söndag 26 maj 2013

Miracle

Inledningen av andra världskriget kom som en kalldusch för USA, en nation som var föga intresserad av att delta och därför illa förberedd. Men i det ögonblick amerikanerna stod inför konstaterat faktum, agerade man snabbt och beslutsamt. Den omedelbara utvecklingen direkt efter inträdet i kriget var inte långt ifrån ett underverk, tillräckligt så att det slog deras motståndare med total överraskning. Det tog i runda tal endast ett halvår för amerikanerna att komma ikapp sig själva, från katastrofen i Pearl Harbor den 7 december 1941, till framgången med slaget om Midway under de första dagarna i juni året därpå. Utvecklingen under denna period låg helt och hållet i den amerikanska militära underrättelsetjänstens signalspaning, deras förmåga att uppsnappa, dechiffrera och tolka japanernas informationsflöde.

Battle of Midway

Den amerikanska signalspaningen sköttes av armén respektive flottan i separata, mycket konkurrensmedvetna avdelningar. Båda var små och illa finansierade av potenta hierarkier, som misstrodde dem som höll sig med hemligheter bakom lås och bom. Trots detta hade man lyckats dechiffrera japanernas kodsystem, kallat Purple, redan i mitten av 1930-talet. Man hade bl.a. lyckats med ett antal hemliga inbrott i det japanska konsulatet i New York, åtgärder som japanerna aldrig kände till. Denna nya förmåga, att läsa den potentielle fiendens meddelanden, d.v.s. amerikanernas motsvarighet till britternas Ultra, gick under namnet Magic. Allt eftersom japanernas aggressioner i Asien blev allt mer uppenbara, beslutade sig den amerikanska militära underrättelsetjänsten 1940 att dela upp Magic emellan sig. Flottan skulle tolka all militär trafik kring Stilla havet, medan armén koncentrerade sig på det diplomatiska informationsflödet.

Den amerikanska arméns signalspaning på i huvudsak civil verksamhet skulle i sin tur innebära embryot till AFSA, Armed Forces Security Agency, föregångaren till dagens betydligt mer kända NSA, National Security Agency.

Flottans motsvarighet opererade inom ramen för OPNAV, Office of Chief Of Naval Operations, i Washington DC, och bar det kryptiska namnet OP-20-G, 20th Division, Office of Naval Communications, G Section/Communications Security. Man opererade utifrån tre stationer I den amerikanska hemisfären: NEGAT I Washington DC, HYPO i Pear Harbor, Hawaii, samt CAST på ön Corregidor i Manilabukten på Filippinerna. Trots denna vitt spännande organisation bestod OP-20-G av inte fler än ett trettiotal officerare, underofficerare och meniga. Det var inte minst denna faktor som spelade roll i organisationens oförmåga att förutse attacken på Pearl Harbor. Det var den kompakta volymen information som man tvingades lämna odechiffrerat som skapade osäkerhet. Senare forskning har dock visat att även med allt uttytt hade det varit svårt för OP-20-G att dra riktiga slutsatser. Istället pekar man på den inledande förvirringen i japanernas benämningar av potentiella mål, den stora förekomsten av dessa mål, samt det faktum att japanerna var försiktiga med kommunikation inför sina militära operationer. Amiral Chuichi Nagumos flotteskader på väg mot Pearl Harbor hade sålunda stävat under total radiotystnad.

Amerikanarnas version av japanernas Purplemaskin

Den första japanska koden som amerikanerna knäckte 1933 kallades Blue. Tack vare denna framgång kunde man senare även tyda den för kriget aktuella JN-25, Japanese Navy 25. Vad det handlade om, precis som i fallet med tyskarnas Enigma, var en automatisk kryptering och dekryptering mellan två maskiner. Detta var Purple, en kryptomaskin som japanerna kallade Typ 97. Dess funktion var snarlik Enigma, men mindre mekanisk. Istället för hjul använde sig japanerna av strömbrytare. Japanerna, vars skriftspråk är uppbyggd på stavelser istället för bokstäver, använder det västerländska bokstavsalfabetet vid kryptering. Precis som med Enigma sorterade Purpleapparaten vokaler och konsonanter separat, ett system som innebar en säkerhetsrisk. Och, mycket riktigt, kom denna omständighet att innebära de nödvändiga ingångarna för de amerikanska kryptoanalytikerna, liksom först de polska, sedan de brittiska kollegorna rörande Enigma, samt även vårt eget kryptogeni Arne Beurling och den tyska G-skrivaren.

Amerikanerna använde sig inte av kryptomaskiner, utan istället klassiska kodnycklar, en betydligt mer omständlig procedur, men i det här avseendet mycket säkrare. Man skiljde dessutom på hemlig och ordinär kommunikation, vilket innebar att japanerna kunde lyssna till mycket klartext på de amerikanska linjerna. Detta innebar, å andra sidan, att japanerna inte kunde värja sig från falska meddelanden, en faktor som kom att ha stor betydelse för de helt avgörande striderna vårvintern och försommaren 1942.

Situationen efter Pearl Harbor var prekär för den amerikanska flottan i Stilla havet. Japanerna hade ett starkt strategiskt överläge och kunde manövrera ut de allierade positionerna på Filippinerna, Sydostasien, Indonesien och Nya Guinea. Hamnstäder i norra Australien bombades av japanskt flyg och fruktan för en invasion av det amerikanska fastlandet var alldeles påtagligt. Även om japanerna missat stora delar av Pearl Harbors militära potential, såsom hangarfartygen, oljedepåerna och den omfattande varvskapaciteten, så var attacken ett svårt slag för moralen. Som om det inte var nog, beslutade Washington DC att sända ett par hangarfartyg till Medelhavet för att bistå de hårt trängda britterna där. Det framstod som helt vanvettigt för amiralen Chester W Nimitz, chefen för Stillahavsflottan.

Japanerna, å sin sida, hade två strategiska skolor. Den Södra tillhörde armén, medan den Centrala Stillahavsskolan dominerades av flottan. Det låg helt i den japanska flottans intresse att fortsätta slå mot den amerikanska Stillahavsflottan, särskilt då hangarfartygen fortfarande var intakta. Den centralistiska skolans nestor, amiral Isoroku Yamamoto, varnade för amerikanarnas nationella anda och industriella potential – han hade både studerat och tjänstgjort i USA. Armén propagerade istället för att lamslå de allierades förmåga genom ytterligare anfall mot Australien och det brittiska Indien. Så långt hade Armén fått rätt, inte minst utifrån den nödvändiga anskaffningen av råvaror. Sammantaget kände sig japanerna säkra, de hade kontroll på läget.

OP-20-G: s högkvarter i Washington DC, en f.d. flickskola

Därför kom det amerikanska bombanfallet på Tokyo, den s.k. Doolittleräden den 18 april 1942, som en total överraskning. Sexton medeltunga bombare av modell B-25B Mitchell lyfte från hangarfartyget USS Hornet och släppte ett mindre antal bomber över Japans huvudstad. Skadeverkningarna var små, men den mentala effekten blev desto starkare. Det hela var en enorm skymf för Japanerna, det dekadenta USA hade lyckats sända tappra flygare till en nästan säker död för att slå ett slag mot Japans hjärta. Det var djärvt och mycket uppkäftigt. Beslut fattades att vippa över förtroendet på flottans Centralstrategi och planer på ett krossande av den kvarvarande amerikanska flottan började ritas upp. Dock krävde den Södra planeringen ett avslut för operationerna kring Nya Guinea. Hela ön, med vidhängande arkipelager skulle tas, vilket de facto skulle innebära att Australien inneslöts av de japanska stridskrafterna.

OP-20-G var dem på spåret. Man hade tvingats flytta CAST från Filippinerna till Melbourne i Australien. Härifrån såg man vad som skulle hända. Tre olika flottstyrkor rörde sig i en kringgående rörelse nordost om Australien, en landstigningsstyrka mot Port Moresby, Nya Guinea, ytterligare en mot ön Tulagi på Salomonöarna, samt en hangarfartygsskärm som täckning västerut. Amiral Nimitz vågade sända två av sina fem tillgängliga hangarfartyg, Lexington och Yorktown. Nimitz hade helst samlat sina styrkor för det avgörande sjöslag han förväntade sig skulle ske i centrala Stilla havet. Han var medveten om att japanerna sökte ett förintelseslag av hans styrkor, men liksom för dem, hindrades han av förloppens utveckling. Det var absolut nödvändigt för amerikanerna att stoppa japanernas avancemang runt Australien.

Sjöslaget som följde kallas för Slaget om Korallhavet och var en svåröverskådlig strid mellan maritima flygstyrkor, som sammantaget gav en vinkling av vad som komma skulle. Amerikanerna lyckades med sin operation, de satte stopp för japanernas expansion, åtminstone för tillfället, men det hade kostat dem nästan allting. USS Lexington hade sänkts och Yorktown skadades svårt och måste bogseras med svår slagsida hem till San Francisco. Japanerna såg striden som en seger, man hade decimerat amerikanernas slagstyrka betydligt. Med endast tre funktionsdugliga hangarfartyg, Enterprise, Hornet och Saratoga, vägrade amiral Nimitz att acceptera den diagnos som örlogsvarvet i San Francisco gav honom – fyra månader och USS Yorktown var stridsklar. Han gav dem tre dygn. Efter enbart två dygn och 1 400 varvsarbetares enastående slit, den 29 maj 1942 lämnade Yorktown sin torrdocka. Dagen efter tog hon emot sina nya flygplan och på eftermiddagen stävade hon ut under Golden Gatebron. Ombord hade hon fortfarande 200 varvsarbetare, mestadels elektriker, frivilliga som under den kommande striden skulle tjänstgöra som brandmän och sjukvårdare.

Amiral Chester W Nimitz

Men var skulle striden stå? OP-20-G var helt på det klara med att japanerna förberedde ett stort anfall på ett av de två kvarvarande yttre territorier som USA fortfarande förfogade över, antingen den lilla atollen Midway, 200 mil nordväst om Hawaii, som var det andra målet. Man hade inledningsvis identifierat hur de olika målen titulerades med det japanska Purple, men nyligen hade fienden kastat om benämningarna och börjat skilja på sjö- och landmål. Medan japanerna samlade en stor anfallsstyrka mot USA: s kvarvarande styrkecentrum i Stilla havet, ökade pressen på OP-20-G. Ett stort bråk drogs igång i kryptoanalytikernas korridorer, ett bråk som kanske var nödvändigt för att rensa luften. Resultatet blev att HYPO i Pearl Harbor sände ett meddelande genom den bottenkabel som gick mellan dem och basen på Midway. Japanerna kände inte till den kommunikationsvägen. Meddelandet instruerade signalisterna på Midway att skicka ett normalt, okrypterat servicemeddelande över radiolänk tillbaka till Pearl, som falskeligen berättade att man hade problem med färskvattencisternerna på ön. Japanerna hörde detta och strax kunde CAST snappa upp ett krypterat meddelande från japanska flottans underrättelsetjänst i Tokyo, KIMIHI, som verifierade att AF meddelat Pearl om problem med vattentillförseln. AF var japanernas huvudmål, det visste amerikanerna, och nu visste de att AF var Midway.


Slaget om Midway, 4-7 juni 1942, var en av andra världskrigets allra viktigaste vändpunkter. Genom den amerikanska militära underrättelsetjänstens hårda arbete hade US Navy skaffat sig ett strategiskt övertag. Man hade ett överraskningsmoment och man hade modet att satsa allt på detta kort. Man slog till ur underläge och vann en avgörande seger. Det var i mycket en teknisk seger. Förutom kryptoanalys och storartade underhållsresurser, så använde sig amerikanerna vid Midway av sitt övertag i radarteknik för att ge deras tre hangarfartyg en triumf över japanerna. US Navy sänkte samtliga fyra japanska hangarfartyg, nästan hälften av den kejserliga flottans hela kapacitet, mot ett förlorat, USS Yorktown. Från december 1941 till juni 1942 hade amerikanerna gått från nederlag till seger. Även om den japanska flottan fortfarande utgjorde ett hot under resten av kriget, så stoppades man tvärt vid Midway. Från och med nu skulle USA dominera kriget i Stilla havet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar