söndag 6 oktober 2013

Nordamerikas indiankrig


Länge var historien om de nordamerikanska indiankrigen* en fråga om populärkultur. Så hade det varit sedan hugade skriftställare under 1800-talet producerat litterärt material om hur den vite mannen erövrade Amerika. Bilden, som erbjöds genom böcker, senare film och tv, var tämligen enfaldig. Indianerna betraktades enbart som mördare och banditer. Det var så man väckte intresse hos köparna i öst, och i Europa. Vid 1960-talets slut ändrades detta radikalt. Samtidigt med de svartas medborgarrättsrörelse, Black Power och protesterna mot Vietnamkriget, kom de första större historiska banden om indiankrigen ut på bokdiskarna. Det var i första hand Custer Died For Your Sins av Vince Delorian, samt Dee Browns Bury My Heart At Wounded Knee. Dessa verk lade tyngdpunkten på indianen som enbart offer för den vite mannens förtryck. Indiankrigen blev därmed ett slagträ för 1960- och 70-talens sociala förändringar i USA.

Inom den akademiska historiebeskrivningen kallas detta presentism, när man använder aktuella händelser som en presentation, eller spegling, av historien. Eller tvärtom: historiska händelser får bli en förklaringsmodell för nutiden. Historien om de nordamerikanska indiankrigen blev därför ett flagrant exempel på detta. I ett par decennier fastnade synen på indiankrigen i dessa fotspår, tills i slutet av 1990-talet, då en ny, mera empirisk granskning började vinna mark i den amerikanska akademiska världen, utan att för den delen bli dominerande.

Nordamerikas indiankrig var inte en sammanhängande konflikt, utan precis som dess titel anger, en serie av motsättningar och krig under lång tid, närmare bestämt 300 år. Den aktuella tidslinjen för indiankrigen är uppdelad i två huvudsakliga perioder. Den första sträcker sig från den vite mannens etablering utmed Atlantkusten under 1600-talets första hälft, fram till USA: s bildande i slutet av 1700-talet. Denna period kallas allmänt för den koloniala tiden. Därefter följer den amerikanska tiden, där indiankrigen sträcker sig från 1776 och därefter fram till sekelskiftet 1800-1900-talen. Kanadas ofta ignorerade part i denna historia, har en annan indelning, då de varit koloni under Storbritannien under praktiskt taget hela sin existens. Mexiko är, trots att man alltid spelat en viktig roll i den nordamerikanska konflikten, i huvudsak en del av de latinamerikanska indiankrigen – en mycket viktig distinktion i sammanhanget.



Det finns även en geografisk indelning av historien om de nordamerikanska indiankrigen. De är också två till antalet: Först anges krigen utmed östkusten, innefattande hela den koloniala tiden, fram till ungefär 1820-talet. Därefter följer prärieindianernas krig i Mellanamerika från 1840-talet och fram till förra sekelskiftet, det är som regel den mest kända perioden eftersom den innefattar begreppet vilda västern.

För att förstå vad som hände med urbefolkningen i Nordamerika är det nödvändigt att först försöka fastslå hur många de var när den vite mannen först slog sig ner på kontinenten under 1500-talet. Problemet här är att man inte vet det. Uppskattningar existerar givetvis, med dessa svävar över breda spann, allt mellan 2 och 20 miljoner individer. Kanadas Royal Commission on Aboriginal Health uppskattar den kanadensiska andelen före koloniseringen till ca 500 000 individer. Sett i det sammanhanget borde samma siffra i USA ligga på ett par, tre miljoner. Idag lever 2.9 miljoner fullblodsindianer i USA, nästan det dubbla om man räknar halvblod.

En av de viktigaste punkterna på den nya, moderna historiebeskrivningen är att det aldrig var ett förintelsekrig som drabbade de nordamerikanska indianerna, inte som exemplen visar i Latinamerika. Vare sig brittisk kolonialmakt eller amerikansk stat, federal som delstatsrepresentation, har någonsin utfärdat mandat att förinta urbefolkningen. Däremot har enskilda personer i olika maktställningar uttalat hat mot den röde mannen, men det har aldrig varit en formulerad, officiell policy. Det gjordes försök att, liksom med de svarta, förslava indianerna, men det övergavs ganska per omgående**. Orsaken var att den röde mannen dukade under i rask takt. Den vite, liksom den svarte mannens sjukdomar dödade indianerna i väldiga, svepande epidemier. Det var smittkopporna, kolera och vanlig influensa som massakrerade den röde mannen, inte krigiska handlingar. Man uppskattar att enbart inom några decennier på 1600-talet hade 80 % av urbefolkningen raderats ut. I skenet av den presentistiska historiebeskrivningen har denna tragedi mestadels ignorerats.


De nordamerikanska indiankrigen var de yttersta resultaten av en förödande kollision mellan två radikalt skilda kulturer. Den moderna renässansmänniskan från Europa, med aspirationer och framtidstro, mötte ett uråldrigt jakt och samlarfolk, inställt på status quo. Stadsbildning och jordbruk mötte stamtillhörighet och nomadliv. Det fanns dock många goda viljor ända från början. I de flesta fall visade indianerna generositet mot de nya inflyttade och de tidiga vita lät bl.a. inkorporera den röde mannen i sin lagstiftning. Att dräpa en indian var likvärdigt med att döda din granne. Men vid sidan av epidemierna var de båda kulturernas behov och viljor definitivt satta på kollisionskurs och det var den vite mannens progressivitet som segrade i det långa loppet. Att därmed skuldbelägga den västerländska kulturen för indianernas destruktion, är lika orealistiskt som att betrakta samtliga stora kulturers undergång genom mänsklighetens historia som kriminella handlingar.

Indiankrigen var ett långdraget, s.k. lågintensivt krig (gerillakrig). Taktiken på båda sidor var räder och straffexpeditioner, där män, kvinnor och barn massakrerades. Det gäller att alltid hålla i minnet de stora avstånden, den glesa befolkningen och den nordamerikanska statsbildningen. Striden stod som regel mellan utbrytare ur indianstammar och begränsade vita bosättningar. Den vite mannen slogs oftast i lokala, frivilliga organisationer, i sheriffens posse eller i större sammanhang, delstatsmilis. Sällan var US Cavalry inblandat och då endast under toppar i konflikten, då indianerna drog samman större styrkor. Den federala staten – Washington DC – hade ansvaret i de federala territorierna (innan de blev delstater), eller när krigiska indianer rörde sig mellan delstater eller över nationsgränsen, samt i frågan om indianreservat (på federal mark). I övrigt måste delstaterna begära Washington om assistans, något man ogärna gjorde. Däremot fanns det en vittomspännande åsikt bland de vita att den federala staten skulle agera hårdare i indianfrågan, något Washington långt ifrån alltid hade möjlighet att göra.



Hur många dog då i strid med den vite mannen? Om dessa siffror finns det en aning. Den stora folkräkningen i USA 1894 innefattade även uppskattningar rörande krigsförluster i samband med urbefolkningens situation. Vid den här tiden var långt ifrån alla indianer amerikanska medborgare, ett förhållande som ändrades först under 1920-talet. Undersökningen slog fast att under USA: s ledning – vid den tiden en period på ungefär 110 år – hade ett 40-tal krig utkämpats, med totala förluster av ca 50 000 människoliv, fördelade på ungefär 20 000 vita och 30 000 indianer. Siffrorna är ännu de enda officiellt existerande och har aldrig motbevisats vetenskapligt. Frågan som därmed måste ställas är om detta är en korrekt bild av ett utrotningskrig?

Den amerikanska federala staten blir egentligen inte fullt ut inblandade i indianfrågan förrän efter det Mexikanskamerikanska kriget 1846-48, då de federala territorierna i Mellanamerika ökade sin areal med långt mer än 50 procent, med det som idag är New Mexico, Arizona, Colorado m.fl. I söder ärvde USA ett tidigare mexikanskt och spanskt indiankrig. I norr startade den vite mannens färd mot Kalifornien över de stora vidderna vid foten av Klippiga bergen. Prärieindianerna var ett huvudsakligt nomadfolk som vandrat över det stora landskapet i århundraden, styrda av säsonger för jakt, fiske, barnfödsel och strid. Med Abraham Lincolns tecknande av Homestead Act 1862, som gav nybyggare generösa rättigheter på federal mark, och inbördeskrigets slut 1865, fick befolkningsförflyttningen västerut en explosiv utveckling. Den vite mannen kom i miljoner och prärieindianerna formligen drunknade ifolkhavet. Samtliga överenskommelser som den federala staten hade med enskilda indianstammar bröts kategoriskt enligt ett symtomatiskt systemfel som varit latent i alla tider. De styrande på delstatsnivå, eller i Washington, försökte å ena sidan att stabilisera indianfrågan med avtal och förbindelser, samtidigt som man medvetet släppt på den vite mannens behov av brukbart land. Den vite mannen röstade i politiska val, det gjorde inte indianerna. Det hade alltid varit en fullständigt omöjlig situation som för de styrande valde att betrakta som lokala tvistemål i landdispyter.



Washington DC har av tradition varit särskilt dålig på att lösa lokala frågor, det har alltid traditionellt betraktats som en politisk anomali i det amerikanska experimentet. Man försökte möta prärieindianernas krav, som inte var äganderelaterat i första hand, genom att placera dem i reservat. Detta utan hänsyn till indianernas geografiska tillhörighet, eller den bofasta vita befolkningens åsikter i sammanhanget. Om man skall dra sakfrågan till absurdum, så liknade konflikten väldigt mycket dagens svenska debatt om utplacering av vargar. Organisationen med reservat hade dessutom varit korrupt genom tiderna, med federala ämbetsmän, s.k. indianagenter, säljande vapen och hembränt under disken till sina skyddslingar. Den enda närvarande, överstatliga kontrollorganisation var den amerikanska armén, en polisiär roll de ofta uttryckte sitt officiella ogillande inför.

Man kan jämföra med Kanada, där den brittiska kronan historiskt har löst sina indiankonflikter utanför arméns inblandning. Istället har man har valt att skapa en särskild federal, paramilitär polisstyrka, Dominion Police, föregångaren till Royal Canadian Mounted Police, RCMP. Den kanadensiska federala polisens historia är närmast identisk med USA: s delstatspolis, som också den har en paramilitär bakgrund. RCMP talar idag mycket tyst om sin erfarenhet från de forna indiankrigen.

US Army hade den största respekt för indianen som militär fiende. En förlust mot indianer innebar som regel total utplåning. Det var en svår och otacksam uppgift som man alls inte var rustade för. Kongressen i Washington DC var inte intresserad av att expandera Vita husets militära styrka och armén slogs ofta i både numerärt och vapenteknologiskt underläge. Utfallet av slaget vid Little Big Horn 1876 kan delvis förklaras med indianernas tillgång till moderna Winchestergevär, med upp till 15 skott i magasinet, i motsats till arméns underlägsna karbiner av modell single-shot. De repetergevär US Cavalry skaffade sig under inbördeskriget var anskaffade via privat a initiativ och var inte en del av arméns reguljära utrustning. Som en parantes kan det nämnas att i betraktelsen av de två stridande amerikanska arméerna under inbördeskriget, så brukar man helt ignorera de amerikanska generalernas erfarenheter av indiankrigen. För de allra flesta professionella soldater var det den enda stridserfarenhet man hade och talande är att samtliga av de skickligaste generalerna under inbördeskriget, dessutom var framstående indiankrigare. Detta förhållande förklarar också den rörlighet och snabba anslag som det amerikanska inbördeskriget hade***.


Den nordamerikanska urbefolkningen nöttes ner under drygt 100 år av en allt mer tekniskt bevandrad, ekonomiskt framgångsrik och demografiskt överlägsen kultur. Inuiterna i det nordligaste av Nordamerika, liksom våra egna samer, har i dessa aspekter klarat sig förhållandevis bra, vilket givetvis kan delförklaras av klimatet. Bortsett från några få platser i den arktiska kylan, har dessa kulturer kommit undan med blotta förskräckelsen. Det är det onda ödets nycker i mänsklighetens historia, eftersom vi samtidigt måste hylla människans stora tekniska och vetenskapliga framgångar.




* I syfte att förenkla presentationen av konflikten i textform använder jag mig av de torftiga, etniska beskrivningarna indianer och vita.

** Slaveri var dessutom en realitet även bland indianerna. Man tillfångatog motståndare i krig och höll dem som slavar. Den vite mannens ankomst förändrade radikalt indianernas slavhållning, då de brukade sälja sina slavar till de vita, snarare än att, som traditionen påbjöd, behålla dem. Tvärtemot myten, så hade indianerna ett koncept för ägande. Krigen mellan indianstammar var ofta förekommande och då som regel över markanspråk. Den store indianhövdingen Tecumseh (se text om honom) talade mycket och väl om stölden av indianens land, samtidigt som han påtalade sitt folks ovilja att se land som något man ägde. Detta bör ses i relation till att Tecumseh var utslängd ur båda kulturernas perspektiv. Han var landlös och agerade mycket en slags anarkist eller proto-kommunist.

***General William Tecumseh Sherman, den vite Tecumseh, applicerade indiantaktik under sin March to the Sea i inbördeskrigets slutskede. Hans västra armé, som utgjorde hammaren mot Grants städ, Army of Potomac I öster, bestod till stor del av kavalleriförband. Han spred ut dem i ett slags tidigt blixtkrig och man brände och skövlade sig fram mot Atlanta, precis som indianerna gjorde borta i väster.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar