torsdag 13 juni 2013

Tali-Ihantala

Det största fältslaget i nordisk historia utkämpades i vad som var då finskt territorium, det Karelska näset, mellan Finska viken och Ladogasjön. På ett enbart 100 kvadratkilometer stort område, mellan Viborgbukten, älven Vuoksen och Saima kanal, brakade 200 000 man samman i en för andra världskrigets östfronts typiska uthållighetsstrider. Under ett par heta sommarveckor i slutet av det s.k. fortsättningskriget, stupade här närmare 10 000 finnar, ryssar och tyskar. Tidpunkten var den 25 juni till den 9 juli 1944. Platsen; Tali-Ihantala.

Fältmarskalk Gustaf Mannerheim


Byarna Tali och Ihantala (Petrovka) ligger idag i Vyborsky distrikt, i vad som fortfarande heter Leningrad Oblast. Från de östra delarna av staden Viborg vid finska viken, bildar byarna en axel i nordlig riktning utmed det Karelska näset, mot den stora sjön Saima. Denna axel blev den anfallsriktning som de ryska styrkorna använde sig av i angreppet mot finnarnas VKT-linje, Viborg-Kuparsaari-Taipale. Det var den enda möjliga riktningen för ett pansarangrepp i denna norra del av näset. VKT-linjen, den sista befästa fronten finnarna hade innan det Finska låset, Suomen Salpa, sträckte sig till 2/3 utmed älven Vuoksen i sydostlig riktning mot Ladoga. Linjen utnyttjade delar av den tidigare förstörda Mannerheimlinjen och tillsammans med Saima kanal i nordväst, mellan sjön Saima och Finska viken, reglerades effektivt Röda arméns rörelsefrihet på näset. Militärtaktiskt var det ett trångt och svårbemästrat område, visserligen flackt, men skogsbeklätt och genomskuret av många mindre sjöar och vattendrag.

Ändå beslutade Stavka, den sovjetiska generalstaben i Moskva, vid slutet av juni 1944 att koncentrera sitt senaste anfall mot VKT just här. Finnarna gjorde hårt motstånd utmed hela fronten och hade gett ryssarna blodig näsa vid två tidigare slag, Siiranmäki och Perkjärvi. I det som i Ryssland kallas Viborg-Petrozavodskoffensiven, eller Karelenoffensiven, hade Röda armén inledningsvis haft framgångar mot den finska armén. Man hade i början av juni tryckt tillbaka finnarna utmed hela fronten och den 20 juni tog man Viborg, Karelens största stad och naturliga huvudort. Offensiven hade haft stora internationella implikationer, eftersom den var synkroniserad med de allierades Operation Overlord i Frankrike och utgjorde ett preludium till ryssarnas egen Operation Bagration i Vitryssland. Man hade dock helt misslyckats med att förstöra den finska armén. Den var ännu intakt, visserligen svårt trängd och sliten, men fortfarande en kraft att räkna med.

Karelska näset

Inför det resursslukande Bagration hotade striderna i Karelen att hamna i ett stillastående. Operationen mot VKT-linjen den 25 juni 1944, tre dagar efter Bagration, syftade till ett avgörande genombrott mot sjön Saima och den finska huvudlinjen i norr, ett genombrott som skulle tvinga finnarna till fredsförhandlingar på Kremls villkor, eller helt enkelt finsk kollaps och ockupation av det forna, ryska furstendömet. Uppgiften föll på chefen för Leningrads front (armégrupp), den ärrade marskalk Leonid Govorov, som beordrade den 21: a armén, under general Dmitri Gusev, att koncentrera sina kårer mot axeln Tali-Ihantala. Vikten av operationen märktes i anfallsstyrkornas sammansättning, tre av femton deltagande divisioner var gardesdivisioner, dyra elitenheter i den Röda armén.

För Finland var sommaren 1944 ödestyngd. Det fanns givetvis en gräns för hur länge den finska krigsmakten orkade hålla stången, och den punkten närmade sig snabbt, nu när förlusterna ökade i det dyrköpta tillbakadragande man hittills tvingats till. Karelen var förlorat, det förstod man, nu gällde det att rädda Finland. Den 21 juni, samma dag som Stavka beordrade Leningradfronten att stöta mot Saima, lade den finska regeringen fram önskemål till Kreml om förhandlingar kring vapenstillestånd. Dagen efter, den 22: a, anlände Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop till Helsingfors och krävde att finnarna slogs till slutet enligt tidigare avtal med Hitler. President Risto Ryti gav sin personliga garanti till Ribbentrop. Den 23 juni, två dagar innan anfallet via Tali-Ihantala, gav Stalin sitt svar: Finsk kapitulation mot fredssamtal. Den finska regeringen avslog detta, men förhandlingarna fortsatte.

Två saker. Det tål alltid att upprepas eftersom det fortfarande skapar oreda i historiebeskrivningarna: Finlands samarbete med Nazityskland under andra världskriget var ingen politisk allians, som med Italien och Ungern, det var en strikt militär affär. De båda nationernas militära förhållanden berörde varandra genom Hitlers ambitioner och Finlands hela existens. Finlands förhandlingar med Sovjetunionen bedömdes i Helsingfors som något enklare denna sommar, eftersom Storbritannien numera var en förhandlingspartner till Kreml. Winston Churchill identifierade helt korrekt Finland som en oberoende demokrati och uppmanade Stalin att forcera förhandlingarna med finnarna för att kunna koncentrera sig på de verkliga fienderna. Här spelade även USA en roll. Det förelåg ingen krigsförklaring mellan USA och Finland. Amerikanerna hade en diplomatisk legation i Helsingfors och finnarna hade närmat sig USA betydligt, bl.a. genom att sälja underrättelser om Sovjetunionen till Pentagon*

Finska kämpar tar en paus

Det är en stilstudie hos världens skickligaste diplomatkår att med framgång förhandlade med Moskva/London/Washington DC om fred, samtidigt som man från Berlin begärde fortsatt militärt stöd. Trots ett allt mer trängt läge även för tyskarna, försåg man Finland med ytterligare flygunderstöd, pansar och den 122: a infanteridivisionen, lagom innan de förnyade striderna. Men läget var prekärt och president Risto Ryti vände sig till fältmarskalk Gustaf Mannerheim, Finlands överbefälhavare, med kravet på ännu ett dyrköpt hejdande av de massiva sovjetiska anfallen. Politikerna behövde vinna tid till en ny förhandlingslösning. Den gamle Marsken nickade bistert och for till fronten.

Det ankom på kommendanten för de finska trupperna på det Karelska näset, generallöjtnant Karl Lennart Oesch, att skruva upp sisun ytterligare ett snäpp. Till sitt förfogande hade han sin gamla IV armékår, nu under generallöjtnant Taavetti Laatikainen. Totalt förfogade Oesch över 1/3 av Finlands hela krigsmakt. Laatikainens kår bestod inledningsvis av fyra infanteridivisioner och en brigad, samt generalmajor Ruben Lagus finska pansardivision (den enda), tillsammans med tyska Sturmgeschütze-Brigade 303, egentligen en bataljon med 22 stormkanonvagnar och 9 haubitzbandvagnar. Flygstridskrafterna bestod av sammanlagt ca 140 stridsflygplan fördelade på två finska enheter och en tysk, under ledning av det legendariske Stukaässet, överstelöjtnant Kurt Kuhlmey. Styrkeförhållandena i rysk favör var 3/1. Samtidigt hade antagligen den finska militära underrättelsetjänsten tillgång till ryssarnas kommunikationer, efter att ha knäckt deras koder, något för den holländskättade Mannerheim och den halvschweiziske Oesch att diskutera på sjungande finlandssvenska.

Det sovjetiska anfallet inleddes den 25 juni med massiva flyg och artilleriförberedelser utefter hela det norra näset. Samtliga stödjepunkter man kunde finna bombades, förbindelsevägar norr om Ladoga, samt in över huvudlinjen vid Saima likaså. Man misslyckades dock, den finska sambandsstrukturen förblev intakt och det sovjetiska flyget åsamkades svåra förluster, både från luften och från marken. Marktrupperna mötte hårt motstånd från VTK-linjens frontförband, vars uppgift det var att försena ryssen tills förstärkningar kunde anlända. Bland dessa förband fanns enheter ur det svensktalande 13: e infanteriregementet. Det visade sig snart att Röda armén, trots generationsväxling under krigets gång, inte hanterade det taktiska finlir som det Karelska näset krävde. Fortfarande hamnade ryskt befäl i problem när deras förbindelselinjer bakåt drabbades av hårda, finska eldöverfall. Deras oförmåga ledde till att finnarna åter lyckades med sin Motti-taktik, att likt timmer i skogen hugga av ryssarna i fraktioner. Lägre ryska förbandschefer klarade inte av att självständigt lösa sådana situationer.

Generallöjtnant Karl Lennart Oesch

Framgångarna skedde dock under stora förluster för finnarna. Det blev snabbt den största striden någonsin, därför att general Gusev hade gott om reserver att kasta in i häxkitteln. Finnarna hotades att själva bli kringrända i de knastertorra skogarna. Tali-Ihantala blev också det enda riktiga pansarslaget i det finska kriget. Finnarna hade med sin tunga bestyckning satsat i första hand på defensivt pansar, d.v.s. stormkanonvagnar av tysk modell StuG IIIG. Till detta knöts de lättare, svenska Landsverk Anti II. Stridsvagnar i övrigt var erövrade ryska T26, T28 och några T34: or, d.v.s. huvudsakligen äldre vagnar med otillräckliga kanoner. Det finska pansaret använde dock en jägarbataljon som sitt infanteri och utrustade med en myckenhet av tyska antitankvapen typ Panzerfaust, blev de minst lika farliga för det moderna, ryska pansaret.

Finnarnas framgångar med spridd gruppering och Motti-taktik innebar problem när man sköt till förstärkningar. Det var svårt att samordna försvaret, vilket innebar att många finska enheter nöttes ner i den kraftiga anhopningen av ryska anfall. Ändå lyckades man med taktiska tillbakadraganden och att organisera motanfall under de nya förhållandena. Men det kostade och snart var hela IV kåren indelt i striden, det fanns inga reserver längre. General Oesch var tvungen att skjuta till ytterligare en division, en division han inte hade råd med. Striden utmed axeln Tali-Ihantala rasade dygnet runt, med tjutande störtbombare, malande artilleri, attack och motattack. Rykande pansarvrak låg efter vägar och stigar, drivor av lik kantade vattendrag och myrkanter. Vid den 29 juni var det nära att ryssarna bröt igenom VTK-linjen, men med stora uppoffringar lyckades finnarna hålla tätt.

Svenska Landsverk Anti II
Dagen efter, den 30: e, justerade finnarna sin front genom att dra sig tillbaka från byn Tali. Ryssarna satte in ny trupp och under de fösta dagarna av juli intensifierades striderna ytterligare och finnarna förlorade nästan tusen man per dag. Det finska artilleriet var en av slagets vinnare. Genom att från sina positioner snabbt ha förmågan att byta eldriktning utgjorde de ofta räddningen för hårt ansatta finska infanteriförband. Hälften av allt finskt artilleri var koncentrerat till Tali-Ihantala. I en sista kraftansträngning den 7 juli lyckades finnarna med ett motanfall kasta tillbaka väsentliga ryska enheter, vilket tycks ha tagit musten ur den Röda armén på näset. Från den 9 juli gav Stavka order till Leningradfronten att övergå i defensiv strid. Flera ryska divisioner flyttades till Narvafronten och den tyska Armégrupp Nord i Estland.

Samtidigt med striderna kring Tali-Ihantala ryckte ryssarna fram på två ytterligare fronter utmed det Karelska näset. Den 4 juli anföll två olika arméer på var sin sida av den redan engagerade 21: a armén. I Viborgbukten, till väster, landsteg delar ur den 59: e armén flera av finnarna befästa öar i bukten och tog de flesta efter hårda strider. Försöket att gå över bukten och anfalla finnarna i flanken misslyckades, då det slogs tillbaka av det nyss anlända tyska 122: a divisionen. Samtidigt, österut, försökte den sovjetiska 23: e armén korsa älven Vuoksen och VKT-linjen vid Vuosalmi. Även detta anfall slogs tillbaka.

Striderna på det Karelska näset avbröts inte, men den finska armén hade lyckats hålla tillbaka vad som skulle visa sig vara den sista, stora sovjetiska anstormningen. Det var ett ryskt militärpolitiskt beslut, att ändra fokus mot de hårt kämpande tyska och baltiska trupperna på andra sidan Finska viken, som räddade Finland. Röda arméns 21: a armé hade långt ifrån använt hela sin styrka vid Tali-Ihantala. Samtidigt förlorade ryssarna hela 300 tanks i striden och nästan lika många flygplan, vilket säger en hel del om stridernas intensitet. Man vet idag att ryssarna hade för avsikt att fortsätta till Helsingfors efter Tali-Ihantala, men att förekomsten av ytterligare en försvarslinje, d.v.s. Suomen Salpa, efter en uppenbar Pyrrhusseger vid VTK-linjen, fick Stavka att tänka två gånger. I skenet av avancemanget mot Nazityskland, blev kriget mot Finland allt för kostsamt, en försvarsdoktrin som inte bara Finland, utan även Sverige, levt på sedan dess.



Den finska krigsmakten vann förhandlingssegern åt politikerna i Helsingfors. Den 28 juli 1944 avgick president Risto Ryti och den 4 augusti tillträdde fältmarskalk Gustaf Mannerheim i dennes ställe. Därmed kunde regeringen bryta avtalen med Tyskland och börja förhandla fred med ryssarna på allvar. Genom slaget vid Tali-Ihantala kunde Finland rädda den nationsgräns som är gällande till våra dagar. Fredsfördraget kunde ha blivit betydligt sämre än det blev. Finland kunde lämna kriget mot den stora grannen i öster med flaggan i topp, man hade åter igen vunnit sin frihet.


* Se: Venona.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar