fredag 17 maj 2013

Militär evolution



Våren 2013 inträffade något signifikativt i amerikanska försvarssammanhang. Pentagon tackade nej till ett tillskott av 90 stycken tunga M1 Abrams tanks, finansierade och klarerade av kongressen. Motiveringen var enkel: Vi behöver dem inte. Något hade hänt och politikerna förstod inte vad det kunde vara. Svaret är militär evolution i en modern, erfaren armé, som har förmåga att tänka i realtid.

Under tvåtusen år begränsades fältslagen av vad som var möjligt för en härledare att överblicka från en viss position. Om något skymde sikten, som ytterligare en kulle, eller ett utstickande skogsparti, då innebar det ett problem, med stor risk för fatala beslut som följd. Problemet var då, som nu, information i realtid. För en härledare är kunskapen om händelseförlopp i detta ögonblick helt avgörande. På den tiden kunde detta endast fullföljas genom en direkt ögonkontakt med det aktuella förloppet. Ändå skedde många taktiska beslut genom användande av kurirer med antingen muntliga, eller skrivna meddelanden. Riskerna var överhängande och misstagen många.

Felmarginalerna var så stora att man helt sonika undvek fältslag så långt det var möjligt. Hellre en halvdan förhandlingsseger än att våga en strid med högst osäker utgång. Det var ju dessutom ofta en fråga om ekonomisk kompensation för härledarna själva.

Den taktiska modellen var också densamma från antiken till 1800-talet. Det kallas linjär taktik, den klassiska uppställningen på ett öppet fält, med en tung mitt och två flanker, med en reserv till hands, samt rörligt kavalleri redo att sättas in vid lämpligt tillfälle. Den grundläggande taktiken gick ut på att engagera fienden hårt i mitten, samtidigt som man försökte överflygla flankerna. Eftersom båda sidor utgick från samma taktik blev striderna mest en fråga om kraftsamling och uthållighet.

Eldvapnens intåg på slagfältet under medeltiden innebar ingen större förändring av de taktiska förhållandena, utom i fallet belägringar och fortifikation. Befästningar ändrade utseende, från slott och ringmurar, till regelrätta fästningar med jordvallsförstärkta murar. Men på fälten utgjorde inte de tidigare musköterna någon uppdatering från båge och armborst. Med en effektiv skottvidd på kanske 50 meter och långsamma att ladda, var de ofta ett steg tillbaka i utvecklingen. Kanoner ökade visserligen dödligheten på slagfälten, med sina studsande projektiler av sten, eller metall (bowling), och rasande kartescher (hagelskott) med glasskärvor, metallskrot och spik. Samtidigt innebar all svartkrut att sikten begränsades kraftigt. Härledarna såg aldrig sina trupper så illa som nu.



De gånger dåtidens arméer kunde briljera och uppgjorda planer fullföljas, då samtliga faktorer klickade som kuggar i ett maskineri, då ledarskapet fungerade från ledaren ner genom hierarkin, då intentioner och disciplin fortplantades ända ner till enskilda soldater, det var de få tillfällen som dokumenterats i historien. Det var då den ena sidan härskade över situationen, dominerade på fältet och vann striden. Det farligaste ögonblicket i dåtidens fältslag inträffade när trycket från andra sidan ledde till tveksamhet, rädsla och panik i de egna leden. När linjerna bröt samman och defensiv strid övergick till ren flykt – marginalen däremellan var flortunn – då kunde förlusten bli till total förintelse. Det var detta ögonblick alla önskade sin motståndare, och alla fruktade för egen del.

Under 1600-talet skedde en viss förändring på, inte minst på de vanligt förekommande svenska slagfälten. Artilleriet blev lättare och rörligare, man kunde nu snabbare gruppera pjäserna på avgörande punkter och aktivt bidra till en positiv utveckling på slagfältet. Kavalleriet minskade sin förbandsstorlek och började operera med blanka vapen, dragna värjor – senare sablar – istället för klumpiga pistoler. Man blev till projektiler i sig, skränande i full fart mot fiendens svagare positioner.

Musköternas otillräcklighet under flera hundra år förklarar det till synes vanvettiga i att marschera på linje rakt mot fiendens eldgivning. Det var ett komplicerat spel där försvararna sökte maximal effekt med sin enda salva på upp till 50-70 meter. Om krutet var dåligt kunde den anfallande sidan undkomma i stort sett oskadda och det fanns inte tid att ladda om igen. Vid en lyckad salva föll den första linjen – även kallad första träffen – och ett påföljande, hårt utfall med bajonett kunde tippa över initiativet till försvararnas fördel. Annars var risken stor att den anfallande sidan istället lade an för en egen salva, med panik och flykt hos försvaret som följd. Det gick således att överleva ett frontalangrepp mot skjutande linjer på den tiden. Fenomenet förklarar vidare förekomsten av s.k. Killing Zones för kavalleri mellan uppställda fyrkanter med infanteri. Så länge avstånden mellan fyrkanterna översteg 50-70 meter var risken liten för vådaskjutning av egen trupp.



De första avgörande förändringarna av de taktiska förhållandena på slagfälten kom med den franska revolutionen. Frankrike blev en republik och i princip samtliga omgivande monarkier utvecklade massivt fiendskap emot dem. Som följd av detta, samt den allmänna politiska riktningen i landet, så skapades världens första, egentliga värnplikt. La Grande Armé blev en stående mastodont på 600 000 man, den största i Europa. Samtidigt avskaffades den gamla officerskåren och en ny, huvudsakligen byggd på befordrade underofficerare, växte fram. Det var så Napoleon Bonaparte kom till makten. Den stora armén måste kunna operera på flera ställen samtidigt och även ha förmågan att splittra sig i underliggande kårer. För detta syfte skapades militärhistoriens första generalstaber. Med ens förbättrades informationsflödet till och från härledarna, det gick nu att fjärrstyra avskilda enheter flera kilometer bort. Det gamla linjära tänkandet bröts upp. Napoleons inledande stora framgångar byggde på hans bemästrande av denna nya taktik. Med Napoleonkriget i början på 1800-talet växte slagfälten dramatiskt i storlek, kampanjerna blev allt fler och ständigt mer komplexa.

Vapenteknologiskt skedde en viktig, men inledningsvis blygsam, utveckling under 1700-talets slut. Gevärstillverkare i det gryende USA började borra upp piporna på sina alster. Räfflingen som då bildades i pipan fick kulan att rotera, vilket innebar att projektilen färdades betydligt längre än från en flatborrad pipa. Under det amerikanska frihetskriget kunde skarpskyttar med dessa vapen träffa brittiska rödrockar på upp till 300 meter, vilket spred skräck bland trupperna. Den nya amerikanska regeringen hade dock inte råd att utrusta sin armé med dessa supergevär, masstillverkningen uteblev och tekniken fick ingen avgörande inverkan på kriget i sig. USA vann sin frihet på slagfälten, inte i skogarna, i linjära formationer, marscherande framåt.

Det kom att dröja ytterligare ett halvt sekel innan de tekniska innovationerna blev nämnbara på slagfälten. När artilleriet under det amerikanska inbördeskrigets inledning svängde upp sina pjäser för att beskjuta framryckande infanteri på upp till 150 meter – som man alltid gjort – så blev besättningarna nermejade av samma infanteri som lade an på 200 meters avstånd. De nya gevären kunde laddas om tre gånger per minut, mot kanske en, eller högst två gånger tidigare. Förlustsiffrorna ökade alarmerande. Samtidigt flyttades artilleriet bakåt och man började använda spränggranater på 5-600 meters avstånd. Infanteriet kunde nu knappt ställas upp ohotat, utan man fick förlänga uppmarscherna till uppåt en kilometer, vilket innebar exponering för fientlig eld under oacceptabelt långa perioder. Kavalleriets roll förändrades helt. Under det amerikanska inbördeskriget förekom nästan inget traditionellt kavallerianfall, utan man stred som regel avsuttna.



Utvecklingen innebar även att s.k. bakladdade vapen introducerades. Nya karbiner togs fram där man laddade vapnet framför hanen, eller slutstycket, istället för genom mynningen. Detta innebar att soldaterna kunde stanna i liggande, eller kurande position utan att krångla med laddningen. För artilleriet innebar det en revolution, eftersom eleveringen kunde bibehållas vid omladdning och skotthastighet samt träffsäkerhet på längre avstånd därmed ökas. Det amerikanska inbördeskriget kallas det första moderna kriget. Den kanske främsta uppfinningen gjordes i slutskedet, när sydstaterna var som mest pressade av en allt större fiende. Man kunde inte längre hindra att bli utflankerade på slagfälten, så i ett försök att kompensera svagheten började man gräva ner sig för att skydda de tunt grupperade trupperna. Skyttegraven var uppfunnen.


Det moderna kriget var oåterkalleligt, den militära teknologin hann ifatt och passerade den taktiska förmågan att anpassa sig. Soldaterna stupade i drivor flera hundra meter från fiendens linjer, uppmarschområden hotades av artillerield från andra sidan skogen. Nödvändigheten att förflytta sig snabbt över allt större områden ökade och järnvägen mobiliserades. Telegrafen och senare fälttelefonen skapade nya möjligheter att manövrera över allt större områden. Att kringgå en fiende blev nu en fråga om landsomfattande förflyttningar. I Europa, med de nya statsbildningarna, inrättades nu gigantiska värnpliktsarméer på miljontals man, som en lösning på både de nya fältslagens storlek, men också som ersättning för de höga förlusterna. Två års värnplikt var vanligt, ett par månaders grundutbildning, därefter reguljär tjänstgöring i den stående krigsmakten. Efter värnplikt följde 20-30 år med reservisttjänst.  Tyskland och Frankrike kunde mästra vardera 5 miljoner man, Ryssland mer än det dubbla. Begreppet kanonmat etablerades följdaktige.

Det kallades den militära sjukan, den som kulminerade med det första världskriget. Utvecklingen hade gått fort på enbart hundra år. De generaler som styrde det stora världskriget hade inlett sina karriärer under befäl av officerare som tjänstgjort under Krimkriget. Det var inte en särskilt god förutsättning för innovativa initiativ i det militära. Kulsprutans inträde raserade infanteriets möjligheter att rusa på fienden i språngmarsch. Militären kunde inte tänka runt detta och såg ingen annan möjlighet än att gräva ner sig. Kriget frös inne mellan de vattenfyllda löpgravarna och markytans slaktplats. Att första världskrigets östfront fortfarande var rörligt berodde på de radikalt skilda förhållandena. Tyskland, modernt och välutrustat, stred mot ett numerärt betydligt starkare, men efterblivet Ryssland, som inte hade problem med att ödsla med sitt väl tilltagna fotfolk. Löpgravarna på östfronten var tillfälliga och grunda, men förlustsiffrorna var också groteska, för ryssarna. Det är sällan det påpekas i historien, men västfrontens smutsiga skyttegravar räddade liv.



Bot mot den militära sjukan har oftast tillskrivits pansarets tillkomst, eller flygstridskrafternas utveckling. Men dessa uppfinningar är snarare symtom på lösningens verkliga orsak – kommunikation. Fälttelefoner, brevduvor och ordonanser var långt ifrån tillräckliga medel under fösta världskriget. De kunde inte bistå artilleriet med eldledning i kombination med infanteriets framryckning, varken leda stridsvagnar eller flygstyrkor. Med uppkomsten av trådlös kommunikation under mellankrigstiden blev stridledningen både vågrät och vertikal. Begreppet blixtkrig var helt avhängigt av radiokommunikation.

Andra världskrigets introduktion av radion innebar att krigsförbanden splittrades upp och blev mer flexibla. Därigenom blev samverkan mellan olika vapenslag enklare och striden flöt ut över betydligt större områden. Kulsprutan lämnade sina tunga kompanier och placerades istället hos varje enskild infanterigrupp, artilleriet kunde beskjuta mål på kilometervis avstånd med stor träffsäkerhet, pansar kunde dirigeras många mil bort. Flygets roll blev nu även strategiskt, med anfall mot nationers rustningsindustrier och infrastruktur. Kriget blev totalt och de civila förlusterna överträffade snabbt de militära. Arméers storlekar bestämdes dock fortfarande av erövringskrigens krav, det rörde sig inte längre om enbart stater, utan hela kontinenter. I detta perspektiv blev atombomben en närmast naturlig följd.

Samtidigt med de stora skeendena i den militära utvecklingen efter andra världskriget, ledde de förbättrade kommunikationerna till en förstärkning av de taktiska förutsättningarna även på mikronivå. Med automatkarbinens och granatgevärets tillkomst ökades infanteriets eldkraft betydligt. Det som tidigare krävt ett kompanis engagemang kunde nu skötas av först en pluton, senare en grupp. Gerillakrigföring, eller s.k. asymmetrisk krigföring, blev därmed mycket effektiv och efterkrigstiden har sett en formlig revolution i mindre, lågintensiva konflikter världen över. Det kom att ta tid för de moderna arméerna att anpassa sig till den nya verkligheten och bekämpningen av gerilla lämnades som regel över till underrättelsetjänsternas irreguljära verksamheter. Terrorism har samtidigt tvingat polisiära resurser att anta allt mer militär kapacitet.

En modern infanterisoldat av idag är utrustad med ett individuellt kommunikationssystem baserat på GPS-teknik. Han, eller hon, vet sin position i förhållande till sina kamrater, även om han inte ser dem vid varje ögonblick. Hans gruppchef, motsvarande en furir, ser var de alla befinner sig över ett område på åtminstone en kvadratkilometer. Med sin automatkarbin med granattillsats har den enskilde soldaten en formidabel arsenal av eldkraft till sitt förfogande. Han/hon har mörkerseende och skott/splitterskydd på sig. Idag är en bataljon på 500-1 000 man en gigantisk formation, fullt kapabel att med flygunderstöd inta en miljonstad. Utbildning av soldater och underbefäl ställer allt högre krav, varje individuell soldat är idag sin egen taktiker, en sergeant är en härförare.



Begreppet kommunikation innefattar idag hela infrastrukturer av internet, militära som civila. Våra hyperkänsliga samhällen kan enkelt slås ut genom elektronisk krigföring, osynlig för blotta ögat. I ett sådant läge är det fullt möjligt att kontrollera en stat, eller en landsända med ett minimum av trupper, förstärkta med flystridskrafter eller rent av kärnstridsspetsar. Det är länge sedan kvantiteten förband avgjorde ett krigs utfall, i framtiden blir det istället kvaliteten på soldaterna och dess teknologi som kommer att fälla avgörandet.

När Pentagon tackade nej till de 90 Abramsvagnarna visade de prov på denna insikt, att den militära evolutionen ställer krav på att bryta sig loss från gamla, uttjänta tankemönster. Deras erfarenheter har därmed tjänat dem väl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar