomery var armégruppschef, vilket betydde att hans ansvar var strategiskt först och främst. Beslutet att prioritera Caen var allas beslut, Eisenhower hade godkänt den strategiska planen och man hade för anledning att slutföra dess intentioner. Det operationella ansvaret i striderna om Caen delades mellan, i första hand den brittiska generalen Sir Miles Dempsey, chef för brittiska andra armén, samt general Henry D. C. Harry Crerar, chef för den första kanadensiska armén**. Mot sig hade man de främsta stridande enheter tyska Wehrmacht och Waffen SS kunde kasta fram, inte minst Sepp Dietrichs första SS-pansarkår och de fanatiska fallskärmsförbanden ur Luftwaffe. De allierade vann, som de alltid gjorde, med större styrka och uthållighet. Samtidigt var man tvungna att ta hänsyn till civilbefolkningen, på ett sätt som fältmarskalk Günther von Kluge, chef för tyskarnas Armégrupp B, aldrig behövde kontemplera. Detta var en betydande del i Montgomerys ansvar, att se till att hans stridsförband lämnade kvar infrastruktur och organisation för ett uppbyggnadsskeende. Hans stab var utrustad med betydande civil kapacitet i formen av folk från stadsledning, polis, brandkår och teknisk support. I striderna om Caen var det svårt att se var den aspekten passade in, det var en fruktansvärd strid där tiotusentals civila dog och än fler blev hemlösa.

Mycket fokus i historien har lagts på konkurrensen mellan Montgomery och Patton efter utbrytningen från Normandie. Rivaliteten var en realitet, likväl som det var en omständighet som utnyttjades dåligt av Eisenhower. I fallet med Falaisefickan, den enda egentliga omringningsoperationen på västfronten, arbetade de båda rivalerna intensivt, var för sig, för att så snabbt som möjligt ringa in de tyska trupper som befann sig vid området. Montgomery kom från norr, Patton från söder. Man lyckades fånga 150 000 man i fickan, men hade kunnat oskadliggjort det dubbla antalet om Eisenhower och Bradley släppt de båda stridshästarna lösa efter deras egna huvuden. Nu kunde tyskarna spara de undflyende styrkorna och slåss en annan dag.

Den andra kontroversen rörde det första angreppet mot floden Rhen, eller rättare sagt den holländska förlängningen Maas-deltat, i september 1944. Detta var Operation Market Garden, ursprungligen en plan direkt ur Montgomerys huvud. Målet var enkelt, man ämnade slå mot staden Arnhem, ända från gränsen mellan Holland och Belgien, och därigenom etablera ett brohuvud över Maas/Rhen. Sträckan var ca 86 km och innefattade sex större hinder: broarna över Wilhelminakanalen vid Son, Zuid-Vilhelmskanalen vid Veghel, Maas-Waalkanalen, floden Maas huvudflöde vid Grave, floden Waal vid Nijmegen och Arnhembron över Nederrijn. Tre fallskärmsdivisioner och en fallskärmsbrigad skulle utföra markoperationerna vid de olika hindren (Market), tillsammans 34 000 man, den största luftlandsättningsoperationen någonsin. Den brittiska XXX armékåren skulle länka upp med dem på vägen norrut mot Arnhem (Garden) på fyra dygn. Planen var mycket djärv och utgick ifrån att tyskarna i Holland var mer eller mindre besegrade. Detta var en föreställning Montgomery delade med Eisenhower, dessutom chefen för första allierade fallskärmsarmén, general Lewis R. Brereton, generallöjtnant Frederick Browning, chef för I Airborne Corps, samt generallöjtnant Brian Horrocks, chef för XXX Corps.

Horrocks, Montgomery och prins Bernhard av Belgien

Operation Market Garden misslyckades därför att general Browning gravt underskattade tyskarnas förstärkningar från pansartrupper ur Waffen SS, ett resultat av svag uppbackning gentemot den holländska motståndsrörelsens förståelse av fiendens militära kapacitet. Browning förlitade sig dessutom allt för mycket på en gammal vän han önskade favorisera, den i sammanhanget oprövade generalmajoren Rober Roy Urquhart, chef för 1: a brittiska fällskärmsdivisionen, med målet, d.v.s. Arnhem, som operationsområde. General Horrocks, chef för XXX Corps, var kanske en liknande blunder för Montgomerys del, fast då en betydligt tidigare sådan. De kände varandra väl sedan Nordafrika, då Horrocks varit en av Montys bästa divisionschefer. Det råder en hel del diskussioner i militärhistoriska sammanhang kring lämpligheten att befordra Horrocks till kårchef, med tanke på hans agerande i Holland under september 1944. Horrocks var otvetydigt en duglig general, men han visade långt ifrån tillräcklig aggressivitet under Operation Market Garden och målet, att nå Arnhem lades ner efter sju dygn mycket på hans initiativ, när de såg staden i deras kikare. Montgomery sa efteråt att Market Garden varit en 90 procent succé, general Browning lär ha kontrat att det var en bro för mycket. Operationen var en framgång i ett större perspektiv, men en dålig ursäkt till de 90 procent av general Urquharts division som stupade, sårades eller togs till fånga vid Arnhem.

En ytterligare bortglömd aspekt kring Monty var hans roll i slaget om Ardennerna i slutet av 1944 och början av 1945. Hitlers sista hasardspel, Operation Wacht am Rhein, ett frontalangrepp i djupled á la Fall Gul 1940, genom Ardennermassivet, rakt i veka livet på Cortney Hodges första amerikanska armé, kom som en kalldusch för general Bradley. Han och Hodges hade helt underlåtit att ta hotbilden mot Ardennerna på allvar och Eisenhower agerade följdaktige. Bradley förlorade första armén till Montgomery, som i sin tur agerade resolut och målinriktat. Patton genomförde söder om tyskarnas inbrytning ett vedertaget underverk med sin tredje amerikanska armé och kunde blixtsnabbt slå fienden i buken. Om Patton agerade släggan från söder, så var Montgomery städet i norr. Tillsammans malde de ner tyskarnas sista försök i väst.

Karl Dönitz och Montgomery

Det resterande kriget blev mestadels en fråga för Montgomerys arméer att inte kliva på varandra – samt en hel del klassisk KBO. När den 21: a armégruppen vältrade sig in i Tyskland var man den största stridsformeringen av alla, inklusive var och en av de ryska s.k. fronterna som kom från öster. Man upptog i runda tal halva Tyskland, från Ruhr i söder till Nordsjön i norr. Det var en gigantisk här, omöjlig att stoppa. När Hitler väl tagit sitt liv i Berlin, befann sig hans valde efterträdare, storamiralen Karl Dönitz inom Montgomerys hägn. Dönitz signalerade att han ville tala kapitulation med de allierade. Montgomery satte snabbt upp föresatserna för detta och den 4 maj 1945 möttes de båda parterna i ett tält hos Montgomerys stab på Lüneburg Heide, en hed i Niedersachsen, norra Tyskland. När tyskarna började sväva på målet avbröt den brittiske fältmarskalken tvärt deras mumlande konversation. Han erbjöd tyskarna endast ovillkorlig kapitulation, där och då, inget annat. Tysklands hela öde låg i deras händer, agera därefter, krävde han. Det blev kapitulation och dokumentet, som skulle följas av andra, bar Sir Bernard Montgomerys namn. Kriget var slut.

Han blev, efter Winston Churchill, den mest populäre personen i Storbritannien, hyllad och beundrad av en hel värld. Montgomery stannade i Tyskland, precis som Patton. Han skapade den brittiska ockupationsarmén, BAOR, British Army at the Rhine. Från 1946 till 1948 var han brittisk överbefälhavare, Chief of the Imperial General Staff, efter Sir Allanbrooke som haft posten nästan hela kriget. Han hamnade som vanligt i dispyt med alla och särskilt med premiärminister Clement Attlee. Montgomery valde att fortsätta sitt arbete långt upp i åldern. Han blev en vital kraft inom skapandet av NATO, under sin vän Eisenhower. Han fortsatte att arbeta som en framgångsrik inspektör och koordinator av samtliga medlemsnationers verksamheter ända till sin pension 1958, vid 71 års ålder. Montgomery var 1900-talets version av 19: e århundradets store brittiske härförare Arthur Wellesly, 1st Duke of Wellington, eller 18: e århundradets John Churchill, 1st Duke of Marlborough. Maud, hans mor, avled 1949, men han deltog inte i begravningen. Själv gick han i graven 1976 med fulla militära hedersbetygelser, värdig en riddare av det runda bordet.

Gregorij Zjukov och Montgomery i Berlin


* Sir David Bernard Montgomery, 2nd Viscount Montgomery of Alamein, CMG, CBE, framstående brittisk affärsman och konservativ politiker, medlem av Hose of Lords. Han skrev tillsammans med militärhistorikern Alistair Horne The Lonely Leader, Monty 1944-1945 (1994), en lysande biografi över fadern, som också öppnade för hans privatliv. Generalen beskrivs av sonen som en vänlig, engagerande, om än krävande far som aldrig någonsin höjde handen mot honom.


** First Canadian Army. Det är ett sorgligt kapitel i historien om andra världskriget att kanadensarnas roll blivit så anonym. Av alla allierade arméer på den europeiska västfronten hade den 1: a kanadensiska armén antagligen den svåraste uppgiften. De marscherade på Montgomerys vänstra flank, utmed den europeiska kusten mot Engelska kanalen och Nordsjön. De hade att slå tyskarna vid samtliga flodmynningar och rensa upp i flera väsentliga hamnstäder, såsom Antwerpen, Rotterdam och Hamburg. Ingen av arméerna tvingades till så många och breda vattenövergångar som den kanadensiska armén. Under dess historia i andra världskriget bestod de av allt mellan 100 000 och 400 000 man, varav flera tusen var utlänningar, inte minst amerikaner innan 1941. Den första armén bar merparten av de totalt 45 000 stupade och 54 000 sårade kanadensare under andra världskriget.


http://krigochhistoria.blogspot.se/2013/01/butcher-haig-en-20-e-arhundradets.html

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar