måndag 17 juni 2013

Panzerwaffe


Pansar har sedan snart hundra år tillbaka haft en dominerande ställning på slagfältet. När tanks först introducerades av britterna vid Somme 1916, såg man dem helt naturligt som taktiskt understöd till infanteriet. Det fanns en nytta i stridsvagnen, bara den inte konkurrerade med de traditionella vapenslagen, infanteriet, kavalleriet och artilleriet. Det fanns ett kompakt motstånd bland generalstaberna världen över under 1920-talet. Man ville inte låta pansar bli ett eget vapenslag, det var illa nog att arméer och örlog strippades på flygstridskrafter för de nya flygvapnens räkning. Man såg ingen mening i att särskilja ny teknik och innovationer.

Under mellankrigstiden utvecklades pansaret därför långsamt. Stridsvagnar behövde inte vara mycket snabbare än infanteriet, på sin höjd 25-30 km/tim. En kapprustning i storlek och tyngd, med de ursprungliga brittiska stridsvagnarna som ursprungsmall, med tröga monster på över 50 ton, som knappt kunde röra sig på fälten och ofta stod stilla med överbelastade motorer. Pansar opererade inom infanteriregementenas organisationer, i kompanier på ett tiotal vagnar, som skulle gripa in antingen som skydd för framryckande infanteri, eller för bekämpning av fiendens pansar – som förutsattes vara organiserat på samma vis. Styrkebalans kunde därmed upprätthållas.

Mindre stridsvagnsmodeller fanns att tillgå, men då i rollen som lätta kulsprutevagnar, också de i infanteriets tjänst. Kavalleriet var ännu ett eget vapenslag, nu i rollen som spaningsenhet*. Risken för stridsvagnens intåg på hästens revir var heller inte realistisk, de gick ju så långsamt. Men det var här förändringarna började ske. I takt med att teknik utvecklades och särskilt chassin och fordonsupphängningar förbättrades, började kavalleriet ta till sig i första hand pansarbilar. Dessa kunde ta sig fram lika snabbt som en normal lastbil, kanske i 80 km/tim. De var inte terränggående, där var fortfarande hästen överlägsen, men två faktorer hade gjort sig gällande även för den mest inbitne ryttaren. Även kavalleri utsattes för mördande eld från fienden, med kulsprutor och artilleri. Dessutom var motorfordon betydligt billigare, och enklare i drift än hästar.


En sinnebild av hur situationen var för stridsvagnsinnovatörer på den tiden är historien om den amerikanske ingenjören Walther Christie och hans revolutionerande Christie-upphängning. 1928 tog Christie fram en stötdämpare till stridsvagnarnas bärhjul för banden. Den byggde på hävarmsprincipen, där en kraftig arm i vinkel från hjulet var fästad vid en stötdämpare. Denna upphängning, i kombination med säkrare bandtyper, ökade vagnens komfort betydligt och hastigheten kunde fördubblas från tidigare stridsvagnar. Vid förevisning för den amerikanska armén kunde förbluffade militärer se Christies testvagnar forcera fält i 50-60 km/tim och hoppa över hinder utan att slå ihjäl besättningen. Man var imponerade, men några beställningar tecknades inte. Det var inte bara det att krigsmakten låg i träda efter det stora kriget, där fanns också uppfattningen att stridsvagnar inte behövde gå snabbare än infanteriet – vad var det för nonsens? Walther Christie blev besviken och fick istället förevisa sin uppfinning för ryssarna, som omedelbart tog den till sig. Den ryska succén T34: an byggdes, kan man säga, runt Christies upphängning.


En annan nation som tog till sig nya tekniska innovationer var Tyskland, trots att de inte fick enligt Versaillesfördraget. De kände väl till ryssarnas tekniska framgångar på stridsvagnsfronten, samtidigt som tyskarna i sin tur, med ryssarnas hjälp, kunde implementera sina taktiska innovationer för vad de såg som det nya vapnet på slagfältet**.  Tyskland, och inledningsvis även Röda armén, önskade vända på förhållandet mellan infanteriet och detta nya – pansartrupperna. Det var infanteriet som måste hänga med pansarkolonnerna, inte tvärtom. Detta kunde ske endast genom att motorisera infanteriet. Men detta var enormt kostsamt för nedrustade arméer, och vad med artilleriet och kavalleriet? Var skulle pansarofficerarna komma ifrån och varför skulle dessa okända filurer plötsligt få sådant inflytande inte bara på strategi och taktik, utan även teknik, utbildning, ja, allting?

Christie's Suspension

Det är signifikativt att de officerare som kom att lyckas bäst under andra världskriget, var de som tagit till sig tekniskt intresse och kunnande redan från första världskriget, eller under mellankrigstiden. I Tyskland var det i första ledet officerare som Heinz Guderian och Albert Kesselring, i andra ledet kom kollegor som Erwin Rommel, Walther Model och Erich von Manstein. Notera majoriteten utan von i namnet, det är ingen tillfällighet. Att vara tekniskt bevandrad, utom i artilleriet (Kesselring), ansågs mindervärdigt bland den tyska generalstabens officerare. Dessa nämnda officerare blev generaler på 1930-talet på sitt tekniska kunnande och förmågan att kombinera detta med en fungerande taktik. Jämför detta med generationsfränderna och majorerna George S Patton och Dwight D Eisenhower, som vid samma tidpunkt kavlade upp skjortärmarna och på eget bevåg strippade ner nya stridsvagnstyper i dess minsta beståndsdelar, bara för att kolla hur de fungerade. När Patton senare under kriget fick driftrapporterna från sina pansardivisioner, lönade det sig inte att försöka inbilla honom några statusteorier, han visste exakt hur mycket han kunde kräma ut ur sina stridsvagnar från en tid till en annan.

Ändå, det gjordes försök i både Storbritannien och i Frankrike med pansarförband. 1935 satte brittiska armén i vetenskapligt syfte samman en pansardivision, efter Heinz Guderians teorier, och övade den tillsammans med två infanteridivisioner i en stor militärövning. Pansardivisionen körde fullständigt över motståndet, det var rent förödmjukande för alla gamla amsagor. Resultatet blev nära på hemlighetsstämplat, om inte fackpressen redan fått tag på det. Men den brittiska armén förteg resultaten ända till kriget. När BEF, Brittish Expeditionary Force, åkte till Frankrike 1939 hade den endast en pansarbrigad till sitt förfogande. När US Army sommaren 1941 genomförde sina gigantiska fältmanövrer i södra USA, hade man satt upp två pansardivisioner för detta syfte. En av dem kommenderades av generalmajor George S Patton – man kan lugnt påstå att den amerikanska armén aldrig var sig lik efter det.

Centralt i den tyska framgången i början av det andra världskriget står pansardivisionen. Den tyska pansardivisionens evolution började tidigt, redan i slutet av 1920-talet. Under ledning av Heinz Guderian testade man divisionens sammansättning i hemlighet, framför allt i Ryssland, men också med hjälp av figurerande lastbilar hemma i Tyskland. Från början var divisionen för stor, dess pansarregementen hade för många stridsvagnar, vilket hade en menlig inverkan på underhållets storlek. Under 1930-talet minskades antalet tanks i divisionen från 500 till 300, men det var fortfarande ett för stort antal för att divisionen skulle bli tillräckligt rörlig. Heinz Guderian presenterade sina resultat i den militära bästsäljaren Achtung – Panzer! 1937, då hade de första reguljära pansardivisionerna satts upp i det nya Wehrmacht två år tidigare. Fälttåget i Polen 1939 utgjorde det sista testet, i skarpt läge och divisionernas storlek trimmades en sista gång nedåt, tills den nådde sin nominella styrka av ca 150 stridsvagnar. Med hela fordonsparken inräknad, med underhåll och allt, blev det ändå typ 7 000 fordon att hålla reda på, per division.

Panzer IV

Samtidigt skall man ha klart för sig att vid 1940, höjdpunkten för det tyska blixtkriget, bestod endast 10 % av den tyska armén av pansarförband, sammanlagt 120 000 fordon. Detta skall jämföras med Frankrike som i anslutning till sitt pansar mätte 300 000 fordon. Men Frankrike hade endast fyra fungerande pansardivisioner, resten av allt pansar var knutet till infanteriet enligt de gamla teorierna. Det tyska Panzerwaffe var också betydligt lättare än det franska, med endast ¼ av vagnsparken bestående av den tyngsta Panzer IV. Tyskarna satsade i första hand på rörlighet och med allt pansar samlade i gemensamma förband, var de ändå överlägsna. Den avgörande skillnaden var också förekomsten av kommunikation, varje vagn hade egen radio, samt tillgången till understöd från luften, själva essensen i begreppet blixtkrig.

Blixtkriget avgjorde helt den tyska pansardivisionens sammansättning. När deras fiender på allvar började konstruera pansarförband i krigets början, renodlade man inledningsvis regementenas och divisionernas sammansättning till i huvudsak stridsvagnsenheter, med förhållandevis begränsat infanteri i separata bataljoner. Den tyska pansardivisionen skilde sig i det avseendet. Den bestod av tre tätregementen, varav endast ett var ett rent pansarregemente. De övriga två regementena bestod av pansarinfanteri, s.k. Panzerschütze, där den första var helt mekaniserad med halvbandvagnar och den andra färdades på lastbil. Dock, och det här är avgörande, en av bataljonerna i båda dessa regementen var en pansarbataljon. Denna lösning gav den tyska pansardivisionen en unik sammansättning. Den var stark nog för att slå fientligt pansar, men hade tillräckligt med infanteri för att vara självförsörjande långt in på fientligt territorium. En tysk pansardivision var kapabel att inte bara ta, utan även hålla sin mark, en kapacitet de kom att ha nytta av hela kriget, även i deras defensiva funktion.



Det tyska pansarinfanteriet är värt ett eget avsnitt. Det kom att dröja till 1943 innan de fick den benämning de blivit mest berömd för och vars namn de fortfarande går under i tyska Bundeswehr och den österrikiska armén – Panzergrenadieren. Pansargrenadjärerna var ett elitförband som löste de allra mest hårresande uppdragen på slagfälten. De drogs med de högsta förlustsiffrorna i armén och var allmänt betraktade som galna av alla de andra vapenslagen. När nazistpartiets SS började intressera sig för att sätta upp egna stridsförband, Waffen-SS, med Liebstandarte-SS Adolf Hitler som ödestyngd start redan 1935, koncentrerade man sig på pansargrenadjärerna.

Begreppet SS-Panzergrenadierdivision skapade terror hos samtliga allierade förband under hela andra världskriget. En sådan division bestod av tre pansargrenadjärregementen, vart och ett i sin tur bestående av en egen stridsvagnsbataljon. Allt eftersom kriget utvecklade sig började även Wehrmacht sätta upp liknande divisioner, ett gott substitut när stridsvagnstillgången tröt. Dock, en SS-pansargrenadjärdivision hade den egenheten att ett av kompanierna i var och en av de tre stridsvagnsbataljonerna, var bestyckade med de tyngsta vagnarna, mot slutet av kriget: Panzer VI Tiger.

Stridsvärdet hos dessa SS-enheter går inte att ta miste på. De allierade räknade nogsamt varje stridsvagn tyskarna hade. Tyskarna i sin tur bogserade bort de egna stridsvagnsvraken nattetid för att förvirra fiendens underrättelser. Det främste stridsvagnsesset, SS-Sturmbannführer Michael Wittmann, är exemplet framför alla varför det fanns anledning att frukta även de allra minsta och isolerade tyska pansarenheterna. The Black Baron, som han också kallades, hade tillhört Panzergrenadierdivision Liebstandarte-SS Adolf Hitler, den allra främsta av Waffen-SS förbanden, från början av sin karriär. Wittmann var urtypen för en framgångsrik stridsvagnschef, liten, spenslig och med en simultanförmåga utöver det vanliga. Med sin egen stridsvagn, först en Panzer IV, sedan en Tiger, slog han ut 168 fientliga stridsvagnar och mer än det dubbla antalet pansarvärnspjäser – dem han själv räddes mest av allt. Han var också en överdängare på pansartaktik, mästare på plutons och kompanis strid. Runt hans hals dinglade Riddarkorset med eklöv och svärd, som endast 167 personer mottagit under hela kriget.

SS-Panzergrenadieren

Sommaren 1944 flyttades hans Tiger-kompani (Tiger II, Königstiger) ur Liebstandarte-SS till Normandie, som den enda förstärkningen till Schwere SS-Panzer-Abteilung 101, en tung, självständig pansarenhet i den eroderande tyska armén i Frankrike. Det var i denna position Wittmann deltog i sin svanesång, slaget vid Villers-Bocage. I utkanten av denna strid fick en oerfaren brittisk brigadchef ur brittiska 7th Armoured Division för sig att han utan problem skulle kunna transportera sitt folk i god marschordning över en dalgång. Michael Wittmann och tre övriga stridsvagnar, dyker upp från ett skogsparti, skjutande glödgade 88mm pansarbrytande granater. Inom 15 minuter hade 14 Sherman tanks och 15 halvbandvagnar gått upp i rök, de flesta offer för Wittmans besättning, och närmare 3 000 man var i vild flykt över ett fält i motsatt riktning.

Kort därefter, den 8 augusti 1944, dödades han i närheten av staden Saint-Aignan-de-Cramesnil, Calvados, Basse Normandie. Vikten av denna händelse är så väsentlig att detaljerna är minutiösa. Det var vid 12:47 denna dag, som besättningen i en brittisk Sherman Firefly (utrustad med en stor 9 pundskanon) ur 3: e troppen, A skvadronen, 1st Northamtonshire Yeomanry, under befäl av en sergeant Gordon, från skogen Delle de la Rogue får sikte på flanken till avancerande tyska Tigervagnar på ett fält. Kanonskytten Joe Ekins klämmer iväg ett skott som blåser av tornet på en av de fientliga vagnarna, Wittmanns Tiger skall det visa sig. Det är den officiella versionen, men det finns flera. Hur som helst, det var på detta fält i norra Frankrike som The Black Baron till sist bet i gräset, vilket får markera början till slutet för ett av nazitysklands allra farligaste vapen - Panzerwaffe.

Michael Wittmann

* Svenskt kavalleri hade exakt den rollen långt in på 1970-talet, med hästar och allt.

** Se: Den tysta alliansen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar