lördag 28 september 2013

Från Fall Gul till Mansteinplanen


Det skedde i Koblenz, en passande plats för händelsen. Koblenz, som etablerades så tidigt som år 8 före Kristus, som härläger av den romerske generalen Drusus. Koblenz, som på latin betyder ungefär där floder möts, därför att här möter floden Moselle den större Rhen. Koblenz, en av historiens stora trafikledare, Deutches Eck, det tyska hörnet. Här står kejsar Wilhelm I staty, han som med järnkanslern Bismarcks hjälp enade Tyskland.

Enligt sägnerna var det här de båda generallöjtnanterna möttes en sen höstdag i slutet av 1939. Det sägs att Erich von Manstein satt på kafé med morgontidningen i godan ro, när Heinz Guderian spatserade förbi på gatan. De var båda civilklädda, så det kan ha varit helg, men de kände igen varandra och Guderian lyfte artigt på hatten mot sin kollega. Det skulle ha varit i detta ögonblick som Von Manstein insåg att – för bövelen, Guderians XIX armékår, den stora pansarkåren, hade ju sitt högkvarter i Koblenz. Von Manstein hade just anlänt till staden i egenskap av stabschef för fältmarskalk Gerd von Rundstedts Armegrupp A, men på direkt uppdrag av försvarsstaben OKW, Oberkommando der Wehrmacht – ja, av självaste führern själv, Adolf Hitler.

Erich von Manstein

Erich von Manstein reste sig upp, bugade på preussiskt vis och bjöd Heinz Guderian, skaparen av Panzerwaffe, att sitta ner vid hans bord, för en kaffe. Det blev mer än så, ett av militärhistoriens främsta personliga möten hade skett. De båda generallöjtnanterna skulle mötas än fler gånger under Koblenz: s takåsar och på borden mellan dem skulle de måla upp en ny lösning för krossandet av Västeuropa, en avgörande plan under namnet Fall Gul.

Av en i stora delar överens internationell kår av militärhistoriker var Erich von Manstein andra världskrigets skickligaste general, han var nummer ett. Von Manstein sades ha en särskilt kontakt med Gud när det kom till militär strategi och taktik. Märkligt är det då att hans namn innan kriget var så märkbart okänt. Han gick aldrig den högre, tyska stabsutbildningen, ett måste för det teutoniska generalskapet. Han utmärkte sig heller aldrig på slagfältet under det första världskriget, utan höll sig stadigt i det övre skiktet bland officerare, utan att stå ut nämnvärt. Det var Fall Gul, det tyska angreppet på Frankrike, Belgien, Holland och Luxemburg sommaren 1940, som tycktes ha förlöst honom från de kedjor som de enorma omständigheterna kring hans samtid hållit honom i.

Hans namn var inte heller hans eget från början. Erich föddes i Berlin 1887 som Von Lewinski, son till en preussisk aristokrat och general. Familjen var från början av polsk, adlig härkomst. Vanligt vid den här tiden bland europeisk adel var stor generositet med sina barn och att rädda familjemedlemmar i behov av arvingar. Så lille Erich adopterades bort till moderns, Helenes, syster Hedwig, som var oförmögen att föda barn. Hedwig var gift med en annan general, Georg von Manstein. Erich von Manstein hade därmed en formidabel militär grogrund att stå på, tretton av hans far- och morbröder var blivande generaler. En av dem var Paul von Hindenburg, blivande överbefälhavare och Tysklands president, vars hustru Gertrud var syster till Hedwig och Helene.

Kapten Von Manstein

Kanske var det just detta som gjorde Von Mansteins tidiga karriär visserligen framstående, man blir inte stabschef på en armégrupp annars, men ändå inte märkvärdig för att nå uppmärksamhet. Han var förutsatt att bli general, hans karriär gick som på räls, skolad sedan barnsben som han var, men han missade generalstabsskolan p.g.a. av krigsstarten 1914. Detta innebar att han, som infanteriofficer, startade på slagfälten, både på väst- och östfronten. Det var först efter att ha sårats tidigt i kriget, i Warszawa 1914, som han skrevs över till stabstjänst. Han hade skadat ischiasnerven permanent och för all framtid var hans vänstra ben stumt. Antagligen hade man inte kollat Von Mansteins intelligenskvot, som var mycket hög. Men hans överordnande i den 10: e armén, som chefen själv, general Max von Gallwitz, prisade hans stora simultanförmåga och flit. Det kan också vara Von Hindenburgs fel, som kanske önskade skona sin sårade, unge släkting, till de starka systrarnas ära, som bromsade hans förmåga.

Erich von Mansteins person rymde stor känslighet och passion. Han gifte sig 1920 med Jutta, en dotter till en baron och stor landägare i Schlesien, efter att ha känt henne i endast tre dagar. De fick tre barn, en flicka och två pojkar. Sonen Gero, löjtnant i pansartrupperna, stupade på östfronten 1942, vilket inverkade menligt på fadern.

Tiden mellan krigen var klassisk för alla lyckade tyska officerare. Tjänst i Reichwehr, placering vid Truppenamt, den hemliga generalstaben. Det var ett klart tecken på kompetens att han kunde skifta mellan stab och förbandsplaceringar under den här tiden. Hans karriär höll jämna steg med de kommande generalskollegorna, men de många bytena höll honom anonym i de större kretsarna. Han var inte heller expert på något, allra minst på teknik, likt de båda furierna Heinz Guderian och Albert Kesselring. När Hitler tog makten 1933 var Erich von Manstein överstelöjtnant i infanteriet. Under det nya Wehrmacht steg Von Manstein i graderna, överste 1934, generalmajor 1936, samtidigt som han allt mer brukas i högre staber som strategisk planerare. Han blir en av generalerna bakom Fall Röd, försvaret mot ett eventuellt anfall från Frankrike. Ju högre upp i karriären han kommer, ju trängre blir det om konkurrensen. Han tillhör den yngre generalstammen i den tyska armén, de som vill sätta sin egen prägel gentemot de äldre kanonerna från första världskriget.

Heinz Guderian

1938 befordrades Von Manstein till generallöjtnant. Detta var signifikativt, eftersom det för första gången blottade en vetskap bland hans chefer att de hade att göra med en extraordinär officer. Men så hände något. Samtidigt blev han blåst på general Ludwig Becks gamla post som stabschef för OKH, Oberkommando des Heeres, arméstaben, vilket ju var syftet med hans befordran. Posten gick istället till general Franz Halder, som även tidigare snuvat Von Manstein på hans tänkta post som ställföreträdande stabschef för OKH. Istället fick Von Manstein ledarskapet för 18: e infanteridivisionen, vilket hans rang gjorde honom överkvalificerad till. Von Mansteins känsliga natur fick honom att skumma av raseri och ett hat byggdes upp mot den strame bayraren Halder. De båda officerarna kunde hädanefter knappt vistas i samma rum. Händelsen kom att få en viktig betydelse för framtiden.

Andra världskrigets utbrott placerade generallöjtnant Erich von Manstein som stabschef för Armégrupp Syd, under general Gerd von Rundstedt. Von Manstein ritade upp deras del av planen Fall Vit, invasionen av Polen. Von Rundstedt var mycket imponerad av sin stabschef och beslutade att behålla honom till vad som komma skulle efter de inledande framgångarna i österled. Erich von Manstein blev därmed stabschef för Von Rundstedts Armégrupp A och scenen var därmed satt för hans intåg som härförarnas nummer ett.

Heinz Guderian kände Von Manstein sedan tidigare. De tillhörde båda de modernt tänkande generalerna som strävade efter att använda sig av den nya tekniken, inte förneka den. Att omsätta pansar och flyg till fungerande strategi och taktik hade länge upptagit deras tänkande, men nu, på vintern 1939, var det den första gången de planerade en reell operation tillsammans. Guderian såg på sin jämnårige kollega och insåg vilket geni han hade att göra med. Stabschefen för Armegrupp A, i vilken Guderians XIX kår tillhörde, hade en hjärna som en maskin. Inför Von Mansteins ögon fick kartorna liv, avstånden omsattes i tid, alla tekniska data fick relevans gentemot bränsleåtgång, drifttid, underhåll och ammunition. Som stabschef för en armégrupp hade han information om fiendens förehavanden, som Guderian inte hade. Med pansargeneralens ovärderliga hjälp drog general Erich von Manstein samman en starkt reviderad version av Fall Gul, som var extraordinärt djärv.

Franz Halder

General Franz Halder, stabschef på OKH, hade på order av Hitler ritat upp en plan för invasionen av Västeuropa. Den 19 oktober presenterade han Aufmarschanweisung No 1, Fall Gelb för OKW. Planen förkastades omedelbart av Hitler. Den liknade alldeles för mycket Schliffenplanen från första världskriget, med en attack mot norra Frankrike genom Belgien. Hitler, som minsann slagits i Belgien, ville inte ha en upprepning av det. Många ansåg dessutom att Halders plan var sämre än greve Alfred von Schliffens tjugofem år tidigare. Von Schliffen hade förutsatt en omringning och tillintetgörelse av den franska armén, medan Fall Gul plan enbart hade ett simpelt frontalanfall i sikte. Führern var upprörd, det var som fördömt.

General Halder och hans stab producerade i rask takt nya versioner av Fall Gul, men Hitler vägrade acceptera även dem, eftersom de endast var varianter av den första versionen. Det var en sund ryggradskänsla hos führern, som imponerade på många. Däremot förmådde han inte att själv ge exempel på alternativ. Detsamma gällde för åldermannen general Gerd von Rundstedt, chefen för Armégrupp A. Han satte dock fingret på problemet med Halders ansträngningar, Fall Gul saknade principerna för Bewegungskrieg, manöverkrigföring. Det var infanteriet som satte marschtakten, inte de motoriserade enheterna, blixtkriget kunde därmed inte upprätthållas. Dessa påpekanden var inte Von Rundstedts egna, utan de kom från hans stabschef, generallöjtnant Erich von Manstein.

Von Manstein hade skarpa invändningar mot Fall Gul och alls inte för att det var Halder som drömt upp den. Han tyckte sig däremot se en möjlighet till en kraftansamling söder om den nuvarande tyngdpunkten genom Belgien. Han kunde inte i det läget peka på vad exakt som skulle komma att krävas, men han fick godkännande från OKW, d.v.s. Hitler, att bege sig någonstans centralt i de tyska uppmarschområdena och precisera sig.  Von Rundstedt, å sin sida var nöjd. Von Mansteins invändningar innebar en avsevärd förstärkning av hans armégrupps position, på bekostnad av general Fedor von Bocks Armégrupp B i norr, som hittills burit merparten av Fall Gul. Det var mycket Von Rundstedts förtjänst att detta nya nu skedde. Den gamle generalen, han var över 65 år, förstod Hitler bättre än de flesta militärer, kanske framför allt därför att han var livrädd för honom. Han visste att motorn i führerns resonemang var radikalism. Radikala lösningar på stora problem, ju mer vågade desto bättre. Dessutom begrep han att Hitler älskade se de där stroppiga preussarna gå lös på varandra. Att manövrera underhuggare mot varandra gjorde att führern kände sig effektiv och rationell. Vetskapen att Von Manstein hatade Halder var därför ett stort plus i sammanhanget.

Dyle planen

Vilken som helst av dagens fåtöljstrateger hade gett en arm för att likt en fluga på väggen få följa de båda generalernas diskussioner, de där dagarna i Koblenz. Ofta i skjortärmarna hovrade de båda mästarna kring bordet med alla kartorna. På sidobord och på stolar låg högar med papper, rapporter, studier och promemorior. Ut och in genom dörrarna hastade deras respektive adjutanter med nya uppgifter och förfriskningar. Experter kom och gick. Heinz Guderian lärde sig snabbt att stommen i Von Mansteins idé inte utgjordes i första hand av deras egna åtgärder, utan vad fienden, fransmännen, britterna och belgarna planerade göra som motdrag. Nya kartor togs fram och man tog sig en titt på andra sidan kullen och deras förutsättningar. Erich von Manstein kom här att förekomma även fransmännen i vad som skulle bli Plan D, eller Plan Dyle, efter den belgiska floden med samma namn.

Fransmännen anade givetvis tyskarnas Fall Gul, det var ändå bara ett fall av uteslutningsmetoden. I januari 1940 skulle de få det bekräftat genom den s.k. Mecheleninsidenten, då ett tyskt flygplan tvingades nödlanda i belgiska Mechelen och en officer misslyckades att förstöra delar av tyskarnas generalplan. Paradoxen i sammanhanget var den franska Maginotlinjen, den dyraste fortifikationen i världshistorien, med en sträckning från Luxemburg till Schweiz utmed gränsen mot Tyskland. Den bemannades av 600 000 man och hade kostat så mycket pengar att det direkt påverkat Frankrikes BNP negativt under större delen av mellankrigstiden. Här kan vi tala om offentlig konsumtion i fritt fall. Maginotlinjen ansågs ogenomtränglig, det var den nu inte, men tyskarna hade inte för avsikt att sätta alla kort på den möjligheten. Men, eftersom nu fransmännen anade varthän tyskarna ämnade röra sig, varför lät man då inte förstärkt försvaret av denna anfallsväg? Svaret på frågan var känd av tyskarna, det var hänsynen till Belgien.

Mansteinplanen

Floden Dyle, eller på franska Dijle, flyter från Ardennermassivet i söder till sitt utflöde i floden Rupel vid Antwerpen. Dess sträckning utgör en naturlig, sydnordlig barriär utmed halva Belgien, för den som önskar avancera från öster till väster. Under 1920- och 1930-talen uppförde den belgiska armén omfattande befästningsarbeten utmed floden, ett steg i deras plan att göra den till ett lås för fientliga manövrer. Det var general Maurice Gamelin, Frankrikes överbefälhavare, som tog fram den slutliga Dyleplanen så sent som på våren 1940. Det var ett direkt resultat av tyskarnas invasioner av Danmark och Norge. Tidigare hade fransmännen delat en försvarslinje utmed den delvis befästa belgiska gränsen, i sin tur ett resultat av Belgiens tydligare neutralitetsdeklaration 1935.  Innan dess hade Frankrike och Belgien koordinerat sina operationer i händelse av ett tyskt angrepp. Dyleplanen var en återgång till forna förhållanden, men nu på Belgiens villkor.

Planen gick ut på att manövrera de franska 1: a och 7: e arméerna, nu tillsammans med brittiska BEF, sammanlagt nästan två miljoner man, upp i Belgien och utnyttja den belgiska arméns positioner utmed floden Dyle. Manövern var som en stor dörr som skulle stängas i östlig riktning, med gränskorset Frankrike/Belgien/Luxemburg som gångjärn. Plan Dyle skulle startas i det ögonblick tyskarna satte en fot på belgiskt territorium. General Gamelin skulle därmed tömma hela norra Frankrikes lågland på trupper, något man inte ansåg vara ett problem, då man visste varifrån fienden kom. Med en svepande hand över norra Frankrike på kartan, illustrerade Erich von Manstein för den förbluffade Heinz Guderian vad som hände när fiendens motdrag sattes i verket. Likt Pandoras ask, en korridor öppnades mellan de bortmarscherande arméerna i norr och den franska reservarmén i söder, från Luxemburg i öster, till Engelska kanalen i väster.

Och nyckelpositionen, min käre Heinz, sa Von Manstein och körde pekfingret i kartan – Ardennermassivet.

Ardennerna

Nya kartor och rapporter plockades fram. Ardennerna är ett 11 000 kvadratkilometer stort, kuperat och skogsbeklätt område, huvudsakligen i Luxemburg och östra Belgien, men även i delar av Frankrike och Tyskland. Genom århundraden hade Ardennerna utgjort ett naturligt hinder för militära härar. Innan andra världskriget hade tyska armén gjort diskreta studier av vägnät och broar i området. Den för hjärtfel pensionerade brittiske armékaptenen och kände militärstrategen Basil Liddell Hart såg dessa välfriserade turister på plats 1937 och skrev om dem i artiklar. Liddel Hart drog slutsatsen att Ardennerna, med lite fältarbete, visst kunde öppna sig för större pansarenheter. Den slutsatsen drog också en överste Charles De Gaulle i Frankrike, ja, t.o.m. en annan överste ända borta i USA, George S Patton, som faktiskt stridit med tanks där under första världskriget*. Tyskarnas rapporter bekräftade att det, så när som på håret, fanns plats för avancemang genom Ardennerna med betydande pansarenheter. De två generalerna i Koblenz log slugt mot varandra över kartorna.

Den har gått till historien som Mansteinplanen. Det var en djärv krigslist som helt och hållet baserades på Bewegungskrieg. Armégrupp B skulle strippas på flertalet divisioner pansar och motoriserat infanteri, dessa skulle grupperas hos Armégrupp A, direkt i anslutning till Ardennermassivet och den luxemburgska gränsen. Man utgick ifrån att fransmännen enbart defensivt bevakade Ardennerna, då deras kommande Dyleplan rörde sig väster om massivet. En lucka skulle då ha bildats mellan de allierades högra flank och Maginotlinjens yttersta vänster. Tanken var att slå hål på vad än Frankrike hade ställt upp bakom Ardennerna och sedan köra allt vad tygeln höll mot den Engelska kanalen, genom den korridor som Plan Dyle lämnat efter sig på väg in i Belgien. Det var ett mycket radikalt grepp och Hitler gillade den rent instinktivt då den lades fram för honom den 31 oktober 1939.

Gerd von Rundstedt

General Halder motsatte sig dock förändringarna och Hitler, mån om arbetsro i Wehrmacht, sviktade. Det fanns ju en stor risk med Mansteinplanen. Mecheleninsidenten den 10 januari ändrade åter förhållandena, då Von Manstein kunde peka på att den ursprungliga Fall Gul nu var röjd. Hitler valde därmed en kompromiss. Mansteinplanens slagordning skulle upprättas vid Ardennerna, men dess genomförande skulle styras av Armégrupp B: s anfallstakt i norr, genom Belgien. General Von Rundstedt var nöjd, han hade åderlåtit Von Bock på hans pansar, men de yngre generalerna var frustrerade. Det var en frustration Hitler såg och förstod.

Tidigt på morgonen den 10 maj 1940, medan mörkret ännu var kompakt och timmarna innan Wehrmacht kastade sig över Belgien och Holland, rörde sig tyska militärfordon snabbt över gränsen till Luxemburg. Det var pansarspaningsenheter i öppna terrängfordon som på ett par timmar ockuperade det lilla storhertigdömet. Detta var spjutspetsen i Panzergruppe von Kleist, som i relativ hemlighet skulle avancera genom Ardennermassivet i riktning floden Meuse och den klassiska stridsplatsen Sedan. General Ewald von Kleist hade två pansarkårer till sitt förfogande, Heinz Guderians XIX kår, och XXXXI kåren under general Georg-Hans Reinhardts. Det innebar fyra pansardivisioner och två motoriserade infanteridivisioner, allt som allt 120 000 man, närmare 2 000 tanks och sammanlagt 41 000 fordon. Det blev trafikstockningar och operationen förblev knappast hemlig, men fransmännen misstog vad de iakttog i Ardennerskogen för enbart en ockupationsstyrka av Luxemburg.

Det franska försvaret bestod av deras fjärde armé, under general Charles Huntziger – vars far var tyskfödd fiskare i Bretagne. Fjärde armén var sammansatt av flera koloniala enheter och hade därför placerats i reserv utmed Ardennerna, där ingenting förväntades ske. Vad hjälpte det att de tappra nordafrikanska soldaterna förklarade Jihad, ett heligt krig, de blev som bortsopade av de tyska styrkorna. Efter att ha passerat floden Meuse kunde den tyska armén kunde relativt obehindrat styra in i den korridor som fienden gett dem hela vägen till Engelska kanalen. Försök gjordes av de allierade att skära av tyskarnas fälttåg, inte minst av Charles De Gaulles pansar, men försöken var inte koordinerade och de franska stridsvagnarna var som sittande änder för ett närmast ohotat Luftwaffe. Däremot drabbades tyskarna själva av fartblindhet.

Ewald von Kleist

Den 12 maj flög general Von Kleist ikapp Guderian och på ett fält utanför befästningsstaden Sedan rök de ihop. Von Kleist anklagade pansargeneralen för att ha brutit order, Guderian svarade att det hela var absurt. Situationen var potentiellt farlig, men general Von Rundstedt – som ju förstod Hitler – vägrade att kommentera Von Kleists protester. Anfallstakten upprätthölls och ”Snabbe Heinz” hade förtjänat sitt ståtliga renome. En annan som flög till ett ödestyngt möte var Storbritanniens nye premiärminister Winston Churchill. Efter att den 15 maj ha hört sin franske kollega Paul Reynard gråtande förklara att ”allt är förlorat”, flög Churchill dagen efter med sin livvakt, Detective Inspector Walther H. Thompson (båda beväpnade med varsin Colt 45 Automatic), till det franska arméhögkvarteret utanför Paris. Han sammanstrålade med chefen för brittiska expeditionskåren, BEF, general Lord Gort. Kanonerna kunde höras på avstånd och de båda britterna blev varse om den graverande situationen. Churchill vände sig till generalen och sa: ”My Lord, ni måste förbereda er armé på att lämna kontinenten”. Premiärministern lovade att evakuera dem, ett löfte han också höll.

Tyskarna, enligt Erich von Mansteins plan, nådde kanalen på endast åtta dagar. Sammanlagt tre miljoner man, två franska arméer, en brittisk kår och hela den belgiska armén, var inringade i norr. Den två miljoner man starka franska reservarmén i söder kunde bara se på. Utan vare sig flygvapen eller pansar var deras situation omöjlig. Frankrike kapitulerade den 22 juni 1940. Fransk undertecknare var general Charles Huntziger, som ju talade flytande tyska.

Fall Gul, såsom den utvecklades i realiteten, var en av militärhistoriens största triumfer. Den var både ett resultat av modern blixtkrigsteorier och solid gammal Bewegungskrieg från 1800-talets fransk-tyska och amerikanska inbördeskonflikter. Därigenom blottlade den karaktären hos en sant briljant fältherre, Erich von Manstein. En traditionell preussare med förmåga att använda sig av tidens moderniteter och effektivt koppla dem till en i högsta grad fungerande organisation. Genom sin fortsatta karriär skulle han visa sin styrka i överraskning och snabba kast. Han behärskade till fullo både avancerad mekaniserad krigföring och långsam, traditionell infanteristrid. Det som ytterst blev hans fall var den andra delen av hans karaktär, känsligheten. Han förstod aldrig Hitler, mannen som inledningsvis, med sin magkänsla, gett honom världen, gick plötsligt inte att argumentera med. Hitler förstod inte militär logik, en fullständigt obegriplig slutsats för en man som Von Manstein. Han nöttes ner av frustration och gick i pension 1944, 57 år gammal – men det, och mycket till, är en annan historia.




*Långt tidigare, på 1920-talet, hade Heinz Guderian diskuterat principerna bakom blixtkriget med den unge Michail Tuchatjevskij i Moskva. Tuchatjevskij var en förvånansvärt ung rysk general som skapade den moderna Röda armén baserad på mekaniserad, rörlig krigföring. Tuchatjevskij var så klarsynt och framgångsrik att Josef Stalin lät avrätta honom 1937.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar