måndag 27 maj 2013

The Spanish Connection

Det var två bomber som förberetts för attentatet på Adolf Hitler den 20 juli 1944. Endast en användes, vilket med största säkerhet var ett misstag. Hade man lämnat bomberna tillsammans i portföljen hade båda exploderat, antagligen nödvändigt för att nå full verkan i det öppna kartrum som konferensen hölls. Nu överlevde istället Hitler. Bomberna var på vardera ett kilo sprängdeg, med en sinnrik och mycket enkel, kemisk utlösningsmekanism. Löjtnant Werner von Haeften, Von Stauffenbergs assistent, slängde den återstående bomben i skogen på väg ut ur Wolfsschanze, varför Gestapo kunde konstatera det uppseendeväckande med bomberna – de var av brittisk modell.


Wilhelm Canaris


Bomberna hade förts in i gruppen av konspiratörer genom den lettiskfödde friherren Wessel Freytag von Loringhoven, som var överste i Abwehr, den tyska militära underrättelsetjänsten. Detta Abwehr – som på tyska betyder försvar – var kanske det mest farliga hotet mot Hitler och nazisterna, det var nämligen genomsyrat av motståndsmän och hade varit så ända sedan dess förutvarande chef tappat förtroende för sin führer i början av 1938. Denne tidigare chef satt sedan februari 1944 i husarrest och hans Abwehr fördes nu i alla hast över till SS: s underrättelseorganisation, Sicherheitsdienst, SD.

Amiral Wilhelm Canaris, en av de mest gåtfulla karaktärerna från andra världskriget, han hade helt säkert personligen haft med bomberna att göra. Denne legendariske spionchef gäckade Hitler, SS och Gestapo under sex år. Det är svårt att idag avgöra exakt vad i nazisternas undergång amiral Canaris gärningar spelade in, men en hel del är det. Klart är ändå att det inte fanns några direkta kopplingar mellan honom och de allierade, det hade båda sidor undvikit medvetet. Nej, Canaris kontakter och bomberna som skulle döda Hitler, de kom genom en och samma mellanhand – Spanien.

I det omedelbara preludiet till det spanska inbördeskriget, i juli 1936, var det nödvändigt för general Francisco Franco att ta sig från sin exil på Kanarieöarna till det afrikanska fastlandet. Där skulle han åter ta kommandot över de spanska kolonialtrupperna, själva nyckeln till nationalisternas möjligheter att slå den republikanska regeringen. Ärendet löstes genom en hemlig flygresa och de båda piloterna, Cecil Bebb och Hugh Pollard, tillhörde det brittiska Secret Intelligent Service, SIS. Huruvida den brittiska underrättelsetjänsten sanktionerade resan från toppen är ännu höljt i dunkel, men det råder ingen tvekan om att Storbritannien inte ville se ett kommunistiskt Spanien. General Franco lånade en hel del pengar från London för att lösa sin första tid som generalissimus.

Tyskarna bidrog något senare med den mycket livsviktiga luftbron mellan Marocko och Spanien, så att nationalisterna kunde flyga över 13 000 fullt utrustade kolonialtrupper, inklusive de fruktade spanska främlingslegionärerna. Detta skedde med flyg från Luftwaffe inom ramen för den tyska Condorlegionen, i sin tur ett verk av amiral Wilhelm Canaris. Canaris älskade Spanien, han hade sommarhus där och talade spanska flytande (han talade även mycket god engelska). Bakgrunden till denna passion fanns i amiralens historia som både militärattaché och underrättelseman i landet. 1936 hade han med fast hand inackorderat Abwehr i Madrid och det blev deras starkaste fäste utanför Tyskland. Canaris övertalade Hitler att engagera sig i det spanska inbördeskriget, tillsammans med Franco. Det fanns ju klara beröringspunkter och tillika mycket att lära.

Amiral Canaris och general Franco var personligt mycket nära vänner, vilket säger en hel del med tanke på den svårtillgänglige generalen. Canaris blev en viktig utrikespolitisk rådgivare åt Franco och i början var denna kontakt pro-tysk, men inte för länge. Wilhelm Canaris var fascist, han avskydde demokrati och kapitalism. Inledningsvis hade Adolf Hitler tilltalat den gamle preussaren, men någonstans under det spanska inbördeskriget blev Canaris, liksom många andra tyska militärer, övertygad om att Hitler inte var den rätte mannen, att under honom skulle det älskade Tyskland förtvina. Ett tips är att det var nazisternas gudlöshet som var den springande punkten, Canaris var en kristen man. Med största sannolikhet kände Franco till sin väns tvivel.

Franco och Hitler

Detta förklarar Francisco Francos kallsinniga förhållande till de båda åsiktsfränderna Adolf Hitler och Benito Mussolini under kriget. Det här var givetvis inte enbart Canaris verk, Franco var en av de skarpaste maktspelarna som någonsin trampat i ett par ridstövlar. Han var dessutom en skicklig militär. Han förstod på egen hand att Hitlers versioner inte skulle hålla i längden och det passade honom och Spanien att hålla sig utanför. Samtidigt var det nödvändigt för amiral Canaris att Spanien fortblev en neutral stat. På så sätt kunde han föra in den andra delen i ekvationen, Storbritannien. Britterna hade ett mycket stort behov av ett neutralt Spanien, annars skulle deras livsavgörande Gibraltar vara ett minne blott. På så vis blev Madrid den i särklass viktigaste spioncentralen under andra världskriget, med Lissabon som god tvåa. Här kunde det tyska Abwehr och det brittiska Special Operations Executive, SOE, mötas i lugn och ro.

Adolf Hitler drevs till vansinne av den arrogante lille, spanske generalen som hela tiden gjorde cirklar kring honom och Benito. När Hitler ville skicka tysk trupp genom Spanien för att ockupera Gibraltar, nekade Franco honom det. Istället erbjöd Franco att spanska armén kunde göra det, inte för tyskarnas räkning, utan för att neutralisera den viktiga klippudden. Tyskland kunde få finansiera och utrusta en sådan styrka, tillade han och körde näsan i vädret. Hitler kokade inombords. På begäran om spanska trupper på tysk sida i Ryssland, svarade den lille generalen att det nog kunde ordnas, men endast med frivilliga – neutralitetsreglerna, förstår Führern – och enbart på tysk bekostnad och endast mot kommunisterna på den ryska fronten – inte mot några västallierade enheter någon annanstans. Så föddes den Blå divisionen, eller Divisiôn Espanola de Volontarios, eller på tyska: 250. Infanterie-Division, en av få kompletta förband med utlänningar i den reguljära tyska armén under andra världskriget. Man blev inte kloka på det i Berlin, det var som om Franco låg ett steg före hela tiden.

Heinrich Himmler hade länge misstänkt att det var något fuffens med Wilhelm Canaris. Exakt vad han grundade sina misstankar på är svårt att säga, men antagligen hade många små indicier funnit sin väg till Prinz-Albrecht-Strasse 8. Det var planeringen inför 20 juli komplotten som öppnade en ingång åt Himmler och spionamiralen sattes i husarrest. Abwehr togs över av SS-Brigadeführer Walther Schellenberg, vars uppgift bara var att administrera organisationens sammanslagning med SD. Canaris hade därför inget direkt att göra med själva attentatet. Det intressanta är att både Hitler och Himmler hade uppenbara orsaker till att hålla liv i honom. Hitler för att han trodde att Canaris skulle ge honom namnen på många andra förrädare, vilket han inte gjorde. Himmler därför att han hoppades kunna komma i kontakt med britterna, antagligen för att diskutera olika scenarior för tiden efter kriget. Även detta gav ingenting.

El Caudillo

Det här var på senhösten 1944 och redan hade Heinrich Himmler börjat planera för sitt eftermäle, det som vår egen prins Folke Bernadotte fick serverat för sig i krigets sista dagar. Det finns även de som menar att Himmler plottade med Canaris om ett lönnmord på Hitler, alternativt en statskupp. Det finns inga som helst belägg för detta, men det är onekligen en spännande tanke. Wilhelm Canaris hängdes med pianotråd från en köttkrok i koncentrationslägret Flossenburg den 9 april 1945, endast dagar innan den tyska kapitulationen.

Francisco Franco gick vidare och blev en av de mest framgångsrika diktatorerna i historien. I 39 år vaknade, verkade och somnade det spanska folket i fullt medvetande om att El Caudillo satt ohotad kvar vid makten. Orsaken till Francos framgång tillskrivs ofta hans relativt normala relation till västvärlden. Han gjorde Spanien till en trygg NATO-medlem och turistnäringen blomstrade under hans styre. Hans märkligt starka integritet är en annan orsak. Summan av hans politiska gärningar ryms inom begreppet fascism, men han var aldrig medlem av de spanska falangisterna. Han var absolut nationalist och stod fast vid landets monarki, men höll kungahuset på armlängds avstånd från sin egen maktposition. Han var kristen och stred för den katolska kyrkans position i samhället, men gick i denna kyrka endast vid ceremoniella tillfällen. Franco var en gåta redan under sin livstid, ytterst få kom honom nära inpå livet och de som gjorde det blev otvetydigt fångad av honom.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar