tisdag 27 augusti 2013

Den vite Tecumseh och marschen mot havet


Det är sensommar 1864, det amerikanska inbördeskriget är väl inne på sitt tredje år. Fjorton månader har gått sedan slaget vid Gettysburg och det är ett helt år efter emancipationsdeklarationen. Situationen för president Abraham Lincoln och den federala regeringen är svårare än någonsin. Nordstaterna är mycket krigströtta, en kvarts miljon av deras fäder och söner har dödats och någon ände på kriget kan inte skönjas. Sydstaterna slåss visserligen med ryggen mot väggen, men deras vilja tycks omöjlig att kuva. Luften har gått ur slaverifrågan, den tidigare så högt prisade emancipationen och det trettonde tillägget till konstitutionen är enbart ett rosenrött minne. Den hyllade militäre överbefälhavaren Ulysses S. Grant, USA: s förste generallöjtnant, är avskydd för sin utnötningsstrategi, som inte leder någonstans och han får nu sitt öknamn, The Butcher – slaktaren. Slagfälten under den gångna sommaren, med namn som The Wilderness, Spotsylvania och Cold Harbor, drar iskalla rysningar genom märgen på folket i norr. Trots militär överlägsenhet och handelsblockad står sydstaternas armé rycket, obesegrade. Kriget kan fortfarande förloras.

Detta faktum är som mest tydlig, inte på slagfälten, utan i de fina salongerna i Washington DC. Det demokratiska partiet vädrar morgonluft, särskilt så de främsta fredsivrarna, de så kallade Copperheads. 1864 är ett valår, presidenten och halva kongressen skall väljas i november, och den forne generalen George B. McClellan, tidigare i Grants roll, står som demokraternas kandidat. McClellans militära fiaskon som arméchef är glömda, nu lyssnar man istället på hans expertis – bättre söka fred och förhandling än att plöja ner än fler av de sina i myllan. Det låter förnuftigt och republikanerna i kongressen kan svårligen värja sig. Det som en gång setts som skicklighet hos president Lincoln, att mästra en i grunden diverserad regering, har blivit till ett huvudlöst vågspel. Efter finansminister Salmon P. Chases överraskande avgång i juni – Lincoln tog till sist hans ständiga hot till hjärtat – är splittringen i partiet större än någonsin tidigare och många anser att Lincoln varken kan, eller ens bör, ställa upp en andra gång.

Ulysses S. Grant


I mitten av juli utnyttjar sydstaterna nordstaternas militära blundrar vid sidan av Grants Army of Potomac och marscherar ännu en gång upp trupper, 12 000 man under general Jubal Early. De avancerar snabbt utmed Shenandoahs dalgång, tills de ser takåsarna i Washington DC. Endast Earlys nerver hindrar kanonkulor från att landa på Vita husets gräsmatta. Den federala amerikanska armén är huvudsakligen sammansatt av frivilliga förband uppsatta i de olika delstaterna. Under påtryckningar både från Washington och från medborgarna, har det börjat mumlas från vissa delstatsparlament, och även bland guvernörer, att dra tillbaka sina respektive förband från armén, om inte dödandet upphör. Pressen cirkulerar Vita huset likt gamar på jakt efter villebråd. Mitt i alltihop står Lincolns hustru, Mary, under utredning för förskingring av statliga medel. Om ärendet går till domstol kan även presidentens eventuella inblandning dras in i kongressförhandlingar rörande impeachment – riksrätt. De som möter presidenten ser en bruten man, hasande fram i Vita husets korridorer.

Kriget kan enkelt avbrytas hösten 1864, sydstaterna skulle då stå som segrare, mot alla odds. Olika förslag om hur ett fredsfördrag kan se ut är under utvärdering i Washington. Lagskrivningar kring en samexistens med Amerikas konfederala stater debatteras öppet i salongerna. Frågan om södra delstater skall kunna återinträda i unionen dryftas. Situationen för Abraham Lincoln och den amerikanska unionen hänger i augusti 1864 på en, enda tråd av hopp, ett slut på kriget innan presidentvalet i november – endast drygt två månader bort.

När inbördeskriget på våren 1864 går in på en ny kampanjsäsong, omkullkastar Ulysses Grant den traditionella strategin att dra sig tillbaka efter varje fältslag för att omgruppera och slicka sina sår. Istället manar han chefen för Army of Potomac, general George Meade, att marschera vidare mot fienden, att behålla trycket och ständigt försöka flankera fienden. Grant söker inte, som man gjort tidigare, att nå geografiska vinster, utan syftet nu är att krossa den konfederala armén. Hittills har det inte lyckats och under sommaren dukar ytterligare 40 000 unionssoldater under.

William T. Sherman

Chefen för den ledande sydstatsarmén, Army of Northern Virginia, general Robert E. Lee, accepterar till sist de politiska nödvändigheterna i hans verksamhet. President Jefferson Davis manar till ytterligare respit och Lee tar slutligen till sig sin ställföreträdares, general James Longstreets, råd att gräva ner trupperna i skyttegravar för att spara dem mot den militära övermakten. Sydstaterna har alltid varit bra på defensiv strid och nu lär de sig snabbt fördelen med att förlora territorier. De egna leden kan dras samman, något som är högst nödvändigt för deras armé i detta läge. Fortfarande kan södern mönstra nya soldater och general Grant möter allt mer hårdnackat motstånd allt eftersom tiden går. Sydstaternas hopp står till Washingtons sviktande nerver, en strategi som ser ut att lyckas.

President Abraham Lincoln står ändå lojal bakom sin champion. I jämförelse med samtliga tidigare arméchefer visar sig Grant överlägsen. Lincoln imponeras av den rufsige, alkoholiserade Uncle Sam, hans tåga och målmedvetenhet. He fights, svarar han irriterat på sina närmaste medarbetares tvivel, inklusive hustrun, som avskyr Grant. Generalen har gett presidenten ro från krigsplaneringen, något han aldrig velat hålla på med – han är ju självlärd advokat, inte militär. Han tror på sin general, trots motgångarna, trots de stora förlusterna, men nu måste något nytt komma upp på bordet och det snabbt. När Lincoln vänder blicken från den fastlåsta situationen i öster och istället tittar mot väster, ser han ljuset – The Military Division of the Mississippi.

All militär inspiration och förtröstan som Abraham Lincoln lyckats rekrytera har så här långt alltid kommit från väst. The Army of the West, en tidigare betydligt mindre enhet än Potomac, har varit mer lyckosam i kriget än sin östliga granne. Den västra armén har rensat upp Mississippifloden och blockerat den för sydstaterna, ett betydande bakslag för dem. Den avgörande orsaken till denna armés framgång är avsaknaden av Washington DC i bakhasorna. Den västra armén har verkat utifrån professionella meriter och inte svågerpolitik. Den västra arméns förste chef, general Henry Halleck, handplockades 1862 som Lincolns närmaste militära rådgivare, eller General-in-Chief, en tidig föregångare till dagens Joint Chief of Staff. Hallecks efterträdare blev Ulysses Grant, som även han handplockades av Lincoln. Sedan den 18 mars 1864 är den nye chefen för det som nu kallas The Military Division of the Mississippi en man som både Halleck och Grant ger sina högsta betyg. Hans namn är William T. Sherman, av sina soldater kallad Uncle Bill, men av pressen döpt till The White Tecumseh.

Den klassiska bilden av William Tecumseh Sherman är den av en härjad man, som klädd i sliten uniform och med okammat hår, tittar bort från kamerans lins med en stirrande, smått störd blick. Han hade haft en period av mental kollaps, men bakom hans livs tillkortakommanden som format hans utseende, var Sherman en av amerikanska arméns mest briljanta generaler. Han var trea i sin klass på West Point, Class of 1840. Dessutom hade han examen som jurist. Han var, liksom Grant, reservofficer och hade lämnat aktiv tjänst 1850, efter att ha haft kamerala uppgifter i Kalifornien under det Mexikansk-amerikanska kriget. Det finns många likheter mellan Sherman och Grant i det att båda försökte sig på det civila livet i olika karriärer och misslyckats med samtliga. Sherman arbetade som jurist, affärsman och statstjänsteman, men utan framgång. Kriget kom att rädda livet på dem båda. Shermans far gav honom namnet Tecumseh eftersom den stora indianhövdingen imponerat så på honom. Tecumseh var hans tilltalsnamn fram till faderns död, då han var nio år. Hans styvfar gav honom namnet William istället.

Sherman in action

I maj 1864 består general Shermans kommando, The Military Division of the Mississippi, av tre arméer på sammanlagt lite over hundra tusen man, Army of the Cumberland, Army of the Tennessee och Army of the Ohio. Hans kommenderande generaler, George Thomas, James McPherson och John Schofield, är mer kompetenta än dem under George Meade och Army of Potomac. Detsamma gäller för de flesta av den västra arméns högre befäl. Denna armé skiljer sig också på andra vis från den federala armén i övrigt. Den har tyngdpunkten på kavalleri, vilket härrör från dess huvudsakliga rekryteringsområden och deras invånare. Det här är gossar från Illinois, Indiana, Michigan, Missouri och Ohio, nybyggare och jordbrukare, söner till de tidigare vagnstågen västerut. Det är män som är födda på hästryggen, vana vid strapatser, umbäranden och kamp mot elementen – och indianerna. De har kastat de karaktäristiska uniformskepsarna till förmån för sina egna, vidbrättade hattar, solkiga från år av bruk. De är huvudsakligen rustade med repetergevär av typ Winchester eller Springfield. Många soldater har packat egna handeldvapen, revolvrar och knivar, skänkta i avsked från oroliga föräldrar. Överlag är denna armé mindre skinande, mer orakade och sämre marscherande än kollegorna i öster, eller som generalen och militärhistorikern Basil Liddel Hart har uttryckt det – the finest army of military ”workmen” the modern world has seen.

Med sitt största kommando i karriären närmar sig general William T. Sherman sommarens kampanj med helt andra föresatser än George Meade i öster. En av orsakerna till att Ulysses Grant valt sin gamle vän till chef i väster är att han känner honom väl, han vet att Sherman inte är vän av konfrontal taktik, som den Meade förvaltar. De är överens om att Army of Potomac måste utgöra hammaren, med allt vad det innebär, och att Shermans kommando får bli städet. Sherman planerar för ett avancemang långt in bakom fiendens linjer. Hans mål är inte konfrontation med den konfederala armén, annat än i defensiv mening. Samtidigt skall han underminera sydstatsarmén genom att bryta deras infrastruktur, sabotera och bränna förråd, broar, järnväg och telegraf. I detta finns det givetvis även en annan faktor, Grant och Lincoln vet från början att kriget i öster kommer att kosta människoliv, att då även låta det i väster bära stora förluster vore otänkbart. Enligt Grant finns det bara en enhet som kan bemästra detta svåra uppdrag och det är William T. Sherman i ledning för den västra armén.

Den 7 maj 1864 avancerar Shermans kavallerikolonner söderut från uppmarschområden i Tennessee, in i Georgia, i riktning Atlanta. Man rör sig långsamt, kolonnerna marscherar under bred formation utmed samtliga tillgängliga vägar och stigar. Det är kuperat, skogsbeklätt landskap, de södra Appalacherna. Mot sig har man sydstaternas Army of Tennessee, 60 000 man under general Joseph E. Johnston. Sydstaterna väntar sig en liknande utveckling som i Virginia, där i samma veva Grant engagerar Lee i den mycket blodiga Battle of the Wilderness, som slutar oavgjort. Nordstaterna skall stoppas med hårdnackad defensiv strategi, s.k. Fabian Strategy, ett uppdrag general Johnston är mycket kapabel att utföra med sina synnerligen entusiastiska trupper. Men Shermans trupper undviker direkt konfrontation, istället försöker man flankera Johnston och hotar hela tiden att omringa honom, vilket tvingar sydstatarna att retirera och omgruppera. Det som nu utvecklas är ett märkligt manövrerande, där sydstaterna till synes vinner samtliga strider och framgångsrikt undviker att bli kringrända av nordstaterna, men som samtidigt stadigt pressas tillbaka mot Atlanta.

Joseph E. Johnston

Även om Sherman gärna skulle vilja besegra Jonston på fältet, helst i en s.k. dubbel omfattning, så är han nöjd med utvecklingen som den är. Det är ungefär så här han har tänkt sig det. Han vinner striden på lång sikt, med ett minimum av förluster, åtminstone om man jämför med Army of Potomac. De strider som blossar upp visar tydligt problemet, sydstaterna är skickliga på att försvara sig och det är påtagligt kostsamt att attackera dem. Shermans strategi är så pass lågmäld, och han själv så diskret med sin taktik i det offentliga, att pressen i norr knappt lägger märke till den i störtfloden av blod och död från Virginia. Endast vid ett tillfälle tycks Sherman tappa huvudet och attackerar Jonstons linjer rakt på. Det sker vid Kennesaw Mountain den 27 juni, en blodig strid som kostar honom hans första och sista regelrätta förlust i Georgia, med över 3 000 man förlorade. I sina memoarer skyller han på behovet att etablera förtroendet för sina truppers stridsförmåga.

I juli 1864 står Shermans trupper mycket nära Atlanta. Strategin har fungerat även om det tagit längre tid än önskat i skenet av den politiska situationen i Washington. Nu får Jefferson Davis, konfederationens president och själv general, nog och ersätter den olycklige Jonston** med sin egen favorit, general John Bell Hood. Hood har aldrig haft problem med sin aggressivitet, eller så har han haft exakt det – han är en mycket stingslig och ofta vårdslös härförare. I sydstaterna är man upprörda över att Army of Tennessee inte varit lika framgångsrik som Army of Northern Virginia, under Lee. Paniken sprider sig i Atlanta. John Bell Hood är bara trettiotre år, men har förlorat bruket av sin vänstra arm vid Gettysburg och hela höger ben vid Chickamauga. Han går nu till motattack och engagerar Shermans trupper i tre mycket hårda fältslag på endast tio dagar i slutet av juli, Peachtree Creek, Decateur/Atlanta och Ezra Church. Hood studsar varje gång mot det huvudsakligen avsuttna federala kavalleriet. Förlusterna är svåra på båda sidor, men de 16 000 man Hood förlorar kan inte ersättas, till skillnad mot Sherman som har gott om reserver. Nordstaterna kan närmast obehindrat koncentrera sig på Atlanta i början av augusti.

Atlanta hösten 1864

Atlanta är den näst största och viktigaste staden i södern, ett framstående kommersiellt centrum, en viktig knytpunkt för järnväg och telegraf. Sherman, trogen sin strategi, anfaller inte rakt på. Han omringar långsamt staden, skär effektivt av deras tillfartsvägar och kommunikationer. Taktiken är så försiktig att Hood inbillar sig att nordstatarna är på väg att retirera och en fest utbryter i Atlanta. Men mycket snart inser man faran, i princip allt territorium kring staden är ockuperad av federala trupper. Ett sista större slag utvecklar sig vid Jonesboro den 31 augusti, när Hood förgäves försöker hindra Sherman från att skära av den sista järnvägen vid Macon. Shermans kavalleri driver in Hoods ryttare i Atlanta, som omöjligen kan försörja vare sig dem eller sig själva. Själv drar han sig ur häxkitteln med resterna av sin Army of Tennessee. De spränger ammunitionslagren i staden. Den 1 september 1964 är Atlanta i den federala arméns händer, nästa dag kapitulerar borgmästaren, James Calhoun officiellt till Sherman.

Ockupationen av Atlanta, efter en förhållandevis lättköpt seger, räddar de facto president Lincoln och hans regering. Händelsen mottas i Washington DC och bland nordstaterna i övrigt som större än segern vid Gettysburg. De federala styrkorna har slagit djupt in i södern och tagit fiendens näst största stad, den totala segern är inom räckhåll. Två månader före presidentvalet kommer McClellans och demokraternas kampanj av sig. Från Vita huset meddelas att lättnaden hos presidenten är stor, han är åter sig själv igen, redo att försvara sina positioner. På samma gång innebär Atlanta en chock för södern. Förhoppningarna förbyts till desperation. General Hood har svårt att förklara sin blunder att utmana de överlägsna federala styrkorna i offensiva fältslag. Han behåller dock ledarskapet för den sargade Army of Tennessee. Man omgrupperar i dåligt väder för vad man tror skall bli en lugn vintersäsong. Den 8 november 1864 besegrar Abraham Lincoln och National Union Party, det namn republikanerna antagit för valet, George McClellan och demokraterna med övertygande siffror. Man har bl.a. erhållit 400 000 röster från armén.



Den vite Tecumseh hyllas givetvis storartat i norr, men så görs även Ulysses Grant och de båda generalerna prisar varandra i pressen. Till skillnad från de flesta exemplen av beslutsamma marscher mot och ockupationer av starka fästen i militärhistorien, innebär inte Atlanta slutet på Shermans strategi. Han dröjer sig inte kvar, utan tar operationen vidare. Efter att ha bränt de prominentaste byggnaderna i staden, samt ytterligare några, ett signum för vad som nu komma skall, lämnar han kvar Army of the Cumberland, under den trogne general George Thomas, för att hålla ögonen på Hoods förehavanden. Det finns trots allt en risk för att Army of Tennessee vill gå norrut. Sherman blickar nu söderut igen och den 17 november, en vecka efter Lincolns seger i presidentvalet i norr, marscherar han med 60 000 man mot havet. Detta är den sista spiken i det amerikanska inbördeskrigets ledande epitet, historiens första moderna krig. Målet är Savannah och på vägen skall hans armé, förutom att inringa i princip hela konfederationen, utföra ekonomisk och politisk krigföring i stor skala. Man skall angripa hjärtat i söderns liv, de stora plantagen och deras rika ägare. Detta är det totala kriget i dess fullständiga mening.

William Tecumseh Sherman är själv från Ohio och har levt lång tid i Kalifornien. Han är, liksom sina soldater, en westerner. Även han vet hur man lever av jorden, så det är logiskt att hans armé nu lämnar trossen efter sig. Likt en här från trettioåriga kriget i Europa, skall man nu leva av de marschområden man beträder. Ännu idag beskrivs det trauma man utsätter södern för i grafiska bilder, men mycket är överdrifter. Shermans armé drar fram snabbt, likt en gräshoppssvärm tömmer man lador, förråd och de bördiga fälten betas grundligt av, överskotten bränns. Den konfederala regeringen och hela armén har helt tagits på sängen, en vinterkampanj hade man inte räknat med, än mindre en i Georgia, mot havet. Motståndet är sporadiskt och möts med överlägsen våldsanvändning. Hundratusentals slavar friges, men erbjuds ingen assistans av unionsarmén. Sherman för inga svarta trupper, han var emot emancipationsdeklarationen och känner stark misstänksamhet mot de svartas nya situation***. Resultatet blir en jättelik svans av överentusiastiska svarta i tusental bakom de federala trupperna. Hämndaktioner och plundring från svarta möts av Sherman med summarisk lynchning och avrättning. Hans marsch mot havet är en straffexpedition, men den förfaller sällan i kaos.

Fort McAllister

Man når Savannah efter fem veckors marsch den 10 december 1864. 10 000 man, huvudsakligen Georgiamilis, under general William J. Hardee, har befäst staden och de kringliggande fälten. Sherman behöver komma åt hamnen för att möta amerikanska flottan under konteramiral John A. Dahlgren (son till en svensk konsul i Philadelphia). Efter en kort, men häftig strid, tar Sherman istället Fort McAllister vid floden Ogeechee och etablerar på så sätt kontakt med flottan. General Hardee ställs inför ultimatum, kapitulera eller face the music. Hardee kapitulerar inte, han flyr istället, vilket leder till fördröjningsstrider som bränner ner stora delar av staden – något Savannahborna aldrig glömt. Stämningen i Washington DC är nu euforisk, kriget är snart slut.

Efter bara ett dygns vila, vänder Sherman sina trupper norrut och inleder marschen utmed kusten, in i South- och North Carolina i syfte att möta Grants trupper. Allt fler svarta befrias och nu tvingas Sherman till snabba åtgärder för att inte situationen skall förfalla till utbredd konflikt. Han instiftar Special Field Orders No. 15, som utstakar 1 600 kvadratkilometer mark utmed kusten i South Carolina, Georgia och Florida, till de svartas förfogande. De tidigare slavarna har nu militären bakom sig. Sydstaternas militära situation rasar samman. Grant kan bryta igenom i norr när tusentals soldater i den konfederala armén deserterar. De skyndar hem för att ta reda på sina hem, de nära och kära, nu när unionens trupper tycks finnas överallt. Sherman finner sig i en situation i början av 1865 där han snarare får söka efter en organiserad att slåss med. Den 26 april kapitulerar de sista trupperna i det djupa södern under en återrekryterad general Joseph E. Jonston i North Carolina, mer än två veckor efter det att general Robert E. Lee kapitulerat vid Appomattox, Virginia den 9 april. Det amerikanska inbördeskriget är definitivt slut.

General William T. Sherman, den vite Tecumseh, är den mest hyllade mannen i norr, och den mest hatade i söder. President Lincoln känner rättmätigt att han står i stor skuld, Sherman, mer än Grant, är den som genomfört hans förutsagda Last Full Measures från Gettysburg Adress. Han uttrycker i brev trötthet och desillusion över kriget och dess verkningar. Sherman befordras till generallöjtnant och blir under Grants presidentskap även chef för hela den amerikanska armén, då tillbaka till blott 30 000 man i styrka. Under en kort tid är han dessutom försvarsminister, men politiken plågar honom. Han är en hård indiankrigare, men är också mycket kritisk mot Washingtons sätt att sköta indianreservaten. Han lär ha myntat uttrycket War is hell, under ett tal på West Point.

Det totala kriget

Det är uppenbart, efter att ha genomfört en av militärhistoriens största bragder och räddat hela Amerikas förenta stater, så hade Sherman nått änden på sitt liv. Han förstod nog aldrig det inflytande han kom att få på den fortsatta historien. När Winston Churchill på kvällen den 7 december 1941, via telefonsamtal med president Franklin D. Roosevelt, fick veta att Japanerna anfallit Pearl Harbor, bad han en bön av tacksamhet. Churchills mor var amerikanska, han hade besökt landet otaliga gånger och han beundrade USA djupt. Det hade funnits styrka och tillförsikt i presidentens röst, trots omständigheterna. Churchill förstod, bättre än de flesta, att ett nytt kapitel skulle skrivas i den amerikanska militära historien, att en ytterligare sista, fullständiga åtgärd stod för dörren, att i den elfte timmen skulle ännu en marsch mot havet var möjlig.




* Fabian Strategy. General Quintus Fabius Maximus Verrucosos, som under det andra puniska kriget, 218-202 f.kr., applicerade ett segt försvar mot Hannibal.

** Efter kriget blir Jonston och Sherman mycket goda vänner. När Sherman avlider i februari 1891 är Jonston en av dem som bär hans kista. Vädret är dåligt och den gamle generalen drar på sig lunginflammation. Han avlider i sin tur en månad senare.


*** Sherman, till skillnad mot Grant, sökte aldrig en politisk position. Liksom Grant röstade han demokratiskt fram till valet 1864. Grant, som var uttalat emot slaveriet men betraktade republikanerna som extrema, blev inte republikan förrän efter det valet. Sherman valde nordsidan eftersom han betraktade södern som förrädare mot unionen, det i särklass vanligaste motivet för samtliga som stred på nordsidan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar