torsdag 8 augusti 2013

Andra världskrigets antiklimax


Hur var det nu, var president Franklin D Roosevelt medveten om att japanerna var på väg mot Pearl Harbor, men valde att hålla tyst om det för att dra USA in i andra världskriget? Svaret på den frågan är nej, riktigt så konspiratoriskt var inte verkligheten. Japanernas attack blev en överraskning trots att amerikanerna var medvetna om att något var på gång. Det var en underrättelseblunder och inget annat. Däremot önskade Roosevelt kriget för USA: s del, om det råder ingen tvekan. Han ville ha krig för att hjälpa Storbritannien och Sovjetunionen att besegra axelmakternas terror. Med detta tillhörde han dock en minoritet i USA. Både inom politiken och bland allmänheten i stort var åsikten den att man skulle hålla sig undan kriget. Man kan också säga så här; det var en viss skillnad beroende på vilket krig man talade om.

1941 låg amerikanernas fokus på Japan, Stillahavsområdet var USA: s primära intresseområde. I det avseendet var man mer positiva till militär aktion och den allmänna uppfattningen var att det enbart var en tidsfråga innan ett krig mot Japan var ett faktum. Däremot, gällande Europa var attityden mycket negativ bland amerikanerna. Åsikten var att Europa – The Old Country – hade dragit in USA i det första världskriget och man ville inte ha en upprepning av det. Önskade Europa fippla runt med galna diktatorer och kommunism, så var det deras problem. Det blev ju också Nazityskland som först förklarade USA krig, inte tvärt om.



USA var också bättre rustad för krig än inför det fösta världskriget, även om det fanns mycket kvar att önska. Redan från 1937 hade en upprustning skett, särskilt inom flottan – Roosevelt hade, som sagt, varit marinminister under förra kriget. USA hade världens sjätte största flotta och man anskaffade under den här perioden framför allt sina hangarfartyg. Sedan Frankrikes kapitulation sommaren 1940 och slaget om Storbritannien senare på hösten, hade den amerikanska kongressen klubbat igenom en stor upprustningsplan med omfattande rekryteringar av soldater. Sommaren 1941 hölls gigantiska armémanövrer i södra USA, med närmare 500 000 man deltagande. På sätt och vis kan man säga att Roosevelts USA var redo i ett större perspektiv än strikt militärt. Sedan hans tillträde som president 1933 hade hans politik för att stävja depressionen, New Deal, gett landet närmast en krigsekonomi. Den federala staten hade kopplat ett grepp om marknaden. Det fanns både lagstiftning, finansmodeller och statliga företag för beställning och genomförande av stora industriella projekt. Samtidigt var det USA som närmade sig kriget ett land med stora problem. Ekonomin hade försämrats sedan depressionen fördjupats 1938 och arbetslösheten hade varit stor. De nya rekryteringarna till krigsmakten från hösten 1940 hade året därpå för fösta gången sedan 1929 pressat ner arbetslösheten under 10 procent.

Förberedelserna för krig hade varit medvetna och omfattande. Representanter för staten, industrin och militären hade hållit hemliga konferenser i syfte att mejsla fram en idé om hur stor rustningskapacitet man egentligen talade om. Roosevelt hade begärt en uppskattning av hur stor krigsmakt som behövdes för att föra väpnad kamp mot axelmakterna på samtliga fronter, världen över. När japanerna bombade Pearl Harbor var det detsamma som att slå till en strömbrytare. Ett industrialismens åttonde underverk sattes igång och medan USA pressades tillbaka i Stilla havet våren 1942, byggdes en ny, modernare och fullt utrustad amerikansk krigsmakt upp till sommaren, lagom till slaget om Midway. Till sist skulle USA ha byggt upp världshistoriens största militära styrka med sammanlagt 12 miljoner män och kvinnor i organisationen.



Det tål alltid att upprepas, att det vi idag kallar för neokonservatism var från början ett betydligt liberalare begrepp. Andra världskriget beseglade det demokratiska partiets utrikespolitiska epos, som i modern tid varit gällande från president Woodrow Wilsons motiv för inblandning i det första världskriget, embryot till Förenta nationerna, via John F Kennedys och Lyndon B Johnsons engagemang i Sydostasien, tills det att republikanen George W Bush tog över stafettpinnen efter 9/11, det nya Pearl Harbor. Rötterna var dock äldre än så och kan spåras tillbaka till begreppet Manifest Destiny på 1800-talet, USA: s expansion västerut och det Mexikansk-amerikanska kriget 1846-1848. Roosevelts moraliska alibi för att störta USA in i kriget var att sprida demokrati och frihet till världen. På sätt och vis kan man också säga att kriget kom lämpligt för FDR, det överskuggade hans uppenbara politiska problem och gav honom motiv för en unik, fjärde presidentperiod.

Winston Churchill lärde sig snabbt vad FDR stod för. De hade mötts förut, under det första världskriget, då båda var marinministrar i sina respektive regeringar, utan att det gjort några större avtryck hos någon av dem. De gillade inte vad de såg, kanske för att de var en spegelbild av varandra. När Churchill fick veta att japanerna anfallit Pearl Harbor drog han en suck av lättnad, inte enbart för att han kände USA: s lurande styrka, utan för att han visste vem Franklin Delano Roosevelt var. Bakom den uppenbart civila ytan, sittande i sin rullstol, soligt leende och tillmötesgående, med en cigarett i munstycke dinglande från mungipan, var USA: s president en formidabel krigsledare. Ironiskt nog, Adolf Hitler var det inte, inte heller Josef Stalin. De var fullt kapabla att starta krig, men ingen av dem förstod, eller ansåg sig behöva förstå, vad i kriget bestod.



Vi ser därför att krig inte enbart är fråga om policy, utan ett realpolitiskt instrument, en fortsättning på ett politiskt ändamål, utförd med andra medel. Vad som är specifikt med krig är helt enkelt vad som är specifikt med dess mening.

Fritt översatt, general Carl von Clausewitz: s bevingade ord ur hans bok Om kriget (1832), en förklaring av politikens avgörande betydelse för krigets legitimitet. Det är politiker som startar krig, med krig vill man slutföra en politisk vilja. Därmed är det politikerna som sätter upp militärens förutsättningar att föra krig, därför är det också de som avslutar kriget, på samma underlag som man en gång startade det – förhoppningsvis. FDR förstod detta, på samma sätt som Winston Churchill gjorde det och Abraham Lincoln före dem. Churchill kände den traditionella, amerikanska militära doktrinen att ta kriget till fiendens planhalva och besegra dem med alla till buds stående medel. Han visste att Roosevelt skulle gå hela distansen ut, att den slutliga kapitulationen måste vara fullständig, villkorslös och när fienden stod blödande på knä framför de rykande ruinerna av deras verk.

När FDR fick veta att den amerikanska vetenskapen var kapabel att bygga en atombomb högg han idén direkt, utan ett uns av tvekan. Han lät Manhattan Project kosta hur mycket som helst, för om det krävdes denna domedagsteknik att krossa fienden, so be it. FDR var väl medveten om vad de allierades bombflyg gjorde med Tyskland, och senare Japan, han såg filmerna, han hörde experterna och läste tidningarna. Men han hade startat kriget mot jordens tyranni och han var fast besluten att avsluta det med total seger. Ingen politisk ledare efter Roosevelt och Churchill har haft denna förståelse för krigets monster. General Dwight D Eisenhower blev skrämd, enligt honom själv, av den förödande beslutsamhet som ställdes till hans förfogande. När han senare blev USA: s president avböjde han varje invit att s.a.s. kriga lite grann, utan lät istället CIA sköta det kalla kriget åt Pentagon – med stor framgång. Eisenhower kunde också han sin Clausewitz och i relation till det kalla krigets realitet handlade han helt korrekt.



Franklin Roosevelts problem var hans naiva förhållande till utrikespolitik. Han framstår som en paradox mellan sin klara krigsdoktrin och sitt oförstående inför hur världen fungerade. Han såg fiendens tyranni, vilket gav honom beundransvärd fokus, men samtidigt envisades han med att missbedöma sina allierade. Ett typexempel ver Charles de Gaulle, den franske generalen som självmant utropat sig till inte bara det franska folkets ledare, utan även som Frankrike förkroppsligat. Det är enkelt att förstå FDR: s betänksamhet, vad skilde egentligen De Gaulle från de andra franska konsertgeneralerna som befolkade det som nu var Vichyregimens kolonialvälde? Det fanns ingen anledning för någon i det allierade lägret att tro annat än att den fisförnäme generalen var en makthungrig fascist. Dock, när det började gå upp för allt fler att De Gaulle faktiskt stod för något som appellerade på de flesta fransmän, något vitt skilt från Vichy, då vägrade FDR släppa taget. Inte ens när Winston Churchill och FDR: s eget utrikesdepartement bytt åsikt ville han erkänna De Gaulle som Frankrikes räddare. Det var en mycket olycklig omständighet som skulle göra Frankrike misstänksam mot USA under resten av 1900-talet.

Vad värre var, hans relation till Sovjetunionens diktator Josef Stalin, var den rakt motsatta från Charles de Gaulle. När Nazityskland förklarade USA krig efter Pearl Harbor, var Sovjetunionen redan allierad till västmakterna. Hitler hade genomfört Operation Barbarossa sommaren innan och det tycks som om FDR accepterade sin nya bundsförvant från första stund, med hull och hår. Hans attityd var betydligt öppnare än Winston Churchills, som fick se sig allt mer marginaliserad av de två nya supermakterna allt eftersom kriget fortlöpte. FDR förstod visserligen att det var Sovjetunionen som drog det tyngsta lasset, men där fanns även ett starkt motiv att smeka kommunismen medhårs, något som Churchill alls inte kunde acceptera. Inställningen till Sovjetunionen i det offentliga USA under 1930-talet hade varit försiktigt, om inte positivt, så åtminstone hoppfullt. Media och populärkultur favoriserade bilder av Sovjetunionen, kommunister och ryssar i allmänhet, man beskrev dem som missförstådda, smått komiska rumlare, med en blink åt Vilda västern – eller snarare, Vilda östern. Det var politiskt korrekt att ursäkta kommunismen under 1930-talet. Det spanska inbördeskriget var en kraftig vågdelare, men inte alltid som man trodde.



Under arbetet med att implementera New Deal, samlade FDR många medarbetare från en kader av amerikanska akademiker med klara vänsterattityder, män som rest och studerat i Europa, antingen västerländsk socialdemokrati, socialism och kommunism i sovjetunionen, eller så hade man tittat närmare på Italiens fascism, kanske även sneglat på Hitler. Flera av dem skulle senare ställas inför rätta och även dömas för spioneri. Dessa män kompletterade FDR: s politiska position, som i amerikansk mening var vänster-om-mitten. Resultatet blev inte enbart en ekonomisk politik därefter, utan även en politisk etikett i det stora hela. Roosevelts USA var helt enkelt prosovjetiskt.

Det kalla kriget började därför inte som en följd av andra världskriget, utan blev ett faktum redan sommaren 1941, med Nazitysklands invasion av Sovjetunionen. FDR försökte släta över den uppenbart oheliga alliansen mellan Väst och Öst, han struntade helt i Molotov-Ribbentroppakten, att Sovjetunionen varit mycket nära allierade med Nazityskland under två år. Han valde att ignorera Sovjetunionens folkmord, att blunda för de uppenbara varningssignalerna om att Stalin var ute efter sitt eget, tyranniska världsherravälde. Var detta enbart ett uttryck för FDR: s vilja att få slut på kriget, eller låg där något djupare, mer ideologiskt bakom detta?



Franklin Delano Roosevelt avled den 12 april 1945. Han lämnade efter sig en besegrad världsomfattande fascism, en ovillig amerikansk supermakt och ett mer än entusiastiskt, sovjetiskt dito. Han lämnade även efter sig en ofrivillig vicepresident i Harry Truman, en man som inte ville bli president. Truman var så pass granatchockad under sina första 100 dagar att han inte gjorde annat än att förvalta sin föregångares politiska arv under sin första mandatperiod. Inte förrän efter 1948, då han vunnit en mycket tight seger i presidentvalet mot republikanernas Thomas Dewey, utvecklade han sin egen politik. I skuggan av Sovjetunionens intervention i Tjeckoslovakien samma år, valde han att göra helt om visavi kommunismens aggressiva expansion i världen.


Det var sammanlagt sju år för sent, sju år under vilket Sovjetunionen fortlöpande manipulerade sina allierade och svek samtliga efterkrigsåtaganden han skrivit under. På så vis är det rättvist, trots allt, att betrakta FDR som ett krigets antiklimax.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar