söndag 8 december 2013

Svensk försvarshistoria, del 2 - Härläger Sverige

1. Invasionsförsvaret
Från en militär ståndpunkt fortsatte Sverige efter andra världskriget som om inget hade hänt. Medan USA och resten av västvärlden genomgick en hoppfull, om än temporär, nedrustning, tills man förstod vad kommunismen stod för, delade vi till synes målsättning med Sovjetunionen och Östeuropa. Vi behöll det militära försvaret som det var och byggde vidare utifrån en position av status quo. Vi till och med spekulerade i att bygga en atombomb och vi erbjöd det prospektet som ett alternativ till våra nordiska grannar gentemot NATO. Lyckligtvis sa de nej, man hade lärt sig av kriget, man visste var skåpet stod någonstans.



Att Sverige, med början i det tidiga 1950-talet lät bygga det tredje största militära försvaret i världen, per capita räknat, efter Kina och Israel, berodde på vår politiska föreställning att vi var ett alliansfritt och neutralt land. Vi var givetvis inte alls detta i verkligheten, vi var ett västerländskt land, vi tillhörde åtminstone den blandekonomiska världen, vi levde på den kapitalistiska, ekonomiska tillväxtens principer, själva grunden till vår välfärd och därför i starkt behov av både USA och NATO. Men eftersom föreställningen ansågs så korrekt och riktig enligt den rådande ideologiska styrningen av opinionen i Sverige, så blev det militära försvaret därefter. Om ingen annan fick hjälpa oss, enligt gällande ideologi, så måste vi göra allting själva. Vi hade råd dessutom, åtminstone inledningsvis, tack vare den västerländska tillhörigheten, med hög tillväxttakt i ekonomin, men det var en ranglig väg vi styrde in på, byggd på en lös grund av lera.

Allt handlade om kvantitet. Vi hade som mest, på papperet 850 000 man i vapen. Det innebar att 10 procent av nationens befolkning deltog direkt i det militära försvaret. Vi hade ett högt värnpliktsuttag. Även de som inte var lämpade för stridstjänstgöring inkallades för s.k. handräckningstjänst – malajer – och skötte allt sådant man normalt låter inhyrt folk från servicebranschen sköta. Modellen innebar ett omfattande slöseri med mänskligt kapital.

Den viktigaste komponenten, åtminstone ekonomiskt, blev flygvapnet. Bygget av ett eget flygvapen på egen teknisk utveckling inleddes under kriget. Läxan man lärt var den att det var svårt att köpa avancerad teknik utomlands när kriget bankade på dörren. Så, den svenska industrin byggde åt oss de flygmaskiner och den understödjande teknik vi behövde, ett ideal gällande till våra dagar. Lösningen var imponerande, Sverige åstadkom snabbt världens modernaste flygvapen, före både USA och Sovjetunionen, om än så bara för en kort stund. Det var dock mycket dyrt. Det svenska flygvapnet köpte maskiner till ett betydligt högre pris än de flesta nationer i världen. Flygvapnet fick kosta, det var prioriterat, och de andra två vapenslagen hade bara att rätta sig efter det. Vi hade därför också ett gott flygvapen under hela det kalla kriget, väl tilltaget i storlek, med utmärkt stridsledning och professionella besättningar.

Flottan, med kustartilleriet, var förhållandevis stort vid krigsslutet, en kraft att räkna med på Östersjön. Man led dock av flygvapnets fördelar och i takt med den tekniska utvecklingen minskades numerären kontinuerligt under hela det kalla kriget, vilket planade ut flottans slagkraft i det långa loppet. Kustartilleriet erhöll en ordentlig upprustning under 1950-talet vad gällde fasta installationer, d.v.s. underjordiska, s.k. atombombssäkra fästningar, en strategi som var förlegad redan vid den tiden. Men det var imponerande att se på och det kostade otroligt mycket pengar. Efter tre decennier av kallt krig renderades den svenska flottan till sist förlusten av sin högsjökapacitet på 1980-talet, i skuggan av de s.k. ubåtsincidenterna. Tillsammans med kustartilleriet blev man allt mera av en kustflotta, till förmån för flygvapnet, det givna tecknet på svensk regression i ekonomisk förmåga att finansiera ett militärt försvar i storskaligt format.



Den svenska armén under det kalla kriget utgjorde det starkaste symtomet på vad som var fel med systemet. Som störst 600 000 man, fördelade på 20 skyttebrigader, 4 norrlandsbrigader, 4 pansarbrigader, ett antal fristående jägarbataljoner, 4-500 närskyddsbataljoner, samt hemvärnet. Förbandens moderniseringstakt var på grund av den tunga kvantiteten långsam och den släpade hela tiden efter en generation. I praktisk mening innebar det t.ex. att kavalleriet opererade med hästar ända in på 1970-talet, att svenskt infanteri inte fick tillgång till en riktig automatkarbin – Ak4 – förrän vid samma tid, att vi sände stridande trupp till Kongo på 1960-talet med enbart 9mm kulsprutepistoler och tunga, vattenkylda kulsprutor till allmänt åtlöje – mot en afrikansk gerilla med modernare, bättre utrustning (!).

Vid 1980-talets början, då brigadorganisation 77 (IB77) var gällande (en följd på den tidigare IB66), var den svenska armén indelad i fyra moderniseringssteg enligt följande:

Steg 1, den modernaste, IB77: 11 skyttebrigader, 4 norrlandsbrigader, 4 pansarbrigader, jägarbataljonerna, tillsammans ca 90 000 man.
Steg 2, rekonstruerade från IB66 (IB66R): 9 skyttebrigader, ca 50 000 man. Det innebar t.ex. cykeltolkande infanteri bakom traktorer.
Steg 3: 4-500 närskyddsbataljoner, ca 300 000 man. Stillastående enheter enligt IB66 utan möjlighet att omgruppera med motorfordon.
Steg 4: Hemvärnet, drygt 100 000 man. Överåriga soldater med mycket utgången utrustning, t.ex. med Mauser 98 gevär som standard.

Trots sin stora numerär kunde den svenska armén inte mäkta 100 000 man i dess mest moderna form, vilket var nödvändigt för den snabbt föränderliga, konventionella stridsbild som utvecklades under det kalla kriget. Vi kallar idag detta för invasionsförsvar, en rent teoretisk term eftersom det i realiteten inte var det. I förhållande till vårt lands storlek och sträckning var det inte tillräckligt. Med enbart flygvapen och flotta hade vi inte kunnat hålla fienden utanför våra territorier, en strategi som heller inte kontemplerades vid den tiden. Vi utgick kallt ifrån att möta fienden på vårt eget land. Men armén, såsom den då var organiserad, var oförmögen att slå en invaderande fiende, såvida vi inte kunde kraftsamla på exakt rätt position. Det betyder att den dåvarande situationen de facto inte var mycket mer annorlunda än den är idag. Vi var då än mer än idag ett för stort land i förhållande till vår befolkning.



Från 1970-talets ekonomiska stagnation infann sig en stark upplevelse av falska föresatser i Sverige. Det militära försvaret stelnade i en mycket för stor kostym som blev allt svårare att fylla ut. Men vi inbillade oss att så inte var fallet, ett faktum som var uppenbart för många av de tusentals unga män som i produktiv ålder tvingades utstå 7.5-15 månaders värnplikt under dessa år. Det var med en upplevelse av besvärjelse, där man intalades att det förespeglade kriget skulle förbli konventionellt, där de förekommande övningarna för kärnvapeninsatser var skissartade som bäst. Under hela det kalla kriget. 1950-1990, övade den svenske soldaten för ett krigsscenario från 1940-talet, ett resultat av ett krackelerande folkhemsbygge på väg in i politisk och ekonomisk regression.

2. Totalförsvaret
Någon gång i slutet av 1980-talet dök det upp en artikel i svensk press om ett märkligt uppträde i Göteborg. En polispatrull hade mitt i natten hittat ett hundratal människor ståendes med sina bilar på en stor och annars öde parkeringsplats i stadens utkanter. Man stod där, rätt upp och ner i mörkret, som taget ur något av George Orwell. Det visade sig att de stackars människorna kunde visa upp likadana handlingar från Länsstyrelsen i Västra Götaland, handlingar som kommenderat dem alla att inställa sina fordon för militärt bruk på just den aktuella parkeringsplatsen, vid exakt en viss tidpunkt, någon timme tidigare. Människorna hade uppfattat det som att deras dyrgripar var inkallade till repetitionsövning. Efter många om och men fick polisen klartecken från länsstyrelse och militär att människorna kunde åka hem igen, saken var ett misstag. Det visade sig senare att länsstyrelsen under en särskild datakörning lyckats sända ut rekvisitioner om fordon till hundratals privatpersoner.

Knappt hälften av de olyckligt utvalda hade lytt uppmaningen, de flesta hade rivit sina order, kanske som ett uttryck för civil olydnad inför ännu mer trams från samhället. Intressant var också det ovanligt breda urvalet av fordon. Polisen hade noterat att det rört sig om både små och stora bilar, utan hänsyn till praktikalitet. Bl.a. hade en Ford Mustang med plats för två personer infunnit sig. Kanske hade den varit ämnad för en ungdomlig kavalleriöverste med krav på hästar under huven. Händelsen i Göteborg gav den svenska allmänheten en unik bild av hur pass militariserat det svenska samhället blivit, att länsstyrelserna samkörde dataprogram med militären och bilregistret. Företagare, särskilt åkare och bönder, visste sedan länge att delar av deras vagnsparker var vikta åt militären och civilförsvaret i händelse av krig. De kallades regelbundet in vid just repövningar. Men allmänhetens gamla Volvo, det var något nytt. Man häpnade.

Som ett senkommet svar på Per Albin Hanssons besked 1939 om att vår beredskap var god, lade Sverige under det kalla kriget ner antagligen det grundligaste arbetet i världen för att organisera hela samhället för det potentiella kriget, med möjligen Israel och Albanien som tvåa och trea. Per Albins folkhem var ett militariserat samhälle, väl dolt bakom den vänliga, svenska normaliteten, den sommarfagra idyllen, näckens fiolspel vid bäckens porlande. Vi var ett härläger – Härläger Sverige.



Det kallades Totalförsvaret och begreppet användes flitigt, dagligdags, av politiker, myndigheter och media. Det användes som svaret på det totala kriget såsom vi uppfattade det vid den tiden, ett nytt världskrig, den här gången med kärnvapen i släptåget. Totalförsvaret var också ett resultat av alliansfriheten, den påstådda neutraliteten. Vi stod ensamma mot all världens ondska, från öst och väst, utan ideologisk tillhörighet utom vår egen, folkhemmets, den tredje vägen. Vi skapade därför det totala försvaret, som trygghet och social norm. Dess funktioner fanns dolt under våra fötter, i våra hem, på arbetsplatsen, vid badplatsen och intill campingstugan. Besluten togs långt över våra huvuden. Männen gjorde värnplikt och kände till en del, men få människor bar vetskap om exakt vad totalförsvaret innebar i sin fulla betydelse. Förutom händelsen i Göteborg fanns där ett litet fönster i formen av den helt vanliga, svenska telefonkatalogen.

Vi hade telefonmonopol på den tiden och det var dyrt att ringa. Telefonerna var heller inga personliga egendomar, utan mera som lån från staten. Televerket utgjorde en väsentlig del av totalförsvaret. Dess personal var antingen krigsplacerade på verket, eller knutna direkt till militären i olika kommunikativa funktioner. Telefonkatalogen hade ett avsnitt i början som var vikt till allmänhetens förberedelser inför och åtgärder under krig. Där fanns regionala kartor med uppsamlingsplatser för evakuering. Personal från civilförsvaret skulle möta upp och därefter – ja, så långt gick det inte att planera. Där fanns också goda råd om vad man skulle packa och framför allt hur mycket. En av de viktigaste upplysningarna var att hålla en transistorradio till hands, och gärna bunkra batterier, så man kontinuerligt kunde lyssna på radio. Det stod uttryckligen i telefonkatalogen att – offentliga meddelanden om att kampen har avslutats skall betraktas som falska.

Det psykologiska försvaret var något man i skolan fick lära sig existerade. Det var viktigt, ingen skulle tuta i oss något som inte var subventionerad av den svenska staten, var än i riket den nu befann sig. Vi hade monopol i etermedia, så utbudet var mycket begränsat. Sveriges Radio var den tyngsta aktören i det psykologiska försvaret (SVT var ämnat för malpåse). När kriget kom flyttade man under jord. Bergwallhallen, den flotta, underjordiska konserthallen snett under Radiohuset på Gärdet i Stockholm, och hemvist för Sveriges Radios Symfoniorkester, var byggd för krigets behov med stora stålportar dolda bakom civila attiraljer. Länge hade SR en jourhavande radioproducent i tjänst på icke kontorstid, bara för det eventuella kriget. Staten hade förberett bergrum runt om i landet för tryckpressar, så att statskontrollerad media kunde tryckas. Redaktörer, journalister och grafiker var krigsplacerade inom det psykologiska försvaret.



Den infrastrukturella biten för markbaserad radio- och tv-kommunikation i Sverige, SR: s och andras, t.ex. Boxer, ägs och drivs idag av det statliga bolaget Teracom, bildat 1992. Detta var tidigare Televerket Radio. I händelse av krig vid den tiden blev beståndsdelarna i detta en klar militär angelägenhet, vilket förklarar varför en så stor del av Teracoms första kader av chefspersoner hade startat sina karriärer på FRA, Försvarets Radioanstalt – en intressant vinkling till dagens debatt om internet, som alltså inte kontrolleras av staten.

När vi idag klagar på tågtrafiken i Sverige och gör jämförelser med den gamla goda tiden, med det trygga, gamla hederliga SJ, då känner man inte till totalförsvarets roll i detta. Statens Järnvägar blev just statligt i början av förra seklet av bl.a. militära skäl. Den rollen blev uppenbar under andra världskriget. Det stora försvarsbeslutet 1942, själva startskottet för totalförsvaret, innebar en kraftig upprustning av SJ. Det var nödvändigt för försvarsmakten att kunna transportera stora mängder trupp utmed det avlånga landet. Man blev mycket skickliga på detta med tiden, så pass att tyskarna lät sig imponeras av svenskarnas effektivitet. Modellen fortsatte efter kriget. SJ producerade ett överskott av järnvägstrafik under hela det kalla kriget. Man hade fler lok, fler vagnar och framför allt fler personal än vad som var nödvändigt för den rent kommersiella aspekten av resandet. Överallt i landet, på hemliga orter, fanns det beredskapslok utställda, inplastade i låsta magasin. De var ånglok, visserligen, men vad gjorde det när ström förutsattes vara en bristvara i krig.

Ta detta med fastigheter. Byggnormer anpassades under den här perioden. Alla nya vägar och broar skulle förberedas för sabotage. Samtliga nyproducerade hyresfastigheter skulle förses med skyddsrum. Äldre fastighetsbestånd skulle utrustas med kvartersskyddsrum. Statliga verk, landstingsledning och kommunala instanser skulle beredas underjordiska ledningsplatser. Sjukhus byggda efter kriget skulle utrustas med kompletta motsvarigheter för krig, antingen nedsprängda i direkt anslutning till de befintliga lokalerna, eller annorstädes. Huddinge Sjukhus, Sveriges största sjukhus, har ett helt plan stort som Gamla stan i källaren som under det kalla kriget stod utrustat och redo, dygnet runt, för alla eventualiteter. Mellan åren 1978 och 1986 kostade svenska statens bostadssubventioner skattebetalarna över 200 miljarder kronor.



Den svenska jordbrukspolitiken vid den här tiden dominerades helt av självförsörjningsprincipen inför ett krig. Vi förväntades ha ett visst jordbruksuttag varje år. Det innebar att vårt präktiga, statssubventionerade jordbruksöverskott i miljardstorlek var med och dumpade världsmarknadspriserna för utpräglade jordbruksländer, särskilt de fattigaste sådana. Istället skickade vi tillbaka en rännil av pengarna i form av i stora delar verkningslöst bistånd. Sverige behöll i stora delar sin krigsekonomi från andra världskriget långt in i 1980-talet. Riksbanken skapade förpliktelser gentemot staten som inte hade med sund finanspolitik under fredstid att göra. Allmänheten kände av det i form av regleringar, som att semesterkassor överstigande 5 000 kronor måste registreras hos Riksbanken. Ut eller införsel av ett stort antal varor var objekt för kontroll och registrering – vi talar nu inte alls om alkohol och narkotika. Sveriges finanspolitik normaliserades inte förrän till det svenska EU-medlemskapet på 1990-talet.



I den aktuella debatten om påstått traumatiserande avregleringar av det svenska samhället, glömmer man alltid bort att det gamla totalförsvaret aldrig skulle ha fungerat om inte staten subventionerat dess verksamhet i sin helhet. Politiskt var det svårt för oppositionen att värja sig för försvarsargumentet, Härläger Sverige utgjorde en grundbult i motiveringen för den förda samhällsmodellen. Det fanns en politisk koncensus för neutralitet och alliansfrihet, det konservativa kravet på nationalism möttes, så det fick kosta. Hur mycket det kostade är omöjligt att säga, men vid 1970-talets slut utgjorde den offentliga sektorns andel av Sveriges bruttonationalprodukt till hela 40 procent, en nationalekonomiskt absurd nivå – påfallande lik den som härskade på andra sidan järnridån. Totalförsvarets andel av detta är också okänd, men bör ha varit väsentlig.

I det historiska minnet som är den svenska berättelsen vill vi ogärna minnas det kalla kriget. Ideologiskt, politiskt, socialt och ekonomiskt gör det oss både förvirrade och självförnekande. Minnet av ett Sverige som en starkt militariserat samhälle är inte möjligt att tänka sig i den självbild vi målat upp för oss, det är ett allt för svårt arv att bära. Men tecknen finns där ännu, outplånade. Lagom till det nya årtusendet har Sverige till sist blivit ett civilt samhälle, men när vi i dagens aktuella försvarsdebatt ropar efter ett starkare försvar måste vi, utifrån vår nationella erfarenhet, fråga oss vad det innebär för framtiden.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar