onsdag 30 oktober 2013

Den leende generalen

Han var en unik företeelse, en av de mest underskattade fältherrarna i militärhistorien och antagligen den ende som i sin personliga gärning sammanfattade Tysklands militarism under 1900-talets. En general som hade tre efter varandra brillianta karriärer under två världskrig. Inledningsvis, en tekniskt fulländad artilleri- och stabsofficer, som blev en nyckelperson i uppbyggandet av en ny armé. Därefter, avgörande innovatör och chef i skapandet av ett flygvapen från starten och därmed en av blixtkrigets mest framstående strateger. Till sist, en av de skickligaste defensiva generalerna i militärhistorien, som efter kriget blev en av de viktigaste referenspersonerna inom militärhistorisk forskning. Hans namn?

Albert Kesselring.



Engelsmännen kallade honom Smiling Albert, trots den förödande inverkan hans ledarskap hade på hela den brittiska nationen.  På otaliga bilder av den fruktade chefen för Luftwaffes 2: a luftflotta, vek nämligen flygmarskalken Kesselring upp överläppen på ett för honom karaktäristiskt vis och visade hela tandraden på överkäken. Det såg ut som ett grin, eller ett flin, som Royal Air Force följdaktige önskade att få slå in. Nu var också Albert Kesselring en rätt så godmodig man som hade lätt för att skratta. Hermann Göring uppskattade honom mycket, men det var inte enbart för hans tillgängliga personlighet han var omtyckt av sitt folk. Han var en av Wehrmachts skickligaste ledare, militärstrategiskt, organisatoriskt, ekonomiskt och socialt. Albert Kesselring ruvade på ett intellekt i uniform utöver det vanliga.

Han var bayrare, kom från en borgerlig familj där fadern var skolrektor och konservativ lokalpolitiker. Eftersom Kesselrings ingalunda var adel, fick unge Albert ta den långa vägen genom officersaspirantskola i den bayerska armén, innan han kunde fundera på högre militär utbildning. Valet föll 1904 på 2: a bayerska fotartilleriregementet, kanske som en kombination av hans teknikintresse och behovet av en relativt enkel väg in i armén. Vid den här tiden var artilleriet fortfarande det mest komplexa vapenslaget, men inte det mest populära. Dit sökte knappast de mest uppenbara karriärsvinen. Samtidigt var begreppet fotartilleri den minst attraktiva grenen i vapenslaget. Precis som namnet antyder, traditionellt drogs fotartilleriet av manskapet, eller i fallet tyngre artilleri; manskapet marscherade till fots bakom de hästdragna pjäserna. Fotartilleri var huvudsakligen knutet till infanteriet och användes mest i samband med belägringar. Men så här, strax innan första världskriget, stod det tyska artilleriet inför en stor omvälvning, allt skulle bli s.k. fältartilleri, d.v.s. i sin helhet hästburet – ja, t.o.m. traktordraget i vissa fall.

Kesselring slukade artilleriet med hull och hår. Han blev snabbt en mycket kunnig artilleriofficer med tekniska färdigheter långt utöver vad som var nödvändigt. Han var t.ex. en av få aspiranter som utbildade sig till ballongobservatör, en liten vink om vad som komma skulle. Löjtnant Kesselring var ämnad för den preussiska krigsakademin, när så första världskriget bröt ut. Det är signifikativt att han aldrig gick de högre skolorna, med tanke på hans relativt snabba avancemang och att han 1917 förflyttades till stabstjänst. Först på divisionsstab på östfronten, med 1: a bayerska Landwehr divisionen, därefter 1918 tillbaka till västfronten, nu med tjänst på både den II och den III bayerska kårerna. Hans karriär vittnade om en storartad kapacitet, som gav resonans varhelst han kom.

Fotartilleri

Efter kriget handplockades överstelöjtnant Kesselring 1922 av general Hans von Seeckt till högkvarteret för det nya Reichsheer, spillran av den gamla preussiska armén, utan vare tungt artilleri, stridsvagnar, flygplan eller kemiska vapen. Det fick heller inte finnas någon generalstab enligt Versaillesfördraget, utan Von Seeckts nya arméledning, Heeresleitnung, improviserade en slags byråkratisk avdelning mellan politikerna och militären, kallad Truppenamt. Detta var bara en förklädnad för en reell generalstab, men p.g.a. av dess svåra existens krävde det särskilt skruvade stabsofficerare för dess smidiga funktion. Albert Kesselring var som klippt och skuren för sitt uppdrag. Hans viktigaste arbete bestod i att bygga upp en effektiv stabsorganisation för anskaffning av vapen och materiell till den framtida armén. Han översåg allt, från forskning, via utformning, försök, fram till implementering på trupp. Han var också direkt ansvarig för hur manskapsstyrkan skulle användas för bästa ekonomiska effektivitet. Han inrättade en totalt missvisande instans kallad Sparkommissar, en slags indragningskommissionär. Detta därför att varje militär administrativ nivå hade en motsvarande civil, statlig byråkrati, som per automatik gjorde allt oändligt mycket mer besvärligt och kostsamt på alla vis. Indragningskommissionären, ofta han själv, såg till att denna skadeverkan var så liten som möjligt. Von Seeckt var mycket imponerad av Kesselrings arbete.

Kesselrings policys, för han skapade dem alldeles själv, var enkla och rakt på sak. Man kan inte strida från skrivbord, var en viktig devis. Han menade att stabsofficerare ansvariga för uppköp av materiell måste ha en teknisk kompetens högt över de ingenjörer som representerade leverantörerna. Militären fick inte bli fångar i s.k. experters uppfattningar – kunden, d.v.s. militären, hade alltid rätt. Han utformade en promemoria innan han lämnade Truppenamt i början av 1930-talet, där han beskrev en framtida, samlad generalstab ovanför staberna för de tre vapenslagen armén, flottan och flygvapnet, det som i verkligheten skulle bli OKW, Oberkommando der Wehrmacht. Överste Kesselring belönades för sitt framgångsrika och helt avgörande arbete med att få förverkliga sin dröm, att få leda ett artilleriregemente. Han fick det 4: e artilleriregementet i Dresden. Vägen till generalmajor var utstakad. Kesselring var nöjd.

Länge spreds uppfattningen att Albert Kesselring var nazist. Det passar visserligen in i ett mönster, med tanke på vad som nu hände i hans liv, men det är ändå ett falsarium. Kesselring var aldrig medlem i nazistpartiet. Han betraktade den gamle Hans von Seeckt som sin mentor och anammade hans principer visavi politik: Militärer skall aldrig blanda sig i politik, särskilt inte när de arbetar så nära politiker som de gjort inom ramen för Truppenamt. Samtidigt ledde med största säkerhet Kesselrings opolitiska hållning till hans fortsatta karriärväg. Nazisterna hade nämligen inga problem med opolitiska militärer, snarare tvärtom.

Luftwaffe

När Adolf Hitler kom till makten 1933 sattes genast arbetet igång med att skapa ett tyskt flygvapen. Ansvarig för detta var givetvis Hermann Göring, det gamla flygarässet. Tvärt emot fördomarna, Göring var ingen idiot. Han visste vad han ville och det var ett Luftwaffe stöpt i samma moderna form som det brittiska Royal Air Force, enkelt, rationellt och effektivt. Han visste att detta gigantiska arbete krävde en militär stabsfunktion utöver det vanliga, en stab som kunde tänka utanför boxen, vara innovativ och framför allt kompetent. Den enda sådan funktion som Göring kände till var den gamla Truppenamt och överst på en mycket kort lista av personer att anskaffa stod en alldeles särskilt, tekniskt bevandrad officer. Den intet anande överste Kesselring, lycklig som ett barn i en godisbutik, sprätte nu omkring bland sina älskade kanoner i Dresden, när bud kom från luftfartsministeriet i Berlin om ett omedelbart möte med Herr Reichminister Hermann Göring. Han förstod ingenting.

Den väldige Göring flätade ihop sina feta fingrar över skrivbordet och log mot den nervöst leende Kesselring. Ni skall bli den nye administrative chefen för mitt luftfartministerium, sa han utan att blinka. Kesselring tappade hakan, men hämtade sig snabbt och vägrade blankt att anta erbjudandet. Han visste ju ingenting om flyg och dessutom, och det var det västa – det var ju en civil tjänst. Skrivbordet bågnade nog en smula när Göring lutade sig framåt och spände blicken i den olycklige artilleriöversten. Han gjorde klart för Kesselring, i något annorlunda ordalag, att i Hitlers Tyskland, minsann, gjorde man klokt i att lyda order, särskilt om man var överste i armén. Kesselring tappade sitt leende, vägde sina kanoner mot porträttet av Führern på väggen och bräkte: Jawohl, Herr Reichminister. Göring log brett och försäkrade honom att den civila kostymen endast var tillfällig, snart skulle hans tjänst bli mycket militär.

Så kom det sig att överste Albert Kesselring blev statssekreterare och administrativ chef för luftfartsministeriet. Redan första dagen insåg han att detta var en militär organisation i lönndom, att bl.a. chefsskapet för Lufthansa var en oerhört väsentlig nyckelposition för byggandet av ett flygvapen. Detta var Luftwaffes vagga och det var armén som skapade den. Uppgiften och framtidsmöjligheterna gav honom ro, samtidigt som den gigantiska uppgiften aldrig tillät honom att reflektera på sitt eget liv. I skapandet av Luftwaffe talas det mycket om Hermann Göring och den operative chefen Ernst Udet, men ingenting hände med Luftwaffe som inte passerat genom Albert Kesselrings kontroll. Den administrativa ministerposten blev snabbt till generallöjtnant och stabschef för det nya vapnet. Tusentals piloter skulle rekryteras, prövas och utbildas, flygplansmodeller skulle tas fram, testas och implementeras på nya förband, som i sin tur skulle sättas upp och organiseras. Strategier och taktik måste utvecklas och övas. Ny teknik, som radar, måste utvärderas och sättas i funktion. Kesselring trivdes, hans nya kollegor var unga och hungriga yrkesmän som vågade sträcka ut sig och visa framfötterna. Och de gillade den leende generalen, alltid tillgänglig, alltid mycket kompetent.

Kesselring och Göring

Vid 48 års ålder tog Albert Kesselring flygcertifikat, inte för att han måste, utan för att han krävde det av sig själv. Han hyllades av det Luftwaffe som i stora delar var hans*. Hädanefter skulle han flyga sig själv, och sin närmaste stab, varthän han behövde åka i Europa.

Andra världskrigets inledning innebar att Kesselring fick ledarskap över en hel luftflotta, närmare bestämt den första och den största. Han spelade en huvudroll både i planeringen och genomförandet av Fall Vit, invasionen och ockupationen av Polen. Armén hade knutit flygvapnet till sig, tillsamman var de vid den här tiden oövervinnliga. Då flygvapnet kunde ersätta artilleriets roll i extremt framskjutna positioner, behövde inte armén nödvändigtvis vänta på kanonerna längre. Kesselring flög sina egna inspektionsrundor över Polen under fälttåget. Han studerade och noterade. Efter nyåret 1940 förflyttades han av Göring till Münster där han nu tog kommandot över Luftflotte 2, som skulle understödja Armégrupp B, under general Fedor von Bock, i samband med Fall Gul, angreppet på Västeuropa. Det var en oändligt mycket mer komplex planläggning än den i Polen. Von Bock krävde total uppbackning av Luftwaffe, minut för minut, under avancemanget genom Holland och Belgien, särskilt sedan general Gerd von Rundstedt snuvat honom på nästan allt pansar till sin Operation Manstein genom Ardennermassivet. Dessutom bestod armégrupp B: s planer av flera djärva luftlandsättningsoperationer á la Kurt Student.

Operationsplanen Fall Gul genomfördes sommaren 1940 med förvånansvärt få störningar. Kesselring noterade dock att luftlandsättning av trupp i fallskärm var oerhört svåra och med allt för stora osäkerhetsfaktorer, det hade även erfarenheterna från Norge och Operation Weserübung visat. Operation Manstein hade klickat på plats nästan utan problem, på tio dagar hade pansartrupperna nått den Engelska kanalen och två franska arméer, British Expeditionary Force, BEF, och hela den belgiska armén, sammanlagt tre miljoner man, fick se sig inringade. Kesselring var däremot kritisk till Gerd von Rundstedts order att stoppa pansaret framför Dunkerque. Även om han förstod att det var Göring, via Hitler, som låg bakom beslutet, kunde han inte ignorera sina professionella armékunskaper. Luftwaffe förmådde inte på egen hand besegra trupp på marken. Han ansåg att det var ett fatalt misstag att låta engelsmännen slinka ut ur fällan. För sin gärning i Väst befordrades Albert Kesselring till Generalfeldmarschall der Luftwaffe den 19 juni 1940.

Storbritannien, den sista av tre faser i Slaget om Västeuropa, var nästa nöt att knäcka. Den initiala målsättningen med Luftwaffes strategi var att förstöra, eller åtminstone allvarligt skada brittiska krigsmaktens möjligheter att försvara sig mot tyskarnas kommande Operation Seelöwe, invasionen av Storbritannien. Det innebar att slå ut i första hand Royal Air Force och brittiska flottans baser utmed den brittiska ön. Det var tre luftflottor designerade till uppdraget, Albert Kesselrings 2: a och fältmarskalk Hugo Sperrles 3: e, som opererade från från Belgien och Frankrike, samt general Hans-Jürgen Stumpffs 5: e som flög från Norge. Kesselring gjorde sig inga illusioner, han respekterade RAF och deras Fighter Command, den huvudsakliga fienden, under Air Chief Marchal Sir Hugh Dowding, en riktig luftkrigare som organiserat jakt- och attackflyg och själv flugit Sopwith Camels under första världskriget. Kesselring kom att i första hand åta sig de taktiska striderna, d.v.s. bekämpningen av RAF, medan Sperrle allt mer tog över den strategiska biten, nattbombningarna, den s.k. Blitzen. Stumpffs styrkor i Norge opererade mot Skottland och då i första hand mot brittiska flottans installationer.



Slaget om Storbritannien varade i tre och en halv månad, under juli t.o.m. september 1940. Det visade sig snabbt svårt att slå ut inte bara RAF, utan även de nödvändiga radaranläggningarna. Britterna hade en formidabel återhämtningsförmåga, med en väl utbyggnad teknisk kår inom RAF. Man kunde ersätta samtliga förlorade plan, samt få tillbaka merparten av piloterna i stridbart skick. Luftwaffe kunde ersätta hårdvaran, men inte människorna, de som inte stupade försvann som regel in i krigsfångenskap. I antal förstörda flygplan förlorade de båda sidorna nästan lika många, mellan 1 500 och 2 000 plan, sånär som på 200 plan i brittisk favör, dock en procentuell seger för tyskarna. Men Slaget om Storbritannien åderlät Luftwaffe på 1 700 av sina mest erfarna flygbesättningar. Det, och att man misslyckades med sitt uppdrag, innebar att det tyska flygvapnet egentligen aldrig återhämtade sig, kompetensmässigt, under det återstående kriget.  Kesselring tog detta till sig som en mycket bitter erfarenhet.

Kesselring flyttade inför sommaren 1941 sin luftflotta till Polen under stort hemlighetsmakeri. Förberedelserna inför Operation Barbarossa innebar bl.a. att bygga nya flygbaser för att få plats med Kesselrings dryga 1 000 stridsflygplan, en tredjedel av Luftwaffes hela arsenal. Kesselring kom åter igen att operera tillsammans med Fedor von Bock och hans Armégrupp Mitten. 2: a Luftflottan sköt bort 2 800 sovjetiska stridsflygplan, tusentals tanks och bombade Moskva. November 1941 beslutade Adolf Hitler och OKW att fältmarskalk Albert Kesselring skulle bli ny överbefälhavare för södra Europa, d.v.s. Medelhavsområdet, men även Nordafrika och Mellanöstern. Han packade ihop sin luftflotta och flög ner till Italien. Den tredje fasen i hans vidunderliga karriär tog sin form.

Rollen som Oberbefehlshaber Süd var alls inte enbart ett svar på Benito Mussolinis patetiska rop på hjälp. Axelmakternas situation i Medelhavet var prekär, för att uttrycka det milt. Även om man tagit Frankrike, Balkan och Grekland, samt framgångsrikt placerat Afrikakåren, under general Erwin Rommel, i Nordafrika, så utgjorde britternas motstånd en mycket svår strategisk nöt att knäcka. De svårigheter Kesselring mötte, när han placerat sig och sin stab i Rom var följande: Han må ha varit överbefälhavare, men endast för tyskarna, italienarna hade givetvis sitt oberoende. Adolf Hitler hade visat sig föga intresserad av Medelhavet och så länge Rommel stötte vidare mot Egypten och Alexandria, tycktes allt väl och ve enligt führern.

Erwin Rommel

Albert Kesselring var Erwin Rommels direkte chef och han blev snabbt varse om den legendariske armégeneralens sämre sidor. Rommel begrep inte de strategiska förhållandena i Nordafrika, trots att han vid utnämnandet till chef för Afrikakåren i februari 1941, uttryckte en åsikt som fick en att tro att han faktiskt gjorde det. Orsaken att det inte var så, var Adolf Hitler. Hitler gillade att splittra ansvaret hos sina underhuggare och han smörjde Rommels ego så att deras relation blev mer personlig än den någonsin blev för Kesselring. När Kesselrings läxor blev för hårda för Rommel, sprang han till pappa Führern och gnällde, varpå han fick som han ville. För Kesselring var Medelhavet helt och hållet en fråga om underhåll, underhåll över havet, underhåll via luften. Det innebar sjö- och luftherravälde före en allt mer snålkörd Afrikakår på väg mot inteheten. För att nå strategiskt herravälde måste först och främst Malta tas. Malta var nyckeln, en 316 kvadratkilometer stor ögrupp, åtta mil söder om Sicilien, vars huvudstad Valetta förfogade över en av Europas största hamnar.

Tog man Malta knäckte man ryggen på det brittiska lejonet, i detta var italienarna eniga, men de var inte beredda att göra det som krävdes. Eftersom Medelhavet var en andra, eller tredje prioritet för Berlin, så hade aldrig Kesselring de resurser han önskade för att vinna kriget där nere. Det blev aldrig någon invasion av Malta. Hitler trodde inte på luftlandsättningsoperationer efter pyrrhussegern på Kreta i maj samma år. Och italienarna gjorde inget utan tysk förstärkning. Man höll på att bomba Malta till underkastelse, när Hitler drog tillbaka den 2: a luftflottan till östfronten. Även där föll italienarna till föga, de flög endast en fjärdedel av Luftwaffes uppdrag. Mot alla odds, den hårt prövade brittiska Medelhavsflottan, samt de små styrkorna RAF kunde åstadkomma, vann striden om Medelhavet eftersom de kunde upprätthålla underhållsvägarna över havet och samtidigt åsamka axelmakterna stora förluster i tonnage för kriget i Nordafrika. När amerikanarna väl anlände på arenan, var allt förgäves.

Albert Kesselring satt i Rom och såg hur de allierade förberedde sig för att landstiga på Sicilien. Året var 1943 och framför sig såg han en ny roll, som den som gav führern respit för östfronten och den snart förväntade nya fronten i Västeuropa. Han förstod att de allierade ämnade fortsätta anfallet upp genom den italienska stöveln. Detta var Winston Churchills idéer, amerikanarna var mer skeptiska till att dela upp äggen i korgen. Det som talade för Churchills tankebanor var italienarnas uthållighet. Det förelåg en stor risk – eller chans – att Italien skulle ge upp, att Mussolini skulle störtas och att mans sedan skulle hoppa av kriget, eller kanske t.o.m. löpa över till fienden. Kesselring insåg detta och han planerade således i hemlighet för den möjligheten.

De allierades största fiende - Fallschirmjäger med 8 cm granatkastare

Operation Husky, den allierade invasionen av Sicilien blev en förhållandevis kort historia under juli och augusti 1943. Att det blev så hade sitt ursprung utifrån två omständigheter. Först bröt general Patton order och gjorde en snabb, kringgående rörelse runt ön med sin sjunde armé, via Palermo, mot Messina. Detta ledde i sin tur till att de italienska trupperna under general Alfredo Guzzoni bröt samman och de ca 60 000 tyska soldaterna, under den skicklige general Fridolin von Senger und Etterlin, snabbt fick evakueras på order av Kesselring. 150 000 italienare gick i fångenskap på Sicilien. Det var uppenbart vad tyskarna lärde sig av detta – italienarna var i upplösning och snabba, beslutsamma operationer i den oländiga terrängen kunde vara lika svåra att stoppa, som den var förhållandevis enkelt att ståndaktigt försvara. Den 3 september avsattes Benito Mussolini genom ett misstroendevotum i det fascistiska partiet, orkestrerad av den italienska regeringen, krigsmakten och konungen Victor Emanuel III. Under generalen och premiärministern Pietro Badoglio kapitulerade Italien formellt till västmakterna. Tyska Wehrmacht blev med ens en ockupationsmakt hos sin forne bundsförvant.

Kesselring drog samman vad han hade utmed den italienska stöveln till vad som inledningsvis skulle komma att kallas Armégrupp C, senare den tionde armén. Det var ett hopkok av enheter ur både armén och flygvapnet. Kesselring fick hålla hårt i de befintliga pansarenheterna, medan det huvudsakliga infanteriet skulle bestå av fallskärmsjägare. Fascister trogna till Mussolini organiserades i en separat italiensk armé, en slags militär polisstyrka av svartskjortor om 250 000 man, under fältmarskalk Rodolfo Graziani. I den italienska kampanjens inledning var fortfarande den brittiske fältmarskalken Sir Bernard Montgomery tongivande på den allierade sidan. Patton hade lämnat för Storbritannien och på den tyska sidan inrättade sig fältmarskalk Erwin Rommel i Rom. Det uppstod ännu en kontrovers mellan Kesselring och Rommel rörande försvaret av Italien, där Rommel förespråkade ett tillbakadragande till nivå med Rom och den s.k. Gustavslinjen, medan Kesselring ville inleda omedelbar fördröjningsstrid nere vid tåspetsen och klacken. Motsättningen underlättade de allierades invasion av det italienska fastlandet, men den här gången gick Kesselring ut som segrare. Adolf Hitlers generella motstånd mot allt vad tillbakadraganden innebar tjänade hans syfte. Rommel, liksom Montgomery, lämnade krigsskådeplatsen och koncentrerade sig på Normandie i Frankrike och Operation Overlord.

Heinrich von Vettinghoff

Kvar stod fältmarskalk Albert Kesselring, med generalöverste Heinrich von Vietinghoff som säker, men också kritisk ställföreträdare. Mot sig hade de två allierade arméer under ledning av fältmarskalk Sir Henry Maitland Wilson, senare Sir Harold Alexander. Det var brittiska åttonde armén, Montgomerys gamla, under generallöjtnant Oliver Leese, samt amerikanska femte armén, under general Mark W. Clark. Ingen av dessa allierade härledare var en match för vare sig Kesselring eller Von Vietinghoff. Under ett och ett halvt år skulle de tyska trupperna hålla de allierade stången i en långsam och mycket kostsam fördröjningsstrid utmed den italienska stöveln. 320 000 allierade soldater skulle såras och stupa under kampanjen, den enda krigsskådeplats i Europa där tyska och allierade förluster var i fas med varandra. För all framtid skulle veteraner från kriget i Italien skattas som snäppet tuffare än de på västfronten.

Den 25 oktober 1944 skadades Kesselring alvarligt i ansiktet i en bilolycka och blev sängliggandes till januari 1945. Den 10 mars förflyttades han till västfronten för att ta över fältmarskalk Gerd von Rundstedts kommando över OB West, han var dock fortfarande formellt chef för trupperna i Italien. Allt var nu förlorat och Kesselring förstod givetvis detta, resterna av Wehrmacht kunde ingenting göra för att hindra det ofrånkomliga. Fältmarskalk Albert Kesselring kom att kapitulera vid Saalfelden, nära Salzburg i Österrike den 9 maj 1945, till generalmajor Maxwell D. Taylor, chef för 101 US Airbourne Division.

Han såg sig själv som en self made man och hade haft för avsikt att hjälpa till med uppbyggnaden av det nya Tyskland. Av de tillfångatagna tyska fältmarskalkerna blev Kesselring den kanske mest öppenhjärtige. Han ställde sig till förfogande för militärhistorisk forskning genom att ivrigt delta i intervjuer och undersökningar. Därför blev Kesselring en av de främsta referenterna till förståelsen om nazismen och dess krig. Samtidigt kom efterkrigstiden som en chock för honom. Hans tid som krigsfånge övergick till ett gripande för krigsförbrytelser i Italien. Han ställdes inför rätta i Rom under 1946, anklagad för att ha låtit avrätta 330 civila italienare, däribland många judar, i den s.k. Ardeatinemassakern den 24 mars 1944. Massakern hade kommit som en repressalie för italienska partisaners angrepp på SS Polizeiregiment Bozen, en enhet bestående av etniska italienare från Bayern. Ordern bakom massakern var ursprungligen ett Führerbefehl, en order från Führern, och utfördes av armén och inte SS. Kesselring förkastade det klassiska Nürnbergförsvaret, att man endast följde order. Istället hävdade han att den order, som han var ansvarig för som högste chef på plats, följde krigslagarnas bestämmelser. Domstolen ogillade hans argumentering och Kesselring dömdes till döden.

Kesselring i fängelse

Han friades dock från dödsdomen, som omvandlades till livstids fängelse. Ytterligare forskning om Kesselrings bedrifter i Italien påvisade att han aktivt motarbetat SS. Han hade kommenderat ut italienska judar för straffarbete på de tyska försvarsverken, men han hade också hindrat SS från att deportera dem till förintelselägren. De italienska judarna klarade sig förhållandevis väl i förintelsen, dels som ett resultat av fascisternas ointresse i etnisk rensning, men också för att Kesselring uppenbarligen delade denna ståndpunkt. Kesselring drabbades av cancer i halsen och släpptes på medicinska grunder från fängelse 1952. Han opererades och återfick hälsan. Under sin resterande tid var han en aktiv deltagare i det tyska offentliga livet. Han var knappast en fullfjädrad demokrat, ett politiskt system han aldrig haft förtroende för, men talade sig varm för västerlandets vänskapsband mot kommunismen. Han dog 1960, 74 år gammal, och gavs en Stahlhelmbegravning** med Bundeswehr närvarande.




* Intressant nog finns det ingenting angivet av Kesselring som sprider ljus över konsekvenserna av arméns dominans över Luftwaffe. Det tyska flygvapnet skaffade sig aldrig strategiskt bombflyg, vilket kom att få förödande inverkan på Slaget om Storbritannien och kriget på östfronten. Det kan ha varit så att han var hemmablind, som den i grunden arméofficer han var, vilket i så fall innebär att Kesselring var arkitekten bakom en av Wehrmachst största tillkortakommanden.


** Stahlhelm, d.v.s. stålhjälm. Stahlhelm var en paramilitär ceremoni från tiden efter första världskriget i syfte att hedra stupade kamrater. Då militära hyllningar blev inkorrekta efter kriget skapades denna civila ceremoni istället för officiella, statliga tillställningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar