måndag 5 augusti 2013

Från Montezumas hallar till Tripolis stränder


Marine’s Hymn är den officiella marschen för den amerikanska marinkåren och utgör en väsentlig del av deras presentation vid officiella tillställningar. Melodin har franskt ursprung och härrör från Jacques Offenbachs opera Geneviève de Brabant, som hade sin uruppsättning i Paris 1859. Texten däremot, har en okänd skapare. Legenden talar om en soldat i marinkåren, som under kriget mellan Mexiko och USA (1846-1848), lät nedteckna den laddade lyriken. Den inledande frasen berättar en hel del om kvalitén på detta arbete.

From the Halls of Montezuma to the Shores of Tripoli …

Författaren har lagt kronologin åt sidan och istället låtit ordflödet bestämma. Montezumas hallar anspelar på slottet Chapultepech utanför Mexico City och det slag som utspelades där i september 1847 inför de amerikanska truppernas ockupation av huvudstaden. Tripolis stränder har sin grund i slaget vid Derne (Derna, Libyen) 1805 och det Första barbarkriget (1801-1805). I båda dessa historiska bataljer spelade marinkåren viktiga huvudroller. Så, i kronologisk ordning:

Tripoli

… to the Shores of Tripoli.

Det turkiska Ottomanska riket hade vid 1800-talets första år opererat ett piratvälde från de s.k. barbarstaterna i Nordafrika under decennier. Från provinserna Alger, Tunis och Tripoli, samt det oberoende sultanatet Marocko, behärskade piratväldet en betydande del av Medelhavet. De Europeiska staterna vid havet kunde försvara sina omedelbara farvatten och hamnar, men det var också allt. Istället för att utmana valde européerna att förhandla sig till bättre priser för de besättningar, fartyg och gods som piraterna höll som lösen. Spanien var den främsta mellanhanden och tjänade sina andelar av utpressningsmedlen. Läget var lika beklämmande som det var ohållbart.

USA var ett av de mest långväga offren för barbarstaternas härjningar. Vid år 1800 hade man förlorat tiotalet fartyg och över hundra besättningsmän. Washington skötte som regel sina europeiska affärer via republiken Frankrike. Den amerikanske ambassadören i Paris, den blivande presidenten Thomas Jefferson, gjorde vad han kunde för att förhandla genom spanjorerna. Det avtal USA hade med Frankrike, Treaty of Alliance 1778-1783, innefattade även handelsskydd i form av örlogsfartyg till havs, dock inte utmed Nordafrikas kust. Man lyckades med ett avtal med Marocko i juni 1789, ett avtal som innebar att den då fattiga staten USA skulle betala förskott till sultanatet mot att slippa bli kapade. Något annat avtal lyckades man inte med, de summor som nämndes upptog en hel sjättedel av USA: s hela federala budget.

År 1801 blev Thomas Jefferson president. På grundvalar av hans långa erfarenhet av tandlös europeisk politik och de fruktlösa diskussionerna i den amerikanska kongressen, beslutade han – mot sin egen politiska ideologi – att förklara krig mot barbarstaterna genom exekutiv order. Den lilla amerikanska flottan sattes på krigsfot och sändes till Europa och Medelhavet under ledning av kommendör Samuel Barron. Ombord fanns det en mindre kontingent marinkår under en löjtnant Presley O’Bannon. De europeiska kustnationerna visade litet eller inget intresse att bistå aktionen, så USA köpte legosoldater från Sicilien, Grekland och olika arabiska intressen. Den enda närvarande Europeiska nation som amerikanerna hade som allierad var Sverige, som sedan år 1800 befann sig i krig med Tripoli på samma grunder som nu USA. Sverige hade tre fregatter i Medelhavet under amiral Olof Rudolf Cederström (1764-1833).
Amiral Cederström

USA och dess allierade utförde nu ett antal framgångsrika sjöslag i Nordafrika. Styrkeförhållandena var på piraternas sida, de hade mer än 4 000 man i vapen, mot alliansens knappa tusen, men de västerländska fartygen var bättre lämpade för rörligt sjökrig än piraternas galärer. Ett avgörande slag var det om Derne i maj 1805, en befäst mindre stad utmed dagens libyska kust. Målet var att återinsätta den rättmätige tronarvingen till Tripoli, Hamet Karamanli. Hamet hade störstats av sin bror, Yussif Karamanli, en piratanhängare. Idén kom från den tidigare amerikanska konsuln i Tunis, William Eaton, tidigare officer i amerikanska armén. Hamet Karamanli satt i exil i Egypten. Genom honom kunde man rekrytera 500 mestadels arabiska legosoldater. Genom att slå Derne från både land och sjöss hoppades man utöva påtryckningar mot Tripoli. Ett återinsättande av Hamet på tronen skulle innebära öppna handelsvägar.

Tillsammans med Hamets arabiska soldater, och endast tio (10) soldater från den amerikanska marinkåren, marscherade den nyutnämnde generalen William Eaton 80 mil genom öknen för att överraska den befästa staden bakifrån. Den 27 april 1809 började amerikanska fartyg under befäl av kommendörkapten Isaac Hull beskjuta Derne. Man engagerade staden hårt i flera dagar innan Eatons män var på plats. Slaget blev en stor framgång för amerikanerna, en överlägsen fiende i antal och bestyckning besegrades och Tripoli lade ner vapnen. George Washingtons privatsekreterare Tobias Lear skrev fredsavtal med Yussif Karamanli, vilket markerade slutet på kriget och betydligt säkrare handelsvägar i Medelhavet.

Derne markerade den första striden på främmande mark för den amerikanska krigsmakten. Den lilla styrkan med marinkår hade visat sådant excellent mod och föredöme att Hamet Karamanli, det Ottomanska rikets nye vicekung i Tripoli, lät hylla den unge marinkårslöjtnanten Presley O’Bannon med ett vackert böjt s.k. Marmeluksvärd. Kopior av detta svärd hänger fortfarande från officerarnas bälten på marinkårens paraduniform.

Montezuma

From the Halls of Montezuma …

Det Mexikansk-Amerikanska kriget 1846-1848 var en viktig vågdelare i den amerikanska historien. Det var nu USA blev stort, inte bara till geografin, utan även politiskt. Tidigare kolonialmakter som Storbritannien, Frankrike och i synnerhet Spanien förstod att man inte längre kunde klappa Washington DC på huvudet. Avgörande för detta krig var general Winfield Scotts djärva invasion av Veracruz och marschen till Mexico City med sin lilla armé*.

Den amerikanska marinkåren spelade en viktig roll i general Scotts planer, inte bara för den avancerade landstigningen vid Veracruz, utan även för den resterande marschen. Tillsammans med arméns reguljära förband utgjorde marinkåren den hårda kärna av professionella soldater som var i minoritet i den amerikanska krigsmakten under detta fälttåg. Kanske som mest en fjärdedel av de amerikanska trupperna var reguljära yrkessoldater. Totalt fanns det med ett kompani marinkårsoldater på något över 100 man.

Svärd och blodslinje

Montezumas hallar anspelar på slottet Chapultepech och dess salar. Mexico city är byggt på aztekernas gamla stad Tenochtitlán, där kejsarklanen Montezuma en gång härskat. Den 12-13 september 1847 stod här en våldsam strid mellan amerikanska och mexikanska trupper. Amerikanerna hade att med stegar ta sig upp till slottet under mördande mexikansk eldgivning från kanoner och handeldvapen. En av anfallsvägarna leddes av 40 man ur marinkåren, som med totalt dödsförakt klättrade upp för stegarna och banade väg in i slottets innandöme. Majoriteten av dessa soldater stupade eller sårades. Striden var en komplett framgång för amerikanerna, vars förluster trots allt ändå bara blev knappt en tiondel av mexikanernas siffror på över 2 000 offer. General Winfield Scott var både imponerad och tacksam för marinkårens modiga insats.

De röda revärer som marinkårens officerare och underofficerare bär på byxorna till deras paraduniformer, de s.k. Blood Lines, härstammar från striden om Chapultepech.

http://www.youtube.com/watch?v=Jh5OlT-cslQ




* Se nästa inslag om det Mexikansk-Amerikanska kriget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar