söndag 24 november 2013

Admiral Graf Spee


Hon var bland de snabbaste fartygen i sin klass på världshaven vid den tiden. Hennes åtta dieselmaskiner på sammanlagt 52 000 hästkrafter gav henne en toppfart av nästan 30 knop, ändå vägde hon 16 000 ton fullt utrustad. Bepansringen mätte 80 mm i skrovet, 45 mm på däck och kanontornen skyddades av 140 mm stål. Vid 20 knop kunde hon nå 16 500 km. Hon var vacker att se på, ett mästerstycke i maritim ingenjörskonst och design. 186 meter lång, som mest 21.5 meter bred, ettusen mans besättning. Hennes svåra artilleri bestod av sex 28 cm kanoner i två trippeltorn, en i fören, en i aktern. Åtta 15 cm kanoner i singeltorn, samt åtta 53.3 cm torpedtuber. Hon förde även med ett spaningsplan av typen Arado. Sammantaget var hon ett formidabelt sjöstridsvapen så fruktat av fienden att rapporter om hennes positioner basunerades ut i pressen.

Admiral Graf Spee sjösattes den 30 juni 1934 på Reichsmarinewerft i Wilhelmshaven, Tysklands ledande örlogsvarv och flottbas. Hon sattes i aktiv tjänst den 6 januari 1936. Hon var av Deutschland klasse, en av två byggda, hennes systerfartyg var Admiral Scheer. Tyskarna angav henne som Panzerchiff, eftersom hon beställts av Reichmarine innan 1933, då hon precis höll sig innanför de maximala måtten för tysk örlog enligt fördraget i Versailles. Alla andra kallade henne fickslagskepp, då tyskarna verkligen kramat ut det godaste man kunde åstadkomma under rådande förhållanden mellan deplacement och bestyckning. Egentligen var hon skattad som en tung kryssare. Hennes stolta namn skulle bli en paradox, då viceamiral Maximilian Reichgraf von Spee stupade under sjöslaget vid Falklandsöarna den 8 december 1914.



När Storbritannien, tillsammans med Frankrike, förklarade Nazityskland krig den 3 september 1939, var man väl medveten om att det första slaget skulle ske till sjöss. Man förstod att tyskarna skulle göra precis som under det första världskriget, d.v.s. angripa deras livsnerv, sjöfarten. Antagligen skulle man dessutom göra så i betydligt större omfattning än tidigare, med än mer beslutsamhet, tekniskt kunnande och erfarenhet. De hade rätt, krigsförklaringen innebar att Adolf Hitler omedelbart lät sända ut radiomeddelanden till samtliga fartyg i Kriegsmarine att angripa och sänka brittiskt handelstonnage. Det viktigaste för det brittiska amiralitetet var således att kontrollera var den tyska flottan befann sig med sina enheter. Mindre än två veckor tidigare hade Naval Intelligence Division, NID, meddelat att Admiral Graf Spee stävat ut från Wilhelmshaven på morgonen den 21 augusti 1939.

Kapten ombord var Hans Langsdorf med graden Kapitän zur See, motsvarande kommendör i svenska flottan. Han hade växt upp i Düsseldorf, granne med familjen till just Maximilian Reichgraf von Spee. Langsdorf hade ingen sjöfararbakgrund, men valde flottan med sitt begär att bli yrkesofficer. Han hade tjänstgjort på minsvepare under första världskriget och deltagit i Skagerakslaget 1916. Han erhöll järnkorsen av både andra och första graden för sin tjänst. Hela resten av sin karriär fram till andra världskriget hade han varit till sjöss, utom en kortare period som civil sjöexpert på inrikesdepartementet. Han återgick i aktiv sjötjänst som Fregattenkapitän (kommendörkapten) 1936, då på Graf Spee. Hans Langsdorf tog över kommandobryggan i oktober 1938. Efter att ha seglat med fartyget i flera världsomspännande turer, samt deltagit vid många sjömilitära manövrar, både som officer och fartygschef, kände han sitt fartyg väl.

Hans Langsdorff
Rapporterna som kom in till det brittiska amiralitetet var deprimerande. Graf Spee, vars operationsområde var södra Atlanten, men även in en sväng på Indiska oceanen, kom att på tio veckor sänka nio handelsfartyg med sammanlagt 50 000 ton. Detta var en imponerande bedrift med tanke på hur svårt det var på den tiden att lokalisera andra fartyg till havs. Hon väckte också repsekt för sin sjömansmässiga hållning. Hennes offer fick alltid sätta besättningen i livbåtar innan de sänktes och de plockades upp och behandlades väl som krigsfångar. Mot slutet av det första krigsåret hade hon kryssat hela 56 000 km och hennes maskineri var i behov av service. På grund av detta kunde hon vid slutet av november inte gå fortare än 23 knop. Vid två tillfällen hade hon mött förrådsfartyget Altmark* till havs, då hon bunkrat olja, färskvatten och proviant, samt fört över omhändertagna sjöbesättningar.

Under tiden sökte de allierade febrilt efter det tyska fickslagskeppet. Sedan den 5 oktober var en brittisk-fransk sjöstyrka på jakt efter henne. Den bestod av inte mindre än fyra hangarfartyg, tre slagskepp, samt hela sexton kryssare. Fyra av dessa, en kryssarskvadron med operationsnamnet Force G, stod under befäl av den brittiske kommendören Henry Harwood. De patrullerade farvattnen i anslutning till Rio Del La Plata utanför Uruguay, där en stor del av handelstonnaget stävade förbi. Force G utgjordes av den tunga kryssaren HMS Exeter, tunga kryssaren HMS Cumberland, samt de lätta kryssarna HMS Achilles, med Nya Zeeländsk flagg, och HMS Ajax, som också var enhetens flaggskepp.

HMS Cumberland
Den 12 december 1939 grupperade sig Exeter, Achilles och Ajax för att närma sig Graf Spee. Cumberland, den tyngsta av kryssarna, befann sig i depå på Falklandsöarna för bunkring och service, men fanns till hands på kort varsel. Kommendör Harwood hade markerat ett begränsat område på sjökortet, där det tyska fartyget borde befinna sig. Han hade skickligt, genom uteslutningsmetoden, dragit samman de rapporter de fått av handelsfartyg som siktat det som måste vara Graf Spee. Senast natten innan hade ett norskt fartyg signalerat kraftiga sökarljus i natten – britterna hade samtidigt stävat under mörkerdisciplin. Även tyskarna kände till britternas närvaro, deras spaningsplan hade siktat Cumberland några dygn tidigare. Kapitän Langsdorf fruktade inte kryssare som enskilda fartygsenheter och utgick ifrån att han hade tid på sig innan britterna kunde få hjälp från tyngre stridsfartyg. Samtidigt borde han ha varit bekymrad. Ur taktisk synvinkel satt de illa till, vilket var precis vad kommendör Harwood baserade sin plan för att engagera dem i strid.

Admiral Graf Spee var långt hemifrån, med endast extremt glest grupperade ubåtar som assistans. Langsdorf hade att manövrera sig förbi britternas hela Home Fleet för att ta sig hem. Harwood, å sin sida, behövde endast skada det större fartyget för att försätta henne obrukbar för ett sådant projekt. Samtidigt räknade Harwood, enligt god brittisk sjökrigstradition, att Royal Navy hade råd att offra ett par kryssare för att oskadliggöra Graf Spee, en av naziflottans kronjuveler. Tidigt på morgonen den 13 december signalerade flaggskeppet HMS Ajax till det brittiska amiralitetet att man nu sökte strid med Graf Spee. HMS Cumberland svarade att man lämnade Falklandsöarna för att gå för full maskin mot operationsområdet. Klockan 06:10 siktades en rökplym i horisonten, de tre brittiska kryssarna gick med 14 knops fart när de unisont blåste – Clear Ship!

HMS Achilles
Det förutsätts hos arméns soldater att sjömän är av vekare virke, att man söker till flottan av bekvämlighetsskäl, dessutom med mindre risk för egen person. Ett sjöslag är en mycket skrämmande upplevelse med klara fatalistiska innebörder. När sjömännen intog sina stridspositioner för att engagera varandra, hade de ingenstans att fly. Man var fast på ett mycket begränsat område, på ett fartyg långt ute på det öde havet, sprängfyllt lastat med ammunition och olja. Att dö till sjöss under strid hade en betydligt större sannolikhetsfaktor än för infanteristen på land. Sjöartilleri var fruktansvärda ting, även de brittiska kryssarnas 20 cm pjäser – som mest – hade en förödande kraft vid nedslag. Stora, katastrofala explosioner svepte med sig sjömän i dussintal, rasande bränder uppstod som måste släckas. Ingen besättningsman undkom sitt ansvar i sådana lägen, även kockar och signalister deltog direkt i striden. Ett fatalt träffat fartyg sjönk som regel snabbt och drog det med sig de flesta männen ner i djupet. Vad som på morgonen den 13 december 1939 återstod för besättningarna ombord på de stridande fartygen på Rio de la Plata var att kämpa eller dö.

Kapitän Hans Langsdorf kommenderade eld på 17 km avstånd med sina sex 28 cm pjäser klockan 06:18. Han valde att angripa britterna eftersom han inte förstod att han hade tre kryssare emot sig. Han underskattade kommendör Harwoods intentioner att våga en regelrätt drabbning med honom. Den normala kryssartaktiken vid möte med tyngre fartyg var att hålla sig utanför kanonradien och ropa på hjälp, så blev det inte nu. De tre kryssarna, med toppfarter på närmare 30 knop, hade spridit ut sig i ett försök att lägga sig på båda sidor av Graf Spee, Achilles och Ajax tillsammans, den tyngre Exeter ensam. Man vågade gå innanför den större tyskans radie för att kunna nå henne med deras svåra artilleri. De öppnade unisont eld mot henne vid 06:20. Manövern straffade sig direkt för britterna, då skicklig tysk eldledning träffade HMS Exeter med deras tredje salva, en granat exploderade i sidan på henne, dödade all torpedbesättning på babord sida, förstörde radiokommunikationen och spaningsplanet, som just skulle till och lyfta för eldledning. Ögonblick senare träffades hon igen, rakt i B-tornet. Splitter dödade samtliga på kommandobryggan, utom chefen, kommendörkapten Frederick F. Bell, och tre ytterligare män. Trots detta fortsatte kapten Bell striden, med ny befälsordning och även om han tvingades styra sitt fartyg genom en kedja av kommandon från bryggan ner till rodret. HMS Exeter slutade aldrig att skjuta, ett tecken på den kvalitet Royal Navy stod för.

Henry Harwood
Kommendör Harwood beskrev senare hur det var att befinna sig inom Graf Spees dödsradie, att när de stora 28 cm granaterna kom rasande likt godståg fick de hans flaggskepp Ajax att rista även med en miss. De lämnade efter sig vattenplymer som tiovåningars byggnader i havet. Det var helt och hållet en fråga om att bita ihop och visa – a stiff upper lip. Britterna bombarderade den stora tyskan med vad de hade, hon träffades flera gånger och hon girade som i en skur av kaskader från britternas artilleri. Vid 06:30 hade Achilles och Ajax manövrerat på så vis att Graf Spee tvingades splittra eldgivningen med sitt svåra artilleri. Istället mötte de hennes lättare kanoner, motsvarande deras egna tyngsta kanoner i kaliber. Exeter avfyrade sina styrbords torpeder 06:32, men missade. Därefter träffades hon åter av två 28 cm granater. Även om ett av hennes kanontorn ännu besvarade elden, tvingades hon nu linka ut ur striden med slagsida och omfattande bränder ombord. Nästan all tillgänglig besättning var engagerade i att rädda fartyget. Dock, det sista tornet på HMS Exeter, Y-turret, levererade det avgörande skottet mot Graf Spee, en enda 20 cm granat penetrerade två däck och förstörde hennes reningssystem för den olja hon förde med sig. Denna fullträff renderade tyskan komplett handikappad. Med endast 16 timmars effektiv drifttid kunde hon nu inte återvända hem.

HMS Ajax
Trots att HMS Exeter var svårt skadat gick hon för full maskin och avfyrade kontinuerligt salvor med sitt enda kanontorn. Kapitän Langsdorf hade enkelt kunnat sänka henne, han tystade hennes kanoneld med ännu en träff, men nu var han så hårt engagerad av de mindre Achilles och Ajax, att han aldrig fick tillfälle att ge henne dödsstöten. Vid 07:20 avfyrade HMS Ajax, kommendör Harwoods flaggskepp, torpeder mot Graf Spee, som fick henne att manövrera bort från Exeter och lägga en rökridå över havet. De två lättare brittiska kryssarna släppte aldrig greppet om tyskan, trots att båda var skadade. Klockan 07:25 träffades Ajax av en 28 cm granat i A-tornet. Kort därefter träffades hon åter och hennes mast fälldes. Vid det här laget började resurserna ombord på de brittiska skeppen att sina, besättningarna var fullständigt utmattade och Exeter behövde hjälp med sårade och stupade. Graf Spee försökte lämna slaget i sydvästlig riktning, med Ajax och Achilles hack i häl. HMS Exeter linkade iväg med slagsida, men med bränderna under kontroll, mot Falklandsöarna.

Striden övergick nu till jakt. HMS Cumberland var i antågande och skulle snart ersätta Exeters sorti. Graf Spee avfyrade sina kanoner varje gång britterna kom för nära och kommendör Harwood beslutade att hålla sig utanför hennes radie. Jakten pågick hela dagen, med flera artilleridueller, som britterna hela tiden drog sig ur med återkommande rökridåer.  Det stod klart att kapitän Hans Langsdorf sökte sig mot det neutrala Uruguay och deras huvudstad Montevideo. Stridigheterna avslutades vid 19:30-tiden. 108 män hade dödats, 38 av dem på Graf Spee.
HMS Exeter
Uruguay var neutralt och skulle så förbli till 1945. Deras grannländer, Argentina och Brasilien**, hade redan 1939 intagit den avvaktande policy som USA visade, d.v.s. de accepterade inga stridande enheter inom deras territorier, särskilt inte tyska sådana. Uruguay var neutralt på de allierades sida, så när Admiral Graf Spee manövrerade sig in i Montevideos hamn, efter att ha utväxlat ett blodigt slag med britterna inom deras territorialvatten, blev det påtagligt svettigt för regeringen under general Alfredo Baldomir. Enligt Haugekonventionen hade tyskarna rätt att söka skydd i neutral hamn för humanitär och teknisk support. Den gamla 24-timmarsregeln var utsuddad och diplomatiskt krig utbröt i den soliga staden. Medan den tyska ambassaden diskuterade med kapitän Langsdorf ombord på Graf Spee, krävde Storbritannien och Frankrike att fartyget omedelbart skulle tvingas ut ur Montevideo. Ute till havs förberedde sig kommendör Harwood för ett eventuellt utbrytningsförsök. Graf Spee var skadat, men hennes artilleri var intakt. Ingen visste hur illa ställt det var med henne och tyskarna skulle inte låta någon få veta det. Uruguay svarade initialt med att låta tyskarna föra iland sårade och stupade sjömän, samt ett sextiotal tillfångatagna brittiska sjömän ur handelsflottan, som omedelbart släpptes fria.

Situationen för tyskarna var dock betydligt svårare än vad britterna förstod. Eftersom Uruguay vägrade ge dem teknisk assistans och det inte fanns tid att sända ner reservdelar, kunde inte Graf Spee repareras. Fartygets ingenjör stod lamslagen och förbannade påfundet att rationalisera drivmedlen med delvis raffinerad olja. Utan reningssystemet skulle maskinerna snart stanna. Dessutom hade man skjutit bort två tredjedelar av 28 cm granaterna. Tyskarna hade också snappat upp brittiska meddelanden som talade om en stor ansamling av örlog ute till havs. Detta var dock inte sant, kommendör Harwood hade sänt falska hälsningsfraser till icke existerande skepp, som svarats av HMS Cumberland. Cumberland anlände till Rio de la Plata vid 22-tiden den 14 december, men ytterligare fartyg var inte väntade förrän tidigast den 19: e. De tyska diplomaterna rapporterade hem till Berlin att Admiral Graf Spee var fast i en fälla, att det inte fanns något hopp om att ta sig ut. Svaret kom omedelbart, führern krävde att fartyget inte fick falla i fiendens händer. Helst skulle hon förstöras i strid och ta med sig så många fiendeskepp i djupet som möjligt, eller så skulle hon sprängas av tyskarna själva. Tonen i meddelandet var sådant att man kunde tolka det som att kapitän Hans Langsdorf inte förutsattes återvända hem.

Admiral Graf Spee
Den 17 december meddelade Langsdorf Berlin att han ämnade ta ut Graf Spee till mynningen av floden och där sänka henne. Han hade dessutom för avsikt att som kapten följa henne i katastrofen. Hans befäl och diplomaterna argumenterade med honom. Spränga fartyget i sank var en sak, det var reglementsenligt, men självmord? Man vädjade till honom att ändra sig, Uruguay hade meddelat att besättningen på Graf Spee fick kliva i land och garanterades säker transport hem till Tyskland. Man var säker på att president Baldomir skulle låta honom stanna. Det fanns tyskar i Uruguay som skulle hjälpa honom. Detta betraktade dock Langsdorf som fanflykt och han förbannade dem omkring sig som kom upp med sådana idéer.

Samma eftermiddag stävade Graf Spee ut ur Montevideos hamn. Hon följdes av tiotusentals människor på kajerna och stränderna. Radiojournalister från hela världen sände live. Ombord fanns en skelettbesättning bestående av officerarna och några underbefäl. Uruguays flotta assisterade med utpekad plats för sänkningen, samt med bistående båtar. Kommendör Henry Harwood iakttog händelsen i kikare från HMS Ajax. Man sprängde botten på henne och hon sjönk snabbt. Ända till sista stund hade officerarna ombord fått argumentera med Langsdorf att inte följa henne till botten.

Sjöslaget
Besättningen från Graf Spee fördes till Buenos Aires, Argentina, där de allierade hade bättre kontroll över deras hemresa. Väl där sköt sig Hans Langsdorf i huvudet med sin tjänstepistol den 19 december 1939. Han fick en hedersbegravning i Argentina enligt den tyska flottans reglemente, bevistad av argentinsk och även brittisk militär. Många tyska besättningsmän återvände till Montevideo, där en tysk hjälporganisation byggts upp. Deras ättlingar lever där än idag.

Samtliga medverkande brittiska fartygschefer i slaget vid Rio de la Plata blev senare amiraler och adlade. HMS Exeter återvände under jubel och kanonsalut till Southampton, där hon lades i docka. Hon sänktes dock vid Java av japanskt stridsflyg den 1 mars 1942.

Begravningen av kommendör Langsdorff

Admiral Graf Spee är numera ett av världens mest eftertraktade mål för sportdykare.


* Altmark bordades av Royal Navy den 16 februari 1940 i norska Jössingfjord. Ombord hade hon 300 tillfångatagna brittiska sjömän ur handelsflottan, offer från Admiral Graf Spees härjningar i södra Atlanten. Besättningar från sänkta fartyg plockades upp av Graf Spee för att föras över till Altmark. Som regel lämnades sjömän från neutrala länder – t.ex. Sverige – över till neutralt land. Sjömän från fiendeland betraktades som krigsfångar och hamnade i Tyskland.


** Brasilien sände 1943 frivilliga soldater under amerikansk flagg – Forca Expedicionara Brasiliera, FEB – till striderna i Medelhavet. 27 000 man totalt. De utförde sina uppdrag med storartad förmåga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar