fredag 11 oktober 2013

Patton

Han kallades ”Bandito” av självaste ”Black Jack”, och ansågs allmänt galen. Det sades att han efter detta hade åtminstone två skåror i kolven på en av sina revolvrar. För första gången användes flygplan i den amerikanska armén, och det med stor framgång. General John Persching var en fritänkare och ”Dare Devil”, med order direkt från president Woodrow Wilson att fånga eller avliva Pancho Villa i Mexiko. Det var vår och året var 1916. Efter flygspaningarna skickades den första amerikanska bepansrade truppen någonsin, tre pansarbilar och tio man ur det 6: e infanteriregementet, ut för en ”raid”. När den kom tillbaka hade man dödat general Julio Cardenas, chefen för Villas livvakt, och bundit kroppen tillsammans med tagna fångar över bilarnas motorhuvar och på stänkskärmarna. Det var en spektakulär scen som general Perching aldrig skulle glömma. Chefen för styrkan var hämtad från 8: e kavalleriregementet, en lång och gänglig löjtnant med en märkligt gäll röst och vars epitet, ”Blod och mod” myntades redan här. Hans namn var Patton, George Smith Patton, junior.



Nancy, december 1944
I mitten av den månaden stod den amerikanska 3: e armén inför den tyska Västvallen utmed floden Saar. Ännu en krigsvinter var i antågande, månaden innan hade man rensat ut den urgamla fästningsstaden Metz. En osedvanligt hård nöt att knäcka, såsom den alltid varit under alla de föregående krigståg som dragit genom Moseldalen. Den 3: e armén hade bromsat upp sitt avancemang något, men mest på grund av de förväntningar som den allierade ångvälten hade inför det stora språnget, över Västvallen och över floden Rehn, de sista hindren som skilde dem från det tyska låglandet och Berlin.

General George S. Patton Jr, 3: e arméns redan legendariske chef, var mycket bekymrad. Hans stab kände hans oro kring kartbordet, de såg hur överste Oscar W. Koch, hans underrättelsechef, bet i sin underläpp när han lämnat sin lägesrapport. Koch hade med hjälp av jämförelser mellan sina egna uppgifter och dem från Courtney Hodges 1: a armé i norr och Omar Bradleys 12: e armégrupp längre bak, identifierat två stora, tyska uppsamlingsområden så långt norrut som Düsseldorf. Detta stämde i sin tur med att den tyskfödde översten drygt tre veckor tidigare dragit slutsatsen att nästan allt tyskt pansar flyttas bort från deras eget avsnitt mellan Thionville i norr och Saint Avold i söder. Sedan hade det kommit slag i slag: Den 23 november hade Koch identifierat den helt nya tyska 6: e pansararmén vid Aachen; den 2 december rapporterade man den farliga Panzer Lehr-divisionen som ”försvunnen”; och den 5 december kunde man meddela den 1: a amerikanska arméns stab att man identifierat hela nio nya tyska divisioner framför deras 8: e kår. Det sista var anmärkningsvärt eftersom denna kår hade anlänt till Ardennerna från Bretagne så sent som i oktober, för vila och rekonstruktion i en förrädiskt statisk position omedelbart norr om 3: e armén.

Patton släppte sina läsglasögon över kartorna när han rätade på ryggen, hans huvud tornande över de andras runt bordet. Överste Koch lade armarna i kors och brigadgeneral Hobart ”Hap” Gay, stabschefen, summerade läget. Bradley och Hodges var idioter, de visste alla att det var vad den gamle tänkte. Man hade sedan augusti, med den framgångsrika inringningen av tyskarna i Falaisefickan, en operation som Patton möjliggjort med sin exceptionellt snabba framryckning, hänfallit sig åt letargi visavi Wehrmacht i ljuset av de aldrig sinande tyska reträtterna genom Frankrike och Belgien. Den allmänna allierade strategin, att avancera på bred front över hela linjen, som Patton hatade lika mycket som sin rival fältmarskalk Sir Bernhard Montgomery, hade ytterligare förstärkt illusionen som spreds genom de allierades stabstält, att det bara var att sparka in dörren i Västvallen och hela korthuset rasar samman. Patton gick inte så långt som att idiotförklara sin gamle vän Dwight Eisenhower, men han förbannade Bradley. Vad värre var, de hade lämnat Troy Middletons 8: e armékår likt ett offerlamm för den tyska armén. 8: e kåren hade varit Pattons fram till ”Operation Cobra” och utbrytningen ur Normandie, där den lämnats kvar för att rensa upp Bretagne under 1: arméns ansvar. Troy Middleton hade stridit med Patton och de flesta andra runt kartbordet ända sedan Nordafrika. Han var en vän.

De var en missanpassad grupp, ”Hap” Gays mannar. Handplockade av den gamle, utmejslade ur arméns hårdaste stabsskola, att hålla jämna steg med Patton. De var valda utifrån kompetens och kapacitet, och inte som brukligt genom nepotism och ”brown nosing”. De kände väl till det nonsens som drog genom staberna som en präriebrand, att chefen satts i stutarbåset efter ”örfilsincidenten” på Sicilien året innan och därmed förlorat ”Operation Overlord” till förmån för Bradley. Man ignorerade att ledarskapet för den nyuppsatta 3: e armén, med uppdrag att mangla tyskarnas pansar på kontinenten, i själva verket var ett hedersuppdrag. ”Haps” folk hade skapat mycket irritation omkring sig, de hade en hård chef i Patton, en riktig slavdrivare, men en chef de hade den största respekt för, en som gav dem betydligt mer svängrum än i de övriga staberna. Pattons insisteringar inför sina chefer att tyskarna kommer att vända sina vapen väl innan Västvallen, att de inte har något val om inte floden Rehn skall bli till ett hinder även för dem, ljöd för döva öron och avspeglades på hans stab. Det var nonsenspratet, konkurrensen, avundsjukan och den allt hårdare pressen som ställde dem åt sidan. Patton sa att han kände sig som Longstreet, general Lees ställföreträdare inför slaget i Gettysburg. Mycket kompetent att se skeendet, oförmögen att övertyga.

Tyskarnas enastående ledarskap fascinerade honom, deras imponerande förmåga att ständigt återhämta sig, visade på att de alls inte var slagna. De kunde fortfarande vända sig om och slå näsan blodig på ryssarna när det behagade dem på östfronten. Att den tyske soldaten ännu hade förtroende för sitt befäl var en alarmklocka för en ledare som Patton. När inte ens Montgomerys misslyckade ”Operation Market-Garden” i Holland i september 1944 inneburit en tankeställare för Bradley och de andra, vad krävdes det då? Plötsligt hade en SS-pansarkår dykt upp i Arnhem, där den alls inte skulle vara, och anstiftat blodbad på de brittiska fallskärmsoldaterna – Tigertanks mot kulsprutepistoler. Patton skakade på huvudet och lämnade bordet och hans stabschef såg efter honom. De hade under senhösten i hemlighet planerat för att tyskarna inom den närmaste tiden var i färd med något stort direkt nordost om 3: armens operationsområde, något som allt mer började likna den tyske fältmarskalken Erich von Mansteins reviderade ”Fall Gelb”, det vill säga anfallet på Frankrike 1940, genom Ardennerna.

Vad general Gay inte kunde veta var att hans chef hade förmågan att se betydligt längre än så. Patton var den ende arméchef som fick information från Ultra, britternas hemliga underrättelsekälla, ett faktum om något som skulle ha stärkt Gays rättfärdigande av Pattons betydelse. Ultra spelade antagligen en viktig roll i Pattons relation till överste Kochs underrättelsesnille, de var det perfekta paret, Koch flitig och noggrann, Patton krävande och insiktsfull. Vad general Gay heller aldrig kunde ha anat var att nästan exakt ett år senare skulle han stå vid Pattons sida, med en mitella om armen, och förtvivlat se den gamle tyna bort i sviterna av en bilolycka.



Blod och mod
General George S. Patton Jr avled 60 år gammal i Mannheim, Tyskland den 21 december 1945. Diagnosen var lungemboli, d.v.s. en blodpropp hade bildats efter ett kraftigt trauma mot kroppen. Han begravdes inte i USA, utan enligt hans önskemål i Hamm, utanför Luxemburg. Med hans död inleddes en successiv nedmontering av hans minne. Pattons självbiografi, ”War As I Knew It”, överröstades snabbt av betydligt mer aktuella och eftertraktade verk, skrivna av namnkunniga f.d. generaler som president Dwight D. Eisenhower och förre utrikesministern, tillika försvarsministern George C. Marshall. Ingen av dem hade något intresse att gräva för mycket i sina krigsminnen för Pattons skull, så den mest officiella versionen fick Omar N. Bradley stå för. Bradley odlade ett horn i sidan på Patton, något som antagligen startade med hans erfarenheter av sin kollega på Sicilien 1943, då han fick utstå mycket press och kritik som chef för 2: a armékåren och flankskydd åt Pattons framrusande 7: e armé. Bradley tjänade 1970 som teknisk rådgivare under inspelningen av Franklin J. Schaffners film ”Patton – Pansargeneralen” med George C. Scott i sitt livs roll. Filmen byggde i delar på Bradleys egna självbiografi, ”A Soldier’s Story”, och påverkade allmänhetens uppfattning av Patton som en despotisk krigsälskare. Det är först mot slutet av 1900-talet som en alternativ bild av den gamle generalen presenterats och in på 2000-talet har man valt att åter ge ut hans självbiografi. Vad som däremot alltid varit svårt att helt undgå, oavsett motiv, rörande Pattons renome är det faktum att han var ett militärt geni.



Louisiana 1941
Under 1920-talet skrevs åtminstone 75 % av världens all militär facklitteratur av tyskar och han hade läst dem allihop, särskilt de om pansarstrid av Erwin Rommel och Heinz Guderian. Han var därför helt säker där han stod med händerna på höfterna intill Mississippiflodens strand. Han hade ett blått band rund hjälmen, där också två stjärnor lyste. Det var manöver och man skulle skeppa över stridsvagnar ur generalmajor Pattons 2: a tankdivision – de kallades så fortfarande, de två existerande pansardivisionerna i den amerikanska armén. Ännu hade inte japanerna anfallit Pearl Harbor, men kongressen gav klartecken för att hålla militärmanövrer i södra USA sommaren 1941, faktiskt de största någonsin i amerikansk historia. Sammanlagt 500 000 man deltog i omgångar, större delen av den då existerande reguljära armén, samt nationalgardet från ett halvdussin delstater. Det var en grandios tillställning med flera hundra dödsfall, men det var här den amerikanska armén testade sina doktriner inför det krig alla var övertygade skulle komma. Man hade studerat tyskarnas blixtkrig ingående och den armé som övades i söderns makadam var helt annorlunda än bara något år tidigare. All ny utrustning testades, Garandgeväret, den karaktäristiska runda hjälmen, olika prototyper till Shermanstridsvagnar. Man mejslade fram de nyckelpersoner som skulle leda USA: s trupper i det stora kriget, Courtney Hodges, Lucian Truscott, Omar Bradley, Mark Clark, Troy Middleton och så han, ”Georgie” Patton, ”Old Blood and Guts”, övningens verkliga stjärna.

Patton kom från Kalifornien, men familjen var från början ”Virginians”, som Robert E. Lee och Stonewall Jackson. Det var hans farfar, översten i den konfederala armén George S. Patton, som lämnade det älskade södern för västkusten efter inbördeskriget, något som sonsonen för alltid bar med sig i bakhuvudet. Patton stortrivdes också i södern. Han höll hov som den värste plantageägaren och rörde sig obehindrat med traktens nobless. Patton var generös med sin avsevärda förmögenhet och hans kollegor kunde bara skaka på sina huvuden och bredvilligt acceptera hans vänskap. Patton var en riktigt kul prick, faktiskt. Han var dessutom tio år äldre än dem och hans rädsla för att bli akterseglad var märkbar. Egentligen skulle han fundera på sin pension och det enda han har att luta sig mot var hans skicklighet, erfarenhet och sin charm. Louisianamanövern var dock en stor triumf för honom, hans tankdivision tycktes ha varit överallt samtidigt och många var de generaler som uttryckte frustration i sina fältrapporter över vad de ansåg vara regelvidriga manövrer av ”den där Patton”. Det var där, i den fattiga amerikanska södern, som han lärde kollegorna blixtkrigets principer. Patton var inte rädd för vare sig Rommel eller Guderian. Han påpekade gärna för dem som vill lyssna att han hade längre erfarenhet av pansar än vad någon tysk general hade, eller vilken annan general som helst för den delen. När de tyska officerarna sprang benen av sig på västfronten under det första världskriget, ledde den unge major Patton sin egen tankbataljon i vad som skulle kunna beskrivas som rörlig strid i krigets slutskede. Så han kunde knappt hålla sig, han ville inget annat än att åter åka över havet och möta de där tyska pansargeneralerna i ett envig.

Han hade ett favorituttryck – ”There are no such thing as Tank Country”. Med det menade han dels bokstavligen, att rätt anpassad kan stridsvagnen appliceras på vilken stridssituation som helst. Men det är den bildliga betydelsen Patton var ute efter, och den är de facto den amerikanska militärdoktrin som alltid härskat i Förenta Staternas krigsmakt – ”att vi tar striden varhelst den för oss, och vi segrar med alla till buds stående medel”. Det var Ulysses Grants devis, när han fullföljde president Lincolns ”last full measures” och inte bara besegrade sydstatsarmén i grunden, utan framför allt piskade underkastelsen i folket med totalt krig. Patton såg nog hellre sina likheter med hans egna själsfränder, Lee och Jackson, män han rent av kanske hade mött. Patton var den mest amerikanske av generaler. Han var skolad i den rationalitet som skapats av den amerikanska armén under två århundraden av återkommande upp- och nedrustningar, av den ständiga politiska manipuleringen från en kongress som aldrig litat på dem som en opartisk del av Vita husets ambitioner. Patton var en produkt av en evig pånyttfödelse där gamla teorier sällan blev långlivade. Det amerikanska inbördeskriget blev historiens första moderna krig av en anledning. Den obetydliga amerikanska generalskåren fylldes ut med reservofficerare och krigsbefordringar där nytt tänk och nya applikationer var ofrånkomliga. Motsvarande utveckling hade knappast skett i Europa, där generalstaberna satt på livstid och adeln bestämde ordningen för dagen. I den amerikanska andan fostrades Patton och han förblev alltid en påtagligt modern militär, sin klassicism, sin pomp och sin ålder till trots. Han var en man för sin tid, och en man som på fullaste allvar hävdade att han i nedstigande led var en reinkarnation av en romersk legionär.

När USA gick med i andra världskriget och amerikanska trupper började fylla upp de brittiska öarna togs de emot med glädje. Men också med oro, amerikanernas doktrin sa dem att invasionen av den europeiska kontinenten måste ske snarast, helst under 1943. De var beredda på det, sa de, och de menade business. Britterna protesterade, de kände krigets verklighet, vilket den halvhjärtade räden mot Dieppe i augusti 1942 skulle visa – och vad med deras koloniala intressen i Nordafrika och Mellanöstern? Fast det där sista sa de aldrig offentligt. Amerikanarna kom aldrig att vare sig riktigt förstå eller uppskatta omvägen genom Afrika och Italien. Så, Patton gjorde sin entré på arenan i Marocko, som den förste operative amerikanske generalen, och lämnades sedan kvar i Casablanca som militärguvernör medan den olycklige Lloyd Fredendall tog hans 2: a armékår till Tunisien och Kasserinpasset. Han hade aldrig behövt oroa sig, det fanns inte en chans i helvetet att vare sig Joint Chief of Staff i Washington, George Marchall, eller överbefälhavaren för Europa, Dwight Eisenhower, skulle ha lämnat honom kvar i USA.



Ardennerna, december 1944
Under hela den hösten hade varje bataljonschef i Pattons 3: e armé lärt sig att den gamle när som helst kunde storma in i stabstältet under en av sina eviga inspektionsrundor, stirra på deras lägeskartor och helt frankt ändra positionerna på ett kompani här, en grannbataljon där. De hölls konstant på tå och de visste att det kallades ”Koka-soppa-på-en-spik-taktik”. Frampressat av det undermåliga underhållsläget p.g.a. misslyckandet att säkra tillräckligt med hamnkapacitet i Västeuropa och den rådande strategin om ”bred front”, hade Patton utvecklat denna taktik till ett mästerstycke. Han använde sig av aktiv spaning, med orakade, frilöpande och förvånansvärt oreglementsenliga enheter, där minsta lilla lucka och varje inbuktning i det hårt stressade tyska försvaret, utnyttjades till max. Pattons ruffiga spaningsenheter drog igång fler storskaliga anfall än några andra på västfronten. När väl detta hände var det inte mycket Bradley kunde göra än att tillstyrka ytterligare resurser till Patton. Improvisation och dynamiskt tänkande gjorde honom till den snabbaste generalen, och tyskarna fruktade honom, han var en mardröm att ha emot sig. För första gången mötte de en motståndare som inte bara matchade dem, utan i mångt och mycket var bättre än dem, varför de så mycket som möjligt försökte undvika honom med början i gryningen den 16 december.

Tre dagar senare, den 19: e, färdades en samlad Patton i jeep från Verdun i riktningen Luxemburg för att där sätta upp en framskjuten kommandopost. Han har bevistat ett spektakulärt möte hos Walter Bedell Smith, Eisenhowers stabschef. Nästan alla hade varit där och Eisenhower visade en ilska som var mycket olik honom. Han krävde besked om hur man kunnat tillåta att tyskarna körde över den 8: e kåren och resten av 1: a armén med två hela pansararméer? Hur har detta inte uppdagats i tid? Omar Bradley var röd i ansiktet, kritiken var, om än indirekt, riktad mot honom. ”Operazion Wacht am Rhein”, den största katastrofen för amerikanerna under hela kriget var ett faktum. På tre veckor, lagom till efter jul och nyår, skickades 20 000 likkistor hem till Staterna och en chockad allmänhet. Patton meddelade att han kunde iscensätta en konterattack söderifrån, i syfte att stöta mot Bastogne där två regementen ur den 101: a luftburna divisionen låtit sig inringas, med tre divisioner till morgonen den 23 december – om enbart fyra dagar. Alla i rummet stirrade på honom, Bradley ville protestera, men stoppades av Eisenhower som godkände förslaget på stående fot. Eisenhower tar dagen efter, den 20 december, direkt kommando och placerar samtliga amerikanska trupper norr om linjen Bastogne-Sankt Vith, alltså både den 1: a och den 9: e arméerna, under Montgomerys 21: a armégrupp. Detta gör operationsområdet söder därom, inklusive Middletons 8: e armékår, till Pattons allena. Detta skär effektivt av Bradley, med endast den 3: e armén kvar i sin grupp, från sitt kommando, reducerad till mera en generalkvartermästare. För all framtid kommer Bradley att tro att hans vänner förrått honom, särskilt Patton. Inte ens befordran till fyrstjärnig general kort därefter kunde lindra den besvikelsen.

Bradleys tvekan var dock legitim. Han hade redan den 18 december kommenderat Patton att vrida sin 10: e kår i nordlig riktning, men dessa trupper kunde enbart tjänstgöra som flankskydd tills vidare – och Patton gav fullständigt fanken i flankskydd. Men var skulle Pattons tre stötdivisionerna tas ifrån? Den 3: e armé var ju helt upptagen med sin penetrering av Västvallen och övergång av Saar? När Patton presenterade den 4: e pansardivisionen, samt 26: e respektive 80: e infanteridivisionerna ur den 3: e armékåren, då hade samtliga gapat i rummet. Bradley påpekade att dessa enheter, visserligen tillfälligt avhängda i söder, ändå skulle tvingas färdas på tvären genom hela den 3: e armén, på fyra dagar. Patton svarade att han var medveten om detta, men att det hade man också planerat för. Det var uppenbart att Patton låg några steg före alla andra. När Ike Eisenhower lämnade Verdun den dagen var han trygg i vetskapen om att ”Georgie” tog hand om saken. Om detta funderade inte Patton mycket på där han skumpade fram i sin jeep. Ordern till ”Hap” Gay, hans stabschef, hade givits redan innan avfärden den morgonen. Nu översåg han inledningen av hela operationen i detalj, via radio, och helt ur minnet.

De omgrupperingar som den 3: e amerikanska armén utförde dagarna innan julen 1944 i ett snöigt norra Frankrike, har gått till militärhistorien som kanske de bäst genomförda någonsin. Den logistiska utmaningen var gigantisk och ansträngningen på staberna och de olika förbanden närmast övermänsklig. Tre divisioner, varav Pattons eget ”garde”, den 4: e pansardivisionen utgjorde en kolonn på närmare två mil på landsväg, kofångare mot kofångare. Det rörde sig om en förflyttning på mer än 20 mil, med totalt över 15 000 fordon och 55 000 man som skulle resa på tvärs genom en armé som var i strid dygnet runt. Det ville till att alla statusrapporterna stämde, att de hundratals stridsvagnarna fick sin service, eller att det erbjöds ersättningsvagnar på rätt ställen, att soldaterna utspisades, förbandsplatserna omdirigerades, att trafiken inte körde fast. General Gays stab, under Pattons direkta överinseende, flyttade under dessa dygn 63 000 ton utrustning, i medeltal 4 500 ton ammunition per dag. Hundratusentals nya kartor, tillsammans vägande 57 ton distribuerades, 450 mil väg kompletterades, och man drog ungefär 3 200 mil telefonkabel. Patton skrev senare: ”… detta kunde endast göras möjligt genom den mycket erfarna generalstaben i den 3: e armén, samt den höga disciplin och pliktskyldighet hos alla de involverade förbanden”.


Klockan sex på morgonen den 22 december 1944, ett helt dygn före tidtabellen, stod tätenheterna ur den 4: e amerikanska pansardivisionen utmed två parallella vägar i de mörka och snötyngda skogarna vid Luxemburgs gräns. De understöddes av hela 108 artilleribataljoner, 1 300 pjäser, som unisont öppnade eld strax innan marschordern gavs. Därför kunde inte tätplutonens ställföreträdande chef, en ung sergeant, höra hur stridsvagnarna i kön startades upp en efter en, där han kurade i tornet på sin Shermantank. Han var den fjärde vagnen från täten och inte förrän han i sin ögonvrå såg något glida upp vid hans sida blev han varse om vad som hänt. Det var en halvbandvagn som bromsat in med ett ryck, och sergeanten skulle just till att böja sig ner och kommendera start, när han upptäckte mannen på flaket. Han stod likt en romersk centurion iförd sin skinnjacka med pälsfodrad krage och den polerade hjälmen på huvudet. Kikaren hängde runt hans hals och när han vände sig och nickade mot honom, såg sergeanten de tre stjärnorna på hans hjälm. Det var Patton, den gamle hade för vana att lägga sig vid den fjärde vagnen vid anfall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar