lördag 31 augusti 2013

Över ån efter vatten


Natten mot den 23 mars 1945 väcktes general Omar N. Bradley i sin motoriserade stabsplats, någonstans i norra Frankrike. Det var en av hans adjutanter, generalen hade ett brådskande telefonsamtal. Bradley, som i sin roll som chef för den 12: e amerikanska armégruppen var van vid udda timmar på dygnet, grymtade och kliade sig i huvudet medan han famlade efter glasögonen. Han var till åren kommen nu och det började ta sin tull, det här kriget, inget tvivel om den saken.
”Det är general Patton, Sir”, upplyste adjutanten och höll fram luren.
Patton, tänkte Bradley och sinnet sjönk flera grader. Vad tusan är det nu? Han svalde djupt och förde luren mot örat.
”Ja, det är Bradley”, sa han med rosslig röst.
”Brad, hör du mig?”
Linjen var dålig som vanligt, men mannen på andra sidan, med den ovanligt ljusa rösten, lät angelägen. Det bådade inte gott.
”Brad, jag är över”.
Vad fan är det här? Bradley kände sig inte redo för kryptiska meddelanden i klartext så här mitt i natten.
”Vad … vad då över? Vad menar du?”
”Jag är över floden, Brad”.
Det blev tyst medan marken förberedde sig för att öppna sig under honom. Vad i hel …?
”Jag är över floden, den djävla Rhen. Jag är över floden Rhen”.
Omar N. Bradley, chef för den 12: e amerikanska armégruppen, ungefär en miljon man, såg med fasa på sin totalt oförstående adjutant. Det var inte så här det skulle gå till.
”Hallå”, ropade Patton i luren. ”Brad, hör du mig?”



Floden Rhen är drygt 123 mil lång och rinner norrut från de schweiziska Alperna, genom nästan hela Tysklands längd till Nederländerna, där det s.k. Nedre Rhen byter namn till Maas, innan den löper ut i Nordsjön. Det är Europas tolfte flod i storlek med ett medelflöde på 2 000 kubikmeter vatten per sekund. Rhen är historiskt sett en av Europas stora vattendelare, tillsammans med Donau bildade den en gång nordgränsen för det romerska riket. Genom århundraden har Rhen utgjort skiljet mellan de stora germanska folkgrupperna, de keltiska i väster och de teutoniska i öster. Floden har skilt folk kulturellt, etniskt och språkligt. Militärt har den alltid varit ett hinder, eller ett skydd. Wacht am Rhein är ett urgammalt, patriotiskt skall, som också blev namnet på Hitlers sista hasardspel, offensiven genom Ardennerna över nyåret 1944-1945, innan de allierade styrkorna till sist nådde flodens västra strand. Rhen hade legat som ett spöke bortom kullarna och skogarna i öster för de allierade befälhavarna sedan D-dagen i juni året innan. Det sista naturliga hindret innan det tyska moderlandet – och Berlin.

General George S. Patton var inte först över Rhen. Han var inte förbjuden att gå över, men Omar Bradley hade bett honom att lugna sig. Försörjningssituationen var fortfarande svår för de allierade, då belgiska Antwerpen, Europas största hamn, ännu inte var röjd efter tyskarnas sabotage, och holländska Rotterdam fortfarande kontrollerades av tyskt artilleri i norr. Samtidigt odlade den allierade ledningen, general Dwight D. Eisenhower, president Franklin D. Roosevelt och premiärminister Winston Churchill, tanken att marschen in i Tyskland skulle ske på bred front. Man ville dessutom iscensätta en kniptångsmanöver kring nästa stora strategiska uppgift, Ruhrområdet, Tysklands industriella hjärta vid Rhens östra strand, det tätast befolkade området i Tyskland.

Monty

Efter tyskarnas misslyckade, men tidsödande Ardenneroffensiv hade vågskalan åter tippat över i brittisk favör. Det var liksom rättvist, ansåg man, eftersom amerikanarna i söder redan nått Rhen i början av februari, tack vare Patton. Det var fältmarskalk Sir Bernard Montgomery och hans 21: a brittiska armégrupp, som skulle få den stora äran att leda de allierade över floden Rhen. Det skulle ske vid staden Rees, strax norr om Wesel, där floden Lippe rinner ut i Rhen. Operation Plunder skulle utföras av brittiska andra armén, under generallöjtnant Miles Dempsey (deloperationerna Turnscrew, Widgeon och Torchlight), och den amerikanska nionde armén, under general William Simpson (deloperation Flashpoint). Samtidigt skulle två luftlandsättningsdivisioner, brittiska 6:e och amerikanske 17: e, ur generallöjtnant Matthew Ridgways amerikanska XVIII luftlandssättningkår, utföra Operation Varsity och släppas på andra sidan floden, vid Hamminkeln och Wesel. Åtminstone en kvarts miljon man var direkt inblandad i Plunder. Stora, men överkomliga förluster var väntade. Premiärminister Winston Churchill var på väg, särskilt inbjuden av fältmarskalk Montgomery. Kick Off skulle ske på morgonen den 24 mars 1945.

Men, till Montys förtret, hade delar av hans armégrupp redan anträtt Rhen. Sjutton mil söder om Rees och Wesel ligger den vackra och urgamla staden Remagen utmed flodens båda sidor. Redan den 7 mars nådde den amerikanska 9: e pansardivisionen, ur general Courtney Hodges första amerikanska armé, staden. Det skedde under Operation Lumberjack, etablering av stridskontakt utmed floden, och man hade rapporter från flygspaning att den huvudsakliga överpassagen, den 325 meter långa Ludendorffbron, fortfarande stod upprätt. Divisionschefen, generalmajor John W. Leonard, fick av Hodges tillåtelse att naturligtvis exploatera denna enastående möjlighet. 27: e mekaniserade infanteribataljonen, förstärkta med grupper ur 9: e mekaniserade ingenjörsbataljonen, sändes fram för att ta bron. Det gick initialt ganska enkelt, tyskarna verkade ha blivit överraskade. Men snart blossade en häftig strid upp och den förste amerikanen över Rhen, sergeant Alexander Drabik, fick annat att tänka på. Striden rasade hela eftermiddagen medan de amerikanska ingenjörssoldaterna, med totalt dödsförakt, desarmerade tyskarnas sprängladdningar utmed brospannet. Vid tiotiden på kvällen var jobbet klart och den första stridsvagnen kunde passera över, ett brohuvud var etablerat.

Remagen

Striden om Ludendorffbron skulle fortsätta i drygt två veckor. Tyskarna skulle försöka återta, eller spränga den. Regelrätta motanfall med undermåliga förband, självmordsliknande attacker av Luftwaffes allra sista resurser från luften, användande av V-2 robotar, djärva commandoräder av fanatiska SS-officerare i dykutrustning och våtdräkter. Den 17 mars kollapsade bron av sig själv, efter att striderna successivt försvagat dess konstruktion och arton amerikanska ingenjörssoldater avled. Vid det laget hade man kompletterat med pontonbroar på båda sidorna. General Hodges fick aldrig tillstånd att utöka sitt brohuvud vid Remagen. Ludendorffbron, uppkallad efter den store generalen Erich Ludendorff (1865-1937), var en källa för stark nationalistisk symbolik för tyskarna. Striderna kostade Hodges trupper hundratalet stupade och det dubbla i sårade. Den 25 mars fick han order av Montgomery att avancera vidare in i Ruhr.

Om allt detta brydde sig general George S. Patton, chef för den amerikanska tredje armén, intet. ”Fuck it”, sa han och blängde över den långsamt flytande vattenspegeln, sexton mil söder om Remagen. Det var på kvällen den 22 mars, direkt efter mörkrets infall, och han befann sig vid en framskjuten stabsplats tillhörande ett spaningskompani ur den 5: e infanteridivisionen, under generalmajor S. Leroy Irwin. På andra sidan floden låg ett mörklagt Oppenheim i sydlig riktning, till höger. Till vänster, något längre norrut, förenade sig Rhen med floden Main. Det var alldeles stilla, endast hundars skällande kunde höras på avstånd. Patton gav sin order och spaningskompaniet sände ut ett antal gummibåtar med ett par dussin män. De släpade de fösta förbindelsekablarna efter sig.

Patton hade tills sist fått nog. Efter att ha räddat hela den allierade armén i Ardennerna två månader tidigare, genom att knäcka tyskarnas rygg med sin oväntade pansarattack i flanken, hade han brutit igenom Siegfriedlinjen, tagit städerna Trier, Koblenz, Bingen, Worms, Mainz, Kaiserslautern och Ludwigshafen. Den tredje armén hade oskadliggjort 100 000 tyskar och tagit ytterligare 140 000 till fånga, d.v.s. effektivt förstört de tyska första och sjunde arméerna. Detta hade man lyckats med utan hjälp från Omar Bradleys armégrupp, eller de allierade i övrigt. Tvärt om, man hade blivit tvungna att mer eller mindre stjäla bensin och diesel från Courtney Hodges första armé, med ett himla liv över kommunikationerna som följd. Nå, Patton lät sin stab reda ut dessa missförstånd, själv var han på sitt allra sämsta humör. Man försökte hålla honom tillbaka från hans utstakade öde genom att belöna den där brittiske ärkefikusen för hans inkompetens. Karldjävulen behövde ju stödhjul till sina operationer, för bövelen. Men nu djävlar fick det vara nog.

Plunder

Ett skott hördes över floden, följt av en dov salva från en kulsprutepistol. Över radion kom korta rapporter, inga synliga försvarsverk, endast närvarande enheter ur Volkssturm, det tyska hemvärnet. Man skulle ta med sig fångar tillbaka. Patton nickade till kompanichefen och resten av styrkan rörde sig snabbt ut i vattenbrynet med gummibåtar på släp. Generalmajor Irwin lyfte en telefonlur och divisionens ingenjörsförband förflyttades fram mot sina operationella utgångslägen. Kompanistaben bröts och ersattes av en bataljonsstab, tyngre infanteri var i antågande. Inget av detta påverkade Patton, han accepterade istället en mugg rykande kaffe från en adjutant. Patton var den ende arméchefen, in this, God’s army, som kunde leda den, 400 000 man stark, från vilken stabsplats som helst.

Flera timmar senare, en bit in på det nya dygnet, hade ingenjörerna slagit upp en pontongångbro, där soldaterna marscherade över i strid ström. En av 5: e divisionens infanteriregementen var över i sin helhet, över 3 000 man. En färja tog över mekaniserat artilleri och stridsvagnar. Allt hade gått mycket lugnt till väga, få eldstrider hade rapporterats och vid floden rådde ljuddisciplin. Soldaterna kunde se sin chef stå och betrakta dem kritiskt, Old Blood and Guts – his guts, our blood.
Så sträckte han ut en behandskad hand och en adjutant lade en telefonlur i den.
”General Bradley är på linjen, Sir”.
Patton log för sig själv och förde luren mot örat.
När Bradley senare på morgonen den 23 mars fick tag på general Dwight Eisenhower och kortfattat förklarat vad Patton tagit sig för under natten, slog överbefälhavaren ihop händerna och gav ett gapskratt.
”That son of a bitch”, utbrast kväkarsonen från Texas.

Churchill på andra sidan

Operation Plunder igångsattes under dagen den 23 mars med bombanfall från Royal Air Force och USAAF. Anfallen fortsatte in på kvällen. Förberedelserna hade täckts av artificiell rök ända sedan den 16 mars. Men givetvis var tyskarna medvetna om vad som komma skulle. Armegrupp H (Holland), den första fallskärmsarmén och den femtonde armén, under den tappre och skicklige generalöversten Johannes Blaskowitz, gjorde vad han kunde på den östra stranden. Lanskapet var flackt, övergiven jordbruksmark med högläntare, skogsbeklätt land. Mycket var vattendränkt av tyskarna. Landsättning av enheter ur Special Air Service fram emot natten, föregående Operation Varsity: s stora luftlandsättningar. Det var ju Monty som planerat operationen, så den huvudsakliga attacken av tre armékårer, de brittiska XXX och XII, samt den amerikanska XVI, på morgonen den 24: e, föregicks av flera timmar artilleriförberedelser med 4 000 pjäser. Det liknade Normandie, med samma landstigningsfarkoster från flottan. Striderna blev hårda, men Blaskowitz hade inte mycket hopp om att lyckas. Den 27 mars var brohuvudet väl etablerat på andra sidan Rehn, 56 km bred och 32 km djupt. Den 25 mars hade premiärminister Winston Churchill förts över med båt, han hade varit närvarande sedan den 23: e. Operationen hade kostat de allierade 6 000 man i förluster.

På morgonen den 24 mars 1945, samtidigt som den brittiska andra armén avancerade över floden Rhen, en så där 35 mil nedströms, bestämde sig general Patton att till sist promenera över en av de körbara pontonbroar som hans ingenjörer lagt ut under natten och den arla morgonen. Han hade tagit av sig överrocken och spatserade sakta över brons plankor med smällande ridstövlar. Han bar det dubbelhölstrade revolverbältet med en Colt 45 Peacemaker och en Smith & Wesson 357 Magnum, båda med vita kolvar i elfenben, båda gåvor från respektive fabrik. Den bleka vårsolen blänkte i den blankpolerade hjälmen med de fyra stora stjärnorna. Hans promenad följdes av tusentals soldater på vardera sidan av floden. Attackflyg från general Otto P. Weylands XIX taktiska flygkommando, Pattons hypereffektiva flygande kavalleri, dånade över dem, på väg mot mål långt in i Tyskland. Om nästan en månad kommer man att ta München, hans största pris, men både Prag och Wien förloras till de satans kommunisterna.

Hela den 5: e infanteridivisionen var över floden nu, med understöd var uppåt 30 000 man på andra sidan. Brohuvudet var etablerat och nästan 4 000 tyskar var tillfångatagna. Två dagar senare skulle tredje arméns VIII kår gå över söder om Koblenz. Pattons övergång hade så här långt kostat sex man stupade och ett tjugotal sårade.



När han kom till mitten av bron stannade han. Överste Charles A. Codman, hans närmaste adjutant, stod kvar på den västra flodstranden med Pattons skotträdde bullterrier Willie i koppel, och väntade med spänning. Patton placerade ridpiskan under armen och ställde sig med näsan nedströms, därefter knäppte han långsamt upp gylfen på ridbyxorna. Codman sänkte huvudet och gömde ansiktet i handen. Inför tusentals häpna män urinerade Patton i floden Rhen. Han suckade belåtet medan jublet steg omkring honom.
”Aaaah”, utstötte han. ”Det här har jag väntat på länge”.



Fotnot: Urinerade Patton i Rhen? Det finns de som säger det och andra som förnekar det. Patton själv hävdade det, så gjorde även Codman, som var där. Undertecknad har bestämt att så var det, det passar exakt med den person Patton var, profan in i det sista. Patton blev officiellt befordrad till general, fyra stjärnor, i april 1945, men sin vana trogen tog han ut det i förskott och bar dem redan vid Rhen. Replikföringen i den här texten baseras på faktiska händelser, såsom de är beskrivna i de otal böcker man kan läsa i ämnet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar