måndag 21 oktober 2013

Kasserine


Atlasbergen löper som en barriär mellan havet och Saharaöknen i nästan rak västöstlig riktning jämte den afrikanska kontinentens nordvästligaste hörn, från Marocko vid Atlanten, genom norra Algeriet och till Tunisien vid Medelhavet. Bergskedjan har alltid utgjort en stor strategisk betydelse eftersom den är den enda egentliga naturliga hindret i det annars ökendominerande norra Afrika. Atlasbergen fanns därför med i beräkningarna när de allierade under våren och sommaren 1942 bestämde sig för att ställa in Operation Sledgehammer, invasionen av det europeiska fastlandet, i skenet av ett uteblivet avgörande på östfronten efter det ryska vinterkriget. Istället satsade man på Operation Torch, invasionen av nordvästra Afrika och därigenom öppnandet av en andra front på den vidsträckta krigsskådeplatsen.



En andra front
Operation Torch, som avslutades den 16 november 1942, innebar dessutom inledningen för den mäktiga amerikanska krigsmaktens intentioner utmed Atlantvallen. Torch var huvudsakligen en amerikansk operation, från Casablanca i väster, via Oran, till Alger i öster, var det enbart i den sistnämnda delen, Task Force East, som brittiska styrkor deltog. De franska kolonierna under Vichyregimen uppfordrade endast sporadiskt motstånd och som elddop för de amerikanska soldaterna var det inte mycket att tala om. Men frankofilen Winston Churchill var i vart fall tacksam mot jänkarna. Torch genomfördes samma vecka som slaget vid El Alamein avslutades i Egypten på andra sidan kontinenten. Nazityskland hade därmed drabbats av två stora bakslag under förvintern 1942, först i Afrika och snart ännu ett i Ryssland, i en obskyr industristad vid floden Volga med det ideologiskt fulländade namnet Stalingrad. Detta var de stora vändpunkternas tid under kriget, och det första steget på den stora amerikanska kampanjen mot Berlin.

Atlasbergen låg också centralt på kartbordet mellan de båda tyska fältmarskalkarna Albert Kesselring och hans underlydande Erwin Rommel i slutet av januari 1943. Ett scenario med ett omedelbart förestående tvåfrontskrig i Nordafrika placerade bergskedjan i fokus. Dess naturliga sköld kring Tunisien gjorde att de underlägsna tyska och italienska trupperna hade något som liknande en fästning att ty sig till. Den östra fronten hade i princip kollapsat under trycket från general Sir Bernard Montgomerys 8: e brittiska armé. De verkliga striderna skulle ta form senare, vid den av fransmännen konstruerade Marethlinjen, mellan Medelhavet och Matmatahöjderna i sydöstra Tunisien. Men det fanns ett orosmoment för tyskarna. De allierade hade redan penetrerat Atlasbergen norrifrån och placerat en framskjuten position vid Aurésmassivets fot vid staden Faid i det centrala Tunisien. Fältmarskalk Kesselring begärde en plan av Rommel för att stöta tillbaka de allierade styrkorna i väster, tillbaka där de kom ifrån, genom det tre kilometer breda Kasserinepasset.

Erwin Rommel

Slaget vid Faid
Den 2: kåren var den första stridande amerikanska arméenheten i den afroeuropeiska hemisfären. De hade utgjort Central Task Force i Oran under Operation Torch, men ingick nu i den 1: a brittiska armén som satts samman i norra Algeriet tillsammans med två brittiska och en fransk armékår. Den amerikanska kåren var lösligt organiserad under de sista dagarna av januari 1943 och grupperades lite var stans. Den bestod av 1: a infanteridivisionen (Big Red One) och 9: e infanteridivisionen, samt den 1: a pansardivisionen. Dess chef var generalmajor Lloyd Fredendall, en karriärofficer från Wyoming som relegerats från West Point vid två tillfällen och istället fått sin kommission genom reservofficersutbildning på Massachusetts Institute of Technology, MIT. Han var en kortväxt och mycket energisk person som gärna framhöll en tuff attityd utåt. Kanske var det hans kaxighet som tilltalade US Joint Chief of Staff, general George Marshall, när han gav Fredendall kommandot över Central Task Force och därefter hans första riktiga stridskommendering, den 2: a kåren. Hans närmaste chef, den brittiske generallöjtnanten Kenneth Anderson, betraktade honom som inkompetent från första stund. General Fredendall saknade helt stridserfarenhet och trots hans framtoning stannade han gärna kvar till havs på sitt stabsfartyg under Operation Torch. Väl i land hade han låtit bygga en stor kommandobunker en och en halv mil utanför staden Tebassa i Algeriet, elva mil bakom en tänkt frontlinje på andra sidan Kasserinepasset.

Striderna inleddes redan den 30 januari när enheter ur den 5: e tyska pansararmens 21: a pansardivision under generalöverste Hans-Jürgen von Arnim rycker fram mot de allierade ställningarna vid Faid. De möter omedelbart på hårt motstånd från välplacerad korseld från amerikanskt och franskt artilleri. Tyskarna tar en hel del förluster och retirerar tillbaka mot sitt utgångsläge. Generalmajor Orlando Ward, chef för den amerikanska 1: a pansardivisionen, kommenderar en framryckning vars syfte var att attackera de flyende tyska förbanden. Det är dock en gammal tysk krigslist som general Ward underlåtit att förhöra sig med hos de mer erfarna britterna. Snart befinner sig de amerikanska stridsvagnarna nästan omgivna av tyskt antitankartilleri, särskilt då de fruktade 88: orna. Samtliga stridsvagnar skjuts sönder och tyskarna går ånyo till angrepp. Det amerikanska infanteriet hinner inte undan, det visar sig att den amerikanska arméns skyttevärn är alldeles för grunda. De tyska stridsvagnsbesättningarna har inga problem att köra över de chanslösa amerikanerna i deras grunda gravar. De amerikanska trupperna drabbas av blixtkrigets textbok i en storm av stridsvagnsanfall kombinerat med attackflyg. Den 1: a pansardivisionen hinner inte upprätta nya försvarslinjer. Vid månadsskiftet januari-februari 1943 har Rommel återtagit i princip hela Tunisien och effektivt täppt till Kasserinepassets mynning vid Faid.

Lloyd Fredendall

Rommel gör halt här och inleder en två veckor lång diskussion med sina underlydande om vad man skall göra härnäst. Det är ett nervöst läge, man befinner sig mellan två fiendearméer och utgången är skriven i himlen. En sak har man dock lärt sig, den amerikanska armén utgör ett mindre hot än väntat, Rommel är säker. På motsatta sidan gör varken amerikanerna eller någon annan mycket för att förbättra situationen. Kommunikationerna har brutit samman, general Fredendall sitter och trycker i sin bunker 11 mil bort och bemödar sig inte att besöka de chockade trupperna utmed de tunisiska bergssidorna. Han har dessutom ett oaktsamt sätt att uttrycka sig, även under strid. Istället för att hålla sig till korrekta angivelser talar han i koder som han omöjligen kan lyckas implementera bland vare sin stab eller divisionerna. Fredendall och chefen för 1: a pansardivisionen, general Ward, har redan tidigare utvecklat en stark ovilja mellan sig, nu vägrar de att ens tala till varandra. Men även arméchefen, general Anderson, är en del av problemet. Hans kårer, utspridda utmed en 32 mil front på Atlasbergens norra sida är inte samövade och språkförbistring och metodikskillnader gör sig påminda ideligen. Anderson har nonchalerat de skiftande stridsvärdena på sina kårer, där britterna är erfarna men för få, amerikanerna överdådigt utrustade, men oerfarna, och så fransmännen, som i praktiken är en dåligt utrustad kolonialstyrka. Man saknar dessutom ett trovärdigt flygskydd. Med Malta som nästan enda flygbas har de allierade svårt att agera på taktisk nivå och man tappar därmed luftherraväldet mot en fiende som i normala fall är i underläge i dessa sammanhang.


Sidi Bou Zid
Den 14 februari är den amerikanska 1: a pansardivisionen och infanteri ur ”Big Red One” fortfarande i oordning där de grupperat sig intill samhället Sidi Bou Zid som är beläget 16 km väster om Faid, på en platå innanför mynningen till Kasserinepasset. De angrips av enheter ur de tyska 10: e och 21: a pansardivisionerna, båda lånade från Von Arnims 5: e pansararmé, och under ledning av fältmarskalk Rommel själv. Amerikanerna lyckas aldrig samordna striden. Infanteriet är grupperat på tre höjder, likt ett indianöverfall ur en western. De är dock isolerade från både pansar och artilleri, varför tyskarna inte har några problem att sopa undan motståndet. Amerikanerna drar sig efter första dagen tillbaka in i passet och grupperar om sig. Katastrofen är ett faktum, den 2: a armékåren har fram till nu förlorat 2 500 man i sårade och stupade, över 100 stridsvagnar och nästan 300 transportfordon. Den nyligen utnämnde överbefälhavaren över de allierade styrkorna i Nordafrika och Europa, general Dwight D. Eisenhower – som personligen inspekterat general Fredendalls bunker vid Tabessa – beslutar sig för att sända en betrodd vän och beprövad stridshäst till Kasserinepasset, generalmajor Ernest N. Harmon, förutvarande chef för den 2: a pansardivisionen i Alger.

Det är general Harmons rapporter som ligger till grund för den förödande kritik som riktas mot general Fredendall. Harmon förfasas av den låga moralen bland de amerikanska förbanden. Han får vidare information från stabs- och divisionschefer att Fredendall tycks fjärmad från verkligheten i sin bunker och även vittnesmål om alkoholberusning förekommer. Harmon anser också att general Andersons växande förakt mot ”yanks” aktivt har bidragit till den amerikanska kårens erbarmliga position. Det är pressade armé och kårchefer som nu försöker reda ut situationen. Mitt under sin inspektion går tyskarna till förnyat angrepp utefter Kasserinepasset och general Harmon tvingas fatta beslut om ytterligare plikter för sin närvaro bland de förskräckta amerikanska trupperna.

Ernest N. Harmon

Slaget om Kasserinepasset
Den 19 februari erhåller Rommel klartecken från ”Comando Supremo” i Rom på den av fältmarskalk Kesselring godkända planen för Kasserinepasset. Det är dock en reducerad version och han har svårt att dölja sin ilska. Kanske är orsaken till detta bakslag att den legendariske generalen väntat med sin aktion, samt att hans attityd i skuggan av hotet mot Marethlinjen i söder, betraktar operationerna mot Kasserine som mera ett sätt att idka ”plundring” i de rikliga amerikanska depåerna. Rommels argumentering består dock av faktiska behov för hans trupper. Tyskarna, liksom italienarna, lider brist på allt och under hela den kvarvarande Tunisienkampanjen kommer hans Afrikakår att åtnjuta värdet av amerikansk militär hårdvara, särskilt fordon. Rommel hade för avsikt att ta Kasserinepasset, ta den stora kårdepån i Tabessa, allvarligt skada den 1: a arméns östra flank och etablera en nödvändig flygbas i Youks-les-Bains, väster om Tabessa – antagligen där general Ferendalls bunker ligger. Med den reviderade planen har han inte trupper nog att ockupera och hålla mark. Det kommer istället att bli mer av en upprensningsaktion mot en fiende han numera saknar all respekt för.

Den 20 februari startar enheter ur den 10: e tyska pansardivisionen en ny framryckning i nordvästligt rikting, in i Kasserinepasset. Enheterna går under samlingsnamnet ”Kampfgruppe von Broich” efter dess chef Friedrich Freiherr von Broich, en mycket kompetent pansarofficer som blivit befordrad från överste till generalmajor endast fem dagar tidigare. Fältmarskalk Rommel leder personligen operationerna. Det finns även italienska enheter i anfallsstyrkan, skickligt utmejslade av tyskarna och numera med påtagligt högt stridsvärde. Det är därför inga problem för 7: e Bersaglieriregementet att bryta igenom amerikanernas linjer inom några minuter. De ålderdomliga amerikanska Lee och Stuartstridsvagnarna ur den 1: a pansardivisionen är chanslösa mot tyskarnas Panzer IV och de nya Tigervagnarna. Amerikanska förbandschefer kallar ständigt på artilleriunderstöd, men erhåller dessa som regel när deras positioner är brutna och de redan retirerat vidare. Striden formar sig till en klappjakt där de amerikanska trupperna agerar förvirrat. Rommel splittrar nu upp Von Broichs enheter i två spjutspetsar som följer vardera av de två vägar som leder ut ur passet mot nordväst. Den norra styrkan anfaller mot Thala, medan den södra rycker fram mot Haidra. Amerikanernas stridsmoral börjar nu snabbt att bryta ihop. Utan beslutsam ledning retirerar man inte längre, utan man mer eller mindre deserterar. Kasserinepasset står helt öppet natten mot den 21 februari och Tabessa ligger inom räckhåll för tyskarna. General Fredendalls kommando överväger att bryta upp och fly.



General Anderson agerar och tillför så mycket trupper han förmår till den uppkomna luckan. Han kastar in den amerikanska 9: e infanteridivisionen, vars hela artilleri – 50 pjäser – kört i sporrsträck 130 mil från Marocko. I detta skeende träder general Harmon in på allvar i striderna. Vid Thala länkar han ihop med en brittisk styrka kallad ”Nickforce” under brigadör Cameron Nicholson. I ”Nickforce” känner Harmon igen det heta keltiska blodet, det som inte känner ordet reträtt. Han kör över general Andersons order att gruppera det nyss anlända amerikanska artilleriet längre bak vid Le Kif. Harmon kommenderar istället artilleriet att stanna i Thala och slåss tillsammans med britterna. Under påtryckningar från general Eisenhower tvingas Anderson och Fredendall att acceptera Harmons kommando i Kasserinepasset, eftersom ingen av dem har för avsikt att åka till fronten och se själva. På morgonen den 22 februari kan de allierade, med intensivt artilleriunderstöd, slå tillbaka ytterligare tyska anfall vid linjen Thala och Haidra. General von Broich, tillsammans med Rommel, saknar förmåga att avancera med de begränsade trupper man har tillhanda. Man tvingas vänta till mörkrets inbrott innan man kan dra tillbaka frontenheterna p.g.a. den hårda artilleribeskjutningen. Den här gången visade amerikanerna upp en av sina allra bästa resurser, sitt formidabla artilleri. Tvåfrontskrigets psykologi börjar samtidigt göra sig påmint och Rommel känner hur hans små enheter står inför en katastrof om britterna anfaller vid Mareth. Han kommenderar därför allmän reträtt i Kasserinepasset. Den 23 februari anländer så det allierade attackflyget i större skala och tyskarna får bråttom. Den 25 februari är åter passet i de allierades händer. Deras förluster uppgår till 10 000 man, varav 6 500 amerikaner, 180 stridsvagnar och därtill hela 700 lastbilar. Tyskarnas har förlorat 2 000 i skadade och stupade, samt ett trettiotal tanks.

Kenneth Anderson

Utvärdering
General Dwight Eisenhower hade vid det här laget inlett arbetet med att organisera den nya 18: e armégruppen under den brittiske general Sir Harold Alexander och utvärderingen av slaget vid Kasserinepasset kom att ingå som en viktig faktor i det sammanhanget. Särskilt för amerikanerna som stod i startgroparna för att sätta upp sin nya 7: e armé i Nordafrika. Man pekade på de undermåliga kommunikationerna, avsaknaden av luftherravälde, de undermåliga fältarbetena, och så ledarskapet. Generallöjtnant Kenneth Anderson överlever tillsvidare i sin position, därför att Montgomery vägrar att släppa ifrån sig sin bästa kårchef, Oliver Leese, som ny chef för 1: a armén. Däremot anländer den amerikanske generalen Omar N. Bradley till Kasserinepasset redan innan tyskarna trängts undan. Han bekräftar general Ernest Harmons rapporter om general Lloyd Fredendalls bristande ledarskap under striderna. Det han beskriver är en håglös armékår som förlorat sin amerikanska beslutsamhet och dynamik. Washinton slår ner hårt och Fredendall börjar packa sina väskor i sin ekande bunker för resan hem. Han kommer aldrig att leda trupper i strid igen.

Hans-Jürgen von Arnim

Det avgörande händelseförlopp som nu inträffar har Omar Bradley försökt att tillskriva sig själv, att det var på hans inrådan som Eisenhower såg sig om efter en ny chef för den 2: a amerikanska armékåren bland USA: s främsta generaler. Bradley skulle sålunda ha ställt sig åt sidan för vad Eisenhower uppenbarligen såg som det enda möjliga valet.


Och så kom han till Tunisien exakt såsom det alltid beskrivits, med sirenerna tjutande från sin halvbandvagn, stående på flaket likt en romersk centurion. Han anlände från Casablanca den 6 mars 1943 och ingenting skulle längre förbli som det varit. Den nyutnämnde generallöjtnanten George S. Patton Jr. tog över den 2: amerikanska armékåren med storm. En hård regim av allmän uppryckning och strikt disciplin infördes, och knappt två veckor senare besegrade den nya kåren den tyska armén under Von Arnim vid El Guettar, för att aldrig någonsin igen erfara smärtan av förlust.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar