onsdag 18 september 2013

Vändpunkten - 100 dagar i Korea

Heroes come when they’re needed, great men step forward when courage seems in short supply.
                                                                      President Ronald Reagan 1986



Sent på kvällen den 22 december 1950, mitt under ett cocktail party hos goda vänner i Washington DC, fick han ett högst oväntat telefonsamtal från Pentagon. Han meddelades att chefen för amerikanska 8th Army i Korea, hans vän och kollega, general Walton Walker, hade dödats i en trafikolycka, strax utanför Uijeongbu, nära Seoul, endast timmar tidigare. Han kommenderades med omedelbar verkan, på order undertecknade av president Harry S. Truman, att ta över Walkers kommando, den dominerande styrkan i den amerikanska närvaron på den koreanska halvön. Det var allt, det var bara att lyda. Det var så det gick till när han klev fram på den stora scenen.

Generallöjtnant Matthew Bunker Ridgway, ställföreträdande chef för hela den amerikanska armén, lade långsamt ner telefonluren i sin klyka. Han drog åt sig andan och tänkte att han måste meddela sin unga hustru där ute någonstans, att han omedelbart måste hem och packa, flyget gick samma natt. Vid femtiofem var han en stridsgeneral vid ett stort skrivbord. Han hade fört befäl över 82th Airborne Division under Operation Overlord, han hade lett XVIII Airborne Corps under Operation Market Garden och varit helt avgörande vid Battle of the Bulge, eller Ardenneroffensiven. Ridgway hade slagits sida vid sida med sina män på ett sätt få moderna generaler gjort och han betraktades, med all rätt, som en av USA: s främsta stridshästar. Nu hade han åter kallats ut på slagfältet, han som aldrig trott att han skulle få lämna det hatade skrivbordet.

Koreakriget

Situationen i Korea var prekär, för att uttrycka det milt. Ridgway kände situationen allt för väl. Sedan den nordkoreanska krigsmakten anfallit över den 38: e breddgraden den 25 juni 1950, hade utvecklingen gått snabbt*. De sydkoreanska försvararna, d.v.s. Förenta Nationerna, amerikanska militärinstruktörer och sydkoreansk milis, trängdes snabbt bakåt till Pusan, längst ner på den koreanska halvön. FN: s överbefälhavare, den legendariske femstjärnige generalen Douglas McArthur, hade med en briljant landstigning vid Inchon, Seouls hamnstad, den 10 september, knäckt ryggraden på den nordkoreanska armén och jagat dem in på deras territorium. USA, som stod för nästan 90 procent av FN: s militära styrka, totalt 340 000 man, hade aldrig varit redo för den kommunistiska aggressionen i Asien, ledd av Sovjetunionen och Kina. Den allmänna uppfattningen i USA var att luta sig tillbaka med sitt nukleära övertag i världen, något nytt konventionellt krig hade man absolut inte tänkt sig. Korea tog därför både det politiska och folkliga USA helt på sängen och det var delvis detta, det mentala och materiella tillkortakommandet, i kombination med general McArthurs demoner, som stakat ut händelseförloppet hösten 1950.


Likt George Armstrong Custer, sjuttiofyra år tidigare vid Little Big Horn, lät general McArthur sina internationella trupper följa de snabbt retirerande nordkoreanerna långt upp utefter halvön. Norra Korea skiljer sig markant från den södra halvan, som mestadels består av brukbar, relativt flackt landskap. Norr är bergigt och här låg från början Koreas industriella hjärta. McArthur, som numera ledde sin armé från Tokyo, brydde sig inte om topografin, han tycktes också ignorera rapporterna om att Kinesiska armén länge mobiliserat utmed den Nordkoreanska gränsen. Inte ens när han fick veta att de börjat röra sig över gränsfloden Yalu ändrade han på sina föresatser. Han hade egentligen brutit protokoll när han gick över 38: e breddgraden, men starka krafter i Washington och i FN argumenterade för ett enat Korea och president Truman hade svårt att värja sig. Sovjetunionen och Kina kunde däremot inte acceptera ett kapitalistiskt Korea som granne till Maos rike, så den 25 oktober gick 350 000 kinesiska trupper till frontalangrepp mot de framryckande FN-trupperna.


Sedan dess hade man pressats resolut tillbaka och åter förbi den 38: e breddgraden. Seoul var än en gång direkt hotat. På två månader hade amerikanerna, 8th Army och X Army Corps, förlorat över 16 000 man i stupade. Detta var Battle of the Bulge igen. Den tidigare så briljante general McArthur greps av panik, han begärde att inte en, inte heller två, utan att 26 stjärnstridsspetsar skulle sättas in mot mål i norra Kina, ja även inne i Sovjetunionen. Idén var absurd, men Truman uteslöt aldrig helt användandet av kärnvapen. De kyliga, brittiska befälhavarna funderade över var amerikanernas improvisationsförmåga tagit vägen, jänkarna drog inte jämnt och deras överbefälhavare satt och tryckte i Japan och bekymrade sig för sin snabbt skrumpnande politiska karriär. I USA hade man tappat modet fullständigt, de kommunistiska horderna i Asien tycktes omöjliga att stoppa, medan vänstern i hela västvärlden hyllade de väldiga folkarméernas framfart. USA kunde stå inför sitt första förlorade krig i historien.


Det var i detta kaos som general Matthew Ridgway anlände på juldagen till Korea, efter en kort mellanlandning i Tokyo och sin själsligen frånvarande chef, general Douglas McArthur. Från Tokyo hade han lärt sig två saker: Att i god militär tradition hålla sig undan för politiken och att McArthurs belägenhet var den att han i praktiken skulle ges fria händer på fältet. Som chef för 8th Army på den östra sidan av halvön, var han chef för det största förbandet i FN-styrkorna, enligt västerländsk militärtradition betydde det en hel del, även om han ännu bara var generallöjtnant. Det första han hade identifierat, redan innan han landade, var att den ganska improviserade amerikanska X Corps, på den västra sidan, visat större tåga och uthållighet än hans egen armé. Detta berodde mestadel på närvaron av generalmajor Oliver P. Smiths 1st Marine Division, som slagits som djävlar bl.a. vid Chosinreservoaren endast veckor tidigare. Chef för X Corps var den mycket stridbare, men inte alltid så rationelle generalmajoren Ned Almond. Almond hade tidigare varit långvarig stabschef åt McArthur och hans lojalitet till den gamle generalen var okuvad. Det första Ridgway gjorde var att vinna över honom. De blev aldrig hjärtliga kollegor, men Almond, förstod Ridgway, var en djärv och effektiv general, om han hölls i strama tyglar. Almond, å sin sida, ville vinna och han insåg att chanserna ökat betydligt med Ridgway på kuskbocken. Då ingen av dem hörde något från Tokyo, blev den nya ordningen underförstådd.

general Douglas McArthur
Faktiskt, liknelsen med Battle of the Bulge, exakt sex år tidigare, var mer sanningsenlig än de flesta då förstod, men för Ridgway var det avgörande. Förutsättningarna var mycket desamma, en inte allt för överlägsen fiende hade medels överraskning jagat de egna på flykten i till synes kaos. Även topografi och klimat stämde till viss del överens med Ardennerna. Fiendearmén var stark, oerhört motiverad, närmast ideologiskt fanatiska, men, som Ridgway visste, de saknade teknisk och logistisk uthållighet, exakt som tyskarna 1944. Kinesernas väldiga folkarmé, visserligen förstärkta med sovjetiskt pansar, saknade tillräckligt artilleriunderstöd och deras underhållsförband hade mycket att önska, särskilt under så här pass långa avstånd. Minnet av The Bulge var glasklart hos Ridgway, enligt hans egna memoarer. General Eisenhower hade blivit förbannad, kört över Bradley och förpassat general Hodges och hans 1st Army till britterna i norr. Därefter hade han släppt sina mest dreglande stridshundar på tyskarna, George S. Patton och Matthew B. Ridgway. Patton hade mött med Ridgway, lagt handen på hans axel och förklarat: Sänd dina tuffaste killar till Bastogne och jag undsätter dem innan jul. Så blev det, Ridgway sände två regementen ur general Maxwell Taylors 101th Airborne Division till staden, som höll stånd under en gruvsam vecka innan Pattons 4th Armoured Division undsatte dem, som utlovat.


Patton hade varit Ridgways mentor. När han nu tog sig an uppgiften att rycka upp 8th Army ur sin letargi, tänkte han på sin gamle väns liknande erfarenhet från Kasserinepasset i Nordafrika 1942, II Army Corps och den misslyckade general Lloyd Fredendall – som gömt sig många mil bort från fronten, i en specialbyggd bunker, medan hans män slaktades av Von Arnims pansar. Ridgway inspekterade varje aspekt av sin armé och syntes ofta på stridsskådeplatserna. Han förstod, liksom Patton, vikten av presentation av sin roll som ledare. Ridgway hade inte för avsikt att hänga på sig ett dubbelhölster med revolvrar i elfenben, men han bar alltid fältmundering och från stridsselen hängde han två handgranater på vardera sidan av bröstet. Detta gav honom snabbt smeknamnet Old Iron Tits bland manskapet, vilket han gillade skarpt. Officerarna under honom delades upp i två läger, som regel i gränslandet mellan de som tjänstgjort i Europa, eller Stilla havet under andra världskriget. Ridgway sparkade sällan underlydande, han vädjade hellre till deras självaktning och moral. Däremot stuvade han om i befälsordningen, där han prioriterade stridledarskap framför skrivbordstaktiker.



En viktig, omedelbar faktor för Ridgway blev att återställa luftherraväldet. Det sovjetiska flygvapnets enkla Mig: s manövrerade ut de mer avancerade, men allt för orörliga amerikanska flygplanstyperna, F-80 och F-84, särskilt i Dog Fights. Ridgway må ha varit så opolitisk han förmådde, men han hade vänner i Washington. Hans gamle högste chef, general George C. Marshall, var försvarsminister i Trumans administration sedan september. Samtidigt värmde det republikanska partiet åsikten att det behövdes en f.d. andra världskrigshjälte för att knäcka demokraternas dominans sedan Roosevelt. När Douglas McArthur visat sig instabil, riktades blickarna mot Dwight D. Eisenhower inför valet 1952. Resultatet blev nytt jaktflyg åt Ridgway med framför allt F-86 Sabre, vars besättningar gjorde processen kort med de sovjetiska maskinerna. Därmed kunde kinesernas underhåll och fasta positioner bearbetas effektivt.

Det var helt och hållet en fråga om eldkraft. Den amerikanska armén förfogade över världens finaste artilleri, både tekniskt och organisatoriskt. Man var överlägsna fienden i alla aspekter vad gällde eldkraft. Kineserna hade för vana att attackera de amerikanska linjerna nattetid, vilket hittills skrämt de amerikanska trupperna. Ridgway ändrade på detta ganska snabbt, fr.o.m. januari 1951 mötte FN-styrkorna sina motståndare med full eldkraft även nattetid, lagom till kinesernas tänkta anfall på Seoul. Artilleriet levererade snabbt och exakt understöd på plutonernas begäran, attackflyg slog ner på fienden med napalm och sopade vägen fri för motanfall. Under våren 1951 motade FN-styrkorna tillbaka kineserna, som led svåra förluster. I april befordrades Ridgway till fyrstjärnig general av en tacksam president Truman. Samtidigt ersatte han McArthur som chef för samtliga FN-styrkor i och kring Korea. Vid juni månad var frontlinjen tillbaka till den 38: e breddgraden, där Ridgway stabiliserade läget. Kommunisterna var helt slutkörda och nöjde sig med försvarsställningar. Det hade tagit Matthew Ridgway hundra dagar att svänga tillbaka stridslyckan från en ordentligt problematisk situation.

General Ned Almond 

General Matthew Ridgway stannade i Korea tills sommaren 1951. Hans roll övertogs av general Mark W. Clark, en gång chef för 5th Army i Italien. Ridgway hade även ärvt McArthurs position som generalguvernör i Tokyo och han översåg Japans transferering till självständig demokrati den 28 april 1952. Senare i maj det året tog han över Dwight Eisenhowers kommando i Europa, SACEUR, över det nybildade NATO. 1953 blev han Chief of Staff of the United States Army. Koreakriget avslutades den 27 juli 1953 genom ett vapenstilleståndsavtal, undertecknad av president Dwight D. Eisenhower, som fortfarande gäller. Ridgeway ersattes i Pentagon 1955 av sin gamle War Buddy, general Maxwell Taylor, då han gick i pension.

Koreakriget har ofta kallats det glömda kriget. Totalt sex miljoner amerikaner deltog, 26 000 av dem kom aldrig hem levande, 100 000 blev skadade för livet. Mellan en halv- och trekvarts miljon kinesiska och nordkoreanska soldater stupade. 2.5 miljoner koreaner föll offer under detta krig. Koreakriget var blodigare än det senare Vietnamkriget, ändå är det inte alls vanligt att kunskaper kring denna konflikt gör sig gällande. General Matthew B. Ridgway var också han länge en glömd gestalt i den militära historiken. Både han och det krig han de facto vann uppmärksammades inte förrän under president Ronald Reagans tid i Vita huset. 1986 erhöll han Presidential Medal of Freedom ur Reagans hand. Samma år stadfäste också kongressen resandet av Korean War Veterans Memorial i Washington DC. Tusentals Koreaveteraner mötte upp vid avtäckningen den 27 juli 1995. Många av dem uttryckte att det var på tiden, efter att ha levt i skuggan av Vietnam i så många år.



Koreakriget markerar en mycket viktig brytpunkt i den moderna historien. Fram till denna konflikt hade kommuniststaterna i världen, Sovjetunionen, Kina, Östeuropa, Nordkorea och det blivande Nordvietnam, den uppfattningen att västvärlden skulle låta dem hållas. USA visade inget intresse att handla, trots att man uttryckte en stark oro för kommunismens framfart. När Harry Truman till sist satte ner foten mot Nordkoreas aggressioner, var man inte redo. USA var en svag supermakt, invaggad i tron på sina atomvapen som huvudsakligt argument. Koreakriget innebar att det första begränsade kriget inom ramen för det kalla kriget utkämpades och general Matthew Ridgway visade att man kunde vinna en sådan konflikt. Sällan i militärhistorien har en general så signifikativt som Ridgway vänt en konflikt och tvingat motståndaren på knä. Det var en lisa som skulle påverka amerikansk utrikespolitik till våra dagar.

Utan Matthew Ridgways ledarskap de där hundra dagarna 1951, hade mycket väl de kinesiska trupperna trasat sönder Förenta Nationerna, vi hade fått en helt annan utveckling i världen och hela den Koreanska halvön hade blivit det kommunistiska vanvett vi idag ser i Nordkorea. Sydkorea hade aldrig existerat som en av Asiens mest blomstrande demokratier och marknadsekonomier, vi hade aldrig lärt känna namn som Samsung, Hyundai eller Kia. Det går faktiskt inte att tänka sig den värld som annars hade presenterats för oss.

Korean War Veteran Memorial

General Ridgway ligger begravd, som sig bör, under ett enkelt kors på Arlington National Cemetary i Washington DC, dit han fördes i juli 1993 under fulla hedersbetygelser. Han blev 98 år gammal.




* Bakgrunden till Koreakriget var USA: s och Sovjetunionens agerande på halvön efter krigsslutet 1945. Korea hade då varit ockuperat av Japan sedan 1910. USA hade kommit till den södra delen av Korea i samband med förberedelserna inför en invasion av Japan. Sovjetunionen hade trängt in norrifrån som en följd av deras angrepp på japanska armén i norra Kina. USA fick igenom en uppdelning av den koreanska halvön utmed den 38: e breddgraden enligt liknande regler som i Europa. Denna gränslinje ratificerades 1950 genom det nybildade Förenta Nationerna, ett beslut som bojkottades av Sovjetunionen, som stöd för Kina och det kommunistiska Nordkorea.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar