fredag 14 juni 2013

Churchill och Attlee

När ledaren för brittiska Labour Party, Clement Attlee, deklarerade redan sommaren 1945 att man önskade ordna parlamentsval till hösten, tog premiärministern Winston Churchill detta som ett personligt förräderi. Krigets koalitionsregering hade visserligen brutits upp i samband med det europeiska krigsslutet i maj, men det här var bara månader senare och Churchill var rasande. Attlee var uttryckligen ledsen, men hans parti hade bestämt sig, man ville gå till val. Churchill hade å sin sida inget val, han styrde över en administrationsministär i väntan på just denna stund.



Winston Churchill och Clement Attlee, de två männen har ofta beskrivits som komna från två skilda håll, själva epitetet för det brittiska klassamhället. Det är mycket missvisande. Churchill var född med silversked i munnen, han var en Marlborough, en av nationens allra förnämaste adelsfamiljer. Attlee var en intellektuell socialist, han kom från det borgerliga Putney i sydvästra London, fadern hade varit advokat. De var båda udda fåglar på sina respektive sidor av det brittiska underhuset. Churchill gillade inflytande, hade bytt fot mellan konservativ och liberal, och ansågs därför illojal. Attlee brottades med sin privilegierade bakgrund bland kolgruvearbetarna på Labourbänkarna. Hans tjugo år långa ledarskap av partiet byggde på ett mästerligt manövrerande bakom kulisserna.

De var mycket olika som personer, Winston och Clement. Där adelsmannen var vältalig och utåtriktad, var advokatsonen tystlåten och tillbakadragen, nästan tvär i sin framtoning. Ingen kunde i och för sig förstå hur någon av dem kunde få sina politiska ledarpositioner. De hade dock en viktig beröringspunkt som för de båda männen var helt avgörande för deras respekt och vänskap mellan dem – de var War Buddies. När första världskriget bröt ut hade den skolade Clement Attlee anmält sig frivilligt och antagits till Sandhurst, arméns officersakademi. Winston Churchill var redan reservofficer vid det laget. Attlee blev till sist kapten och tjänstgjorde som kompanichef vid South Lancashire Regiment i Gallipoli. Efter Churchills förnedrande sorti från sin post som First Lord of the Admiralty, efter Gallipolidebaklet 1915, återvände han till armén och blev överstelöjtnant och bataljonschef vid Grenadier Guards.

Clement Attlees öppenhjärtiga uppfattning om Winston Churchill i frågan om Gallipoli 1915 var den att han beundrade hans mod och framåtanda i öppnandet av en andra front mot turkarna. Gallipoli hade kunnat bli en framgång om de lokala militära ledarna visat mera framförsikt och tåga, ansåg han. Detta var musik i Churchills öron och de båda männen hälsade ofta artigt på varandra i parlamentet. De bar sina regementsslipsar och marscherade tillsammans på Remembrance Day med stolthet. Attlee var till skillnad från många av sina partikamrater ingen pacifist. Han var en motståndare till Labours nedrustningspolitik under mellankrigstiden och vann över dem efter sitt partiledarskap 1935, då många socialister bytte fot när det stod klart att fascisternas krig var i antågande. Samma problem hade Churchill med sitt konservativa parti. Han propagerade för militär upprustning rätt ensamt i de främsta, konservativa bänkarna långt in på 1930-talet. Då var de jakande nickarna från Attlee på andra sidan golvet viktiga för honom. Tillsammans räddade de Royal Air Force i svåra partiöverskridande manövrer, som båda männen tog mycket stryk för.

Clement Attlee

När väl kriget var ett faktum och hela Europa rämnade och Storbritannien till sist stod ensam med ett kaotiskt Dunkerque på halsen. Då kom det politiska spelet i det brittiska parlamentet ner till ett enda möte efter den hopplöse Neville Chamberlains avgång som premiärminister den 10 maj 1940. Det var helt och hållet en konservativ affär mellan den favoriserade kandidaten Lord Halifax och oppositionsmannen Winston Churchill, med Chamberlain som ringdomare. Lord Halifax och Chamberlain visste att de hade majoriteten och därtill de s.k. Front Benchers inom de konservativa, samt liberalerna, på sin sida. Om Halifax stod på sig kunde de nog även tippa över de mest pacifistiska socialisterna på sin förhandlingslösning med nazisterna. Churchill hade Brendan Brackens konservativa Back Benchers och majoriteten av Attlees Labour Party för sitt Fight To The Bitter End. Lord Halifax såg dock de oheliga allianserna i parlamentet, den splittrade nationen. När Chamberlain, på sin fråga till Churchill om hans åsikt i premiärministerfrågan, möttes med tystnad, då tog Halifax till orda:

- Maybe Mr. Churchill is better suited to lead this country under these circumstances?

Brandan Bracken och hans unga konservativa hade manat Winston Churchill till denna för honom otypiska tystnad. När Churchill såg att Lord Halifax nickade sin acceptans till den granatchockade Chamberlain, tog han till sist, mumlande, till orda:

- I believe so too.

Det finns de som menar att även Clement Attlee personligen bidrog till Churchills taktiska spelande dessa avgörande dagar. Attlees egna partipolitiska nypor vid den här tiden påvisar en enorm kapacitet. När Churchill presenterade sin kollationsregering, knuffade han undan den tänkte utrikesministern Lord Halifax framför kameran, till fördel för sin nye ställföreträdande premiärminister Clement Attlee vid sin sida. De båda männen inledde ett nära och kreativt samarbete under hela kriget. Attlee stod lojal vid Churchill och bidrog aktivt till att ena det brittiska folket under den svåra tiden fram till USA: s inträde i kriget. När de brittiska bombmattorna blåste ut hundratusentals tyska arbetares hem intill fabrikerna, stirrade Attlee ut sina många kritiker i parlamentsgruppen och på kongresserna. Han darrade inte ens på manschetten när USA fällde atombomberna över Japan.

Döm därför om Winston Churchills besvikelse när Clement Attlee kom med sitt krav på parlamentsval redan till hösten 1945. De var båda erfarna och ärrade politiska strateger och förstod till fullo vad det här handlade om.

Valet blev polariserat och bittert. Labour Party lovade långtgående sociala reformer, National Health Service, nationalisering av energi, transporter och kommunikationer. De konservativa gick till val under den gamla krigsbeteckningen, The National Government. Man slog tillbaka med det stående argumentet att man inte hade råd med välfärdspolitik. Varifrån skulle pengarna tas? Storbritannien var bankrutt efter kriget. Det blev en rungande jordskredsseger för Labour. Man vann hela 393 platser i parlamentet, mot de konservativas 197 (liberalerna fick 12). Det här var första gången Labour hade egen majoritet i underhuset och Storbritannien trodde det knappt var sant. Omvärlden var om möjligt ännu mer frågande. Britterna hade endast ett kvartal tidigare hyllat Winston Churchill på Buckingham Palace som krigets segrare och nu hade man sopat ut honom från 10 Downing Street, just så där bara.

Winston Churchill

Ännu idag framstår det brittiska parlamentsvalet 1945 som ett mysterium. Hur var det möjligt att britterna kunde rösta bort den landsfaderlige Churchill efter allt han gjort för att leda nationen genom kriget? Olika otillräckliga svar har getts, bl.a. att Churchills bittra valpropaganda, där han bl.a. jämförde Labours politik med Gestapo, blev för mycket för det brittiska folket. Ändå lyser svaret hela efterkrigsvärlden i ansiktet som den klaraste morgonsol. Det brittiska Labour Party besegrade Churchill därför att deras ledare, Clement Attlee, varit så lojal mot honom under hela kriget.

Clement Attlee hade varit vice premiärminister i Churchills krigsregering. Han var i den funktionen också en agerande inrikesminister, Home Secretary, vid sidan av partikamraten Herbert Morrison. Medan Churchill skötte kriget runt hela världen och samtalade med Roosevelt, Stalin och DeGaulle, administrerade Attlee Storbritannien. Han och hans parti skötte krigsekonomin, folkhushållningen, industrikapaciteten, återbyggnaden av bombade hus, sjukvård, polis. Han var en av initiativtagarna till Home Guard. För det brittiska folket var Clement Attlee den andra hälften av framgången. Det var därför av yttersta vikt för Labour Party att få till ett parlamentsval så fort som möjligt efter kriget, medan allt ännu var i folks fräscha minnen. Man spekulerade säkert också i Churchills skymfade reaktion och hur det skulle färga de konservativa som bittra och reaktionära. Valstrategin lyckades över förväntan, Churchill klev i klaveret och landsfadern snubblade och föll.

Winston Churchill förlät aldrig Attlee för detta. Deras relation var frostig efter 1945. Den gamle bulldoggen besegrade Labour 1951, som ett svar på allt för vidlyftigt reformpolitik, men det blev aldrig samma sak. Churchill var gammal och trött, hans vilja till att splittra sitt kabinett med liberaler, undergrävde hans politik. Clement Attlee slutade aldrig att hylla sin gamle kombattant, så gjorde heller aldrig omvärlden. Sir Clement, 1st Earl Attlee, KG, OM, CH, PC, FRS, höll tal på Churchills begravning 1965, han ses marschera I första ledet bakom kistan på kanonlavetten, draperad i Union Jack, mellan hundratusentals sörjande britter. Själv levde han ytterligare två år till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar