söndag 17 november 2013

Svensk försvarshistoria, del 1 - Soldatesk

Historien om Sveriges försvar är synonymt med vår nationella berättelse på flera sätt än för de flesta andra länder i världen. Likt en liten gul tussilago poppade Svea rike upp i den europeiska myllan under medeltiden. Långt borta var sedan länge antiken, då grekerna kontemplerat avancerat styresskick och romarna marscherat arméer så grandiosa att de närmast framstod som mytologier. Den europeiska medeltiden, med sin uppsplittrade karta, var resultatet av den kraft för frigörelse som bidrog till Romarikets fall. Historien är en berättelse om reaktion och motreaktion. De tidiga svenska ledarskikten under medeltiden närdes av den reaktion i riktning sammandragning av nya maktcentrum som växte i Europa. Vårt perifera tillstånd, en avkrok i norr, med gles befolkning i ett strängare klimat, innebar att vi kom sent ut, men när så skedde tycktes vi rustade för nationsbildning som få andra och det militära försvaret spelade en avgörande roll för denna process.


 Gustav Vasa var en typisk medeltida konung. Något Sverige existerade ännu inte och nationsbildning var det i rättmätig mening aldrig tal om under Vasas tid. Det vi idag kallar nationalism var på den tiden ett uttryck för en mera abstrakt kulturell samhörighet, katalyserad av herremäns viljor. Gustav Vasa härskade utifrån sin egen personkult och det var inget konstigt med det, ansåg man. Men det var upp till honom att ta makten och vidmakthålla den gentemot alla andra. Sverige hade mejslats fram genom maktkamper mellan storherrar, där den framväxande adeln fungerade som en hierarkisk kontinuitet i riktning kungamakten. Danmark, en något äldre statsbildning, hade fram till då vår historia tar sin början utnyttjat svenskarnas motsättningar och innehaft makten i landet. Gustav Vasa ändrade på detta och lyckades omsätta danskarnas bygge till något nytt och relativt unikt. Han besatte ett skarpt sinne för långsiktig planering och likt många kungar i norra Europa utnyttjade han den kristna reformationen till att radikalt rationalisera sin egen maktposition. Gustav Vasa blev allsmäktig likt ingen före honom.

Militärt hade modellen för maktutövning vid den här tiden i första hand vilat på värvad trupp. Europeiska kungar och storherrar betalade professionella knektar att försvara dem och deras intressen. Detta var dyrt och den militära styrkan höll därför en begränsad numerär. Krigen var visserligen många, men i förhållande till antikens drabbningar var de småskaliga. Det största hotet mot makten var därför bondehären. Böndernas inbyggda motsättning mot statsbildning kunde utnyttjas till stor fördel och överheten både värnade om och fruktade den. Gustav Vasa hade själv tagit bönderna i Dalarna till hjälp för att störta dansken från tronen i Stockholm. Han begrep dynamiken i detta förhållande och ämnade utnyttja den i mera kontinuerlig mening. Problemet var ju att bönderna, med sina liar och dynggrepar, som bäst var säsongssoldater. De var också, utifrån hans position, ogina samt av naturligt nödtvång egenmäktiga och alltid på vippen till oregerliga. Eftersom Vasa hade för avsikt att med Guds nåde stärka kungamaktens grepp över den svenska allmänheten, ekonomiskt, politiskt och militärt, satte han en utveckling i rörelse vars sammanlagda innebörd till sist blev Sveriges bildande, ett embryo till det som skulle bli känt som indelningsverket.

Bondehären

Indelningsverket var ett personalfinansieringssystem för militärt försvar, direkt relaterat till statens förmåga att uppta likvida medel från naturahushållning, d.v.s. beskattning av böndernas avkastning. Reformen var absolut nödvändig för kungen, eftersom åtminstone 90 procent av Sveriges ekonomi bokstavligen var nerplöjd i jordbruket, något som inte lät sig äskas allt för enkelt. Den svenske bonden, till skillnad från de flesta av hans kollegor ute i Europa, var huvudsakligen en fri man. Han hade rätt att äga sin mark och även när han arrenderade land var han ansedd som en juridisk person med skyldigheter och rättigheter enligt uppgjorda avtal. Han var skattepliktig gentemot kungen, ett förhållande som på den tiden var mera i formen av en personlig uppgörelse, än en fråga om relationen stat och medborgare. Gustav Vasa använde sig av kyrkan, det enda sammanhållande kittet i det medeltida samhället. Reformationen hade gjort folket till egenmäktiga religionsutövare, enligt den lutherska tron behövde de egentligen inte kyrkan som institution, en grundläggande insikt som kom att få avgörande betydelse för den framtida samhällsutvecklingen i världen. Gustav Vasa var inte intresserad av detta, han utnyttjade istället kyrkans gamla lojalitet till Rom, kopplade den till sig själv och voilá, ett nytt statsskick var fött.

Den svenske bondens frihet blev nyckeln till det svenska militära försvarets tidiga framväxt. Så hade det även varit innan Gustav Vasas tid. Kungar hade utnyttjat skattevapnet som motivation för att t.ex. sätta upp ryttare i deras tjänst. Alsnö stadga från 1200-talet var ett sådant exempel, där lagen stadfäste bytet mellan ryttare mot skattelindring. Utifrån denna gamla princip började Gustav Vasa på 1500-talet att rekrytera soldater till en stående armé ute i bygderna. Framgångsrika bönder hade i sin tur andra jordbrukare under sig, arrendatorer, ända ner till de uslaste bakstugesittare, som ägde intet annat än maten på bordet och kläderna på kroppen. Ännu skedde rekrytering av män utifrån en frivillighet, åtminstone officiellt, men bondehierarkins uppbyggnad satte ett stort frågetecken bakom detta. Snart fann sig många drängar, lösdrivare och även kriminella i deltidstjänst för kronans räkning. De kallades årspennings- eller borglägerknektar.



Systemet var inledningen till det egentliga indelningsverket som blev gällande först hundra år senare. Det tjänade som ett komplement till det som ännu var stommen i det svenska försvaret, den värvade soldaten. Konungens egen vakt, det som skulle bli Svea livgarde (världens äldsta existerande regemente), bestod av professionella soldater och skulle så göra ända in på 1900-talet. Behovet av soldater var förhållandevis inte stort, det var i första hand kungens stödjepunkter ute i landet som måste bemannas, men systemet ändrade radikalt på maktstrukturen i riket. De s.k. frälsebönderna, d.v.s. de jordbrukare som arrenderade land av adeln, var ännu befriade från tillvägagångssättet. Det som för adeln inledningsvis hade sett ut som en finansiell lättnad, blev nu istället något av en förtäckt hotbild. Adeln, som ofta rekryterade egna knektar, såg nu hur den gamla bondehären elegant gled över i kungens hand i takt med att skatterna höjdes*. Detta var Gustav Vasa i sitt esse, listig som attan.

Det var Vasas sonson Gustav II Adolf som skapade indelningsverket i sin första form. Orsaken var de storvulna planer den svenska kronan hade på 1600-talet att bli en stormakt att räkna med i Europa. De politiska spänningarna på kontinenten mellan det protestantiska norr och den katolska södern, innebar att Gustav tog chansen. Utan en sammanhållen maktfaktor engagerades de villiga svenskarna som champions i kriget mot det tysk-romerska väldet. Lilla Sverige kom att bära den protestantiska fanan framåt i vad som alla känner som det trettioåriga kriget. Genom 1634 års regeringsform blev nu de s.k. utskrivningarna** obligatoriska för landets bönder. Allt manfolk mellan 15 och 50 år skulle nagelfaras för tjänst när helst kungen krävde det. Böndernas hemman delades in i rotar om två, tre gårdar, var och en tvungen att ta ut en soldat. Kronan sände inspektörer som ledde mindre rekryteringskommittéer på orten. Samtidigt tog nu den slutliga regementsordningen form parallellt med den nya landskapsindelningen. Varje landskap hade att ta ut ett regemente. Regeln var att en på tio mönstrande män skulle antas. Kustbönderna ställde upp båtsmän till flottan och borgarna i städerna stadsbåtsmän. Det gick att lösa ut sig själv mot någon annan i ens ställe. Det var mest samhällets bottenskrap som antogs, män utan fast sysselsättning, lösdrivare och fattigjon i görningen, allmänt till besvär för bondeskrået. Dalarna och de regioner som senare skulle bli norrländska landskap upprätthöll på egen begäran en ständig stat av soldater oavsett om det var krig eller fred. På detta sätt slapp man utskrivningarna som under det stora kriget allt mer kom att innefatta de produktiva samhällslagren och egna familjemedlemmar.

Under det trettioåriga kriget utgjorde den svenska armén endast kanske tio procent av den totala hären. De soldater som inte tillfördes av Sveriges allierade måste värvas från hela Europa. Detta var enormt kostsamt och pengar lånades från i första hand de stormrika holländarna. Idén bakom allt detta var enkel, så länge hären slogs utanför Sverige, där de genom plundring och folkmord livnärde sig på landet de drog fram på, så kostade den svenska kronan enbart kontraktssold, samt utrustning. Problemet var ju bara det att om kriget skulle ta slut, så tvingades svenska kronan punga ut med gigantiska summor i avrustningsersättningar. Detta hade man inte råd med, ansåg man, så kriget malde på, i trettio år. Rent personligen var denna stora konflikt mycket lönande för kungen och hans närmaste makthavare. Aldrig har väl så många adelsmän skapats som då. Men på sikt kom kriget att kosta Sverige dyrt, det var i mycket ett korthus, som till sist skulle rasa samman.

Utskrivningsdokument

Karl XI*** tillhör i historien paradoxalt nog inte de stora krigarkonungarna, med enbart skånska kriget 1675-1679 under sitt bälte. Men han var en våra största militära planerare någonsin och därmed en samhällsbyggare av rang. Han reformerade indelningsverket genom att ge den mera stadga. Bönderna klagade på att produktionen blev lidande av de ständiga utskrivningarna. Landskapet fylldes dessutom med eländiga krigsinvalider som kostade dem fattigvård utöver skatter och utskrivningar. Krigsmakten i sin tur klagade på den dåliga kvaliteten och bristen på disciplin hos allmogeknektarna. Lösningen blev att den indelte soldaten skapades. Soldaterna skulle erbjudas ett torp där han kunde föra sitt liv med familj och arbete. Bönderna höll med gård, utsäde, kreatur och en bit arrenderad mark. Bonden kunde i fredstid använda sig av knekten för egna behov, men när denne var på övning, eller ute i krig, hade han försörjningsansvar för knektens familj. Förutom detta hade soldaten en årlig lön från kronan. Systemet blev mycket populärt, nu skapades en karriärväg för fattiga jordbruksarbetare och krigsmakten fick trygga, friska och övade soldater att stoppa i leden, då knektsysslan kom att gå i arv från far till son. Uppsättandet av kavallerister var ytterligare lite speciellt då det krävde mera av bönderna. Ofta bestod kavallerister av nära relationer eller rent av söner till bönder, det var ju desto finare att vara ryttare med häst, än en usel infanterist.

Indelningsverket skapade en krigsmakt om ungefär 25 000 fotfolk, 11 000 ryttare och 6 000 båtsmän. Men detta utgjorde enbart hälften av den svenska, reguljära hären. Gardesregementen, liksom flera kavalleriregementen, samt befästningsfolk var som regel yrkessoldater. Till flottan måste även många övriga sjömän räknas eftersom någon gränsdragning mellan handel och örlog vid den här tiden inte existerade. Sammantaget räknade krigsmakten drygt 75 000 man. På en befolkning av knappt två miljoner själar var det mycket imponerande vid sin tid. 1700-talet, som i historiken traditionellt, med pukor och synbaler, alltid beskrivits som den karolinska tiden, var de facto en sträng och obönhörlig militärdiktatur. Krigsmakten var grunden till allt, den utgjorde stommen i hela beskattningssystemet, själva motivet för statsbyråkratin och kyrkans folkhållning. Att vara militär var en nödvändig bisyssla för den som önskade göra karriär i svensk, d.v.s. statlig tjänst. Militära grader delades ut som hederstributer och gick även att köpas av kronan av hugade fäder till sina söner. När Svea rike gick in i upplysningstiden var detta förhållande och de följder som kom utav det, huvudargumentet för folkligt uppror. Bakom historiska underdrifter som Den stora daldansen rörde sig revolutionära tankar inte alls så olika dem i det snart uppblommade USA på andra sidan Atlanten. Adel, borgare och bönder började finna varandra, men kulmen på allt gnisslet, mordet på Gustav III 1792, stängde dessa dörrar för ytterligare några decennier.

Karoliner

1800-talet inleddes med Fattigsverige. Stormaktsdrömmarna krossades till sist med förlusten av Finland 1809. De svåra åren bemöttes av det statsrigida Sverige med järnhård merkantilism. Modellen gör sig gällande även i våra dagar när omvärlden ter sig mörk och ond. Det gällde att främja bytesbalansen genom att söka maximera export mot att begränsa import. Skyddstullar etablerades och kommersen stannade upp eftersom reglering av handel alltid slår tillbaka med stagnation. Svenskarna blev ett folk av smugglare och svartväxlare, ökända i hela världen. Det gamla indelningsverket levde kvar i en nation utan militär vilja. Bondesamhället makade sig vidare, svårmodigt och efterblivet, de indelta knektarna fortlevde sina liv med återkommande manövrer varje vår och höst, däremellan arbete på gården, garanterad av staten. Ute i Europa skedde de stora nationsbildningarna, sammanslagningar av gamla riken till nya, större. För Sveriges del handlade det om Norge, där man tidigt uppmärksammat de uppenbara nackdelarna med den s.k. unionen, både ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Endast i detta avseende tjänade indelningsverket ett fortsatt syfte, tillgången till en stående krigsmakt var bra att ha för en ockupationsmakt.

Den allmänna värnplikten kom som en idé till Sverige på 1860-talet och manifesterades i riksdagen 1871. Ute i Europa hade det varit ett allt mer förekommande modell sedan Napoleonkriget, där Frankrike genom värnplikt ständigt hade mönstrat Europas största krigsmakt. Värnplikt kom som ett sent eko efter renässansens vurm för antiken och dess folkbaserade härar. Politiskt handlade lagstadgad militär tjänstgöring om två för 1800-talet viktiga omständigheter: Statsbildning och krig. Värnplikt handlade enbart om numerär, om större trupper under den gemensamma fanan. Krigens storlek eskalerade därför betydligt under dess tillkomst. Sverige hade vid den här tiden genomgått ett ekonomiskt under. Genom radikala liberaliseringar av finanssystemen hade merkantilismen avreglerats och Sverige blivit ett tillväxtens paradis i världen. Den svenska industrialismen var ett underverk och statskassan stärkte sin likviditet, trots rekordlågt skatteuttag. Kravet på värnplikt i Sverige kom först från bönderna, som tröttnat på att bära hela försvarsbördan i dessa nya ekonomiska tider. Men allmän värnplikt utgjorde givetvis också ett viktigt nationalistiskt ideal för de flesta politiska strömningar i landet. De konservativa gillade i det här fallet statens engagemang av folket lika mycket som motståndarna, de progressiva krafterna – det gör de än idag. Allmän värnplikt blev en del av den rörelse mot liberalismen som nu tog sin början. Värnplikten möjliggjorde förutsättningarna för förnyad offentlig konsumtion, i det här fallet den stora militära upprustningen i slutet av 1800-talet.

Indelta knektar framför ett typiskt soldattorp

Allmän värnplikt blev lag i Sverige 1901, samtidigt avvecklades indelningsverket. De existerade visserligen parallellt fram till tiden för första världskriget. Den siste indelte soldaten avled 1948, men kvarlevor i befälsordningen innebar att folk berörda av det gamla systemet levde ända till 1970-talet. Värnplikten innebar att de gamla landskapsregementena flyttade in från övningsfälten till städerna, med kaserner och exercisgårdar. Det blev rundgång i logiken. Det var givetvis bra att Sverige kunde rekrytera den manliga befolkningen som svar på de stora krigens ankomst under 1900-talet, krig som å andra sidan möjliggjorts genom allmän värnplikt.

I Sverige, likt ett ständigt svängande kvarnhjul, utvecklades därefter den allmänna värnplikten till ett andra, nationellt väsen efter andra världskriget. Det som kom att kallas för totalförsvaret blev instrumental i den ekonomiska utveckling Sverige lade under 1900-talets andra hälft. Sverige kom på sätt och vis att gå hela cirkeln runt tillbaka till medeltiden, men om det får vi återkomma senare.

Värnplikt


*Skatter, och särskilt höga sådana, är en svensk paradgren. Döm om skåningarnas och hallänningarnas glädje över att bli svenskar när skatterna och kontrollen prompt höjdes.

**Utskrivning kallas så eftersom de berörda personerna helt sonika skrevs ut ur prästens rullor såsom upptagen i kronans tjänst.


***Karl XI, son till Karl X och far till Karl XII, två av de riktigt stora svenska krigarkonungarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar