torsdag 30 maj 2013

Venona

Jakten på kommunister i USA under det kalla kriget är för alltid kopplad till Mccarthyismen och 1950-talet. De processer, som den amerikanska kongressens Tydling Committee, under ledning av senatorn från Wisconsin, Joseph Joe McCarthy, gav intrycket att alla som någonsin haft kontakt med kommunismen, oavsett hur eller när, var skyldiga till ett brott. McCarthys opportuna brist på urskillning och känsla för proportioner motarbetade sitt syfte och gav hans motståndare bränsle till motsatsen, att rädslan för kommunismen var överdriven, eller rent av saknade stöd i verkligheten.




Mot slutet av McCarthys korta karriär i kameraljuset gav han sig på Edward R Murrow, legendarisk nyhetskrönikör på CBS News och tung belackare av McCarthy. Orsaken till senatorns intresse för Murrow var dennes arbete som assisterande chef för något som på 1930-talet kallades Emergency Committee in Aid of Displaced Foreign Scholars. Det var en organisation som hjälpte utländska akademiker att fly från t.ex. Nazityskland. Flera av dessa akademiker var judar, men också kommunister – ja, det fanns uppgifter på att majoriteten var kommunister. Några av dessa blev prominenta kommunister, senare åtalade i olika spionhärvor för att ha arbetat för Sovjetunionen. McCarthy började peta i Murrows obskyra bakgrund, men hann inte ta det längre än så. The Tydling Committee hängde på gärdesgården och splittrades snart av en granatchockad kongress.

Mccarthyismen var mycket skadlig för den historiska sanningen. Edward R Murrow, en hyllad person i amerikansk media, slapp defilera med sin egen andel av denna historia, att han antagligen varit kommunist, att han aktivt medverkat till att ta in sovjetiska spioner i landet. Murrows personliga engagemang i detta är höljt i dunkel och det är mycket tänkbart att han saknade uppsåt och var helt oskyldig. Vad varken Murrow, eller Joe McCarthy för den delen, kände till var att den amerikanska underrättelsetjänsten kunde läsa de koder och chiffer som Sovjetunionen använde för sina spionnätverk i USA. Det fanns således kvitto på vad i McCartyismen som var sant och vad som var ogrundad paranoia. Då, på 1950-talet, kunde man ingenting verifiera eftersom det var topphemligt. Det skulle dröja till 1990-talet innan Washington släppte The Venona Project.

Edward R Murrow

Venona var mot kommunismen detsamma som vad Ultra var mot nazismen. För amerikanarnas del inleddes arbetet med projektet 1943 genom en input från det brittiska Special Operations Executives, SOE. När Storbritannien och Sovjetunionen plötsligt blivit allierade sommaren 1941, genom Operation Barbarossa, Nazitysklands invasion av Sovjetunionen, hade Winston Churchill – sann till sitt väderkorn – förklarat ryssarna som potentiellt falska i sina uppsåt. Britterna hade inlett arbetet med att dechiffrera de sovjetiska militära och diplomatiska signalkoderna. Detta snappades upp av Carter W Clarke, ställföreträdande chef för den amerikanska arméns underrättelsetjänst, M1. Clarke kommenderade arméns Signal Intelligence Service, SIS – i själva verket de amerikanska signaltruppernas kryptoenhet – mera känt för sin adress, Arlington Hall, att sätta igång sitt arbete. SIS hade deltagit i knäckandet av japanernas koder i början av kriget och vid 1943 hade man en formidabel stab med huvudsakligen unga, kvinnliga medarbetare i USA, Storbritannien och Australien.

Detta var föregångaren till dagens National Security Agency, NSA. Vid starten av Venona Project, och under i princip hela dess primärt aktiva period, arbetade armén utifrån sitt eget mandat. Varken president Franklin D Roosevelt, eller president Harry S Truman, kände till Venona i sin helhet. Grunden till detta beslut, om det var graden av hemlighet, eller FDR: s kända positiva attityd mot Josef Stalin, det vet man inte idag. Trumans andre utrikesminister, George Marshall, kände till hemligheten i egenskap av tidigare arméchef. På samma sätt blev Venona känt i Vita huset när Dwight D Eisenhower axlade presidentposten 1953.

Att knäcka de sovjetiska koderna hade visat sig relativt enkelt redan innan 1943. Ryssarna klantade sig nämligen. De använde sig av s.k. engångskrypto, som är helt säkert eftersom det baseras på slumpmässigt krypto som aldrig upprepar sig från en gång till en annan. Dock, One-Time Pad, eller OTP, kräver att det används korrekt vid varje enskilt tillfälle. I den omfattande tillverkningen av dessa engångskort på hemlig ort i Sovjetunionen, hade man vid några tillfällen använt dubbletter, vilket förkastade hela systemet med engångskoder. Upptäckten av misstaget gjordes av dem som var satta att kontrollera den sovjetiska handelstrafiken till sjöss. Orsaken till, eller vem som tabbade sig, är helt okänt för eftervärlden. Finland och deras dekryptering av sovjetisk trafik skall också ha spelat en viktig roll. Finnarna sålde sitt sovjetiska material till amerikanarna 1944 i samband med Operation Stella Polaris – köpet gjordes i Sverige.

Harry Dexter White med John Maynard Keynes

Steg för steg bröt man igenom den sovjetiska signaltrafiken på USA. En Meredith Gardner, då i 35-årsåldern, öppnade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD: s trafik, senare även den militära underrättelsetjänsten, GRU. 1946 bidrog hon till att lägga upp hela spionverksamheten mot Manhattan Project, byggandet av atombomben. Venona pekade på omfattande fientliga penetrationer av State Department (utrikesdepartementet), Treasury (finans), Office of Strategic Services (OSS, föregångaren till CIA) och självaste Vita huset. Den högste officiellt avslöjade spionen var den kanadensiskfödde Lauchlin Currie, nationalekonom, andre statsekreterare på Treasury och personlig rådgivare till FDR. En person som inofficiellt blev implementerad var Harry Hopkins, en av presidentens absolut närmaste män, arkitekten till New Deal, Works Progress Administration, WPA – på 1930-talet USA: s största arbetsgivare – och Land-lease Program under kriget, en man som ofta och gärna reste på Moskva i viktiga förhandlingar. Långt ifrån alla avslöjade spioner blev åtalade, av underrättelsestrategiska skäl.

Den stora rekryteraren av spioner för Sovjetunionen innan kriget var vare sig NKVD eller GRU, det var Komintern, den kommunistiska internationalen. Komintern, eller den Tredje internationalen, var en internationell takorganisation för de flesta kommunistiska partier i världen, inklusive Socialist Labour Party, SLP, i USA och Sveriges kommunistiska parti, SKP (Sillénarna), föregångarna till VPK och Vänsterpartiet i Sverige. Det stora kommunistpartiet i USA, CPUSA, var inte med i Komintern, men drog ändå fördelar av det i det för texten aktuella syftet. Kominterns uppgift var att samordna världens kommunism, att krossa kapitalismen och genomföra den stora världsrevolutionen. I detta arbete ingick utbildning av spioner som en viktig del. Många tusen officiella kommunister från hela världen reste till Sovjetunionen för att vidareutbilda sig, eller delta i kongresser. Hur många av dem som gick nästgårds, d.v.s. på spionskola hos NKVD eller GRU, är osäkert. 1943 bytte Komintern namn till Kominform, Kommunistiska informationsbyrån, men det ändrade inte mycket i sak.

Partiorganiserad kommunism har aldrig varit stor i USA. SLP har som mest haft 40 000 medlemmar, CPUSA kanske 70 000. Båda partierna rekryterade spionämnen åt Sovjetunionen, man uppmanade och puffade för medlemmars karriärer i stadsförvaltning eller i försvarsindustri. De kände till och underhöll till viss del s.k. celler, eller spionringar, i USA. Till denna verksamhet knöts även de som valt att rekryteras direkt av NKVD eller GRU. Alla sovjetiska spioner var inte organiserade kommunister, eller ens ideologiskt vänsterinriktade. NKVD och GRU hade i sin tur delat in världen mellan sig, så att spionverksamheter i USA drevs av NKVD, medan den i Kanada sorterade under GRU. Relationen mellan USA och Kanada fungerade, precis som i det öppna, civila livet mycket väl. Den kanadensiska underrättelsetjänsten delade givetvis uppgifter med sina amerikanska och brittiska kollegor.

Under 1930-talet hade det varit mycket enkelt att rekrytera spioner för Sovjetunionen. Världspolitiken var hårt polariserad, det var socialism eller fascism, kommunism eller nazism, demokrati stod inte högt i kurs. Den världsomfattande, stora depressionen bidrog till att locka folk till de röda fanorna. USA var inget undantag, med den utrikespolitiskt mycket naive Franklin D Roosevelt i Vita huset, samt hans aktiva flirtande med auktoritära politiska läror, gjorde att han öppnade maktens korridorer för nya element. Den stadigt växande federala staten med alla sina grandiosa sysselsättningsprojekt drog mycket folk, gärna folk med radikala åsikter. Det var män som Alger Hiss och Harry Dexter White, utrikes- respektive finansdepartementet. Hiss kom undan med att ljuga under ed 1950, idag vet man att han var betydligt mer insyltad än vad man då valde att hålla honom åtalad för.

Ethel och Julius Rosenberg

Det var i detta skeende som Edward R Murrow och hans Emergency Committee in Aid of Displaced Foreign Scholars kom in I sammanhanget. Ett dokumenterat problem för KGB i USA var den höga frekvensen av invandrade medlemmar i de kommunistiska partierna, d.v.s. deras rekryteringsbas. Man hade problem med att engagera uppenbara amerikaner, utan påtagligt många bröt kraftigt på östeuropeiska språk, eller tyska. Förutom i vetenskapliga sammanhang, eller som politiska rådgivare, var det svårt att få dem anställda inom sekretessbelagda områden. Amerikaner som på 1930-talet reste till Sovjetunionen och Komintern växte inte på träd, de var värda sin vikt i guld.

OSS, föregångaren till CIA, ertappades efter kriget med nästan 20 spioner, bland annat Maurice Halperin, en avdelningschef med tillgång till den absolut högsta toppen. Spioner avslöjades i hela den civila krigsapparaten: War Production Board, Board of Economic Warfare, Office of War Information. Ut från Manhattan Project kom vetenskapsmän som Klaus Fuchs, Alan Nunn May och Donald Maclean. En del fick plikta med sina liv för de brott de begått, som makarna Julius och Ethel Rosenberg i samband med Manhattan Project. Det fallet skapade en hel del rabalder i början av 1950-talet och blev en prestigesak bl.a. för den blivande vicepresidenten Richard M Nixon. Venona avslöjade långt senare att Julius Rosenberg verkligen var skyldig till spioneri, vilket många tvivlade på när han dömdes 1953. Däremot var hans hustru Ethel oskyldig – hon offrades för den stora hemligheten.

Venona Project var aktivt in i början av 1960-talet, då det arkiverades för vidare användning som hemligt referensmaterial. Efter andra världskriget, mycket tack vare Mccarthyismen, blev kommunismen allmänt mytologiserad i USA och västvärlden. Den påstådda paranoian kring det kommunistiska hotet blev till en reaktionär hållning och kom att effektivt överskugga de faktiska övergreppen och folkmorden i den kommunistiska världen. Under decennierna fram till 1995 producerades artiklar, litteratur och film som ursäktade, eller glorifierade de personer som pekats ut och gripits under jakten på spioner. Det hör också till saken att när hemligheterna kring Venona släpptes, möttes det med en påtaglig tystnad från massmedialt, eller kulturellt och även historiskt håll. Då var upptäckten av Ultra tio år tidigare betydligt mer spännande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar