lördag 11 maj 2013

På östfronten intet nytt



Med superlativer som Vid Stalingrad krossades det tredje riket eller Hitlers ambitioner grusades vid traktorfabriken Röda stjärnan, manglar populärhistorien fortfarande på som om ingenting har hänt. Myten om den stora vändpunkten i andra världskriget, särskilt vid Stalingrad, alternativt även vid Kursk, lever vidare i spaltmetrarna och på monitorernas flimmer. Vi blir inte ett dugg klokare för det.

Vad som hänt är att militärhistorien under det senaste decenniet lämnat de bombastiska citaten från den gamla sovjetpropagandan och istället börjat se helheten, se den ohyggliga summan av kriget på östfronten. Om man placerar slaget om Stalingrad i sitt rätta element upptäcker man bristerna i argumenteringen för dess unika betydelse i sammanhanget. Utan att på det minsta sätt förringa det fruktansvärda offer som minnet av Stalingrad innebär, kräver ändå historien sin rätt rörande kriget på östfronten.

Det är sifferexercisen, de gigantiska talen, proportionerna som utgör östfrontens historiska arv. Kriget mellan det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen var ett skoningslöst utrotningskrig, den värsta masslakt historien någonsin skådat. Man kan med fog säga att åttio procent (80 %) av hela det andra världskriget utkämpades på den europeiska östfronten mellan sommaren 1941 och våren 1945. Det var ett armageddon mellan två mördarideologier, som bekämpade varandra, inte i ett politiskt motsatsförhållande, utan i konkurrens med varandra om världsherraväldet. Uppskattningsvis dödades närmare 40 miljoner människor mellan Berlin och Moskva. Hälften av dessa ofattbara siffror utgjordes av militära förluster, ca 16 miljoner döda, varav knappt 5 miljoner representerar axelmakternas tapp. Sovjetunionen, den Röda armén och dess allierade tog de absolut högsta förlusterna.



Visst var Stalingrad en vändpunkt och definitivt en av de mest fruktansvärda striderna på östfronten. Kanske har det varit nödvändigt att kanalisera vanvettet och lidandet till en stor batalj, men att påstå att det var här Nazityskland nådde sin ände vore att förringa helheten. För att uttrycka det krasst, tyska Wehrmacht hade råd med att förlora sin 6: e armé i Stalingrad – och uppenbarligen ansåg även Röda armén att de kunde utstå sina förluster. Tyskarna förlorade 850 000 soldater i striderna om Stalingrad, den sovjetiska motsvarigheten var drygt 1.1 miljoner man, inklusive 40 000 civila. Över 100 000 tyska soldater gick i fångenskap efter slaget, enbart 6 000 av dem kom hem igen efter kriget.

Slaget om Stalingrad föregicks av ett förödande ställningskrig utmed den långa fronten från finska viken till Volgas strand, mellan julen 1941 t.o.m. hösten 1943, den s.k. Köttkvarnen Rzjev, uppkallad efter de hårda striderna om den tyska Rzjev-fickan, vårvintern 1942. Detta var ett blodigt utnötningskrig där marskalk Gregorij Zjukov kategoriskt misslyckades med en lång rad, människogödslande offensiver. De totala ryska förlusterna uppgick till åtminstone 1.5 miljoner man, bortkastade liv i meningslösa stormningsanfall enligt kommunistisk militärdoktrin. Till detta måste även föras slaget om Leningrad, som under två och ett halvt år kostade Sovjetunionen en miljon militära dödsfall och ytterligare en miljon i civila offer.

Direkt efter Stalingrad, i februari 1943, inledde Röda armén sin våroffensiv i regionen, i syfte att utnyttja den tidigare framgången, vilket ledde till att man tillfälligtvis återtog staden Charkiv. Den tyske fältmarskalken Erich von Manstein organiserade försvaret och besegrade ryssarna, som därmed kastades tillbaka mot Volga. 90 000 ryssar stupade mot 11 000 tyskar i dessa strider. De ryska operationerna ledde till att tyskarna gjorde strategiska justeringar i Kaukasus, som på kartan liknade sovjetiskt avancemang, samt att en inbuktning i de tyska linjerna norr om händelseförloppet bildades, vilket kom att leda till det tyska Operation Zitadell och slaget om Kursk sommaren 1943. Förluster: 250 000 tyskar mot en miljon ryssar.



Det kom att dröja nästan ytterligare ett år innan Röda armén lyckades slå permanent hål på de tyska linjerna. Operation Bagration, uppkallad efter den ryske marskalken under Napoleonkrigen, prins Pjotr Bagration, iscensattes parallellt med de västallierades Operation Overlord i Frankrike, juni 1944. Med styrkeförhållanden 8/1 vräkte Röda armén undan Armégrupp Mitten och marscherade mot Östersjön, som nåddes i september samma år. De tyska styrkorna kollapsade, Armégrupp Nord inringades i västra Lettland, Festung Kurland. Trots detta visade de sammantagna förlustsiffrorna för Bargration på samma trend som tidigare: 800 000 stupade ryssar mot 300 000 tyskar. Kurlandfickan höll stången ända till krigets slut i maj 1945. Sex sovjetiska offensiver hjälpte inte, 300 000 ryska soldater maldes ner, tyskarnas förluster var 150 000.

Det var inte de enskilda militära operationerna, eller de olika fältslagen som renderade Nazitysklands undergång på östfronten. Det var istället den matematiska säkerheten i stridernas sammanlagda hänsynslöshet från dag till dag, den enorma ryska landmassan och de båda ideologiernas vansinne som utgjorde skillnaden. Summan av sifferexerciserna ger en klar bild av Josef Stalins cyniska utfästelse strax före Operation Barbarossa sommaren 1941:

Det kommer att bli ett fruktansvärt krig, miljoner människor kommer att duka under. Men till sist kommer vi att ha många fler miljoner kvar än vår fiende.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar