måndag 11 november 2013

Det främsta av anfall

Så länge man kunde minnas honom var han betraktad som en naturkraft, fullständigt omöjlig att stoppa när han väl föresatt sig något. Så när både hans hustru och mor avled på samma dag brast något mycket väsentligt inom honom. Han satte ett stort svart kryss i sin kalender och skrev – ljuset har lämnat mitt liv. Därefter övergav han allt, inklusive sin nyfödda dotter och försvann. Året var 1884.



När Theodore Roosevelt kände att det doftade krig i luften på våren 1898, var han ställföreträdande marinminister i president William McKinleys administration. Han uppsökte genast sin gode vän Leonard Wood, som var läkare och presidentens personliga sådana till på köpet, men även den militär Roosevelt kände bäst, överste i armén som han också var, dekorerad med Medal of Honor dessutom. Utan någon som helst erfarenhet av krig, än mindre att leda trupp i strid, erbjöd Roosevelt sin vän chefskapet för ett regemente som ännu inte existerade – under förutsättning att han blev överstens ställföreträdare. Wood tog sig för pannan, det var dock inte lönt att neka Roosevelt och på något vis förstod han att den mest osannolike av cowboys och den ytterst stridbare f.d. borgmästaren i New York, ändå skulle fixa alltihop. Han accepterade därför erbjudandet.

Kriget i fråga var det som i historien skulle bli Spansk-amerikanska kriget, sommaren 1898. Sitt korta skeende till trots, detta var ett stort och avgörande krig, innefattade totalt nästan tre kvarts miljon soldater på Kuba och Puerto Rico i Västindien, samt på Filippinerna och Guam i Stilla havet. Upprinnelsen till denna konflikt var i första hand de revolter som det kubanska folket rest mot den spanska kronan. Händelserna hade rapporterats i detalj och med färgstarkt språk av kommande legendariska skribenter som Joseph Pulitzer och William Randolph Hearst – i vad som kallades Yellow Papers. De hade retat upp det amerikanska folket och en stark opinion för att i Monroedoktrinens anda en gång för alla kasta ut de förtryckande spanjorerna från den amerikanska kontinenten. Den republikanske presidenten McKinley försökte stävja krigslusten, men efter det att det amerikanska pansarskeppet USS Maine sprängts under mystiska omständigheter i Havannas hamn, fick demokraterna i kongressen igenom en resolution för krig mot Spanien den 25 april 1898.


Theodore Roosevelt var progressiv republikan och för kriget. Han hade metodiskt och synnerligen energiskt förberett den amerikanska flottan för kriget mot Spanien. Han sa bl.a. – jag skulle välkomna nästan vilket krig som helst, för jag tror vår nation behöver ett. Dagen efter krigsförklaringen bad han presidenten om tjänstledigt i syfte att sätta upp ett regemente – ett kavalleriregemente dessutom. Den amerikanska krigsmakten, särskilt armén, var som vanligt liten och relativt dåligt utrustad. För att snabbt nå en större numerär kallade man traditionsenligt på delstatsmilisen och framför allt efter frivilliga. Överste Wood satte den 5 maj upp en rekryteringslista vid baren på hotell Menger i San Antonio, Texas. Det som nu snabbt blev 1st United States Volonteer Cavalry var sammansatt av typiska vänskapsrelationer, eller snarare associationer, till Roosevelt. De kom antingen från vilda västern, tuffa cowboys och hårdföra farmarpojkar, eller från östkusten, ofta rikemanssöner, s.k. Ivy League, som William Tiffany, Hamilton Fish II och Frederick Remington. De var Troopers, som kavalleri kallades i USA på den tiden, 1 200 till antalet och Theodore Roosevelt var deras ställföreträdande chef och nykläckt överstelöjtnant*. I pressen kallades de Rough Riders, ett uttryck myntat av Buffalo Bill.

Centrum för amerikansk fokus var Kuba. Det var den närmaste och viktigaste spanska kolonin. Den större delen av den amerikanska armén riktades dit. För ändamålet sattes en ny femte armékår** upp under generalmajor William Shafter, en veteran från inbördeskriget. Kåren bestod av två infanteridivisioner om tre brigader vardera, samt en kavalleridivision om två brigader, samtliga med tillhörande artilleri. Det fanns även en fristående infanteribrigad, samt en bataljon från marinkåren. Allt som allt ungefär 15 000 man. Rough Riders ingick i den 2: a kavalleribrigaden, tillsammans med 1: a och 10: e kavalleriregementena. Till det 10: e regementet hade en beriden kulsprutetrupp knutits, utrustade med tunga kulsprutor av märket Gatlin. Det 10: e kavalleriregementet var också det första s.k. Buffalo Regiments. Buffalo Soldiers, uppkallade efter 10: e regementets buffelprydda förbandstecken, var svarta soldater. Armén var strikt segregerad och svarta tjänstgjorde därför i egna enheter. Regementets kvartermästare var en överårig*** och överkvalificerad löjtnant vid namn John Pershing. Kallad Black Jack för resten av sitt liv, Pershing träffade Theodore Roosevelt på Kuba, ett möte som skulle ge resonans för resten av den amerikanska historien.

Leonard Wood

Regeringen i Washington hade oroat sig för att transporterna genom de amerikanska sydstaterna skulle åstadkomma upplopp. Inbördeskriget var inte ens en mansålder bort i historien och Washington hade gått hårt fram med amerikaniseringen av södern. För att råda bot på vad man såg som komplexfylld misstänksamhet i södern, erbjöd man chefskapet för kavalleribrigaden, tillika ställföreträdare för hela kåren, till kongressmannen från Alabama, förutvarande generallöjtnanten i den konfederala armén, Joseph Wheeler. Wheeler var en man större än livet, en försupen hell raiser som gjorde livet surt för alla yankies on the hill. Han accepterade bredvilligt utnämningen till generalmajor i US Army, mot att han fick kontrollera kavalleriet på helt egen hand. Han lugnade också president McKinley vad gällde söderns mottagande av förbipasserande federala trupper. Transporterna gick också som smort, folk stod i tusental utefter spåren och jublade med Stars and Stripes viftande i händerna, och på stationerna spelade promenadorkestrarna amerikanska nationalhymner. Det Spansk-amerikanska kriget blev till en stor helare av den amerikanska nationen.

Mellan den 22 till den 24 juni landsatte general Shafter sin femte kår på Kuba, kring städerna Daiquiri och Siboney, öster om huvudstaden Santiago. Landstigningen gick ostört eftersom landskapet här hölls av USA: s allierade, den kubanska republikens frihetsarmé, en styrka på totalt 30 000 man. För Rough Riders innebar dock anländandet till operationsområdet en chock. Nästan ingen av deras hästar hade skeppats över och det stolta regementet fick finna sig i att slåss som infanteri, en roll de varken tränat eller hade utrustning för. Dessutom, p.g.a. av den ständigt lurande gula febern, hade general Wheeler förlorat flera medlemmar i sin stab, varpå han kommenderade upp överste Wood som ställföreträdande brigadchef. Innan ens striderna hade inletts var Rough Riders hastigt omstöpta och deras nye chef var den helt oprövade politikern Theodore Roosevelt. Han var synbart skräckslagen, men väckte beundran och respekt för att han tog utnämningen rakryggad och utan tvekan. Roosevelt hade läst på om militär taktik i böcker han skaffat och övat dem i praktiken i Florida tillsammans med Wood innan överfarten. De var nu för all tid och evighet Roosevelt’s Rough Riders – till fots.



Fienden bestod av den reguljära spanska armén i samarbete med kubanska lojalistförband. Sammanlagt utgjorde de hela 280 000 man på Kuba, men siffran var missvisande. Det spanska imperiet var helt utblottat, både finansiellt och politiskt, vid det här laget i historien. Armén, till stora delar bestående av ovilliga värnpliktiga, ledda av officerare i övre tonåren, hade stora problem med moralen. Samtidigt, paradoxalt nog, var man som regel bättre beväpnade än amerikanerna. Då Spanien saknade initiativ hade man upplåtit många industriella projekt i kolonierna till den stigande stormakten Tyskland. Tyskarna var villiga att försvara sina intressen och hade försett spanjorerna med förstklassiga vapen. Repetergeväret 7.92 mm Mauser licenstillverkades i Spanien och på Kuba fanns det tillgång till kulsprutor av märket Maxim. Även tyska instruktörer fanns tillhanda. Amerikanska infanteriet däremot brottades fortfarande med musköter från inbördeskriget och med svartkrut. Spanjorerna valde dock att inte konfrontera amerikanerna, utan höll sig på defensiven. Deras taktik, ett arvegods från 40 år av kolonialkrig mot kubansk gerilla, gick ut på fördröjningskrig i den djungelliknande vegetationen och däremellan bita sig fast vid utvalda stödjepunkter.

General Shafter var överviktig och svettades ymnigt, det tropiska klimatet tyngde ner honom betydligt. Det var i första hand hans brigadchefer som drev striden framåt, inte minst general Wheeler, som för tillfället höll de tropiska åkommorna borta med whisky. Amerikanernas taktik var hämtad från inbördeskriget. Man sökte stridkontakt med de ovilliga spanjorerna genom att marschera mot dem på linje. Taktiken var hopplöst förlegad och kostade dem större förluster än nödvändigt, men eftersom de hela tiden behöll initiativet drev man spanjorerna snabbt bakåt. Överstelöjtnant Roosevelt presterade väl trots allt. Han utnyttjade sin överväldigande personlighet och det faktum att han var en född ledare. Med hjälp av sina professionella vänner, överste Wood och löjtnant Pershing, samt sina mer yrkeskunniga undersåtar, löste han sina uppgifter med beröm godkänt. Målet var Santiago, Kubas huvudstad.

Den 1 juli 1898 stod femte kåren på tröskeln till Santiago. Den spanske generalen Arsenio Linares hade kommenderat besättning av de höglänta områdena kring staden. Av någon okänd anledning förstärkte han inte försvarsverken tillräckligt. Sin reserv på 10 000 man höll han kvar i Santiago, så att höjderna kom att hållas av enheter av enbart kompanis eller bataljons storlek. Dessutom var fästningsverket slarvigt genomfört, trupperna på topparna hade begränsade möjligheter att i skydd beskjuta höjdernas hela sidor, ända ner till foten. Det skulle komma att innebär en välsignelse för de amerikanska trupperna. Vid det här laget hade general Wheeler även han fallit offer för sjukdom och kommandot för den avsuttna kavalleribrigaden hade övertagit av general Samuel S. Sumner. Roosevelt’s Rough Riders ryckte fram över landskapet framför höjderna, ett av spanjorerna eldbesprutat område som följdaktige döptes till Hell’s Pocket, eller Bloody Ford. De sökte lä undan den välriktade eldgivningen vid foten av en grupp branta kullar som tillsammans kallades San Juan Hill.

Buffalo Soldiers

Striden om San Juan Hill är en av de mest berömda i amerikansk militärhistoria. Händelsen har blivit episk därför att den dels visade på tapperheten visad av en typisk amerikansk militär enhet, samt att den slungade Theodore Roosevelt till sin plats i Vita huset och evig berömmelse. Som vanligt är i dessa sammanhang är den traditionella beskrivningen av striden inte helt med sanningen överensstämmande. Man får intrycket att Roosevelt’s Rough Riders var de som spelade huvudrollen i drabbningen. Så var det inte, de spelade en mindre roll i sammanhanget. Det var istället 10: e kavalleriregementets Buffalo Soldiers som utgjorde merparten av de amerikanska styrkorna på plats. Men händelseförloppet för Roosevelt och hans män är för det mesta korrekt återgivit. Inför samordningen av attack mot de sammanlagda höjderna i området, tvingades Rough Riders utstå en längre tid av fientlig eldgivning vid foten av Kettle Hill. Det kostade många liv, men soldaterna höll samman och pressade sig mot kullens sidor. Överste Roosevelt stod – som det bör för en riktig regementschef – rätt upp bland visslande kulor och granatsplitter. När signalen för anfall kom rusade Roosevelt upp framför sitt regemente och vrålade:

Charge!



Med massivt understöd av flera Gatlinkulsprutor rusade Rough Riders uppför branten i totalt dödsförakt. Kulsprutorna kom att avlossa sammanlagt 18 000 skott på åtta och en halv minuter, en enastående bedrift eftersom de var handvevade. Åtskilliga av Roosevelts soldater föll, men toppen nåddes och spanjorerna flydde. Man tog nu emot eldgivning från den närmaste kullen, men med hjälp av erövrade Maximkulsprutor genomfördes ännu en attack och tagande av även denna kulle. Theodore Roosevelt hade med inspirerande ledarskap och personligt mod fört sin lilla del av striden till seger. Ett samlat medieuppbåd hade särskilt följt Rough Riders framfart och nu nådde de kulmen på sin bevakning. Intervjuer gavs och bilder togs på de stolta överlevande efter anfallet.

Den amerikanska taktiken hade kostat dem fem gånger så många förluster som spanjorerna, sammanlagt ungefär 1 500 män den dagen. Man fortsatte vidare mot Santiago, som belägrades. Den 17 juli 1898 kapitulerade huvudstaden och en månad senare, den 12 augusti, strök Spanien flagg över Kuba. Kort därefter lämnade den amerikanska armén Kuba. Gula febern hade fällt närmare en tredjedel av deras numerär. Den 14 augusti, i ledningen för sitt regemente, landsteg Theodore Roosevelt och hans regemente vid Montauk Point, Long Island, New York. De mottogs med hysterisk beundran av digniteter, press och allmänhet. I triumftåg tog man sig till New York City, den stad Roosevelt kom från och som han varit borgmästare i.

Roosevelt's Rough Riders på San Juan Hill

Det spansk-amerikanska kriget blev en stor framgång för USA. I den här texten har kriget till havs helt ignorerats och det är en fullständigt felaktig slutsats. USA hade aldrig kunnat utföra denna snabba och distinkta militära operation runt jordklotet utan sin flotta. Faktiskt, det var i detta krig som den amerikanska flottan till sist bekände färg internationellt. Man sköt formligen bort den spanska flottan från havets yta, samtidigt som man transporterade tiotusentals män med proviant och vapen över oändliga avstånd. Världens antagligen finaste sjökrigsskola, US Naval Academy, grundat 1845 vid Chesapeake Bay, Maryland, hade betalat sig och visat löften inför framtida drabbningar.  Konungariket Spanien var nu ett minne blott på den amerikanska kontinenten, fyra betydande öriken hade erbjudits en ny framtid.

President William McKinley erbjöd i sin tur Theodore Roosevelt positionen som hans vicepresidentkandidat inför valet 1900. Beslutet lutade sig mycket mot Roosevelts framgångar på Kuba. McKinley hade tidigare visat misstänksamhet mot den hysteriske mannen från Big Apple, med de frustande mustascherna och progressiva politik. Man besegrade motståndet, demokraternas William J. Bryan och Adlai E. Stevenson, med en miljon fler röster, 292 elektorsröster mot 155, den kanske enklaste återvalskampanjen i amerikansk historia. Med stridsrop om ekonomisk framgång inrikes och seger utomlands, upprättad guldstandard, höjda skatter och än mer progressiv politik i största allmänhet, äntrade man det nya århundradet. Den 6 september 1901 mördades president McKinley på Pan-amerikanska utställningen i Buffalo, New York, av anarkisten Leon Czolgosz. Därmed blev Theodore Roosevelt USA: s 26: e president.

General John "Black Jack" Pershing

Kuba erhöll sin självständighet den 20 maj 1902. Öarna Guam och Puerto Rico är ännu idag självstyrande federala territorier under USA. Puerto Rico aspirerar på att bli USA: s femtioförsta delstat, en process som ännu inte nått sin konklusion. Filippinerna kom att bli en betydligt hårdare nöt att knäcka för amerikanerna. Landet kastades in i ett fortsatt inbördeskrig efter spanjorernas frånfälle, ett krig som var långt mer kostsamt för alla parter än det spansk-amerikanska någonsin varit. Det var ett resultat av McKinleys radikalt ändrade utrikespolitik, vilket hans ambivalens vittnade om. Det var i själva verket Roosevelts politik, som i sin nystöpta tappning antog en närmast kolonialistisk riktning, en i sanningen amerikansk anomali. Filippinerna erhöll sin självständighet 1946.





*Att helt oerfarna personer förärades hög militär rang och ansvar var vanligt i den amerikanska traditionen. Förband sattes ofta upp genom personliga initiativ, inte så sällan privatfinansierade. Sådana personer blev också officerare. Det enda kravet var att man hade en formell universitetsutbildning och var känd som en ledargestalt.

** V Corps, skall inte blandas ihop vare sig med femte kåren under inbördeskriget, eller den uppsatt inför första världskriget och som är gällande ända till våra dagar. Sekelskiftet 18-1900 innebar en total omläggning av den amerikanska krigsmakten, vilket första världskriget skulle cementera.


***Amerikanska armén vid den här tiden hade ett fredstidssystem för avancemang som hade mycket över att önska. Mycket dugligt folk slutade därför att deras karriärer stod och stampade, ofta till förmån för mindre lämpade officerare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar