tisdag 8 oktober 2013

De skandinaviska örikena under kriget

Andra världskrigets utbrott har ofta beskrivits som ett låtsaskrig mellan de allierade å ena sidan, Storbritannien och Frankrike, och Nazityskland å den andra. I avseendet landkrig på kontinenten stämmer detta, men däremot till havs, hettade konflikten till allt mer under hösten och vintern 1939. Tyskarna förde omgående ut sin ännu relativt begränsade ubåtsflotta till Atlanten, Nordsjön och Irländska havet i syfte att sänka brittiskt handelstonnage. Storbritannien ämnade hindra detta, med alla till buds tillgängliga medel.



Nästan per automatik hamnade en nation i kläm under dessa pressade förhållanden till sjöss. Danmark var, och är fortfarande, Nordens ledande kolonialmakt. I norra Atlanten, rakt i vägen för de strategiska förhållandena mellan Royal Navy och Kriegsmarine, befann sig tre territorier vars belägenheter snabbt ökade i väsentlighet för de stridande parterna. I det aktuella läget 1939-1940 var detta, och den svenska malmtrafiken, de enda egentliga beröringspunkterna mellan det neutrala Skandinavien och kriget i Europa.

Färöarna, Island och Grönland hade varit skandinaviska subjekt sedan vikingatiden. Innan Kalmarunionens process mellan 1300- och 1500-talen hade norska makthavare styrt över öarna, därefter unionen Danmark-Norge. Med Napoleonkrigens s.k. Sjätte koalitionskrig – där Sverige och Danmark deltog som fiender mot varandra – och Freden i Kiel den 14 januari 1814, tillföll Norge den svenska kronan och Färöarna, Island och Grönland blev enbart danska provinser. Vid andra världskrigets utbrott var Färöarna ett s.k. danskt amt, d.v.s. motsvarande ett svenskt län, Grönland var en koloni med en guvernör i Köpenhamn och Island hade statusen av en självständig nation, en parlamentarisk monarki under en personalunion med Danmark. Dessa öar var allmänt sett som avkrokar i det danska medvetandet, eftersatta och förhållandevis ointressanta annat än som geografiska landvinningar. Trafiken mellan dem och moderlandet sköttes med båt, några flygfält existerade inte.

Hermann Jónasson

Operation Weserübung, den tyska invasionen av Danmark och Norge den 9 april 1940, ändrade allt detta. Operationen hade igångsatts som ett svar på de allierades hot om militär intervention av Norge vårvintern 1940. Bakgrunden till detta var den svenska malmtrafiken på Tyskland, från Kiruna via norska Narvik. Den 12 april ockuperade Storbritannien Färöarna genom Operation Valentine. Brittiska flottan landsatte en mindre styrka Royal Marines i Torshavn, till vilken amtmannen – ung. landshövding – Carl Aage Hilbert, tillsammans med Kristian Djuurhus, ledare för färöingarnas självstyre Lögtinget, formellt kapitulerade. Dagen efter, den 13: e, landsteg diplomaten Frederick Mason, i egenskap av ny brittisk konsul, samt en överste Sandall, militärkommendant, på ön. Carl Aage Hilbert framförde en protest, men tillade att hans egen position var ifrågasatt då hans regering var tagen av tyskarna. Britterna svarade att ockupationen endast var militär och att färöingarnas civila liv och styrelse var garanterad genom brittisk lag.

Det Dansk-isländska unionsfördraget från den 1 december 1918 garanterade Island självständighet genom en personalunion med Danmark. Island hade sitt lagstiftande parlament, Alltinget, och regeringschef sedan valet 1932 var Hermann Jónasson. Unionsfördraget, som även garanterade Islands neutralitet, löpte på 25 år, varpå det måste omförhandlas inför år 1944. Förutom den lilla isländska kustbevakningen, ett par, tre båtar, varav en kanonbåt, saknade landet ett militärt försvar. I början av 1940, på order av regeringen, började chefen för polisen – Rikislögreglan – Agnar Kofoed Hansen, att militarisera sin styrka på 60 konstaplar genom tyngre beväpning och stridsövningar. Tanken var att även mobilisera polisens reserver, totalt 300 man.

På vakt på Färöarna

Den tyska ockupationen av Danmark ändrade situationen radikalt för Island. I ett slag hade man förlorat sin statschef, kung Kristian X. Hermann Jónasson övertog nu den rollen, samtidigt som den isländska regeringen även inrättade ett utrikesdepartement, vars sysslor tidigare skötts av Danmark. Första åtgärd var att upprätta en legation i Washington DC, vilken omedelbart erkändes av USA. Islänningarna kände hur den kalla verkligheten kröp allt närmare och den 10 maj var det deras tur. Under ledning av den snart legendariske kommandoöversten Robert Sturges, landsteg 750 Royal Marines på strategiska platser runt Island – Operation Fork. Soldaterna var otillräckligt tränade och planerna kaotiska, men operationen lyckades eftersom islänningarna inte bjöd något som helst motstånd. De fåtaliga närvarande tyskarna, bl.a. den lilla tyska legationen i Reykjavik, internerades. Den 17 maj ersattes marinsoldaterna med enheter ur den brittiska armén. Vid det laget hade den isländska regeringen formellt protesterat britternas disrespekt för Islands neutralitet, vilket plikttroget noterades av London. Precis som i fallet Färöarna garanterade britterna islänningarnas fortsatta status. Island var en självständig nation under hela kriget, inledningsvis under brittiskt protektorat.

Utvecklingen på Grönland blev helt annorlunda från Island och Färöarna. Grönland var en renodlad koloni styrd av en guvernör utsedd av den danska regeringen. Grönland var så långt borta och oländigt att guvernörssätet var kvar i Köpenhamn. Istället styrdes den väldiga ön av två landsfogdar, som vid krigets utbrott hette Eske Brun och Aksel Svane. Grönland hade en liten fast befolkning på 18 000, nästan uteslutande inuiter. Grönlands strategiska betydelse låg i dess dominerande geografiska läge, samt i förekomsten av Kryolit från gruvan i Ivittuut. Kryolit används vid framställning av bl.a. bekämpningsmedel. När Danmark ockuperades iscensatte Eske Brun nödlagar från 1925, som gav landsfogdar rätt att överta guvernörens tjänst vid t.ex. krig. När både Färöarna och Island ockuperades av Storbritannien förstod Brun och hans ställföreträdare Svane att Grönland stod på tur. Mycket riktigt, London hade för avsikt att sända trupp från Kanada för att annektera ön. Men det blev inte så.

Eske Brun

Danmarks ambassadör i Washington DC, Henrik Kauffmann*, beslutade sig för att handla egenmäktigt, nu när direktiven från Köpenhamn uteblev, eller var – i hans ögon – rent av falska. Han beslutade sig för att handla snabbt i frågan om Grönland och påtalade ärendet för USA: s utrikesminister Cordell Hull. Hull reagerade snabbt och talade i sin tur med president Franklin D. Roosevelt. Frågan var: Rymdes inte Grönland inom ramen för Monroedoktrinen?

Monroedoktrinen är en amerikansk policy som inrättades den 2 december 1823. Den är uppkallad efter USA: s femte president, James Monroe, och författades av hans utrikesminister – senare den sjätte presidenten – John Quincy Adams. Doktrinen kom till efter det att även flertalet sydamerikanska kolonier kastat sina ok och deklarerat sig som självständiga. Detta var ett typiskt uttryck för amerikansk antikolonialism och Monroedoktrinen statuerade klart att USA förband sig att för all framtid beskydda den amerikanska kontinenten från s.k. tredjepartsinblandning. Vad man dock ofta glömmer bort rörande Monroedoktrinen är att den även normaliserade USA: s relation till de kvarvarande kolonialmakterna i Amerika, som Storbritannien, Spanien och Danmark. Monroedoktrinen var en av hörnstenarna i den nya, fredliga relationen mellan USA och Storbritannien, en relation som varit helt avgörande för den framgångsrika västerländska utvecklingen under 1800- och 1900-talen.

US Marines på Island

Grönland hör geografiskt till den amerikanska hemisfären, inte den europeiska. Därför ansåg den amerikanska regeringen att Monroedoktrinen kunde appliceras på den danska kolonin. USA motsatte därför Storbritanniens och Kanadas intentioner på en militär intervention på Grönland. Istället erbjöd man möjligheten för en amerikansk annektering under krigets förlopp. London hade inga invändningar till detta, man var tillräckligt uttänjda som man var i världen och då Winston Churchill kände den baksluge president Roosevelt, så tjänade åtgärden väl sitt syfte att dra USA närmare kriget. Sagt och gjort, det amerikanska finansdepartementet kommenderade US Coast Guard att till Grönland sända ett fartyg för att upprätta ett konsulat där. Den 12 maj 1940 anlöpte USS Comanche först Ivittuut, sedan Godthaab, där konsulatet sattes upp. Åter igen kom en formell protest från danskt håll, nu från Eske Brun, som följdaktige noterades av Washington, men Grönland var nu beskyddat av det neutrala USA. En mycket lyckad lösning ändå, tyckte grönlänningarna.

Vad ansåg Danmark om allt detta? Det var inte mycket de kunde göra, men man protesterade mot Storbritanniens och USA: s agerande. Danmark hade en unik position som nazistockuperad nation. Den danska regeringen, och även kungen, hade inte haft möjlighet att fly undan den tyska militärmakten. Danmark kapitulerade och ett avtal om vapenstillestånd undertecknades. Rent juridiskt blev nu Danmark fortsatt en parlamentarisk monarki. Inledningsvis visade Nazityskland inget intresse att sätta tumskruvarna på danskarna. Det fanns visserligen mycket tysk militär i landet, men de skötte sitt och lade sig inte särskilt i det civila livet. Ockupationen av Danmark kom att skötas likt en nattväktarstat från den tyska ambassaden i Köpenhamn, med ambassadören – och dansktjusaren – Cecil von Renthe-Fink som de facto guvernör. Skillnaden till Norges öde var betydande. Den norska regeringen, liksom kungahuset, flydde till Storbritannien och upprättade det fria Norge. Det innebar att tyskarna betraktade det norska folket som en stridande part. Ockupationen av Norge blev stenhård från dag ett och norrmännen tvingades utstå den antagligen värste av nazisternas rikskommissarier i Västeuropa, Josef Terboven.

Henrik Kauffmann

Och Tyskland, hur såg de på de skandinaviska örikena? Naturligtvis uppskattade man inte situationen. Genom britternas snabba agerande, och med hjälp av USA, bildade Färöarna, Island och Grönland ett band av fasta hållpunkter i Nordatlanten. Den tyska flottan hade haft behov av baser längre ut i operationsområdena, detta hade nu försakats. Trots detta ägnade tyskarna inte allt för mycket tid till att bearbeta dessa öar. Torshavn på Färöarna bombades vid ett tillfälle och Luftwaffe angrep brittiska fartyg i isländska hamnar. Tyska Oberkommando der Wehrmacht, OKW, utarbetade idéer till en invasion av Island, kallad Operation Ikarus, men den lämnade aldrig ritbordet. Annars var det största hotet mot befolkningarna på öarna, som ju till största delen var fiskare, de många flytminor som drev omkring i deras grannskap. Många färöiska och isländska fiskare dödades när de fick minor i näten, eller då de försökte rädda nödställda örlogsmän från båda sidor. Deras arbetsplats var ett slagfält.

Den 7 juli 1941 skedde ett viktigt vaktombyte på Island. Enligt en trepartsöverenskommelse mellan Storbritannien, Island och USA, övertog nu amerikanerna de brittiska positionerna på ön. 26 000 brittiska trupper kunde dras tillbaka och användas någon annanstans. De ersattes av till sist 40 000 amerikanska soldater. Det Island vann på detta var att man åtminstone till december samma år åter var en neutral nation. Denna åtgärd kom att få avgörande inverkan på den isländska nationen. När USA gick med i kriget i slutet av 1941 blev Färöarna, Island och Grönland krigszoner. De sista kontakterna med Danmark bröts och det som tidigare hade varit en allmän åsikt om var lojaliteterna låg i den stora världskonflikten, blev nu till fullfjädrad beslutsamhet. Det var få öbor som trotsade de allierades agenda för kriget.

Krigsbyte på Grönland

USA hade samma år etablerat en militär närvaro på Grönland. Detta hade godkänts av ambassadör Kauffmann i Washington, mot Köpenhamns vilja. Vid det här laget hade amerikanerna redan upprättat förstärkta polisiära funktioner på ön, framför allt North East Greenland Sledge Patrol**.  Detta var en hårdför, frivillig styrka, initialt bestående av både danska och amerikanska pälsjägare. Deras uppgift var att med slädar och båtar patrullera den långa, östra kusten av Grönland, den del som är minst befolkad och enklast att landstiga. Det var under 1942, med början i augusti, som spaningsflyg siktade tyska väderstationer på öarna Sabine och Shannon. Dessa stationer han dras undan innan slädpatrullen kunde nå dem. Sammanlagt anlade tyskarna fyra väderstationer på Grönland. De kom från Norge och det fanns norska nazister bland besättningarna. 1943 attackerades stationen Holzauge i Hansa Bay på ön Sabine av amerikanskt bombflyg från Island. Detta hade skett efter det att slädpatrullen tagit en tysk officer till fånga. US Coast Guard landsteg i Hansa Bay, men det var åter för sent. Däremot siktades de i sin tur av tyskt spaningsflyg och en kortare strid uppkom mellan flyg och luftvärn. I slutet av 1944 utvecklades en regelrätt eldstrid mellan slädpatrullen och tyskar vid stationen Edelweiss II, med en död på vardera sidan som resultat.

1944 blev ett ödesår för Island. Personalunionen med Danmark skulle löpa ut och de gamla isländska kraven på självständighet var aldrig så starka som nu. Inspirerade av amerikansk entusiasm genomförde den isländska regeringen mellan den 20 och den 23 maj 1944 två folkomröstningar på ön. Frågorna var: 1. Skulle Island säga upp unionen med Danmark? 2. Skulle Island utropa sig till republik? Valdeltagandet var nästan total i båda omröstningarna, 98.5 procent. Resultaten var också mycket påtagliga: 99.5 procent röstade för att riva upp unionen, 98.4 procent önskade att få en isländsk republik. Den 17 juni 1944 utropades den självständiga Republiken Island. I Danmark höjdes många upprörda röster, men kung Kristian X sände gratulationer till det isländska folket.

Slädpatrull Sirius

När kriget väl slutade hade situationen för de tre skandinaviska örikena ändrats radikalt. Island var självständigt och även på Färöarna blåste frihetens vindar. Under kriget hade britterna förlitat sig helt på färöingarnas eget Lögting för ledning och administration, eftersom den danska representationen uteblivit. När kriget tog slut och den danska kronan återkom ville inte färöingarna återgå till det gamla. 1948 fick Färöarna en liknande status som den Island haft innan självständigheten. Även Grönland erhöll ny status. 1953 fick man självstyre under danskt beskydd. Kriget hade för de tre örikena inneburit en ny tid, där de s.k. ockupationerna av de allierade styrkorna inneburit stort ekonomiskt lyft för befolkningen. Militären hade anlagt ny infrastruktur, nya vägar, nya fastigheter, radio och flygplatser. Färöarnas, Islands och Grönlands väg till moderna, fredliga och högst civila nationer gick via västmakternas beslut att lägga rabarber på dem.

Ett facit vi idag har en benägenhet att glömma bort.




*Henrik Kauffmann åtalades för landsförräderi av danska staten efter kriget, men rättssaken lades ner p.g.a. dess absurditet.


**Slädpatrullen existerar än idag under namnet Slädpatrull Sirius, en elitstyrka tillhörande den danska marinen. Styrkan har inga stridsuppgifter utan utför en ren polisiär och livräddande funktion. Få sökande blir antagna till denna styrka, kraven är mycket högt ställda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar