tisdag 5 november 2013

Hoffmanns äventyr

Det här skall handla om året som förflöt mellan vårarna 1917 och 1918, på den dynamiska östfronten under första världskrigets slutskede. Vi hamnar mitt i flera stora och avgörande, historiska händelseförlopp, den ryska revolutionen, freden vid Brest-Litovsk, den Röda arméns födelse, upprinnelsen till flera nya krig, som det ryska inbördeskriget, de baltiska frihetskrigen och kriget Polen-Sovjetunionen. Det handlar om hur en enda person, från en ganska obskyr position i sin samtid, kom att manövrera de historiska förloppen i de riktningar vi idag känner dem. Det här är i den kaotiska historiens kärna berättelsen om general Max Hoffmann och Operation Faustschlag.



Carl Adolf Maximilian Hoffmann (1869-1927) är en av militärhistoriens mest galanta doldisar. Han räknas som en av den kejserliga tyska arméns allra främsta officerare, en strateg och geopolitisk aktör betydligt större än vad någon samtida kunde begripa. Kommen från Hessen gick han ut den Preussiska militärakademin 1886. Han var språkbegåvad och tjänstgjorde i Ryssland som översättare och militärattaché. Under rysk-japanska kriget 1904-1905 var han observatör på den ryska sidan. Överstelöjtnant Hoffmann äntrade första världskriget som officer i den tyska 8: e arméns generalsstab på östfronten, en plats han faktiskt skulle behålla kriget ut. Mycket talade för att detta var ett medvetet val, att stanna. Västfronten slukade hela den kejserliga armén och den 8: e armén var vid den tidpunkten det enda Tyskland hade mot Ryssland, förutom den svaga Österrike-ungerska armén. Arméchef var den olycklige generalen Maximilian von Prittwitz, som enligt Hoffmann var hopplöst ambivalent, på gränsen till förvirrad.

Vid den första striden, slaget vid Gumbinnen den 20 augusti 1914, fick 8: e armén blodig näsa i mötet med två ryska arméer. Von Prittwitz missförstod stridsutvecklingen och kommenderade allmän reträtt till floden Vistula – och därmed offra hela Preussen. Även om han dagen efter ändrade sig, ett beslut påverkat bl.a. av Hoffmann, så var skadan skedd för hans del. Generalstabschefen Helmuth von Moltke (d.y.) fick kalla fötter och avsatte honom omedelbart. Ersättaren, general Paul von Hindenburg, fick med på tåget general Erich Ludendorff i egenskap av ny stabschef för 8: e armén. Detta var i historisk mening ett giftermål skapat i himlen, eller åtminstone är det så det har beskrivits. Max Hoffmann var nu överste och ställföreträdande stabschef. Mellan den 23 och 30 augusti vann den 8: e armén en betydelsefull seger över ryssarna vid slaget om Tannenberg, en batalj som alltid tillskrivits radarparet Von Hindenburg/Ludendorff. Dock, planen för striden var redan utvecklad av Hoffmann och de båda generalerna torde ha lutat sig tungt mot den ståndaktige översten i hanteringen av en militär formering och ett operationsfält de visste mycket lite, eller inget om. Det var också Hoffmann som skapade propagandavinsten med att lägga slaget vid just Tannenberg, då det egentligen skedde vid Allenstein (Olsztyn), för att därmed koppla händelsen till slaget vid Tannenberg 1410, då den tyska korsriddarorden besegrades av polsk-litauiska styrkor. En historisk revansch m.a.o.

Alexandr Karenskij

Kriget på östfronten blev nu mycket framgångsrikt för axelmakterna. Trots ständigt numerärt underläge manövrerade tyskarna och deras allierade ut den allt mer krackelerande ryska armén, som i sin tur höll stången genom att offra hundratusentals man på slagfälten. När Von Hindenburg och Ludendorff 1916 lämnade östfronten för att ta över efter Erich von Falkenhayn som tysk generalstabschef – och ställföreträdare – ersattes de av prins Leopold av Bayern och Max Hoffmann, nu general. Prins Leopold var en kompetent militär ledare, men han var gammal, trött och inte särskilt framåt. Istället, och bakom kulisserna, tog nu Hoffmann över den faktiska ledningen över 8: e armén, en utveckling prinsen alls inte hade något problem med. Det har nu blivit 1917 och vår berättelse kan starta på allvar.

Efter ett tidigt 1900-tal av successivt ökande revoltstämning i Tsarryssland genomfördes i februari 1917 en statskupp som gått till historien som februarirevolutionen. Den direkt utlösande faktorn var första världskriget. Tsaren avsattes och placerades i husarest med sin familj. Kuppen var en lös och illavarslande överenskommelse mellan konservativa och socialistiska krafter. Framträdande roll i den nya provisoriska regeringen fick parlamentsledamoten Alexandr Karenskij, ledare för Trudovikpartiet, ett moderat socialistparti vid sidan av det stora Socialistrevolutionära partiet, SR. Åtgärden var ett svar på behovet att bryta dödläget i den ryska ledningen under någorlunda ordnade förhållanden, inte bara för kriget, utan även för den politiska situationen i Ryssland som helhet. Det interna motståndet mot februarirevolutionen kom både från höger och vänster. Från höger såg man det givetvis som ett förräderi, men till vänster lurade bolsjevikerna (kommunisterna), utbrytare och en växande minoritet som hade en helt annan agenda för moder Ryssland. Den politiska tyngdpunkten i Ryssland låg definitivt hos socialisterna, men efter splittringen av det tidigare ryska socialdemokraterna bestod vänsterfalangen av flera oppositionella partier, där SR utgjorde drygt 60 procent. Den provisoriska regeringen genomförde under juli 1917 den s.k. Karenskijoffensiven i Galizien, västra Ukraina, den sista av sitt slag av den ryska armén under första världskriget.

Lenin

Centralmakternas styrkor, den tyska s.k. Södra armén och två Österrike-ungerska arméer, blev först överraskade, men fann sig snabbt och vände offensiven till en överväldigande rysk katastrof. Det var inte konstigt, den fortfarande mycket stora ryska armén var fullständigt sargad av långvarig utnötning och politiska influenser. I allt större grad gjorde soldaterna, ledda framför allt av bolsjevikiska agitatorer, revolt mot officerarna och måste förhandlas in i strid, om de ens gjorde någonting. Ryssland var i fritt fall och tyskarna utnyttjade naturligtvis detta. Eftersom Karenskij var för fortsatt militär konfrontation och axelmakterna var i starkt behov av att få slut på kriget i öster, inledde den tyska regeringen förhandlingar med Vladimir Lenin, ledaren för de ryska bolsjevikerna, som levde i exil i Schweiz. Åtgärden syftade till att återföra Lenin med sina kumpaner i Ryssland för att iscensätta en ny revolution. Man hade insett möjligheten för en sådan utveckling under den allt mer marginaliserade Karenskij-regimen. Bolsjevikerna förband sig i sin tur att snarast avsluta de ryska stridigheterna mot axelmakterna när de väl tagit makten. Helt instrumentell i denna process var den operativa chefen för axelmakternas hela östfront, den tyska arméns ledande Rysslandsexpert, general Max Hoffmann.

Axelmakterna inledde nu en grandios offensiv på östfronten i slutet av juli 1917. Efter det att Hoffmann begärt förstärkningar av Ludendorff, sändes sex divisioner från den ansträngda västfronten, ett tecken om något på Hoffmanns nya ställning i den tyska armén. Han hade lovat att i sin helhet rota ut Ryssland ur kriget. Offensiven bar Tannenbergs namn och inom ett par dygn hade Riga tagits. Axelmakternas trupper stötte långt in i Ukraina, Kiev ockuperades och man nådde till sist ända till Rostov och floden Don. Denna förödande manöver innebar dödsstöten för Alexandr Karenskijs regim. Det blev massivt uppror i Ryssland, anarki rådde i S:t Petersburg och Moskva. De första dagarna i november 1917 nådde bolsjevikernas oktoberrevolution sin Grand Finale, Ryssland hade blivit Sovjetunionen för 74 långa år framåt i historien. Lenin klev upp på podiet och hans löfte till Tyskland skulle sammanfattas i fredsförhandlingarna vid Brest-Litovsk (Brest) vid dagens vitryska gräns mot Polen. På så vis vann ryssarna en stabilisering av fronten. Bolsjevikerna i sin tur innebar ingalunda slutet på kaoset i Ryssland. Man var ju kommunister, man trodde på politiken som en utopisk teori och de kommande månadernas utveckling in på året 1918 fick andan av fantastisk verklighetsflykt.

Brest-Litovsk

Den ryska armén hade nu helt slutat existera, bolsjevikerna ansåg sig heller inte behöva detta borgerliga, imperialistiska påfund. Världen skulle inse den kommunistiska sanningen, arbetarnas diktatur skulle bli allenarådande och krigen därmed onödiga. De enda stående ryska styrkor i det väldiga landet utgjordes av å ena sidan de lettiska gevärsmännen, Latviesu strelnieki, en handfull divisioner lettiska, kommunistiska legosoldater som behöll sin rank och disciplin i det allmänna förfallet. De var i realiteten bolsjevikernas palatsgarde och Lenins personliga livvakt. Å den andra sidan fanns där i Ukraina vad som med lite vilja skulle kunna ses som ryssarnas motsvarighet till spartaner, nämligen kosackerna, ett traditionellt krigarfolk som aldrig accepterade kommunismen fullt ut och därför i allt större omfattning sålde sig till axelmakterna. Föraktet hos bolsjevikerna mot de gamla principerna var så stark att man till Brest-Litovsk lät sända en total amatör att förhandla deras ärende, Lev Kamenev, en revolutionär och politisk teoretiker. På andra sidan förhandlingsbordet tornade utrikesministrarna från Tyskland, Österrike-Ungern och Turkiet med sina respektive staber av professionella diplomater. Men framför allt fick den olycklige Kamenev möta den formliga väggen av glasklar argumentation från förhandlingarnas verklige ledare, på flytande ryska, general Max Hoffmann.

Bolsjevikerna var oförmögna att hålla avtal, inte enbart utifrån deras inneboende konspiratoriska hållning, de hade ännu inte kontroll över sitt väldiga rike. Stridigheter mot den tyska armén fortsatte utmed den utstakade fronten. Dessa strider utfördes av individuella ryska förband, flera av dem senare på den vita sidan under det stundande inbördeskriget. General Hoffmann svarade blixtsnabbt och resolut. Han stakade ut en straffexpedition, Operation Faustschlag – Operation Knytnävslag. Den 18 februari 1918 går tyska armén till anfall på flera punkter utmed den ryska fronten i Baltikum. Detta sker på ett annorlunda vis och visar på general Hoffmanns briljanta förståelse för den rådande situationen och för modern krigföring. Operation Faustschlag var ett s.k. echelonkrig, d.v.s. det utkämpades utmed järnvägslinjerna, med pansartåg som basmoment. Det var en snabb operation, tågen tog station efter station med litet, eller inget motstånd. Ledare för det sovjetiska motståndet var Nikolaj Krylenko, som inte ens var militär utan i botten jurist. Hans koppling till en slags armé var att han skötte militär propaganda åt den upprättade centralkommittén. Helt förståeligt var man helt chanslösa mot de drillade tyskarna. Narva hade tagits, likaså Smolensk. Tyska trupper stod enbart 10 mil från huvudstaden S:t Petersburg. Vid det här laget hade kopeken ramlat ner hos centralkommittén. Man hade fått nog av politisk teori och kaos. Lenin agiterade emot Leon Trotskij, som inledningsvis rekommenderat fortsatt strid. Även en fortfarande obskyr Josef Stalin argumenterade på Lenins sida – få slut på stridigheterna. Detta skedde också den 3 mars.

Axelmakternas frammarsch

Operation Faustschlag lärde ryssarna hur echelonkrig utfördes, något de skulle använda fullt ut under det ryska inbördeskriget, ett obönhörligt faktum inom endast ett år. Inbördeskriget har ofta betraktats som den Röda arméns födelse, men detta är fel. Direkt i samband med Operation Faustschlag tillsattes en ny kommitté under Trotskij, som nu bytt sida, och som syftade till att skapa en reguljär, sovjetisk krigsmakt. Trotskij blev därmed skaparen av den Röda armén. Förste operative chef blev den kompetente generalen Jukums Vacietis, en av ledargestalterna bland de lettiska gevärsmännen – som dessutom inte var medlem i kommunistpartiet. General Hoffmann hade under ett par veckor lagt bolsjevikerna över sitt knä och gett dem ordentligt med pisk över bara rumpan. Därefter drog han dem i örat tillbaka till Brest-Litovsk, där han dikterade nya, hårdare resolutioner för dem. Kommunisterna hade bara att foga sig. Endast den allt mer försvagade tyska regimen i Berlin hindrade Hoffmann, att likt den amerikanske generalen Norman Schwartzkopf vid Bagdad 73 år senare, bromsas före S:t Petersburgs och Moskvas portar.

Sovjetunionen fick göra avkall på Finland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina, delar av Polen, samt överlämna territorier till Turkiet. Syftet med avtalet var för Tyskland initialt inte ockupation, utan att skapa väl tilltagna buffertar mot det turbulenta Sovjetunionen. Men där fanns givetvis stora intressen i de områden man nu vilade över, flera av dem med prominenta tysktalande befolkningar, tanken att utnyttja nya, sårbara statsbildningar för egna syften. Det blev inget av detta, krigsslutet med USA: s inträde i konflikten innebar förlust för Tyskland. General Hoffmanns sista åtgärd innan vapenvilan i december 1918 var att dra tillbaka de tyska styrkorna, vilket indirekt skapade förutsättningarna för de baltiska frihetskrigen och kriget Polen-Sovjetunionen 1919-1921. Den allierade kontrollkommissionen lät betydande delar av den tyska armén kvarstå i Baltikum, men general Max Hoffmann tilläts inte fortsätta sin karriär i den tyska armén. Vid 50 års ålder ansågs han allt för farlig av segrarmakterna. Han tvingades istället i pension.

Hans von Seeckt

Det Tyskland som efter kriget bredde ut sig under helt nya förutsättningar hade sedan länge getts upp av Lenin och hans bolsjeviker i den nya huvudstaden Moskva. Tyskland behöll en skör, men ändå hållbar stabilitet och arbetet med att försvara sig tog vid. Weimarrepubliken fattade att de omgivna av fiender och man önskade göra något med det lilla man fick ha efter fredsfördraget i Versailles. Chefen för den nya krigsmakten, general Hans von Seeckt, värmde hemliga planer om att lägga ut militär forskning och utveckling i utlandet under dolda premisser. Den nation som kom att tjäna tyskarnas syften som mest var ironiskt nog Sovjetunioen. Mer om detta kan man läsa om i Den tysta alliansen.


Att gå till den forna fienden, som aktivt sökt en bolsjevistisk revolution i Tyskland och utropat rena sovjetrepubliker i landet, var måhända långsökt, men samtidigt logiskt. Det var logiskt utifrån ett synnerligen intelligent och kreativt militärt, som geopolitiskt tänk, ett tänk som krävde sin man. Sovjetunionen och Tyskland hade mycket att vinna och lära av ett intimt samarbete på dessa fronter. Hans von Seeckt (1866-1936) hade en karriär bakom sig som internationell militärrådgivare, attaché, bl.a. i Japan under det rysk-japanska kriget, samt briljant stabsofficer under första världskriget. Han hade också varit kurskamrat på den Preussiska militärakademin med den tyska arméns främste Rysslandskännare, en viss Carl Adolf Maximilian Hoffmann.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar