lördag 3 augusti 2013

Mexikansk-Amerikanska kriget 1846-1848


Nästan helt bortglömt under 165 år har denna konflikt nu åter putsats av. Särskilt så i Mexiko, där konflikten alltid gått under namnet Den amerikanska interventionen. Som ett led i Latinamerikas ekonomiska framväxt, sedan det Chilenska undret på 1980-talet, har en våg av latinsk nationalism även nått Mexiko. Plötsligt har såret rivits upp igen. Det har skrivits, talats och sjungits om övergreppet från norr, om ockupationen av huvudstaden Mexico City och oförrätten med fredsfördraget i Guadalupe Hidalgo. Detta sker till stor del i skenet av de aktuella gränskontroverserna mellan USA och Mexiko, den illegala invandringen och kriget mot drogkartellerna som dragit in över på amerikanskt territorium.

1848 års gräns utmed floden Rio Grande, mellan USA och Mexiko, har alltid varit kontroversiell, kanske mer så än de flesta nationsgränser i världen. Den har på en och samma gång varit en källa till drömmar om en ny framtid, men också om behovet av flykt, om skillnad mellan fångenskap och frihet, fattigdom och rikedom.

Men allt startade nio år tidigare, 1839, i Texas.

Efter den Mexikanska revolutionen 1821, hade den mexikanska regimen i stora drag fortsatt den gamla, spanska politiken. Det fanns mycket besvikelse i landet, med återkommande revolter. Den mexikanska utrikespolitiken hamnade därför på undantag och den norra gränsen mot USA var nästan helt ignorerad av Mexico City. USA hade stött mexikanernas frigörelse från Spanien och relationerna mellan de båda unga nationerna hade varit relativt goda. Men under ytan puttrade en kommande konflikt, då det moderna och dynamiska USA svällde över sina breddar, medan det fortsatt traditionalistiska och närmast feodala Mexiko fick allt svårare att se över sitt hus.



I det norra mexikanska territoriet Texas hade man fortsatt med den spanska policyn att tillåta amerikaner flytta in, en invandring som tillförde kommers och nytt liv till en annars avfolkat region. På 1830-talet bestod Texas befolkning till tre fjärdedelar av amerikaner och Mexiko City sa plötsligt stopp. Mexikos president, general Antonio Lopez de Santa Anna, en av de första s.k. caudillos, d.v.s. militära diktatorer (han kallades gärna Västerns Napoleon), uppskattade inte amerikanerna och deras friheter i Texas. Han belade därför territoriet med nya, hårda skatter och tullar. De nya direktiven drabbade samtliga delstater i Mexiko och nationsvida uppror startade omedelbart. Santa Anna slog ner dessa med största brutalitet, men när han försökte avväpna det väl bestyckade Texas, då gick han bet. I oktober 1835 anföll därför Santa Anna i spetsen för en armé i vad som skulle bli Texas frihetskrig. Efter flera bataljer, inklusive den legendariska striden om Alamo, besegrades mexikanerna vid San Jacinto den 21 april 1836, av en betydligt mindre Texasarmé ledd av soldaten och politikern Samuel Huston.

I och med segern förklarade sig Texas för självständigt, en republik byggd på samma principer som USA, frihet, liberal ekonomi och demokrati. Mexiko drog omedelbart bort sin representation i det nya landet och slickade sina sår. Washingtons reaktion var försiktigt positiv, man stödde agerandet i sak, men oroade sig för ett Texas utanför den amerikanska unionen. Starka politiska krafter, både i USA och i Texas, argumenterade för ett sammangående och lagförslag om detta presenterades redan 1837. Mexico City blev allt mer irriterat och nu dök ännu en hotbild upp, amerikaner hade börjat migrera in i norra Kalifornien, då en del av Mexiko.

Vid det här laget hade nästan tio år gått och i mars 1845 svors James K. Polk in som president i Washington DC. En av hans första åtgärder var att slutföra sin nations politiska sammangående med Texas, som därmed blev USA: s 28: e delstat. Samtidigt fängslades Santa Anna i Mexiko i samband med en kupp och sändes i exil till Kuba.

President Polk

USA: s 11: e president, James Polk, var en man med svag hälsa, men med ett starkt huvud. Han kom att utgöra ett klart skifte i den amerikanska utrikespolitiken. Som demokrat leddes Polk starkt av Manifest Destiny, den nästan religiösa uppfattningen som innebar att USA: s roll var att växa, att nybyggarna hade en ödesbestämd rätt att söka sig över kullens krön till grönare gräs och därmed utvidga det amerikanska territoriet. Polk hade inte för avsikt att bry sig om Mexikos protester rörande Kalifornien, det var ofrånkomligt vad som hände menade han. Under Polk önskade USA förhandla aktivt med Mexiko, man försökte t.o.m. köpa delar av landet, men utan framgång. Mexiko var dessutom knappt förmögen att förhandla, 1846 bytte man president fyra gånger, krigsminister vid sex tillfällen och finansminister sexton gånger. De mexikanska politiker/militärer som önskade förhandling snarare än krig, belades med misstanke om förräderi och en del fängslades.

De delar av Mexiko som Washington såg som ofrånkomliga expansionsområden var bl.a. dagens Arizona och New Mexico, samt delar av andra territorier direkt norr om dessa. De nordliga distrikten i Mexiko, förutom det prunkande Kalifornien, var sedan spanjorernas tid betraktade som otillgängliga och fientliga. Det hade rasat ett blodigt indiankrig i dessa territorier sedan decennier tillbaka. När utvecklingen mellan Mexiko och USA började hetta till på allvar, var dessa vidsträckta, huvudsakliga ökenområden, ödelagda och de flesta mexikaner hade flytt. Nu skall man dock inte tro att Washingtons expansionsplaner gick utan gnissel hemmavid. Tvärtom, kongressledamöter från de nordliga delstaterna oroade sig, inte utan anledning, för att Polk, en demokrat från North Carolina, ville gynna södern genom att skapa nya slavstater som skulle tippa över den delikata balansen i slavfrågan till deras fördel. Många amerikaner var inte beredda att gå i krig för sådana motiv.

Santa Anna

Trots allt vapenskrammel, varken Mexiko eller USA var egentligen redo för krig. Mexikos armé var stridsvan och på papperet väl rustat för sitt värv. Det mexikanska folket lät sig bländas av det faktum att deras armé på 20 000 man skulle möta amerikanernas reguljära armé på endast 7 000 man. US Army var visserligen tränad och professionell, men dess alarmerande litenhet försvårades av att den var spridd över hela nationen. Krigets inledande fas kom därför att handla helt och hållet om uppladdning och positionering utmed enorma landytor. Både Mexiko och USA stärkte sina enheter, en process som amerikanerna lyckades bättre med än mexikanerna, både i snabbhet och vad gällde kvalitet. Medan Mexiko såg sig i första hand tvungna att rekrytera reguljär trupp, förlitade sig USA på delstatsmilis och frivilliga, något man hade stor erfarenhet av sedan sin egen revolution.

General Santa Anna såg sin möjlighet till upprättelse när nyheten om det stundande kriget nådde honom på Kuba. Han var så maktgalen att han mot fri lejd erbjöd USA sina tjänster som guvernör över de önskade territorierna i norra Mexiko – mot en skälig ersättning. När det inte fungerade, smet han försiktigt till Mexico City för att axla rollen som ny överbefälhavare över nationens stridskrafter. Det gick vägen eftersom den mexikanska generalstaben var hopplöst splittrad. Där fanns monarkister, diktaturvänner under Santa Anna och politiskt liberala republikaner. Många skickliga militärer kom därför att se sin yrkesutövning kringränd av interna motsättningar under det kommande kriget.

Den amerikanska krigsmakten, liten som den var, lutade sig mot två ärrade gamla generaler i toppen, Winfield Scott och Zachary Taylor. Winfield Scott är fortfarande den längst tjänstgörande generalen i amerikansk historia, 43 år allt som allt. Vid krigets inledning 1846 var han 60 år och högste militäre chef i USA. Vid den här tiden var den högsta graden generalmajor i den amerikanska armén, generallöjtnant kom inte förrän med Ulysses Grant 1863. Men Scott hade även titeln Brevet, d.v.s. tillförordnad högste general. Generalmajor Zachary Taylor, som endast tre år senare skulle bli USA: s 12: e president, var näst i rang efter Scott. De hade lett soldater i strid i 1812 års krig mot Storbritannien och därefter otaliga drabbningar med indianer. Båda var dynamiska och okonventionella militärer, vana att improvisera. Deras status och ledarskap över de amerikanska stridskrafterna var, till skillnad från sina mexikanska kollegor, självklar och rakt på sak.

Winfield Scott

Upprinnelsen till kriget inleddes med att president Polk i mars-april 1846 kommenderade Zachary Taylor att flytta amerikanska styrkor, armén och Texas-milis, in i området mellan parallellfloderna Rio Grande och Nueces, det s.k. Nueces Strip, som var under dispyt med Mexiko. Åtgärden föranledde den mexikanske generalen Mariano Arrista att försätta sina trupper i högsta beredskap. Den 25 april attackerade 2 000 man mexikanskt kavalleri en amerikansk styrka på 70 man. Amerikanerna flydde, lämnande sexton stupade efter sig. Den 3 maj inledde mexikanskt artilleri beskjutningen av amerikanernas Fort Texas, vid Matamoros. Fem dagar senare närmade sig general Taylor med 2 500 man för att undsätta den omringade utposten. General Arrista svarade med att försöka skära av Taylor vid Palo Alto, resulterande i krigets första fältslag. Amerikanerna drev tillbaka Arrista till Resaca de la Palma, där den 9 maj mexikanerna genomled nära på ett förintelseslag, då många drunknade i Rio Grande under oordnad flykt.

Dessa händelser resulterade i att president Polk den 11 maj förklarade att state of war infunnit sig mellan USA och Mexiko, vilket nog var årets understatement. Den 13 maj godkände den amerikanska kongressen en krigsförklaring mot Mexiko. Kriget startade utan ens en mexikansk reflektion. Deras officiella krigsförklaring kom inte förrän den 7 juli, även om president Mariano Paredes redan den 23 maj konstaterat faktum.

Efter USA: s formella krigsförklaring den 13 maj, kommenderade det amerikanska krigsdepartementet två parallella invasioner av Mexikos territorium. På den västra flanken, i vad som idag är New Mexico, avancerade general Stephen W Kearny med 2 500 man från Jefferson Barracks och Fort Leavenworth i riktning Santa Fe. Det kan vara intressant att titta närmare på sammansättningen av Kearnys styrka, en blandning som var typisk för den amerikanska armén vid den här tiden. Förutom knappt 500 reguljära soldater, US 1th Dragoons och artilleri, fanns där två regementen frivilligt infanteri, Missouri Mounted Cavalry Regiment, samt den s.k. Mormon Battalion, den enda religiösa militära enheten i amerikansk historia. Mexikanerna retirerade utan strid. I öster invaderade ytterligare två amerikanska enheter, under general Taylor respektive general John E Wool, med syfte att avancera ända till staden Monterrey.

Zachary Taylor

Frigörelsen av Kalifornien blev en relativt småskalig, militär affär. Det dröjde till juni 1846 innan rykten om det uppblossade kriget anlände till territoriet, vilket säger en hel del om hur långsam trafiken var över kontinenten. Den amerikanske konsuln i Monterey, Thomas O Larkin, försökte inledningsvis att låtsas som det regnade. Mexiko hade en mindre garnison i staden och han ville inte alarmera den. Mycket små amerikanska enheter, inte ens hundratalet män, under ledning av kapten John C Frémont, hade börjat röra sig ner i Kalifornien från Oregon. Man slog ihop sig med bofasta frivilliga och till sjöss fanns den lilla amerikanska Stillahavsflottan under kommendör Robert F Stockton. Tillsammans jagade man ut mexikanerna ur norra Kalifornien, guvernören Pio Pico, general José Castro och ett par hundra soldater.

Södra Kalifornien var dock en hårdare nöt att knäcka. Stockton landsatte 50 marinkårssoldater i San Pedro. Dessa intog sedan Los Angeles, men mötte hårt motstånd från mexikansk milis, Californios. Ytterligare amerikanska förstärkningar slogs tillbaka vid Domingues Rancho den 7 oktober. Nu inträdde general Kearny från öster med ett hundratal reguljära dragoner, som ridit hela vägen från New Mexico, via Arizona och Sonoraöknen. Kearny körde dock fast vid San Pascual, nära San Diego, där han omringades under hårda strider. Han räddades av Stocktons marinkår. Från nyåret 1847 och under januari månad utväxlades två avgörande slag, Rio San Gabriel och Las Mesas, mellan amerikanska enheter och Californios, som ingen av dem nådde tusen man i styrka. Dessa var amerikanska segrar och huvudparten av de mexikanska frivilliga kapitulerade. Den 13 januari 1847 skrevs fördraget vid Cahuenga under och 1850 blev Kalifornien USA: s 31: a delstat.

Vid det här laget, efter förlusterna vid Palo Alto och Resaca de la Palma på försommaren 1846, drabbades Mexiko av nationell chock och politisk oreda. General Santa Anna passade nu på att återta sin gamla presidentpost i augusti 1846 och ytterligare kaos stod på den mexikanska dagordningen.



När generalerna Taylor och Wool stötte söderut från Texas, med sina knappt divisionsstora enheter, var deras största problem de sjukdomar som poppade upp i ökenhettan. Taylor nådde Monterrey i slutet av september 1846, som var en större, befäst stad. Striden blev mycket hård, de amerikanska soldaterna var inte vana vid strid på befästningar och i städer. Man fick dock hjälp av stridsvana militärer från Texas, som lärde dem stadstaktik, och den 24 september vajade stjärnbaneret på stadens högsta torn. Nu fick de amerikanska styrkorna respit. Santa Anna dröjde till januari 1847 innan han attackerade söderifrån med 15 000 man (5 000 hade dukat under eller deserterat på vägen dit). Vid ett bergspass kallat Buena Vista hade general Taylor grupperat 4 500 man. Santa Anna manövrerade sina trötta soldater skickligt och man var nära att bryta igenom de desperata amerikanska linjerna. Då kom rapporter om uppror i Mexico City. Santa Anna gjorde helt om och lämnande general Zachary Taylor i princip i kontroll över hela norra Mexiko.

Det som gjort det mexikansk-amerikanska kriget mest känt i historien är den andra fasen av amerikanernas attack på Mexiko. Medan Zachary Taylor höll fronten i norr hade man förberett ett överraskningsanfall mot Mexikos veka liv. Efter att den amerikanska flottan hade mjukat upp de olika befästningarna utmed den Mexikanska golfen (Mexiko saknade en fungerande flotta), landsteg den 9 mars 1847, 12 000 man under befäl av general Winfield Scott vid Veracruz. Det var ett vågat företag, aldrig tidigare hade man prövat en amfibieoperation av den storleken. Hela Atlantflottan och stora delar av handelsflottan hade krävts. Särskilda landstigningsfarkoster hade konstruerats för att föra iland soldater, hästar, tross och artilleri. Målet för operationen – Mexico City.

Californios

Befästningen runt Veracruz öppnade givetvis eld, men efter tre dagar av flottans bombardemang gav garnisonen upp. De amerikanska krigsförlusterna var små, istället drabbades man av gula febern. Med 8 500 man lämnade man den närmast tropiska kusten för en snabb marsch rakt västerut. Winfield Scotts armé bestod av merparten av den reguljära armén och marinkåren. Med bland officerarna fanns kaptener och majorer vid namn Robert E Lee, Ulysses S Grant, Thomas Stonewall Jackson och James Longstreet, detta skulle bli deras elddop. Där fanns också, som vanligt, många frivilliga förband. Täten utgjordes av de bästa spanare man kunde finna, de mest fruktade av delstatsmiliser, mexikanernas skräck – Texas Rangers, som stred under ropet Remember Alamo. Tack vare skicklig spaning och goda kunskaper om landskapet undvek amerikanerna de mest uppenbara hindren.

Santa Anna var inte beredd på detta, hans generaler hängde inte heller med och marschen mot huvudstaden gick förhållandevis ostört. Endast 400 man förlorades i strid. Många mexikanska soldater kapitulerade. Den 1 maj nådde man Puebla, Mexikos näst största stad. Puebla var ingen vän av Santa Anna och staden gav sig utan strid mot att amerikanska armén inte gjorde härläger av dem. Sjukdomar härjade fortfarande och de utsträckta försörjningslinjerna attackerades av gerilla trogna Santa Anna. Winfield Scott beslutade att förstärka sin försörjning på bekostnad av arméns styrka. Pueblas vänliga inställning gjorde att han istället kunde lämna en mindre garnison där och marschera vidare den 7 augusti 1847.

Scotts marsch mot Mexico City

Man närmade sig Mexico City i början av september och angrep stadens befästningar på den högra flanken, Contreras, Churubusco, Molino del Rey och till sist Chapultepec, samtliga stora namn i den amerikanska militärhistorien. Till sist slog man sig igenom till själva staden och Mexico City var i amerikanernas händer den 6 september 1847. Santa Anna hade redan flytt vid det laget. Han försökte en sista gång, tillsammans med general Joaquin Rea, att skära av amerikanernas försörjningslinjer. General Rea omringade Puebla medan Santa Anna gick mot Veracruz. Den amerikanske general ansvarig för försörjningen, Joseph Lane, handlade dock snabbt, slog ut Santa Anna vid Huamantla den 9 oktober och undsatte därefter Puebla tre dagar senare. Nu var Santa Annas tid ute, den nye mexikanske regeringschefen under amerikansk översyn, Manuel la Peña y Peña, beordrade honom att lämna över arméchefsposten till general José Joaquin de Herrera. General Rea fortsatte dock gerillakriget och stridigheter runt försörjningslinjerna förekom ända till mars 1848.

Mexiko var slaget i grunden. Förutom att man var oförmögen att strida mot amerikansk militär övermakt, totalt nu drygt 90 000 man i landet, så brottades man med svåra interna konflikter. I provinsen Yucatan var man indelt i ett komplett krig med lokalbefolkningen. I staden Hidalgo, strax norr om Mexico City, skrevs den 2 februari 1848 det slutliga fördraget under av amerikanska och mexikanska sändebud. Kriget var över och USA började avveckla sin närvaro i Mexiko. För Mexiko innebar fördraget vid Hidalgo en katastrof. Man hade förlorat en tredjedel av sin landyta – Kalifornien, Nevada, Utah, New Mexico, merparten av Colorado och Arizona, ytterligare delar av Texas, Oklahoma, Kansas och Wyoming. I utbyte fick man 15 miljoner dollar för de tagna provinserna i norr, ungefär hälften av vad man tidigare erbjudits för dem. Som good will slapp Mexiko betala tillbaka 3.25 miljoner dollar man redan var skyldiga USA.

Texas Rangers
Det mexikansk-amerikanska kriget var en enorm framgång för USA. Man hade nästan fördubblat sitt territorium, etablerat sin kontinentala nation med ett fullständigt grepp om Stilla Havet. USA var inte längre en f.d. koloni, man var nu en maktfaktor att räkna med, signalerna till omvärlden talade sitt klara språk. Den amerikanska militären hade visat sig mer än kapabel att föra krig långt utöver sin normala storlek, en tradition som skulle tjäna dem väl i framtiden. USA hade fått nya, ordentliga kläder att växa i och det amerikanska folket skulle inte låta vänta på sig. Detta var starten för den stora migrationen västerut, mot Kalifornien. Mellanvästern, USA: s kornbod, skulle skapas. USA skulle ta steget ut i Stilla havet och åtta år senare skulle man öppna Japan för omvärlden.

USA steg ut från historiens vestibul och blev den katalysator för demokrati, frihet och ekonomisk tillväxt man därefter blev.




Fotnoter:

För president James K Polk blev dock kriget en antiklimax. Ett fult försök att göra sig av med en uppenbar framtida konkurrent, avsatte han general Zachary Taylor efter slaget vid Buena Vista. Detta slutade i totalt bakslag för Polk, då folks uppfattning om krigets framgång hamnade helt på Taylor. Sjuk och eländig vek han sig inför sin gamle general innan valet, nästan direkt efter kriget slut 1848. Han avled året därpå endast 53 år gammal. Zachary Taylor fick endast knappt ett år i Vita huset, han dog 1850 i vad som kan ha varit sviterna av förgiftad frukt.


Hur gick det då för Antonio López de Santa Anna? På sätt och vis lyckades han bättre än både Polk och Taylor med sitt politiska värv. Efter kriget gick han i exil till Jamaica, sedan till Colombia. 1853 kom han tillbaka efter en militärkupp och satt som president till 1855, då man slutligen tröttnade på honom. Santa Anna hade skott sig på statens bekostnad, bl.a. hade han sålt ytterligare land till USA och stoppat pengarna i egen ficka. Han gick åter i exil till Kuba. 1869, 74 år gammal, levde han på Staten Island i New York City, där han odlade drömmar om storartad återkomst till Mexiko i ledningen för en magnifik armé. Han slutade sina dagar i Mexiko, efter att ha erbjudits amnesti, och avled där 1876.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar