onsdag 16 oktober 2013

Lilla runda toppen


I en slänt utmed en åsrygg i Pennsylvania har en samling medelålders herrar samlats för att bli fotograferade. Året är 1889 och de är alla uppsträckta i för tiden populära helgdagskläder. Man har tagit av sig hattarna och mustascherna är ansade. En del har sina hustrur med sig, men kvinnorna är av naturliga anledningar få i sammanhanget. Detta är ett förevigande av en återförening i syfte att fira 25-årsminnet av en militär bragd så pass omtalad att den betraktas som en av de största i amerikansk historia. Bakom männen skymtar till vänster monumentet över dem och deras många fallna kamrater. Det något malplacerade malteserkorset är symbolen för den armékår de en gång tillhört, US V Army Corps. I fonden av fotografiet, till vänster, sitter deras regementschef i gräset, en filosofiprofessor från Bowdoin College, Brunswick, senare general och delstatens Maines 32: a guvernör. Det är han som är magerlagd, med slokande mustasch och fingrarna hopflätade med varandra. Han kommer några år efter det att fotot tagits erhålla Congressional Medal of Honor ur den just tillträdde president Grover Clevelands hand.

Slänten som männen sitter i utgör den sydligaste änden av Cemetary Ridge, idag kallad Little Round Top. På den tiden det begav sig, den där heta eftermiddagen den 2 juli 1863, när de slogs som djävlar för den, då saknade kullen ett namn. Därifrån är det tre kilometer i nordlig riktning till den lilla staden Gettysburg. De överlevande männen ur 20th Maine Volonteer Infantry Regiment räddade unionsarméns allra yttersta flank. Hade de misslyckats hade hela det amerikanska inbördeskriget kunna slutat helt annorlunda.

Little Round Top 1909

Överste Joshua Lawrence Chamberlain höll ett tal den morgonen innan avmarsch. 20th Maine fick förstärkning i gryningen i formen av ett samlat kompani fördömda män, ca 150 stycken, från 2th Maine Volonteer Infantry Regiment, The Bangor Regiment. De hade strejkat då deras tvååriga kontrakt gått ut – mot det normala tre år. Chamberlain hade fått tillstånd att avrätta dem för desertering, men de var Maine Men, liksom de själva, så det var det aldrig tal om. Soldaterna hade spillt sitt blod för en massa fina herrar i Washington, inkompetenta oduglingar, deras kontrakt var slut, de hade fått nog. Chamberlain vädjade till dem, han sa att de skulle bryta upp nu på en gång, för att möta rebellerna vid Gettysburg. Gentlemen, sa han, om vi förlorar den här striden tror jag vi förlorar hela kriget. Samtliga av de fördömda männen, utom sex, ställde in sig i ledet. De var 385 officerare, underofficerare och meniga när de satte av norrut mot en strid de visste de skulle möta.

Den 2 juli 1863, den andra dagen av slaget vid Gettysburg, var helt och hållet en fråga om kapplöpning och positionering utmed åsryggen Cemetary Ridge, som löpte i sydlig riktning från Gettysburg. General George Meade, chef för nordstaternas Army of Potomac, försökte skynda på sina ständigt anländande trupper och gruppera dem så långt det bara gick på de högre positionerna. Allt handlade om higher ground, Meade var helt inställd på defensiv taktik och att de måste hålla höjderna till varje pris, exakt så som man lyckades sedan gårdagens hårda strider kring själva Gettysburg. Han visste att sydstaternas Army of Northern Virginia, under general Robert E. Lee, ämnade sätta in sitt starkaste vapen, general James Longstreets första kår, som anlänt i väster under natten och morgontimmarna i egenskap av arméns kö. General Meade förstod att fienden skulle gå för ett massivt anfall mot den vänstra, sydliga flanken, i syfte att skära av hans redan hårt engagerade trupper från förstärkningarna söderifrån.

Joshua Lawrence Chamberlain

Det började med ett misstag. General Meade hade kommenderat chefen för tredje kåren, general Daniel Sickle, att snabbast möjligast besätta Cemetary Ridge och förbereda sig för hårdnackat försvar av höjderna. Men Sickles tycks av någon, säkert övermodig anledning ha struntat i sina order och istället flyttat sin kår flera hundra meter västerut, över ån Plum Run, mot Emmitsburg Road och Peach Orchard. Detta skapade en vid öppning direkt söder om, och bakom, hans position. Den södra delen av Cemetary Ridge var därmed oförsvarad. Meddelande om Sickles tilltag anlände snart till Meade, som rasande sände sin armés förste ingenjör, brigadgeneral Gouvernour K. Warren att inspektera. Warren bekräftade den allvarliga fadäsen, på toppen av Cemetary Ridge huserade enbart ett mindre signalförband. Men vad värre var, han tyckte sig dessutom se blänkande bajonetter i den skarpa solen utmed skogskanten på andra sidan Plum Run. Rebellerna var med all säkerhet i antågande.

General Warren väntade inte på tillstånd, han sände omedelbart kurirer för att finna tillgängliga trupper i grannskapet att täppa till luckan med. General George Sykes förde just då upp sin femte kår på andra sidan åsen. Utan att fundera för mycket erbjöd han sin 1: a division, under general James Barnes, att utföra uppdraget. Men innan Barnes i sin tur fick den ordern, hade Warrens kurirer direkt engagerat överste Strong Vincent, chef för 3: e brigaden i Barnes division. Vincent, endast 26 år gammal, sporrade sin häst och red utefter sin brigads fyra marscherande regementen med trumpetaren efter sig, blåsande till strid. Regementena – 16th Michigan, 44th New York, 83rd Pennsylvania och 20th Maine – hade marscherat hela dagen i raskt tempo. Männen kunde höra stridslarmet i norr, se rökplymerna, känna krutet sticka i näsborrarna. De förstod att tiden hade kommit till dem. Brigadens drygt 1 500 man, inte ens hälften av dess reguljära styrka, lämnade den dammiga vägen och började med språng över fältet ta sig mot den skogsbeklädda åsryggen.



Överste Chamberlain kommenderade kapten (snart major*) Ellis Spear, en lärarkollega från Bowdoin och något av en högra hand till honom, att ta täten med sitt G Company. Kapten Spear klappade regementsfanjunkaren, Andrew Tozier, på axeln, varpå han och fanvakten rullade ut nations, delstats och förbandsfanorna och satte fart efter kaptenen. Chamberlain tillsåg att kvartermästaren, 22-årige Howard L. Prince, fick med sig ammunition och krut från trossen, som lämnades vid sidan av vägen. Han uppskattade att 70 salvor var lämpligt antal per man – vilket var en grov underskattning. Han sökte även sin yngre brors ansikte, löjtnant Thomas Chamberlain, och när han fann det i hopen nickade de sammanbitet till varandra. Joshua hade gjort sin bror, trots anklagelser om nepotism, till sin adjutant, efter att dyrt och heligt lovat deras mor att se efter honom.

Joshua Chamberlain var 35 år. Han hade enrollerat sig frivilligt i armén i augusti 1862 och först nekat posten som överste för det just då uppsatta 20th Maineför att istället börja i lägre rang och lära sig yrket, som han uttryckte det. Han blev överstelöjtnant och ställföreträdande regementschef under överste Adelbert Ames**. När han nu såg regementets fortfarande relativt oskadade stridsfanor avlägsna sig framför de framrusande männen, såg han resultatet av ett år av strider. Det var ett ärans tecken att föras av söndertrasade fanor och 20th Main var fortfarande ansett som ett oprövat förband. De hade varit reglementsenligt 1 000 man, åtta kompanier, slagen vid Antietam och Fredericksburg hade lämnat dem förhållandevis oskadade, men härjande sjukdomar hade nagelfarit regementet till en spillra av sin forna styrka. Utan det ofrivilliga tillskottet från Bangor Regiment hade de varit allt för få, drygt två kompanier enbart. Överste Chamberlain hade tagit över regementet den 20 maj 1863, då nyss utnämnde generalen Adelbert Ames i sin tur tagit över den elfte armékåren.

Strong Vincent

När Chamberlain anlände till häst till toppen av åsryggen var brigaden i full färd med att gruppera sig i takt med att soldaterna kom upp genom den skogsbeklädda östra sidan. På den västra sidan, i fiendens riktning, var åsen nästan naken och man kunde se ut över Plum Run Valley, förbi ån och till höger ända till ravinen Devil’s Den, i Houck’s Ridge, där Sickles kår huserade. Vyn kokade av aktivitet, till synes tusentals sydstatssoldater rörde sig där nere, även de i färd med att organisera sig. Det var generalerna Evander M. Laws och Jerome B. Robertsons brigader, 3-4 000 män från Alabama och Texas, under general John Bell Hoods division, som makade sig i ordning för anfall. Det skulle senare visa sig att Strong Vincents brigad anlänt enbart tio minuter före Hoods trupper till Cemetary Ridge, större än så var inte marginalerna. Att det var just Hoods division kom att få avgörande betydelse för stridens förlopp, den 31-årige generalmajoren var den tuffaste och mest hänsynslöse härledaren i den konfederala armén, en man som inte kände till vare sig tvekan eller empati, ens för sina egna soldater.

Sydstaternas sappörer*** besköt försvararnas blå linje från åsens fot. Kulorna visslade förbi, män föll skrikande ihop utmed åsryggen medan man förgäves försökte skapa någon form av skydd bland stenar och träd på den extremt utsatta positionen. Överste Chamberlain satt av sin häst och började placera ut sitt regemente. Hans officerare hade dragit sina svärd för att rada upp männen i linje. De befann sig på en uppskjutande kulle i vad Chamberlain förstod var slutet av Cemetary Ridge. Det innebar att de grupperade i kraftigt nedförslut, ner mot en sänka innan en större kulle, mera som en klippa, sköt upp på andra sidan – det som idag är Big Round Top. Han kunde inte bedöma det då, men toppen på den kulle de nu besatte höjde sig 46 meter över Plum Run Valley. Överste Strong Vincent anlände till häst, han böjde sig ner från sadeln och fattade Chamberlains axel. Sir, ropade han upphetsat över larmet, ni håller hela arméns extrema flank, ni kan inte tillåta er att vika från denna position. Något namn på kullen hade han inte erbjudit. Chamberlain stirrade upp på sin chef. Ni måste hålla denna position, till varje pris, upprepade han och Chamberlain nickade att han förstod. Vincent tyglade sin häst hårt och kastade iväg en sista hälsning: Låt oss få se hur en skollärare slåss. Så sprängde han tillbaka utmed sin brigads linje.

Thomas Chamberlain

20th Maine var sist att gruppera och deras linje blev så tunn den kunde bli, endast en man djup. Det betydde att de inte kunde skjuta i omgångar, så det skulle bli mellanrum mellan salvorna. Soldaterna förutsattes kunna avlossa tre salvor i minuten. Just nu sköt soldaterna individuellt mot sydstatarna där nere i dalen, som sköt tillbaka. Någonstans i Chamberlains stressade hjärna noterade han åtgången av ammunition. Snett bakom regementet, i en liten linje i skydd av skogen i sänkan, placerade Chamberlain sitt minsta kompani, B Company, knappt 30 man under kapten Walter G. Morrill****, tillsammans med några man ur 2th US Sharpshooters, grönklädda prickskyttar enligt den gamla, amerikanska traditionen. Chamberlains order till Morrill var att skydda hans rygg och avvakta om, eller när, de blev direkt engagerade av fienden. Om jag hör ditt kompani öppna upp, sa Chamberlain bistert till honom, då vet jag att vi blir kringrända.

I samma ögonblick, med ett öronbedövande brak, öppnade 44th New York och 83rd Pennsylvania samlat eld direkt till höger om dem. Striden hade börjat. Brigadgeneral Evander M. Law, som även var general Hoods ställföreträdare, hade kommenderat anfall mot kullen i slutet av Cemetary Ridge. Han använde sig av två regementen direkt mot Chamberlains position, 15th och 47th Alabama. Law var omedveten om hur långt nordstaternas linjer sträckte sig i sydlig riktning. Han visste inte om det fanns fientliga trupper på den högre, mer otillgängliga kullen längst till höger – vid det läget hade endast sappörer ur unionsarmén intagit den positionen. Problemet för sydstaterna var att de hela tiden saknat kavalleri för utförlig rekognosering av slagfältet. Kavallerichefen i Army of Northern Virginia, general J. E. B. Stuart, befann sig långt upp i Pennsylvania på något som liknade en PR-resa med sina 7 000 ryttare. General Loongstreet hade protesterat Lees order att låta infanteriet anfalla mot nordstaternas högre positioner mer eller mindre i blindo, men utan framgång.



Med blodisande tjut, så typiska för rebellerna, rusade infanteri ur sammanlagt sex regementen med påsatta bajonetter mot Strong Vincents 3: e brigad på åsen. Chamberlain och hans officerare manade till lugn, att vänta på eldorder tills deras musköter fick störst verkan. När eld kommenderades avfyrades samtliga vapen i regementet i en massiv salva. En avlång, väldig plym av svartkrutsrök formades framför soldaterna. Kulorna träffade sina mål med full effekt, sydstaternas första s.k. träff sviktade, män störtade till marken, sårade eller döda. Anfallets moment stoppades upp, soldaterna hukade varhelst de kunde finna skydd. Medan Chamberlains män kämpade med att ladda om, började deras fiender att öppna eld i sin tur. Eldgivningen var inte koordinerad och bajonetterna gjorde skotten diffusa, ändå tunnades det blå leden uppe på kullen ut. Det var ett dilemma, att ladda en musköt snabbt krävde att man stod upp, samtidigt var det nödvändigt att kura ihop för att inte bli träffad. Snart utvecklades anfallet till en våldsam eldstrid på mindre än hundra meters avstånd. Chamberlain visste att deras fiender var tuffa, att de inte skulle ge upp så lätt. Han såg sin fanjunkare tillsammans med fanvakten, de stor upprätta i kulregnet med förhärdade ansikten. Ropet på mer ammunition började höras utmed regementets linje.

De övriga tre regementena i Vincents brigad hade stoppat anfallet tvärt vid åsens fot. De var bättre grupperade och kunde ge varandra assisterande korseld vid behov. General Law såg ut att låta den delen av fronten vänta och istället koncentrera sig på den utstickande kullen i söder, där läget var annorlunda. De båda regementena från Alabama hade visserligen studsat mot männen från Maine, men de behöll nära stridskontakt. De tappra soldaterna kröp närmare och åt sidan, mot sänkan. Det var en tunn blå linje där uppe på krönet, kanske kunde man nöta ner dem innan ett andra anfall. Då kunde man inta kullen och rulla upp dem utmed åsryggen. Striden om Little Round Top kom att hålla på utan avbrott i åtminstone nittio hela minuter, enligt vittnesmål. Samtidigt som ett nytt anfall var i antågande, blev 20th Maine successivt bortskjutet uppe på krönet. Chamberlains linje var uttunnad, soldater låg där de stått. Många var döda, sårade jämrade sig. Andra hade pallats upp mot stenar och stubbar av sina vänner för att fortsätta beskjutningen av fienden nere i backen.

John Bell Hood

Någonstans här beslutade överste Chamberlain att dra samman sitt regemente, i vad han kallade reenfusing the line. Genom att vika av ungefär halva skyttelinjen mot öster, likt ett öppet V, kunde de forma en ny, starkare linje. Beslutet kom i grevens tid. General Law hade sänt fram brigadernas reserver och de drog med sig de strandsatta trupperna utmed kullens sidor. 20th Maine förmådde inte möta dem med en ny koordinerad salva den här gången, männen från Alabama kraschade in i dem och ett vilt handgemäng utbröt. Nordstatarna saknade bajonetter på sina musköter, de slogs med sina vapen som klubbor. Officerarna bidrog med sina revolvrar. Chamberlain hade tappat sin mössa, han avlossade sin revolver med vänster hand samtidigt som han högg in på fienden med sin sabel. Han fällde närmare tio man, enligt egen uppskattning. Åter igen studsade sydstatarna och man tumlar tillbaka ner för backen. De utkörda männen på krönet har alla känt det, deras fiender hade fortfarande strid i sig. De skulle komma tillbaka.

Läget var utomordentligt krisartat för Chamberlains regemente. De var nu dryga hundratalet män som kunde stå upp obehindrat och ammunitionen var slut. Ett ytterligare anfall från fienden kunde inte stoppas. Det som nu hände har debatterats fram och tillbaka eftersom det råder delade meningar om vem som gav ordern. Denna order baserades på den prekära, ja, desperata situationen, men var ingalunda så vanvettig som historien gjort gällande. Ordern gick ut på att med bajonetterna gå till motanfall mot fienden. Beslutet var rationellt utifrån två faktorer: 1. Det var väl känt vid den tiden att ett beslutsamt och aggressivt motanfall kunde skapa panik även i en styrka större än den egna. Exemplen på detta är många i historien. 2. 20th Maine var utmattade, men så borde även sydstatarna ha varit, kanske även i större omfattning dessutom. Även de hade gått i strid med liten vila efter en lång dagsmarsch. De hade anfallit i uppförslut i mer än en timme vid det laget, under kraftig beskjutning, det borde ha tagit ut sin rätt. Regementschefen, överste Joshua Chamberlain, gav ordern, men det har bestridits av en del, även närvarande vittnen.

G Company, 20th Maine 1863

Löjtnant Holman S. Melcher***** – B Company – anses i vissa läger ha varit mannen bakom ordern. Men detta ser ut att ha kommit från ett missförstånd. I det svåra läget befann sig inte samtliga officerare vid Chamberlain när ordern gavs. Löjtnant Melcher var dock en av dem och när han återvände till sitt kompani nere i sänkan, gick ordern om att fixera bajonetterna utmed regementslinjen. Detta kan ha skapat visionen av att Melcher gett ordern, något han själv aldrig heller förnekat. Chamberlain själv påstod att någon order om fixering av bajonett aldrig gavs, utan att det togs för givet av soldaterna. Planen var att rusa på fienden i ett överraskningsanfall. Man skulle räta ut linjen genom att den vinklade delen skulle svänga ut – likt en dörr – och sedan skulle man svepa nerför kullen till dess fot. Löjtnant Melcher förde dock med sig ordern till sin chef, kapten Morrill, att fullfölja anfallet genom att unisont röra sig framåt i sänkan. Det var en djärv plan som var helt avhängig av snabbhet och överraskning.

Det blev också en överraskning. När nordstaterna plötsligt kom rusande ner för backen, vilt skrikande, tog de många fler sydstatarna mycket riktigt till flykten. Kapten Morrills kompani, som ännu inte avlossat ett skott, kom dessutom skjutande ut bland träden i sänkan, vilket skapade ytterligare förvirring. Resultatet blev att samtliga rebelltrupper utmed Cemetary Ridge gav vika och retirerade över Plum Run Valley. 20th Maine tog sammanlagt närmare 400 fångar, med oladdade musköter. Sydstatarna var helt utmattade, många var sårade eller helt oförmögna att ta sig därifrån. Vidare anfall innan mörkrets inbrott ställdes in av general Law. Nu fick Chamberlain veta att överste Strong Vincent fallit för en kula under striden. Han hade träffats i underlivet och bars från slagfältet till en stuga där han fem dagar senare avled. Istället var det överste James Clay Rice, förutvarande chef för 44th New York, som entusiastiskt tryckte Chamberlains hand och sa – att det var det djävligaste han någonsin hade sett.



Striderna om Cemetary Ridge och Little Round Top fortsatte till nästa dag, den 3 juli. Under natten fördes artilleri fram av båda sidor och striden utvecklade sig till ett regelrätt ställningskrig. Totala förluster för general George Sykes femte kår var ca 550 man, medan James Longstreets kår tog 1 200 förluster. 20th Maine förlorade 29 man i stupade och 91 svårare sårade, samt fem man försvunna. Överste Chamberlain tog således 260 mer eller mindre stridsdugliga män ut ur striden om Little Round Top. Han var själv sårad i benet och hans stövel var fylld med blod.

20th Maine Volonteer Infantry Regiment flyttades på kvällen, enligt direkta order av general Winfield Scott Hancock, chef för andra kåren och agerande ställföreträdare under George Meade, till vad alla ansåg vara den säkraste platsen på slagfältet – i arméns center, på en bred sänka mellan Cemetary Hill i norr och den norra delen av Cemetary Ridge i söder. Överste Chamberlain träffade Hancocks stab på kvällen. Alla var mycket imponerade och på frågan vad han önskade, svarade Chamberlain att hans män behövde vila, de behövde äta, men framför allt behövde de ammunition. Hancock log, klappade honom på axeln och lovade detta. Dagen efter, den 3 juli 1863, slagets sista dag, beslutade general Robert E. Lee att angripa Army of Potomac mitt i deras center. Under ledning av generalmajor George Pickett marscherade 16 000 man i full slagordning mot de blå linjerna. Anfallet understöddes av ett väldigt bombardemang med artilleri, som dock avbröts allt för tidigt p.g.a. ammunitionsbrist. 20th Maine, under Chamberlain, deltog i striden, mest i rollen som rear guard, d.v.s. att hindra sina kamrater från att fly. Pickett’s Charge misslyckades fatalt, han lämnade 10 000 fallna män på fältet efter sig. Det knäckte till sist stridslusten hos en märkbart chockad general Lee. Slaget var vunnet.



Överste Joshua Chamberlain befordrades den 19 juli 1864, mitt under belägringen av Petersburg, Virginia, till brigadgeneral av general Ulysses Grant personligen. Då hade han lett 1: a brigaden sedan april. Han kom även att ta över 1: a divisionen. Den 29 mars 1865 befordrades han av president Abraham Lincoln till brevet General Major (ung. tillförordnad generalmajor). Han tog sedermera över femte kåren. Det var i den kapaciteten han representerade unionsarmén under sydstatarnas formella kapitulation den 12 april i Appomattox, då general Lees män defilerade inför femte kåren och lade ner sina fanor och förbandstecken framför hans fötter.




*Ellis Spear var brigadgeneral vid krigets slut. Han blev patentadvokat och skrev flitigt om sina erfarenheter som soldat. Det är mycket hans uppfattningar som ligger till grund för påståendena att löjtnant Melcher låg bakom 20th Maines slutliga motanfall.

**Adelbert Ames var en storslagen amerikansk karaktär. General vid krigsslutet, ockupationsguvernör, kongressman och senator för Mississippi, hemdelstaten Maines 27: e guvernör, åter general i det Spansk-amerikanska kriget på Kuba 1898. När han avled 1933, 97 år gammal, var han den siste levande generalspersonen från inbördeskriget.

***Sappörer (eng: pickets), extremt framskjutna, mindre enheter för spaning och vakthållning.

****Walter G. Morrill, liksom de flesta kompaniofficerare i 20th Maine, inkl. Chamberlains bror Thomas, blev till sist överstelöjtnant och regementschef.


*****Holman S. Melcher lämnade kriget som major (han hade börjat som korpral). Han blev senare borgmästare i Portland, Maine.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar