onsdag 1 maj 2013

Några rader om svenskt försvar under andra världskriget


Den 27 augusti 1939, när alla förstod vad som komma skulle, samlades man uppe på Skansen i Stockholm för att höra statsministern, Per Albin Hansson, tala. Det var där och då som han myntade det klassiska – Vår beredskap är god. Sedan dess har man diskuterat vad han menade med det. Var det enbart den militära beredskapen han talade om, eller var det den ekonomiska, samhälleliga? Eller var det båda två?

Per Albin Hansson

Under det första världskriget hade Sverige varit illa förberedd i alla sammanhang. Vi var neutrala även på den tiden, trots det drabbades vårt land av handelsbrist p.g.a. brittiska flottans blockad av Nordsjön. Svälten stod för dörren. Precis som i Tyskland beslutade den svenska regeringen under 1930-talet att detta inte fick upprepas inför nästa krig, så det förhandlades och köpslogs i första hand med just tyskarna. Vi sålde vapen åt dem ute i världen och diskussioner förekom om ett statligt sammangående mellan våra länder angående LKAB.

På så sätt var Sverige relativt gott rustade för ett längre krig – om bara detsamma gällt för det militära försvaret.

Vid krigsstarten, nästan fem dagar efter Per Albins tal, var vi inte alls rustade för krig utifrån ett militärt sammanhang. Sedan första världskrigets slut hade det svenska försvaret bantats rejält. Det var inte lika illa som i våra skandinaviska grannländer, men behovet av upprustning var alarmerande. Armén var eftersatt tekniskt, man saknade transporter, kommunikation och pansarvärn. Flygvapnet var nyligen bildat (1927) och saknade helt moderna flygplan på de fåtaliga flottiljerna. Det enda vi kunde ståta med var en relativt stark flotta, visserligen utdaterad, men faktiskt ändå en kraft att räkna med på Östersjön. Flottan var komplett med ubåtar, jagareskadrar och tre pansarskepp av Sverigeklass, vilket hade tvingat en fiende att ta fram det grova artilleriet. Det vi saknade i eldkraft tog vi tillbaka i minor.

Vi hade den allmänna värnplikten, instiftat i början av seklet. Det innebar att vi kunde mobilisera numerären, kanske en halv miljon man, lite drygt. Men vad hjälpte det när de knappt kunde ta sig någonstans, än mindre bekämpa en modernare fiende. Fienden vid den här tiden var i första hand Sovjetunionen. Det var inte bara de styrandes uppfattning, utan även folkhavets. Efter Molotov-Ribbentroppakten var situationen ytterligare komplicerad, men det var inte tyskarna man väntade på, utan ryssen. Denna förespegling visade sig dessutom riktig när Sovjetunionen den 30 november 1939 anföll Finland.

Sverige gjorde nu en partiell mobilisering. Flottan och flygvapnet försattes i beredskap och 100 000 man grupperades i Norrbotten. Att hålla allt detta på krigsfot under det finska vinterkriget var en enorm utmaning för den svenska ekonomin. Svenska folket var mycket engagerat för den finska saken och regeringens försiktighet gick inte i fas med folkviljan. Sverige stödde dock grannlandet med vapen och sammanlagt 12 000 frivilliga. Faktum är att regeringen prioriterade sändningen av artilleri till Finland före det egna behovet. Svenska officerare, som enligt lag var förbjudna att engagera sig i främmande arméer, erhöll gunstiga tjänsteledigheter för att skaffa sig stridserfarenhet i Finland. Hjälpen var tacknämlig, men samtidigt andades den en viss cynism – det var bättre att använda hårdvara och mänskliga resurser där, än här.

Svenska soldater på marsch


Från första början lärde sig Sverige att köpa vapen utomlands när kriget redan var igång, det var knappast värt besväret. Sverige lade order på framför allt örlogsfartyg och flygplan, framför allt från Italien. Vi fick inte allting vi beställde. Britterna beslagtog tre jagare i tron att Sverige handlade åt tyskarna – vi fick dem levererade senare. Tyskarna plockade av oss över 200 lätta stridsvagnar från Tjeckoslovakien, för eget bruk. Långt ifrån alla de italienska flygplanen var i funktionsdugligt skick och flera svenska flygbesättningar dog i onödan. På initiativ av industrin insåg snart regeringen att Sverige måste börja producera vapensystem själva, vi hade ju kunskaperna, kompetensen, råvarorna. Men det var en lång process.

Den 9 april 1940 satte tyskarna igång Operation Weserübung, angreppen på Danmark och Norge. Sverige ertappades med byxorna nere. Knappt tusen stridsdugliga karlar stod vid Västkusten. Sedan krigsslutet i Finland i februari hade svenska försvaret dragit ner beredskapen och man hade påbörjat avvecklingen av trupperna i norr. Nu tvingades man att snabbt dirigera hemförlovningstågen till gränsen mot Norge. I detta upptäckte man nya tillkortakommanden. Statens Järnvägar var inte rustat för den här typen av snabba kast, man saknade organisation, tågset och inte minst lok för detta. SJ inkorporerades snart i det militära tänket. Produktionen av godsfinkor ökade drastiskt, man plockade fram varteviga lok man kunde finna, så även på museer, och pensionerad personal kallades in för krigstjänstgöring. Snart rullade SJ med en effektivitet värdig den mest nödiga, tyska transiteringstrafiken.

Tyskland var inte intresserad av att ockupera Sverige. Man hade inte varit intresserad av Norge och Danmark heller. Nazisterna betraktade skandinaverna som ofarliga små neutrala folk, som skulle sväljas per automatik när hela Europa var i deras händer. Orsaken till Operation Weserübung var strikt militärstrategisk. Berlin hade på vårvintern 1940 blivit medvetna om den press de västallierade satt på i första hand Norge och Sverige. Det gällde bl.a. den svenska järnmalmen, som fyllde Tysklands behov till 30 %, och som gick via Narvik. Storbritannien och Frankrike hade hotat med militär intervention och trupper hade avsatts för en skandinavisk expedition. Tyskarna reagerade snabbt och resolut för att föregå denna manöver – och den allierade interventionen blev istället till en hjälpstyrka.

Sverigeklassen

Tyskarnas ockupationer av Danmark och Norge innebar att Sverige nu var inringat, med endast Finland att hålla i handen. I söder, väster och i norr stod tyskarna, i öster tornade Sovjetunionen. För vår försvarsmakt var läget de facto omöjligt och regeringen Hansson var ytterst medveten om detta. Vi drabbades inte nämnvärt ekonomiskt av situationen, relationen med Tyskland var huvudsakligen gott, ransoneringen i Sverige var inte värre än annorstädes, snarare tvärtom. Med 250 000 tyska trupper i Norge vändes åtminstone arméns fokus åt detta håll. Vi placerade vår starkaste formation i Värmland, den 1: a armékåren, under ledning av generallöjtnant Axel Rappe, vår främste stridshund bland generalerna.  Rappe hade varit vit regementschef under det finska inbördeskriget.

Rappes kår, tillsammans med 2: a kåren sydväst om Karlstad, mätte sammanlagt fem fördelningar (divisioner), samt ett antal fristående brigader, d.v.s. ca kring 100 000 man tillsammans – en fjärdedel av hela armén. Dessa enheter bestod huvudsakligen av gränsskydd i den tre mil vida militärzon som etablerats utmed gränsen. Man saknade fortfarande fordon, utan man grupperade det cyklande infanteriet på djupet och avsaknaden av artilleri kompenserades med minor. Det lilla pansaret, den s.k. motorbrigaden, låg i den taktiska reserven, i Södermanland, tillsammans med en fördelning i Hallsberg (järnvägen). Senare skulle samtliga dessa förband förstärkas.

För flottan däremot förbättrades förhållandena något efter Weserübung. Bortsett från den Röda flottan i öster, så linkade Tysklands örlog hem från Norge, svårt blesserad. Norrmännen hade sänkt pansarskeppet Blücher i Oslofjorden och brittiska Royal Navy hade trasat sönder det tyska jagarbeståndet under sjöstriderna utmed den långa, norska kusten. Man hade förlorat över 20 jagare och tyska flottan hämtade sig aldrig från den chocken. När sedan de tyska slagskeppen lämnade hemmahamnarna och gömdes undan ute i Europa, och det tyska ubåtsvapnet var helt sysselsatt ute på Atlanten, kunde den allt starkare svenska flottan betrakta det tyska hotet till havs som gripbart. Dock, i skuggan av flygets betydelse i världskriget, stod vi oss fortfarande slätt.
General Axel Rappe 

Med Operation Barbarossa den 22 juni 1941, Tysklands invasion av Sovjetunionen, ändrades förhållandena åter igen. De två stora supermakterna i vår direkta närhet var nu fiender och fokus dem emellan vändes ifrån vår intressesfär. Det innebar för det svenska försvaret ett behövligt andrum att bygga vidare. Flygvapnet blev första prioritet, på bekostnad av de två övriga vapenslagen, en ordning som skulle infinna sig långt in under det kalla kriget. SAAB började bygga jaktflyg och taktiska bombare. Antalet flygflottiljer ökades starkt. Det svenska kustartilleriet fick uppföra flera nya befästningar utmed den svenska kusten. Artilleri till dessa hämtades bl.a. från de order som annars skulle ha gått på export.

Studerar man svenskt försvar under andra världskriget, politiskt och militärt, framgår det med all tydlighet att året 1943 utgör en mäktig vågbrytare. Detta år kunde Sveriges överbefälhavare, general Olof Thörnell, meddela statsminister Per Albin Hansson att Sveriges beredskap var så gott som god. Detta skedde inte enbart i skuggan av att krigslyckan vänt för tyskarna – Sovjetunionen var ingalunda en mindre fara för det, inte med hotbilden mot Finland intakt – utan det var även en militär bedömning av den egna förmågan. Läget var givetvis inte idealiskt, men regeringen kunde räkna med försvaret om katastrofen blev ett faktum. 1943 är också signifikativt i det att Sverige nu inlett hemliga förhandlingar med USA att köpa 200 stridsflygplan av dem – i utbyte mot politiska och strategiska åtaganden från svensk sida. En ny trend tog härmed form.

Enligt 1943 års militärplanering fanns det t.o.m. en offensiv betraktelse av den s.k. Osloriktningen. Det har inte varit allt för känt till våra dagar att den svenska armén hade ett nära samarbete med den norska motståndsrörelsen. Svenska spaningsenheter var ofta över på norskt territorium och kontrollerade tyskarnas förehavanden. När nu Tyskland började rämna, hade man inlett planer på en svensk, militär intervention i Norge, i den händelse att tyskarnas ockupation utvecklades i en självförstörande riktning, ett scenario som inte var helt omöjligt. För detta ändamål hade 1: a armékåren, nu förstärkt med ytterligare en fördelning, erhållit mera fordon, och även pansar fanns nu tillgängligt i uppställningen. Året därpå, 1944, när general Thörnell avgick som ÖB, var det Axel Rappe som stod på tur att inta försvarshögkvarteret i Stockholm. Men regeringen önskade ha honom kvar som kårchef och det blev till sist kung Gustav V som på egen begäran bad generalen att vika sin självskrivna plats som ÖB åt general Helge Jung istället. Sverige behövde Rappe i fortsatt stridsposition.

SAAB B17

I Osloriktningen fanns givetvis även den numera rätt frekvent debatterade frågan om de tyska militära intentionerna mot Sverige. Centralt i detta ämne står den tyska 25: pansardivisionen, tyskarnas enda pansarenhet i Norge. Givetvis fanns där tyska planer på en invasion av Sverige, det hörde s.a.s. till sakens natur. Militärer planerar för alla uppkomliga scenarior. Det rörde sig om krigsspel initierade inom ramen för operationerna Silver- och Polarfuchs (silver- och polarräv), de tyska och finska operationerna mot Nordkalotten och Murmansk, sommaren och våren 1941 – om dessa helt skulle kantra, om Finland skulle rämna etc. Vid ockupationen av Norge, våren och försommaren 1940, var detta inte aktuellt, men en fältstudie utfördes av Oberkommando das Heeres, OKH, över Sveriges möjlighet att försvara sig. Man utgick ifrån ett avancemang från det norska låglandet öster om Oslo, i riktningen Mälardalen, samt mindre anfall i norr, mot Östersund och Sundsvall, samt mot Kiruna och LKAB. Resultatet var gott, Sverige ansågs inte ha styrka nog att motsätta sig ett sådant anfall – en i sig riktig iakttagelse vid den tiden.

Märk väl att detta antagande togs i nästan helt avsaknad av existerande pansar i Norge. Det som fanns var något kallat Panzer-Abteilung zur besonderer Vervendung 40, en mindre bataljon av lättare vagnar. Den 25: e pansardivisionen, en av de sista, underbestyckade formeringarna i Panzerwaffe, sattes upp i Eberswalde, Brandenburg, i februari 1942 – alltså väl efter Weserübung, Silver- och Polarfuchs. Det sändes visserligen till Norge i syfte att förstärka ett tänkt anfall mot Sverige, och man antog att det räckte med 100 vagnar, mot normalt 150 i en division. Men den klarsynte inser att planerna 1942, som stod som strategisk grund för 25: e pansardivisionens placering, inte hade ändrats på två år. Mer än så var inte OKH berett att göra. 1942 hade de svenska grupperingarna i vägen för denna division, d.v.s. general Rappes armékår, förstärkts betydligt. Samtidigt hade Luftwaffe i Norge åderlåtits, med början redan efter katastrofen vid slaget om Storbritannien.

Att rulla in i de kuperade Värmlandsskogarna, på krokiga grusvägar, utan fullvärdigt luftunderstöd, med Rappes kår i tre mils djup, det var ingen realistisk plan. Förutom 25: e pansardivisionen kunde tyskarna matcha med en armékår för egen del, 50-70 000 man, när man hade behövt åtminstone fyra gånger Rappes numerär, således 400 000 man. De flesta trupper i Norge, 250 000 man, var reservister, d.v.s. kustartilleri till Atlantvallen och ockupationsarmé. Svenska armén hade samtidigt försåtminerat varje bro och nästan varje vägböj. Skogen var perforerad av skyttevärn som översåg i princip vareviga öppning i vegetationen. Man hade lärt sig av finnarna att med eldöverfall i kön splittra de motoriserade enheterna i s.k. mottis – finskt uttryck för att måtta timmer i skogen – sedan nedkämpa dem. Tyskarnas okaraktäristiska brist på fantasi i planeringsstadiet tydde starkt på den egna insikten i krigsspelets faktiska tillkortakommande. I september 1943 flyttades således 25: e pansardivisionen till Frankrike, där den behövdes bättre. Det s.k. pansaranfallet mot Sverige var och är ett hjärnspöke för fåtöljstrateger att gotta sig med.

För visst hade Sverige försvarat sig. Det finns all anledning att kritisera den svenska regeringens fokus från en tid till en annan, men den svenska försvarsviljan var god. Svenska folket var närmast hatiskt inställda både mot bolsjeviker och nazister, deras behandling av Finland, Norge och Danmark satt djupt i folksjälen. De svenska soldaterna var motiverade och allt tal om nazistiska officerare ändrade inte förhållandet, att om tysken kommit över gränsen hade vi bekämpat honom med alla till buds stående medel. Från 1943 var Nazityskland väl medvetna om Sveriges nya, militära kapacitet, så pass att Hitler, i sitt sista vanvett, oroade sig i den händelse Sverige skulle gå med i kriget i sista stund.

Fotnoter:

Sverige var neutralt under andra världskriget. 1939-1942 var vi neutrala på tyskarnas sida, 1943-1945 var vi neutrala på de allierades sida.

Det var inte transiteringstrafiken med tyskar genom Sverige som var den stora, svarta plumpen på Sveriges anseende. Transiteringstrafiken sköttes förhållandevis väl utifrån Genevekonventionens regler, precis som liknande händelser sköttes av Schweiz, Spanien eller Portugal. Tyskarna fick föra trupp genom Sverige under förutsättning att de inte ingick i pågående stridstaktiska förhållanden. Svenska regeringen sa också nej vid olika tillfällen, vilket tyskarna respekterade. Huvuddelen av den omfattande trafiken bestod av Rödakorståg, som var en ren humanitär åtgärd. Transiteringstrafiken har historiskt fått symbolisera Sveriges undfallenhet, eftersom den var så påtaglig och väldokumenterad. Men det fanns annat som stör så mycket mera.

Det var de svenska politikerna som över huvudet på mannen på gatan bestämde att staten skulle göra kommersiella affärer med nazisterna, att man var villiga att sälja ut delar av sitt eget företagsägande till Hitler, i hemlighet. Det var med den taktlöshet det svenska utrikesdepartementet skötte sina förehavanden. När regeringen Hansson inför Norges slutliga katastrof sa sig villiga att ockupera en korridor till Narvik, så att inga främmande ockupationer var nödvändiga och statliga LKAB kunde fortsätta sälja malm till tyskarna.

Det var det ohyggliga initiativet sensommaren 1940, direkt efter Dunkerque, men före Slaget om Storbritannien, när britterna förlorat tusentals man i stupade och den nazistiska hunden stod på andra sidan kanalen och gläfsade. Man stod på randen till förintelse. Då kom svenska UD, efter tillstånd från Hitler, med en fredsinvit mellan Berlin och London. De svenska diplomaterna, förvissade om sin egen förträfflighet, möttes med absolut avsky från britterna och skickas hem i ogjort ärende. Storbritannien förlät oss aldrig för den skymfen, att som en av få kvarvarande fria demokratier i Europa så sälja ut den sista riddaren i striden, var för dem rent otroligt. Tillsammans med USA visade man misstänksamhet gentemot Sverige under resten av kriget – vilket fick svenska UD att klaga över hur mycket enklare det var att tala med nazisterna.

Vi förtjänade detta och Per Albin Hansson och hans regering hade fortfarande mycket kvar att lära om vad kamp för frihet faktiskt betydde, då under andra världskriget. Svenska folket hade förstått, om de bara hade känt till det.

5 kommentarer:

  1. Mycket intressant och bra skrivet!

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Jag gör ett arbete om Värmland under andra världskriget och undrar vart du fått informationen om den I. Armekåren och General Rappe kring Karlstadområdet.

    SvaraRadera
  3. Hej!

    Jag gör ett arbete om Värmland under andra världskriget och undrar vart du fått informationen om den I. Armekåren och General Rappe kring Karlstadområdet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Det är sparsmakat med tillgängligt material om svensk militär under andra världskriget. Uppgifterna är hämtade utifrån flera källor, en bit här, en bit där. Tyvärr har jag inte kvar den litteratur jag använt - har flyttat utomlands - och kommer inte ihåg några titlar. Om Rappe kan man även finna i Finland, där han var aktiv under inbördeskriget. Sök på allt rörande militär och andra världskriget, Värmland, I armékåren och Rappe är centrala i dessa sammanhang. Hör med militärhögskolan i Stockholm och deras militärhistoriska program (öppen även för civilister) - det gjorde aldrig jag. Är ingen akademiker. Lycka till.

      Radera