torsdag 29 augusti 2013

Krig på film

Krigsfilm är en svår genre. Det är många omständigheter som skall fungera, mycket beroende på vad publiken förväntar sig. De bästa krigsfilmerna är därför de som levererar både historisk korrekthet och action. De är dock få till antalet och ofta sitter man där och väger för och nackdelar emot varandra. Man önskar att regissörer och producenter tagit större hänsyn till de tekniska rådgivarna, eller att dessa varit mer kompetenta.

Gerd von Rundstedt

Den kanske mest imponerande korrekta återgivningen i en film är en liten, men intressant detalj i Richard Attenboroughs En bro för mycket från 1978. Den tyske skådespelaren Wolfgang Preiss spelar – inte särskilt porträttlikt dock – fältmarskalken Gerd von Rundstedt när denne tar över Oberkommando West i september 1944. Detaljen i fråga återfinns på fältmarskalkens uniform, han bär nämligen kragspeglar med en regementsofficers enklare beteckning i silver och vitt, inte en generalspersons i guld och rött.

För så var det med Von Rundstedt, att när han av Hitler blev befordrad till fältmarskalk i juni 1940, blev han samtidigt utnämnd till hedersöverste vid det 83: e infanteriregementet. Det var där, i Kassel år 1892, som den unge, nyss utexaminerade fänriken Von Rundstedt tagit sin allra första kommission som officer i den kejserliga armén. Sedan dess hade han behållit en bostad i staden och alltid återkommit till regementets olika jubileumsmanifestationer. Utnämningen till hedersöverste var av sådan stolthet för honom att han lät sy upp en särskild vapenrock med den korrekta beteckningen. Han bar den ofta i tjänst.

Charmören major von Hapen

Ett uniformsrelaterat ämne inom filmen, som väcker en hel del irritation är oförmågan att iklä officerare och manskap i SS rätt uniformer. Problemet kan enkelt iscensättas med majoren vid Gestapo (egentligen SS-Sturmbannführer) Von Hapen i Örnnästet från 1968. Skickligt porträtterad av den brittiske skådespelaren Derren Nesbitt, må det vara en av de mest obehagliga Gestapomän någonsin i filmhistorien, det hjälper dock inte, Von Hapen bär fel uniform. Han bär SS svarta paraduniform. Såvida det inte var fest varje dag på Schloss Adler, så bar SS-personal den sedvanliga grå daguniformen, snarlik den hos armén, men med svart krage.

Frågan reser en följdfråga som många fått om bakfoten. Bar Gestapo uniform överhuvudtaget, de verkade ju vara en huvudsakligen civil säkerhetspolis? Svaret är att de hade en designerad uniform. Polistjänstemän i administrativ tjänst bar daguniform. Gestapos uniformsreglemente härrörde från början från deras rötter, d.v.s. den Ostpreussiska statspolisen. När de 1939 togs över av Reichssicherhetshauptamt, RSHA, och blev en systerorganisation till Sicherheitsdienst, SD, så antog man deras uniform, liksom hela den resterande polisorganisationen i Tyskland, inkl. polisbataljonerna och Einsatzgruppen.

SS-Sturmbannführer Ludwig Kessler


På film har detta förhållande korrekt återgivits av TV-serien Hemliga armén som producerades av BBC och den belgiska statstelevisionen under åren 1977-1979. Gestapochefen i Bryssel, SS-Sturmbannführer, sedermera Standartenführer, Ludwig Kessler (Clifford Rose) bär i serien sin grå SD-uniform med omisskännlig stolthet, precis som det skall vara.

Historisk kuriosa är alltid kul i film. Ett nyligen uppkommande mästerstycke kan man se i Bryan Singers Valkyria från 2008, med Tom Cruise i rollen som överstelöjtnant Claus von Stauffenberg. I filmen inledning, när Hitler skall till och landa i Ukraina – i en autentisk Heinkelmaskin – fimpar de väntande officerarna sina cigaretter i gräset, utom generalmajor Henning von Tresckow (Kenneth Branagh), som behåller sin giftpinne ytterligare en stund, i ett stilla uppror mot führerns antirökkampanj. Officerarna som omger Von Tresckow spelas allihop av ättlingar till Claus von Stauffenberg. När Von Tresckow något senare sitter och väntar på besked om den flaska Cointreau innehållande dynamit, som han levererat med överste Heinz Brandt (Tom Hollander), har exploderat, delar han sin vånda med en officer spelad av Philipp von Schulthess, sonson till Von Stauffenberg.

Philipp von Schulthess och Kenneth Branagh

En av de mest irriterande felaktigheter i krigsfilmshistorien dyker faktiskt upp i David Leans Bron över floden Kwai, från 1957 – och det är en riktig snyting dessutom. Den legendariske Alec Guinness är överstelöjtnant Nicholson vid Royal Army Engineers. Han leder sin bataljon av trasiga, men muntra gossar in i japansk fångenskap, en erfarenhet som kostade verklighetens olycksbröder minst en tredjedel av deras numerär. Under god militär ordning stuvar de in sig i tron att Genevekonventionen gäller i överste Saitos läger. När William Holdens karaktär, Shears, upplyser Nicholson om lägrets verkliga förhållanden och manar dem att organisera flykt medan de orkar, blir han avvisad. Vad inte Shears förstår är att Nicholsons bataljon står inför ett juridiskt dilemma. De har blivit kommenderade – troligtvis av deras brigadchef – att kapitulera. Frågan är om de under rådande omständigheter kan fly, även om det var möjligt?

Detta är absolut nonsens. Ingen förbandschef skulle beordra sina underlydande att kapitulera med sina enheter till fienden, och även om så skulle ske, så är ingen officer, eller soldat för den delen, tvungen att följa en sådan order. Officerare har två skyldigheter i strid: 1. Att alltid fortsätta striden, i en form eller annan, inkl. flykt och sabotage. 2. Värna om det egna förbandet, retirera om det innebär att man kan fortsätta striden senare, kapitulera enbart om alla andra möjligheter är uttjänta. När ett militärt förband faller sönder, skall det ske som ett beslut fattat av var och en individuellt. Ett beslut om kapitulation är endast en rekommendation, aldrig en order.

Bron över floden Kwai

Varför David Lean låter detta märkliga händelseförlopp spela upp i sin film är en gåta. Den är egentligen överflödig. Överstelöjtnant Nicholson är en tillräcklig stofil ändå, för att handlingen skall ta sin berömda riktning. Möjligen har scenen skapats för att beskriva den paradoxala motsättningen hos de båda karaktärerna Nicholson och Shears. Nicholson, en stingslig, professionell soldat, som argumenterar utifrån en humanitär ståndpunkt, sina soldaters bästa; medan Shears civila överlevnadsmekanism propagerar för flykt, utifrån ansvar och plikt. Filmen är en moralisk kontrovers. Nicholson räddar livet på sina män genom att kollaborera med fienden, medan den falske officeren Shears återvänder efter sin flykt i bästa commandostil för att spränga deras byggnadsverk – bron över floden Kwai. Det var nog många krigsveteraner som svurit över denna märkliga passage i en annars mycket bra film.

I en av de bästa krigsfilmer som gjorts, Steven Spielbergs Saving Private Ryan från 1998, finns det många bra detaljer som höjer filmens upplevelsefaktor. En sådan, liten detalj, är en scen i slutet av den fruktansvärda, tjugo minuter långa inledningen, när de amerikanska soldaterna slår sig fram på Omaha Beach – antagligen de bäst återgivna stridsscenerna någonsin. Vi har kommit upp på toppen av de tyska befästningarna och amerikanerna har börjat rensa ut dem. Två tyska soldater har klättrat upp och ber för sina liv när de konfronterar två amerikanska soldater. De skjuts båda obönhörligen ihjäl och plundras, därför att ingen förstår deras ord, eller snarare vill förstå dem. Poängen med scenen är att de tyska soldaterna inte talar tyska, de ber för sina liv på serbokroatiska. De säger ungefär – Skjut inte, vi är inte tyskar, vi är kroater. Vid det här laget i historien bestod det tyska kustartilleriet av andra och tredjesorteringen rekryter, och man var i stora delar en påfallande multinationell organisation. Scenen har ingen stor funktion, men det hedrar Spielberg att ha använt sig av den ändå.

Ofta i film, särskilt i mycket bra film, är det subtila det starkaste uttrycket. I Saving Private Ryan, får vi följa kapten John H. Miller, spelad av Tom Hanks, på hans väg ner i helvetet. Hans förfall visas i hans skakande händer, de uppenbara personlighetsförändringarna under vägens gång. Detta manifesteras starkast genom omgivningens ögon. Efter Omaha Beach kallas Miller till sin bataljonschef, en skicklig cameo av Dennis Farina. När Miller lämnar sin rapport betraktas han med oro i blicken av bataljonschefen. Det är inte samme kapten Miller längre och det är uppenbart att han får sitt uppdrag, att rädda menige Ryan, därför att hans bataljonschef vill ha honom ut ur kriget. Hitta Ryan och res hem.

Saving Private Ryan

Det starkaste exemplet på kapten Millers förutbestämda öde, är scenen med attacken på det tyska kulsprutenästet. Poängen är att de inte behöver attackera nästet. Faktiskt, genom sitt beslut att anfalla, bryter kapten Miller sin stående order från självaste arméchefen, general George C. Marshall borta i Pentagon. Han skall finna Ryan, ingenting annat. Även hans soldater påminner honom om det, till ingen nytta. Mest förödande är händelsen för Millers sergeant, spelad av Tom Sizemore. Inför sergeant Horvaths ögon främjar sig nu hans enda styrkeposition i kriget, hans kompanichef, kapten Miller. Det är med tydlig förtvivlan han tvingas utföra ett onödigt uppdrag. Anfallet på kulsprutenästet resulterar i att gruppens helande ängel, sjukvårdaren Irwin Wade, spelad av Giovanni Ribisi, stupar.

Det var av största vikt för Steven Spielberg att hans film var så autentisk som möjligt. Han lät bl.a. den inledande, långa stridsscenen från Omaha Beach, visas för verkliga veteraner som varit med. Han fick tummen upp av dem, varav flera fick obehagliga flash backs till den där fruktansvärda morgonen den 6 juni 1944. Spielberg genomförde ytterligare en, privat visning för en mycket speciell person med lång erfarenhet av filmproduktion, skådespelaren Charles Durning. Han stormade nämligen Omaha Beach som menig soldat i den 29: e infanteridivisionen. Senare på vintern överlevde han massakern vid Malmedy, i samband med tyskarnas Ardenneroffensiv. Soldater ur Waffen-SS mördade där ett åttiotal amerikanska krigsfångar. Durning lyckades fly och vittnade senare i en krigsförbrytarrättegång om händelsen. År 2008 erhöll han Hederslegionen av den franska staten, delvis ett resultat av uppmärksamheten kring filmen Saving Private Ryan.

Charles Durning 1923-2012
Det var Charles Durning som tipsade Spielberg om ett av de tydligaste minnen han hade från Omaha Beach, de skarpa, melodiska ljuden som kulorna gjorde när de slog in i stridsvagnshindren av stål som tyskarna lagt ut på stranden. Dessa finns med i filmen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar