söndag 15 december 2013

Generalernas dans


Det var den 17 juli 1944, nästan en och en halv månad efter D-Day, Operation Overlord och invasionen av det europeiska fastlandet, som generalfältmarskalk Erwin Rommel sårades svårt under en luftattack från Spitfires ur Royal Air Force. Rommel färdades i sin ordinarie stabsbil i närheten av Sainte-Foy-de-Montgommery i Normandie, när en enhet ur 602 Squadron upptäckte dem och ledaren, sydafrikanske piloten Chris le Roux, fick in en träff på den öppna Mercedesen. En 20mm projektil slet nästan armen av chauffören och bilen kraschade in i skogen, förorsakande svåra skallfrakturer och nästan förlusten av ett öga hos den berömde, tyske generalen – Ökenräven.

Det har på senare tid framkommit att den resa som Rommel företog sig denna dag, mot uttryckliga säkerhetsregler utfärdade av OKW – Oberkommando der Wehrmacht – var viktigare för händelsernas förlopp än man tidigare förstått. Rommel hade haft ett möte med Sepp Dietrich, SS-Oberstgruppenführer (generalöverste) och chef för första SS-pansarkåren. Orsaken till mötet var tvetydigt. Dietrich kommenderade några av de bästa enheterna Rommel hade till sitt förfogande i Frankrike, 1 SS Panzer Division Liebstandarte SS Adolf Hitler, 12 SS Panzer Division Hitlerjugend, Panzer-Lehr-Division (Wehrmacht) och 17 SS Panzergrenadier Division Götz von Berlichinger, så det var naturligt att han vill tala med honom. Men där fanns ytterligare orsaker.

Rommel och Sepp Dietrich
Saken gör gällande att Rommel ville dryfta ett scenario för Dietrich, en hypotetisk situation där Führern, Adolf Hitler, satts ur spel och en interimsregering gripit makten i Berlin. Hur skulle Dietrich ställa sig till detta? Vi vet inte exakt vad Dietrich svarade, men enligt uppgift skulle han ha gett klartecken till Rommel om en separatfred med väst, om det kom till det. Uppgiften är fascinerande och bör ha stärkt fältmarskalkens moral. Joseph Sepp Dietrich, den autodidaktiske generalen, tillhörde adeln i det nazistiska partiet, han var en av SS: s fösta medlemmar och därmed en s.k. Alte Kämpfer – gammal kämpe – en stor hedersbetygelse i nazistpartiet. Två av hans tre barn hade Heinrich Himmler som gudfar. Han hade kontakter rakt upp i den nazistiska hierarkin och Rommel hade ansett honom som nödvändig att tala med. Ett modigt beslut, men också en logisk slutsats. Dietrich ville vara soldat över allt annat, han önskade smälta in i den preussiska myllan och många var de generaler som märkt något av en kritisk röst från den gamle kämpen. Sepp Dietrich, skaparen av SS Liebstandarte Adolf Hitler, Führerns eget garde, delade således generalernas tvivel på den slutliga segern och på Hitlers sunda vätskor.


Fältmarskalk Erwin Rommels nära möte med döden, endast tre dagar innan attentatet mot Adolf Hitler, ändade tråden i den här berättelsen. Sepp Dietrich figurerade inte i 20 juli komplotten, men Erwin Rommel kom att göra det och mycket så mot hans natur. Det här är historien om hur Ökenräven, en av andra världskrigets mest namnkunniga generaler snärjdes in i attentatsförsöket mot Hitler och hur det kom att kosta honom livet. Det är en berättelse som allt för väl liknar de tillkortakommanden som genomsyrade hela den önskvärda men till synes omöjliga affären.

Gerd Von Rundstedt och Rommel
Det var tre män, tre nära relationer till Erwin Rommel, som drog in honom i maskorna. Det var friherren, generalen och tidigare guvernören i det ockuperade Belgien, Alexander von Falkenhausen, general Carl-Heinrich von Stülpnagel, militärkommendant i Frankrike, samt den nazistiske borgmästaren i Stuttgart, Karl Strölin, frontkamrat till Rommel under första världskriget. Dessa tre män försökte få deras gemensamme vän att engagera sig aktivt i komplotten mot Hitler. Med de allierades Operation Overlord hade Frankrike hamnat i fokus för kuppmakarna i Berlin. Landet blev den viktigaste kontaktpunkten för det nya Tysklands närmande mot Väst. Här kunde förhandlingar om en separatfred med London och Washington DC ske och ingen var bättre lämpad för detta än just fältmarskalk Rommel. Rommel var en superstjärna i Tyskland, Ökenräven som stridit så galant i Nordafrika, en av Führerns favoritgeneraler. Han var också mycket känd i väst, där särskilt britterna kände en beundran för den skicklige soldaten, så pass att de vid några tillfällen försökt lönnmörda honom. Om Rommel frontade kuppen i Frankrike, så skulle mycket vara vunnet, diskuterade man. Rommels vänner var informerade enligt need to know, så deras kontaktperson med konspirationens kärna var överstelöjtnanten vid Luftwaffe, Caesar von Hofacker, kusin till överste Claus von Stauffenberg.

Försvaret av den franska Atlantkusten hade varit Rommels främsta syssla sedan han antagit ledningen för den nya Armégrupp B i november 1943. Tyvärr, för tyskarnas del, hade Hitler – sin vana trogen – valt att dela upp ansvaret i väst mellan två olika befäl, i tron att han därigenom effektiviserade processen. Rommel var chef för Armégrupp B, men endast för förbanden grupperade utmed kusten. Operativ chef för samtliga tyska styrkor i väst var den snart 70-årige fältmarskalken Gerd von Rundstedt. En splittring hade etablerats mellan de båda marskalkarna rörande strategin för försvaret. Rommel ville möta fienden på stranden och kasta tillbaka dem i havet, Von Rundstedt föredrog att dra tillbaka huvuddelen av förbanden i bakre positioner, så man kunde kraftsamla när man väl visste exakt var de allierade ämnade landstiga. Rommel förlitade sig på Napoleons gamla devis om det svåra i att kasta tillbaka en fiende som fått ett brohuvud på den här sidan floden, samt egna erfarenheter av de allierades luftherravälde och hur det hindrade effektiv förflyttning av trupp i området. Von Rundstedt lutade sig mot numera klassisk strategi för rörlig, mekaniserad krigföring. Führern valde ett mellanting och när det misslyckades entledigades von Rundstedt i slutet av juni 1944. Rommel fick dock inte överta befälet självt, Hitler ersatte omedelbart den gamle fältmarskalken med en ny, Günther von Kluge.

Carl-Heinrich von Stülpnagel

Von Kluge var en gammal stridshäst, med lång erfarenhet av östfronten och ledningen för Armégrupp Mitten. Han hade stångats mycket med Hitler genom åren och han hatade sin Führer intensivt. I Ryssland hade han haft general Henning von Tresckow som stabschef. Von Tresckow var sedan ett par år tillbaka en initiativtagare till mordförsök på Führern och en ledargestalt i 20 julikomplotten. Von Kluge kände till åtminstone konturerna av detta engagemang och uttryckte en del sympati för själva sakfrågan. Däremot var Von Kluge inte redo att aktivt ta del i kuppen. Som så många andra generaler ville han först se Führern död innan han valde sida. Allt tyder på att Rommel fram till D-dagen den 6 juni 1944 inte på något vis var delaktig i konspirationen mot Hitler, eller kände till sina kollegors planer. Han visste dock att föraktet mot Hitler var omfattande och att rädslan för nazisternas framfart var stor. Han hade själv börjat tvivla under det svåra arbetet med att rusta upp Atlantvallen, hans stjärnstatus hade dalat i takt med motgångarna och det plågade honom. Långsamt drogs silkessnaran åt runt hans hals.

Redan i april 1944 hade Rommel fått en ny stabschef, generalmajoren Hans Speidel. Han hade inte varit Rommels egna val, utan anlände genom rekommendation och kommendering. Speidel var en aktiv medlem av 20 julikonspirationen och det blev han som kom att bli tungan på vågen. Genom honom introducerades till sist överstelöjtnant Von Hofacker för Rommel. Fram till dess hade fältmarskalken endast viftat bort sina vänners försök som griller. Nu uttalades för första gången klartext och i skuggan av misslyckandet i Normandie blev Rommel medveten om att han var omgiven av kuppmakare. Vad man känner till var Erwin Rommel sympatisk till idén, Tyskland borde räddas undan katastrofen, men han motsatte sig en avrättning av Hitler. Han respekterade sina vänners och kollegors ståndpunkter och hade inte en tanke på att anmäla någon. Men det var trots allt förräderi och fanflykt. Det oroade honom att så få högre officerare deltog i denna, vad han kallade – överstarnas uppror. Samtidigt var det nu som Rommel började dryfta förslag till Führern om att förhandla med de allierade, åsikter som delades av de flesta generaler på västfronten, inklusive Sepp Dietrich. Det kan ha varit så att arbetsfördelningen hos de sammansvurna var den att Rommel blev den som framförde detta alternativ för Hitler, med enda resultat att denne kokade av ilska.

Günther Von Kluge, Rommel och Hitler
När Operation Valkyria startades den 20 juli 1944 låg således Erwin Rommel medvetslös på ett fältsjukhus i Frankrike. Han hade aldrig medgivit sitt aktiva stöd till vad som nu hände, han hade enbart hört vad som var på gång. Det brott han gjort sig skyldig till var att han inte rapporterat till vederbörlig myndighet om det han kände till, det var allt. I det fallet var han lika skyldig, eller oskyldig, som praktiskt taget alla tyska generaler vid den tiden. Förloppet för Operation Valkyria i Frankrike var snarlik den i Berlin. General von Stülpnagel, i egenskap av militärkommendant i Frankrike, d.v.s. inklusive reservtrupper på plats, arresterade och avväpnade merparten av SS/Gestapo i landet. Han körde sedan till fältmarskalk Von Kluge, nu även chef för Armégrupp B, i syfte att denne, enligt planerna, skulle kontakta de allierade och begära vapenvila. Väl där fick han av en förvirrad och tvekande Von Kluge veta att Hitler levde. Von Kluge böt därmed fot och arresterade Von Stülpnagel i ett försök att rädda sig själv. Allt föll samman och vapnen vändes istället mot upprorsmakarna.

När Rommel vaknade upp ur sitt koma några dagar senare var processen mot konspiratörerna i full gång. Han hade blivit av med sin stabschef, Hans Speidel, som gripits tillsammans med Von Stülpnagel*, Von Falkenhausen och Von Hofacker. Rommel kunde bara se på när hans befäl tunnades ut. Han förhördes diskret av Gestapo, men förnekade all inblandning. Rommel blev inledningsvis trodd av nazisternas säkerhetsorgan, men det skulle ändras med tiden. De flesta namngivna konspiratörerna avrättades summariskt efter ett ljuvligt skådespel i domaren och statssekreteraren av justitieministeriet Roland Freislers folkdomstol i Berlin. De hängdes långsamt i pianotråd från köttkrokar i taket. Av de mest aktiva officerarna blev det enbart Hans Speidel som överlevde 20 julikomplotten, han ställdes inte ens inför rätta. Detta hade han Rommel att tacka för. Tillsammans med bl.a. Gertd von Rundstedt, Heinz Guderian och – intressant nog – Wilhelm Keitel, lyckades han utverka en vägran från armén att avskeda Speidel. Istället hölls han häktad av Gestapo under sju månader, då han lyckades rymma och hålla sig gömd. Speidel befriades av franska trupper i april 1945. Han blev grundaren till Bundeswehr efter kriget och Västtysklands förste chef för NATO 1957.

Caesar von Hofacker
Det var Caesar von Hofacker som ledde nazisterna på spåret. Under tortyr uppgav han att Hans Speidel informerat Rommel om komplotten. Även Speidel utsattes för hårda förhörsmetoder, men han vägrade stoiskt att peka ut Rommel. Kanske var det ett utfall av besvikelse över generalernas svek mot honom och hans kusins, Claus von Stauffenbergs sammansvärjning, som gjorde att Von Hofacker hängde ut den kände fältmarskalken. Varför skulle han undkomma, när så många andra pliktade med heder och liv? Fältmarskalk Günther von Kluge tog sitt liv när han i mitten av augusti 1944 ersattes som chef för Armégrupp B av Walther Model och kallades till Berlin för samtal. När Hitler fick kännedom om misstankarna mot Rommel drog han samma slutsats som Heinrich Himmler. En militärdomstol, där även Gerd von Rundstedt och Heinz Guderian deltog, beslutade att Rommel skulle strippas på grad och ordnar och ställas inför domare Frieslers gapande svada i Berlin, en säker dödsdom. Wilhelm Keitel däremot övertygade Hitler om den skada för moralen som en sådan process skulle åsamka armén. Det kunde mycket väl bli till ett bakslag. Dödsdomen skulle utverkas på ett lindrigare vis.

I sin position som fältmarskalk hade Erwin Rommel en egen vakttropp till sitt förfogande. Denna enhet hade tillsammans med sitt skyddsobjekt ställts under husarrest. Rommels herrgård var omringad av Gestapo, de iakttog honom och hans män med kikare från skogen. Den 14 oktober 1944 anlände generalerna Wilhelm Burgdorf och Ernst Maisel till huset. Rommel presenterades med anklagelsen och med dödsdomen. Han fick endast sekunder på sig att vänja sig vid idén. Rommel uttryckte tvivel om att pistol skulle räcka som medel och de båda generalerna sa att de hade tabletter med sig för ändamålet, som skulle göra jobbet garanterat och smärtfritt. Rommel accepterade och frågade om sin familj, hans hustru Lucia och sonen Manfred**. Burgdorf och Maisel försäkrade honom att inget skulle hände dem, att de skulle erhålla hans pension. Med detta i bagaget bad Rommel om några minuter med sin familj. Hans lilla stab kunde bara se på när deras fältmarskalk, till synes lugn och samlad, meddelade hustru och son att han skulle vara död inom en halvtimme. Med marskalkstaven i hand satte han sig sedan i de båda generalernas bil och de körde iväg, defilerande förbi vakttroppen i stram givakt.

Hans Spiedel och Rommel
Erwin Rommel gavs en ståtlig statsbegravning värdig en fältmarskalk. Ingen i nazistledningen var närvarande, begravningsförrättare var Gerd von Rundstedt. Polisen i Köln hade förfalskat hans dödsattest. Officiell dödsorsak var komplikationer till följd av hans huvudskada. Begravningen, i all sin pompa och ståt, blev en effektiv varning till hela Wehrmacht, att även en fältmarskalk som Rommel kunde plikta för sitt handlande.

Efter den 20 juli vältes allt mer militärt ansvar över på Waffen-SS. SS-Oberstgruppenführer Sepp Dietrich fick nya resurser under hösten 1944 och en helt ny armé, 6: e pansararmén, sattes upp, till stora delar bestående av SS-enheter. Waffen-SS hade aldrig varit så stor som nu, närmare två miljoner man. Men siffrorna var missvisande. Det var i första hand de SS-enheter som slogs i väst som ökade sin numerär. Många frivilliga, inte minst utifrån den övriga SS-organisationen, såg det som en chans att kunna desertera och fly över till de allierade. Sepp Dietrich ledde motanfallet i Ardennerna i december samma år. Operationen var dömd att misslyckas och den kostade oerhörda mängder resurser för både Wehrmacht och Waffen-SS. Han flyttade 1945 först till Ungern med resterna av sin pansararmé, därefter organiserade han slutstriden framför Wiens portar. Det var under dessa sista strider som Dietrich gamla Liebstandarte erhöll en brasklapp från Führern i Berlin, där han ansåg dem inte strida tillräckligt väl och beordrade dem att skära bort namnet Adolf Hitler från armbanden på deras uniformer. Sepp Dietrich hade fått nog, han kommenderade att armbanden skulle stanna intakta. Endast veckor senare kapitulerade han till den amerikanska armén.

Sepp Dietrich


* Carl-Heinrich von Stülpnagel skulle antagligen ha dömts till döden av någon krigsförbrytartribunal om han överlevt kriget. Han var en av de generaler i Wehrmacht som flitigast deltog i folkmord, då mestadels på östfronten. Det kan ha varit så att Von Stülpnagel, med sitt engagemang i komplotten mot Hitler, önskade tvätta sin heder ren.

** Erwin Rommel hade en utomäktenskaplig dotter från ett tidigare förhållande med en Walburga Stemmer. Dottern, Gertrud, var mycket kär för Rommel, han behöll en nära relation till henne, officiellt som en systerdotter. Hans barn, som båda levde in på 2000-talet, beskrev Rommel som en varm och godhjärtad far, med sunda ideal.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar