söndag 1 december 2013

Rzjev - Slaktplatsen

Den 28 november 1941 stod enheter ur fältmarskalk Fedor von Bocks Armégrupp Mitten endast tre mil från Kreml. I sina kikare kunde soldaterna se taken till Moskvas förorter. Man hade därmed nått kulmen invasionen av Sovjetunionen. Den 5 december gick Röda armén till motanfall, förstärkta av en miljon man fräscha trupper från Sibirien, stötte general Georgij Zjukovs Västra front och general Ivan Konevs Kalininfront tillbaka tyskarna från huvudstadens omedelbara närhet.

Georgij Zjukov

Det var inte, som den traditionella historien beskrivit det, i första hand vintern som tvingade Wehrmacht på defensiven. Priset för att ha malt ner drygt fem miljoner ryska soldater under sommaren och hösten 1941 hade kostat den tyska armén dyrt. Frontdivisionerna var nere på en tredjedel av sin reglementsenliga styrka och det i huvudsak hästdragna underhållet var hopplöst efter. Kylans ankomst i november hade inneburit en lättnad efter rasputitsan, den lervälling som Rysslands mediokra vägsystem förvandlades till under höstens regn.

Det kom att kosta fältmarskalk Von Bock hans position att trotsa Adolf Hitler och låta nionde armén och den fjärde pansararmén dra sig tillbaka tjugotalet mil till Valdajhöjderna väster om Moskva. Det höglänta området, bestående av skog, uppbrutet av jordbruksmark och vattendrag, erbjöd tyskarna bättre förhållanden för defensiv strid. Här låg även ryssarnas gamla Stalinlinje, med bunkrar och värn, som uppförts innan kriget till Moskvas försvar. Röda arméns hårda motanfall fortsatte över nyåret och in under första veckan av januari 1942. Mycket p.g.a. att generalerna Zjukov och Konev drev sina respektive fronter (armégrupper) nästan helt separerade från varandra, lyckades tyskarna hålla sina positioner utmed den nordsydliga axeln Rzjev-Vjazma-Smolensk.

Nära på kringrända, men förankrad i söder med tyska fjärde armén, hade en inbuktning bildats, med ett djup av 25 mil och en bredd vid ”foten” om 18 mil. Fästad i norr med staden Rzjev, endast 23 mil från Moskva, utgjorde denna ficka ett svårt bakslag för den sovjetiska arméledningen Stavka. Om än hårt utsatta, stod ändå betydande delar av tyskarnas starkaste styrka, Armégrupp Mitten, nu under fältmarskalk Günther von Kluge, inom strategiskt avstånd från den sovjetiska huvudstaden. Omgiven av Västra fronten i öster och Kalininfronten i väster, krävde Josef Stalin att Rzjev-fickan skulle skäras av och förintas.



Fältmarskalk Von Kluge engagerade upp till två tredjedelar av sin armégrupp till de framskjutna positionerna. Tyskarna använde de små samhällena i Valdajhöjderna som stödjepunkter, i vad militärhistorikern Basil Liddel Hart kallade ”bastionstäder”, med Stalinlinjens försvarsverk i kombination med djupförsvar mellan dessa. Baktanken var att använda Rzjev för ytterligare en offensiv mot Moskva till våren. Vissa nödvändiga logistiska parametrar, särskilt järnvägen, som var säkrare än det dåliga vägnätet, måste upprätthållas till varje pris. I den nazistiska propagandan hade Hitler i januari 1942 förkunnat Rzjev som ”hörnstenen till östfronten”. Josef Goebbels varnade om Rzjev-fickan som en ”ryssarnas trampolin mot Berlin”.

Under de följande femton månaderna kom en serie mycket hårda strider att utväxlas utmed Valdajhöjderna. Den blivande marskalken Georgij Zjukov beskrev det som; ”Det här omfattande och långvariga fältslaget”. Ändå försvann den slutsatsen i sovjetisk historik under många decennier. Slaget om Rezjev-fickan, det som också kallats ”slakthuset”, eller ”köttkvarnen”, har antingen blandats ihop med Operation Tyfon, tyskarnas sista språng mot Moskva, eller med operationerna kring Demiansk längre norrut. Man har sällan vidnämnt striderna mellan Rzjev och Smolensk såsom annat än en serie isolerade, om än stora, sovjetiska offensiver. Det var inte förrän 1999 och amerikanen David M. Glantz: s bok ”Zhukov’s Greatest Defeat” som fokus började läggas på Rezjev-fickan som en av de största och mest förödande krigshändelserna i östfrontens historia.  

Det första försöket att skära av tyskarna startade omedelbart, utan vare sig vila eller reorganisation för de ryska s.k. ”chockarméerna”. Den 8 januari inleddes kniptångsmanövrerna, men de var illa koordinerade. Zjukovs Västra front igångsatte sina angrepp i öster inte förrän den 12 januari. Tillsammans med ytterligare enheter från Brianski- och Nordvästra fronterna, utgjorde man totalt fjorton sovjetiska arméer, 700 000 man och 470 tanks. Klämd mellan dem befann sig sammanlagt fyra tyska arméer, 625 000 man och 350 tanks. Sett ur ett rent numerärt perspektiv hade Stavka fullständigt underskattat tyskarnas styrka.

Günther von Kluge

Den officiella sovjetiska historiebeskrivningen talade enbart om offensiver utmed båda sidor av Rzjev-fickan fram till april 1942. Dessa lyckades inledningsvis, men trots de populära beskrivningarna saknade de tillräckligt artilleriunderstöd. Tyskarna försvarade sig med alla medel. På vissa avsnitt slogs soldater ur underhållsförband och staber. Den 15 januari godkände Hitler, för första gången, vissa reträtter. Dagen efter anlände general Walther Model till nionde arméns högkvarter i Sysjovka, som just återerövrats av tyskarna. Oberkommando das Heeres, OKH, hade beslutat att stöpa om nionde armén, samt delar av de tredje och fjärde pansararméerna, till en kampgrupp under Models kommando. Fyra dagar senare ersattes ledarskapet över den fjärde tyska armén med general Gotthard Heinrici. OKH hade därmed placerat två av sina främsta frontgeneraler i Rezjev-fickan

De inledande striderna innefattade för östfronten unika element. Mellan den 18 och den 22 januari landsatte Konevs Kalininfront enheter ur den sovjetiska 201: a luftburna brigaden, förstärkta med 250: e infanteriregementet, söder om Vjazma. Man lyckades länka upp med divisioner ur general Pavel Belovs 1: a gardeskavallerikår. Den 27 januari släpptes 8: e luftburna brigaden intill Oseresjni under urusla väderförhållanden. Endast 1 300 man fann sina mål. Då man inte fått några som helst logistiska direktiv, blev återstoden undsatta och tillbakadragna av Belovs trupper. Flera av dessa luftburna operationer utfördes nattetid och utan fallskärm. Mannarna droppades i så låg fart som möjligt, från ett tiotal meters höjd över snötäckta sjöar. Tyskarna hittade efteråt hundratals svårt skadade och därefter ihjälfrusna soldater i snön.

Den 30 januari beordrade Zjukov general Michail Efremov, chef för den sovjetiska 33: e armén, att avancera upp till 9 mil i västlig riktning för att nå Pavel Belovs omringade kavallerikår. Från väster skulle man mötas av general Ivan Maslennikovs 39: e armé, samt den 11: e kavallerikåren, och inta staden Vjazma. Därigenom skulle man skära av tyskarna. General Efremov löd order, trots att hans armé var kraftigt åderlåten. Samtidigt nådde ett kryptiskt meddelande från Zjukovs stab general Belov, att iaktta försiktighet och ”inte söka länka arm i arm med infanteriet”, d.v.s. 33: e armén.

Den 1 februari gick tyskarna till motattack. Delar av den 33: e armén, samt Belovs kavallerikår, enheter ur 8: e luftburna brigaden och en stor mängd partisaner, blev omringade söder om Vjazma. Den 5 februari, sydväst om Rzjev, fann sig väsentliga delar av generalmajor Vasilij Sjvetsovs 29: e armé likaledes omringade. I båda fallen gjordes flera misslyckade försök att undsätta de kringrända trupperna. Endast små patruller kunde ta sig ut under stora risker. Från början av februari ansåg chefen för den tyska tredje pansararmén, general Georg-Hans Reinhardt, att ”ryssarnas närvaro bakom våra linjer utgör inte längre ett problem” och general Franz Halder, stabschef för OKH, liknade dessa strider med ”smått komiska bråk”.

General Zjukov beslutade att inte underhålla de omringade enheterna från luften eftersom det Röda flygvapnet inte lyckats etablera luftherravälde. Zjukov instruerade dem att ”skaffa underhåll lokalt”. General Efremov kämpade med sina män under ohyggliga omständigheter. Han erbjöds att bli flugen ut ur sin position, men vägrade med orden: ”Jag kom hit med mina män och jag lämnar tillsammans med dem”. Istället flögs hans förbands fanor och fälttecken ut ur kitteln. General Efremov sköt sig själv den 19 april, för att inte falla i tyskarnas händer.



Hårda strider fortsatte utöver april månad, utan att Röda armén lyckades penetrera de tyska linjerna. Kvar i den södra delen av fickan fanns inringningen av det som nu kallades Grupp Belov med sammanlagt ca 17 000 man. Ytterligare ett stycke söderut fanns en inringning av några tusen, huvudsakligen partisaner. Nordväst om Grupp Belov befann sig Maslennikovs 39: e armé, tillsammans med 11: e kavallerikåren, i en svår sits efter idoga försök att undsätta dem. Deras 90 000 man hängde ännu kvar med Kalininfronten i en smal korridor.

Ironiskt nog, när våren 1942 kom, var det de sovjetiska styrkorna som hindrades av rasputitsan. Den 20 april avblåste Stavka samtliga offensiva operationer och beordrade fronterna att återgå till försvarspositioner. Denna första rond i slaget om Rzjev-fickan kostade den tyska armén 330 000 man i totala förluster. De senaste ryska uppskattningarna av Röda arméns förluster i dessa strider varierar mellan de exakta 776 889 och de något rundare 948 000 man.

Den andra ronden i slaget om Rzjev-fickan utspelades sig under sommarmånaderna maj till och med juli 1942. Stalin var mycket orolig för vad tyskarna hade i skötet för den omedelbara framtiden. Man fruktade ett nytt storanfall mot Moskva och därför förberedde man byggandet av omfattande försvarsverk i djupled öster och sydost om Rzjev. Samtidigt värmde man en ny, grandios plan för att åter klippa av tyskarnas inbuktning. Nya reserver fördes fram, vilket innebar att de tillsammans höll nästan 1.5 miljoner man. För detta ändamål understödde man nu Grupp Belov söder om Vjazma. Planerna var att förutom fortlöpande underhåll, även förse Belov med ytterligare 9 000 man luftledes. De meddelanden som skickades mellan Belov och Zjukov/Konev berättade dock om svåra misslyckanden. Mindre än 2 000 man anlände i säkerhet. Även underhållet fungerade otillfredsställande.



Tyskarnas planer för Rzjev-fickan senarelades eftersom Hitler istället valde att koncentrera sig på Armegrupp Syd, deras Operation Blå och oljefälten i Kaukasus. Detta var uppladdningen inför vinterns ödesmättade utveckling. Tyskarnas planer i norr utgjordes av ett direkt anfall mot Moskva av Models nionde armé. Samtidigt skulle general Ernst Buschs sextonde armé från Armégrupp Nord, som under våren varit omkringränd av ryssarna i Demiansk, anfalla i samma riktning. Operationerna skulle genomföras i rask följd, på så sätt skulle hela den ryska fronten skälva och segern hamna inom räckhåll, lagom till jul. Armégrupp Mitten hade en underlydande roll under sommaren 1942, trots att man höll en tredjedel av tyska arméns alla divisioner i Rzjev-fickan.

Tyska order för dagen handlade om upprensningsaktioner bakom de egna linjerna. Grupp Belov stod i vägen för järnvägsförbindelser norrut. Den 4 juni bad Belov om tillstånd av general Zjukov att få bryta sig ur. Tillstånd gavs med förslag till anfallsriktningar. Han valde ingen av dem, utan påbörjade utbrytningen i den minst troliga, sydostliga riktningen med början 9 juni. Man rörde sig i omgångar, i spridda formeringar och Belov visade på stor skicklighet då sommaren gjort natten mestadels ljus. Den 27 juni hade samtliga överlevande satts i säkerhet. Belov blev en av Sovjetunionens främsta krigshjältar och historier om fallskärmssoldater och kavallerister bakom fiendens linjer har florerat rikligt i den ryska populärhistorien sedan dess. General Franz Halder beklagade i sina rapporter det inträffade, men målsättningen var ändå genomförd, det fanns inga reguljära ryska styrkor söder om Vjazma längre, bara partisaner, vilket var illa nog.

Operation Seydlitz var namnet på den tyska separationen av de extremt framskjutna positionerna hos general Maslennikovs styrkor sydväst om Rzjev. Operationen igångsattes den 2 juli. Enheter ur den nionde tyska armén anföll omlott utmed den smalaste biten av den ryska förbindelsekorridoren. Den 6 juli var inringningen genomförd och upprensningen kunde starta. Striderna blev bittra och åter igen misslyckades Röda flygvapnet att underhålla de utsatta styrkorna. Maslennikov flögs ut ur häxkitteln, antagligen på order av Lavrentij Beria, då han även tillhörde NKVD. Ny chef för 39: e armén blev general Ivan Bogdanov. Han lyckades få ut 10 000 man, efter en näst intill omöjlig passage över floden Obsju den 22 juli. Han avled kort därefter av sina skador.

Ivan Konev

Krossandet av den 39: e ryska armén var den sista upprensningsaktionen bakom tyskarnas linjer. Den hade kostat Röda armén 61 000 man. Tyskarna noterade dessutom 50 000 ryska krigsfångar. Tyska förluster för Operation Seydlitz fanns inte att tillgå, då de sammanfördes med nionde arméns totala siffror. Däremot talade fältrapporterna om bruk av de sista reserverna hos de deltagande divisionerna.

Det andra försöket att skära av Rzjev-fickan, skedde på sensommaren 1942, under augusti och september, i vad som i sovjetisk historik blivit känd som den första Rzjev-Sysjevkaoffensiven. Upprinnelsen till denna manöver var viljan att binda tyska enheter så att de inte kunde förstärka Operation Blå i söder. Ambitionsnivån blev dock åter uppblåst, med en allt för snabb operation med för få deltagande enheter. Styrkeförhållandet var enbart 2:1 i egen favör. Sammantaget 486 000 man och hela 950 tanks användes. På den tyska sidan plågades man av att Operation Blå dragit ut på tiden och att man tvingades skjuta upp de planerade attackerna mot Moskva.

Av någon anledning gick Röda arméns intentioner ut över radio och civilbefolkningen började röra på sig. Det stod tidigt klart för tyskarna att något definitivt var på gång. Anfallet startade från Konevs Kalininfront i väster den 30 juli. Augusti 1942 blev en av de regnigaste i mannaminne. Rasputitsan kom tidigt och den hindrade Zjukovs anfall till den 4 augusti. Med stora uppoffringar för infanteriet lyckades man penetrera de främre tyska linjerna, bara för att bli stoppade tvärt längre in. Antik taktik med massiva frontalangrepp, svag koordinering mellan pansar och infanteri, avsaknaden av kompetent kommunikation och bristande teknisk kvalitet hämmade ryssarna. Det ryska flygvapnet hade 400 jaktplan till sitt förfogande i Rzjev-avsnittet. Inom ett par dagar förlorade man 140 maskiner, varav 90 aldrig lämnade flygfälten p.g.a. haveri.

Michail Efremov

Den 9 augusti gick tyska nionde armén till motanfall från Sysjevka och Karmanovo och ett väldigt pansarslag med närmare 800 tanks från båda sidor utvecklades. Motanfallet var fruktlöst rent taktiskt och kostade tyskarna mycket trupp, något som general Model tog lärdom av för framtiden. Den 26 augusti utnämndes general Georgij Zjukov till ställföreträdande överbefälhavare över Röda armén. Ivan Konev tog över hans Västra front, medan Kalininfronten övertogs av general Maxim Purkajev. Striderna mattades av allt eftersom, utom kring staden Rzjev, som på hösten 1942 erhållits nästan samma symboliska status för Stalin, som Stalingrad för Hitler. Striderna blev mycket hårda. Tyskarna vägrade släppa taget om deras fixpunkt. General Dmitri Leljusjenkos 30: e armé förlorade 80 000 man under september, vilket innebar att hela hans armé ersatts med reserver i slutet av månaden.

Röda arméns taktiska och strategiska vinster med denna första Rzjev-Sysjevkaoffensiv var obetydliga. Även om ett stort antal tyska divisioner tvingades stanna i Rzjev-fickan och dessa manglades mycket hårt, så måste det ställas mot de sovjetiska förlustsiffrorna: 380 000 man förlorade, 2 960 tanks förstörda och 870 stridsflygplan satta ur spel.

Den fjärde ronden, det tredje och sista försöket att skära av Rzjev-fickan, i sovjetisk historiegrafik kallad den andra Rzjev-Sysjevkaoffensiven, hade ett officiellt namn: Operation Mars. Den var synkroniserad med Operation Uranus, den stora inringningen av Friedrich Paulus sjätte armé i Stalingrad. På så sätt har Operation Mars nästan helt försvunnit ur historien. Den har ofta beskrivits som en attack av den Nordvästra fronten mot Demiansk, medan operationerna mot Rzjev varit mera av en undanmanöver. Fortfarande idag saknas de nödvändiga referenserna till Kalininfrontens och Västra frontens dokumentation i officiell rysk militärhistoria.



Trots att Operation Mars sträckte sig över ett liknande brett frontavsnitt som Operation Uranus, förfogade Mars över 31.4 procent av all tillgänglig trupp i den Röda armén, eller 1.9 miljoner man. Uranus motsvarighet var 18.4 procent, eller 1.1 miljoner man. Övriga siffror var likvärdiga: Artilleri 32/20 procent, tanks 45.9/19.9 procent och flygplan 38.6/30.6 procent. Sett utifrån dessa siffror får man lätt uppfattningen att Rzjev var viktigare än Stalingrad.

General Walther Models nionde armé bestod nu av enbart 140 000 man, eller 19 divisioner, varav två pansar och en motoriserad division. Tack vare att tyskarna åter igen fick vetskap om Röda arméns nära förestående anfall, den här gången via radiomeddelanden sända av självaste NKVD, kunde Models trupper förstärkas. Särskilt viktigt var pansar från Armégrupp Mittens och OKH: s reserver, vilket ökade deras slagstyrka med ungefär femtio procent. Trots det var man underlägsen Röda armén med 4/1.

Anfallet startade den 25 november i snö och dimma. Även om de ryska trupperna lyckades penetrera de tyska ställningarna, stod det snabbt klart att de uppgjorda målsättningarna skulle bli mycket svåra att genomföra. Den tyska 9: e armén kände sin fiende mycket väl vid det här laget. Genom spaning läste man ryssarnas hopplöst statiska tidtabeller för anfall. Därigenom kunde man tillfälligt dra sig tillbaka från de främre positionerna och undvika de tunga artilleriförberedelserna. General Model hade brutit upp sin armés organisation och placerat artilleri och pansar under var sitt centrala kommando hos hans egen stab. Artilleriet placerades i eldbaser runt om det begränsade utrymmet och kunde därmed stödja samtliga positioner, var för sig eller samtidigt. Genom snabba rörelser och centrerad eldkraft malde den nionde armén ner de ryska fronternas avancemang.

Operation Mars åstadkom betydligt mindre territoriella framgångar än den första Rzjev-Sysjevkaoffensiven. Efter en knapp månads strider avbröts försöken strax före julen 1942. Röda armén hade då förlorat 350 000 man i döda och sårade, samt 1 600 stridsvagnar.

Pavel Belov

Katastrofen vid Stalingrad vintern 1942-43 innebar att Adolf Hitler till sist började lyssna på sina generaler rörande Rzjev-fickan. Under hela 1942 hade fältmarskalk Günther von Kluge framfört önskemålet att få dra ut styrkorna ur inbuktningen. Sedan september hade Franz Halders efterträdare som stabschef för OKH, general Kurt Zeitzler, argumenterat samma sak. Armégrupp Mitten var helt utmattad, den nionde armén i det närmaste icke existerande. Hitler gav till sist med sig och resultatet blev Operation Büffel, tillbakadragandet från Rzjev med början den 1 mars 1943.

Med den uppenbara tyska defensiven inledde Röda armén ett sista försök att kapitalisera på situationen och åstadkomma ett dråpslag mot Armégrupp Mitten. Det misslyckades, tyskarna retirerade att i god ordning och den 22 mars etablerades Buffellinjen i nivå med den övriga fronten. Armégrupp Mitten hade rätat ut och dragit samman sina enheter, en strategisk reserv kunde nu skapas. Sovjetunionen hade vunnit en seger, till sist, men tyskarna hade samtidigt återtagit förmågan att slåss en annan dag. Det skulle dröja ytterligare femton månader innan Armégrupp Mitten mötte sitt katastrofala öde sommaren 1944.

Slaget om Rzjev-fickan har hållits undanskymd i den ryska beskrivningen av det stora fosterländska kriget. Orsaken är, som för att citera David M. Glantz: ”den Röda arméns episka katastrof”. Han åsyftade Operation Mars i första hand, men hela slagets förlopp måste dömas enligt samma princip. Det är till ljudet av de tjutande stalinorglarna, bilden av de framrusande infanterimassorna, de sammanklumpade pansaranfallen, som hamnar i förgrunden. Röda armén var åderlåten på kompetens sedan de politiska utrensningarna, den var ersatt av analfabetiska ersättare, hoprafsade i all hast. Man var ledda av karriärsvin i skuggan av en despotisk tyrann, Josef Stalin.

Walther Model

Särskilt bedömningen av general Georgij Zjukov är signifikativt. Han misslyckades fullständigt och när han utsågs till Stalins ställträdare utnyttjade han sin position för att dra sig ur operationerna när fiaskot stod för dörren. Hans relation till general Efremov är höljt i dunkel. Konspiratoriska tungor i Ryssland har länge talat om att Zjukov offrade Efremov och hans 33: e armé för att bli av med en rival. I ett större perspektiv, och i ljuset av de flagranta underrättelsemissarna, är det fullt möjligt att säga att de ryska soldaterna som stred vid Rezjev medvetet offrades.

Argumentet att Rzjev bidrog till ryska framgångar på andra frontavsnitt håller givetvis. Den hårt uttänjda tyska armén tvingades säkra flankerna kring Stalingrad med undermåliga koalitionstrupper. Den nionde tyska armén var så illa däran efter Rezjev att den inte hämtat sig för sin huvudroll vid Kursk-fickan senare på sommaren 1943. Men priset var så dyrt att de sovjetiska historikerna valde att fuska med boksluten. Länge stannade de totala förlustsiffrorna för Röda armén på under en miljon man stupade och sårade. Idag är man ense om, efter både studier av befolkningsregister och utgrävningar av slagfält, att man måste börja räkna vid två miljoner.

I underkant, två miljoner man plöjdes ner i Valdajhöjderna åren 1942 och 1943. Enbart för de angivna ryska offensiverna var siffran för stupade exakt 1 324 823 man. Motsvarande siffra för den tyska armén under hela Rzjev-fickans existens har uppskattats till 350–400 000 man, men återstår att bli kompletterad. Det går därför inte att begränsa den slutliga domen enbart till den tyska sidan, även för Röda armén innebar slaget om Rezjev-fickan en förlorad seger.


http://torbjornkvist.blogspot.se/2014/08/slakthuset-rzjev.html



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar