lördag 27 juli 2013

Westerplatte


Dagens Gdansk har en spännande och händelserik historia. Placerad i floden Vistulas delta har staden traditionellt varit en av Östersjöns prominenta hamnar. Gdansk, eller på tyska; Danzig, har ofta bytt nationell och kulturell tillhörighet. Ända till våra dagar har staden därför utgjort ett centrum för små och stora avgörande världshändelser. En sådan händelse var slaget om Westerplatte*, en våldsam och heroisk strid som fått symbolisera den polska motståndsviljan, samt startskottet för andra världskriget.

Efter första världskriget och freden i Versailles flyttades hela nationen Polen ett bra stycke västerut på den europeiska kartan. Det var nu inte så konstigt i polackernas historia, landet hade praktiskt taget hållits flytande i århundraden, dragen fram och tillbaka i den storpolitiska kampen. 1919 fick så Polen åter igen ett stycke kust utmed Östersjön, den s.k. Polska korridoren, klämd mellan Tyskland och det tyska Ostpreussen. Staden Danzig, som varit preussisk sedan början av 1700-talet, blev nu en fristad under ett särskilt traktat genom Nationernas förbund, daterat 1920 och signerat av både Tyskland och Polen.

Fristaden Danzig, vars östra gräns låg mot Ostpreussen, hade över 300 000 invånare, flertalet tysktalande. Det var officiellt en demilitariserad zon, men både Tyskland och Polen förhandlade frenetiskt med Nationernas förbund om att få lägga framflyttade, militära positioner i staden. 1925 fick Polen igenom ett krav på att få placera en s.k. WST, Wojskowa Skladnica Tranzytowa, d.v.s. en Militär transitdepå i Danzigs hamn, med en garnison på 88 man. Den förlades på Döda Vistulas västra strand, omgärdades med en mur, samt man lät gräva en kanal som friställde depån från det som tidigare varit ett populärt grönområde och spa. Endast en landtunga förband den artificiella halvön med fastlandet. Halvön, ca 1 800X500 meter, kom att kallas Westerplatte.



Polackerna lät försiktigt befästa sin WST under åren fram till andra världskriget. I hemlighet stärktes garnisonen till ett större kompani bestående av 176 man, plus ett fyrtiotal civila reservister hemmahörande i staden. Man lät också uppföra ett omfattande system av värn med förbindelsegångar mellan sig. Halvön var skogsbeklädd och arbetet mellan depåbyggnaderna och kasernerna var enkla att dölja. Något egentligt fort var aldrig Westerplatte, snarare var det en större skans. De bunkrar som fanns, inklusive de fem vaktstugorna som var strategiskt utplacerade runt området, var endast av betong och inte förstärkta, ett avkall man fått göra p.g.a. Nationernas förbund. Planen var att WST Westerplatte skulle kunna hållas inom en tidsram om tolv timmar, under vilken de skulle undsättas av polska styrkor väster om Danzig – eller så var det i alla fall sagt.

Som en del i Nazitysklands hemliga planer att ockupera Polen med början augusti-september 1939, styrde det gamla pansarskeppet Schleswig-Holstein in i fristaden Danzigs hamn, eskorterat av två torpedbåtar, endast dagar innan det tänkta angreppet. Ankomsten var annonserat som ett vänskapligt flottbesök, men dess långsamma manövreringar in i hamnen följdes noga av de polska soldaterna på Westerplatte. Pansarskeppet lade an vid kaj inne i kanalen, endast 150 meter från det polska territoriet. Ombord hade hon, förutom ordinarie besättning, dessutom 200 man ur Marine-Stosstrupp-Kompanie**, tyska flottans då enda marininfanteriförband. Deras uppgift var att på given signal storma och ta den polska depån. Väntan blev dock längre än förutspådd, då Hitler reagerade eftertänksamt bl.a. på Storbritanniens undertecknade militärallians med Polen den 25 augusti. Schleswig-Holsteins närvaro i Danzig måste fördröjas ytterligare en tid. Man skyllde på maskinfel.

Stämningen mellan Tyskland och Polen hade vässats betydligt under sensommaren 1939. Polen hade genomfört en partiell mobilisering och garnisonen på Westerplatte var nu mer än fulltalig, drygt 200 man, efter det att reservisterna kallats in. Bestyckningen av försvarsverket hade mycket att önska vad gällde tyngre beväpning. Man hade en rysk 76.2mm fältkanon från början av seklet, två svenska Bofors 37mm pansarvärnspjäser, samt fyra stycken franskbyggda 81mm granatkastare, polska arméns standardutrustning. Däremot hade man ett överdåd av kulsprutor, hela 41 stycken, varav 16 var tunga vattenkylda. Eftersom man var en armédepå hade man gott om ammunition, bl.a. över tusen handgranater.

De polska soldaterna på Westerplatte kunde nu under växande spänning syna Schleswig-Holsteins bastanta 28cm kanoner inte långt från deras egna positioner. Vad de inte kände till var att deras generalkommando valt att offra den Polska korridoren och fristaden Danzig, för att istället stärka försvaret i de centrala delarna av landet. Den ende på Westerplatte som kände till att ingen hjälp fanns att få var skansens chef, major Henryk Sucharsky. Historiskt har givetvis detta faktum framställts som ett flagrant svek.

Inte heller tyskarna hade legat på latsidan vad gällde militär närvaro i Danzig. Men för dem hade det varit krångligare. Kontrollmyndigheten under Nationernas förbund ville inte se några tyska, fasta installationer, så särskilt efter Hitlers makttillträde 1933 hade man organiserat en skuggarmé i den gamla preussiska staden. Hjärnan bakom verksamheten var givetvis ministerpresidenten i Ostpreussen, Hermann Göring. Till tyska flottans assistans i Danzig inför invasionen av Polen fanns följande paramilitära enheter: Kustenschutz der Danziger Polizei (kustbevakningsenhet ur Danzigs poliskår); ett regemente ur Landespolizei, den federala polisens ordningsavdelning, samt SS-Heimwehr Danzig***. Polis och hemvärn tillhörande nazistpartiet, så organiserade man det för att inte väcka allt för mycket uppmärksamhet. Till dessa enheter knöts även en artilleribataljon ur armén, som mer eller mindre smugglats in i staden. Totalt var man ca 3 500 man under befäl av generalmajoren vid polisen, Friedrich-Georg Eberehardt. Överbefälhavare för den kommande operationen i Danzig var konteramiral Gustav Kleikamp ombord på Schleswig-Holstein.

Schleswig-Holstein ger eld mot Westerplatte

Den 1 september 1939, klockan 04:48, startade andra världskriget med Nazitysklands invasion av Polen. I Danzig öppnade Schleswig-Holstein eld med sitt lättare artilleri mot Westerplatte. Den omgärdande muren sköts sönder på tre ställen och en oljedepå fattade eld. Löjtnant Wilhelm Henningsens marinsoldater hade redan embarkerat och anföll nu området via järnvägsförbindelsen utmed landtungan. Man sprängde dess grind och tog sig in, väntande lättare motstånd. Skansens chef, major Sucharsky, sände omedelbart ett SOS till generalkommandot – man var under attack från den tyska flottan. Efter en inledande chock svarade polackerna med kraftfull automateld från välpreparerade positioner. Tyskarna fann sig plötsligt insnärjda bland taggtrådshinder och polskt artillerield började slå ner bland dem. Polackernas eldgivning gjorde det även omöjligt för Danzigpolisen att ta kontroll över hamnen på andra sidan kanalen, men deras enda haubits förstördes efter frenetisk eldgivning från Schleswig-Holstein.

Det officiellt första människooffret i andra världskriget inträffade under de inledande minuterna av slaget om Westerplatte. Den 39-årige reservsergeanten Wojciech Najsarek, stupade vid järnvägsgrinden när tyska stormpionjärer sprängde den.



Klockan 06:22 meddelade de tyska marinsoldaterna att de drog sig tillbaka efter svåra förluster.  Ett femtiotal tyska soldater hade förlorats, medan polackernas förluster räknades till åtta, en död och sju sårade. 08:55 försökte man åter med ett nytt anfall, men man körde fast bland fallna träd, minor och mördande automateld. Löjtnant Henningsen sårades svårt i striderna och avled senare ombord på Schleswig-Holstein. En tredje attack iscensattes innan lunchtid omedelbart efter ett kraftfullt bombardemang från både marint och landbaserat artilleri, men även detta slogs tillbaka. Polackerna var sega och välutbildade. De kände sin depå väl och rörde sig snabbt i skydd av löpgravarna. De kunde effektivt utnyttja det defensiva försvarets fördel med att hålla ett begränsat, befäst område. Medan tyskarna, trots övertag i artilleri och antal, begränsades av bristen på anfallsvägar, kunde polackerna försvara sitt område i alla riktningar samtidigt. På det korta avståndet kunde heller inte Schleswig-Holstein använda sitt svåra artilleri och med lättare kanoner och haubitsar lyckades man inte penetrera polackernas befästningar. Dessutom visade det sig att den understödjande, tyska artillerielden åsamkat de egna trupperna förluster i de trånga utrymmena.

Striderna i fristaden Danzig denna första krigsdag tynade bort innan mörkrets ankomst. Major Henryk Sucharsky beordrade sina män att enligt uppgjorda planer dra sig tillbaka från de yttre försvarsverken på landtungan, för att rekonstruera ett nytt linjeförsvar. Hans garnison hade märkligt nog inte förlorat fler stridbara män efter de initialt åtta, endast ett par tillfångatagna. Tyskarnas Marine-Stosstrupp-Kompanie var däremot nästan utplånat, efter att ha tagit 130 förluster av totalt 200 man. Det stod klart för amiral Kleikamp och general Eberhardt att Westerplatte inte skulle bli den enkla nöt att knäcka som man förutspått. Det hela var en skymf för herrarna i skenet av vad som hände i kriget i övrigt.

Efter striden

Den 2 september ställdes samtliga attacker med infanteri in av amiral Kleikamp, utan man koncentrerade sig på artilleribeskjutning. Likt en elefant i en porslinsbutik hade Schleswig-Holstein under natten manövrerat till en bättre position, samtidigt som arméns artilleribataljon omgrupperat på land. Granatbeskjutningen förvandlade Westerplatte till ett första världskrigsscenario med månlandskap och nakna träd. Trots det möttes alla tyska förflyttningar inom skotthåll med polsk eldgivning från kulsprutor och granatkastare. General Eberhardt hade varit i kontakt med fältmarskalk Fedor von Bock, chef för Armegrupp Nord, som godkände förfarandet. Enheter ur Luftwaffe frigjordes från operationerna i det polska fälttåget och senare på dagen bombades Westerplatte av Stukas med 500-kilos bomber. Den lilla halvön täcktes av svart rök och det var svårt att tänka sig att någon överlevt allt detta. Flygbombningarna slog ut allt kvarvarande polskt artilleri, inklusive granatkastarna, radiokommunikationen, samt all livsmedelsförsörjning. Ändå fortsatte det polska motståndet.

Under de kommande dygnen fortsatte artilleribeskjutningarna, men det utfördes också nattliga infanterichocker med polis- och hemvärnsförband. Samtliga slogs tillbaka av polackerna med frenetisk automateld och med handgranater. Det utfördes inledningsvis lyckade överraskningsanfall från de två tyska torpedbåtarna, men de svåra förlusterna tvingade även tillbaka dessa. Man försökte även sända in eldsatta tågset i förhoppningen att skapa skogsbrand. Dessa försök var dock kontraproduktiva, då de snarare hindrade tyskarnas anfallsmöjligheter. Den 5 september försökte en synbart granatchockad major Sucharsky att få sitt officerskollegium att acceptera kapitulation. Ställföreträdande chef, kapten Fransciszek Dabrowski, tog över kommandot, men endast tillfälligt. Den polska statsradion sände återkommande, dagliga kommunikéer till det snart inte existerande Polen – Westerplatte kämpar fortfarande. Men situationen var prekär för den lilla garnisonen. Färskvattenförsörjningen hade brutits och situationen för de sårade blev allt mer outhärdlig.
                               
Den 7 september, vid kvart i tio på förmiddagen, efter ett nytt bombardemang med artilleri på morgonen och den tyska armén stod vid Warszawas förstäder, syntes en vit flagga på Westerplatte. En uppenbart lättad och inte så lite rörd general Eberhardt mottog major Sucharsky, iförd putsad uniform och traditionsenlig, polsk sabel, och accepterade hans kapitulation. Amiral Kleikamp kommenderade givakt när den polska garnisonen i god ordning defilerade förbi de tyska leden. Sammanlagt 20 polacker hade stupat, 53 var sårade. De tyska förlusterna har medvetet tystats ner, men bör uppskattningsvis sträcka sig till 300 stupade och sårade.

Monumentet över Westerplatte

Kontroverser har i efterhand uppkommit om eventuellt fem, för desertering avrättade polska soldater efter vetskap om det polska generalkommandots svek, samt major Sucharskys mentala hälsa under hela striden. Sucharsky överlevde kriget i fångenskap, men avled 1946, då hade han befordrats till brigadgeneral och erhållit polens yttersta medalj för visad tapperhet i strid, Virtuti Militari. Oavsett rykten och myter, garnisonen på Westerplatte i september 1939, uppvisade en militär styrka och mod som väl representerade de stolta traditionerna hos den polska armén. Deras uppträdande inspirerade det polska folkets fortsatta kamp för frihet, inte bara under nazisternas fruktansvärda ockupation, utan även i fortsättningen.


* 1967 producerades en polsk film, Westerplatte Broni Sie Nadal, i regi av Stanislaw Rozewicz och med Zigmunt Hübner i rollen som major Sucharsky. Denna film får nog räknas till en av de bästa i krigsfilmsgenren, de politiska undertonerna till trots, för sin realism och action. I februari 2013 släpptes filmen Tajemnica Westerplatte – ungefär: Hemligheten Westerplatte – i Polen. Filmen, som är inspelad i Litauen, har väckt protester för att vara anti-polsk.

** Marine-Stosstrupp-Kompanie sattes upp av tyska flottan 1938. Enheten utökades 1940 till Marine-Stosstrupp-Abteilung och totalt sex kompanier. Förutom vid Westerplatte deltog man i ockupationerna av de brittiska kanalöarna, samt vid försvaret av Normandie.


*** SS-Heimwehr Danzig var ett hemvärn, eller milis, under SS. Det var organiserat av SS-Totenkopfverbände, i första hand SS Danzig Wachtsturmband Eimann, alltså personal till nazipartiets skyddshäkten, eller koncentrationsläger. Enheten gick senare upp i 3: e SS Division Totenkopf.

1 kommentar:

  1. Mycket intressant info då jag skall besöka Westerplatte i sommar

    SvaraRadera