fredag 17 maj 2013

Den stora lögnen


Robert Dalsjö, en ledande sakkunnig om kalla kriget i Sverige, har skrivit en viktig artikel i det mycket akademiska magasinet Cold War History. Artikeln, The Hidden Rationality of Sweden’s Policy of Neutrality During The Cold War, är skriven för utlänningar, det är viktigt att poängtera det. För människor utanför Sverige framstår nämligen vår neutralitet ofta som irrationell. För en svensk läsare kan dock artikeln betraktas som att krafsa på redan öppna dörrar.



Självklart ville Sverige undvika att dras in i både konventionella som nukleära krig, vem ville inte det? Samtidigt vet vi idag, betydligt mer än då, hur nära knuten vi var till västvärlden, NATO, USA. Det irrationella, sett ur ett utländskt perspektiv, var ju hur vi kunde tro något annat. Vi delade – och delar än idag – ideologi, kultur, politik, ekonomi, luften att andas med väst. Dari ligger motivet till hyckleriet kring vår neutralitet. Vi håller upp den som en svårt nagelfaren och allt mer transparant, skyddande filt, samtidigt som vi övar, tränar och utbyter kunskap med väst.

Men alla vet det nu, så ärendet har passerat irrationellt och blivit rent utav sagt – fånigt.

Det Robert Dalsjös artikel framför allt visar, är hur vårt antagande om neutralitetens hållbarhet i olika krigsscenarior alls inte håller för test. Oavsett om vi drogs in av NATO, eller attackerades direkt av Sovjetunionen, eller drabbades i andra hand, så tjänade neutraliteten inte sitt syfte. Vi hade dragits in i kriget, oavsett. Bästa chans för svensk överlevnad – hängandes i fingertopparna – var om Sovjetunionen lyckades med överraskningsanfall mot Västeuropa och att de samtidigt respekterade vår neutralitet (!). Tanken svindlar, en sådan teoretisk tankeövning gör det svårt att överväga alternativen.

Bekymrande är pressens återberättelse av Dalsjös artikel. DN får det att låta som om USA utgjorde det stora hotet, med sina planer att försöka slå ut ryssarnas kärnvapenarsenal innan de hann aktivera det. Den helyllesvenska kålsuparteorin gör sig fortfarande gällande. Trots ideologi, kultur, politik, ekonomi och luft att andas, så var USA och Sovjetunionen lika stora kålsupare, lika farliga, lika giriga efter världsherraväldet. Perspektiv och proportioner är kastade i sjön, neutralitetspolitikens ideologiska grepp är ännu stenhård kring rationaliteten i vårt kollektiva tänkande.


Det vi nu talar om är 1950-talet, d.v.s. då den moderna, svenska neutralitetspolitiken först såg sitt ljus. Detta var starten för det kalla kriget, starten för kapprustningen av kärnvapen. På den här tiden hade ännu inte arsenalerna nått sin kulmen och stridsspetsarna var bara någon, eller några gånger starkare än Hiroshima och Nagasaki. Det fanns en vision av att kunna överleva ett kärnvapenkrig och begreppet First Strike Ability låg supermakterna varmt om hjärtat. Tekniskt låg Sovjetunionen ännu före USA, deras tyska raketforskare var bättre än amerikanernas, vilket syntes inte minst på deras respektive rymdprogram. Sovjets kärnvapenarmada var baserad på interkontinentala robotar, medan USA litade till bombflyg.

USA odlade en doktrin som utgick ifrån att kunna slå ut ryssarnas möjligheter innan de kunde använda sina robotar. Därför cirkulerade US Air Force det sovjetiska luftrummet under dygnets alla timmar med kärnvapenbestyckade B-52: or, ett plan som utvecklats enkom för detta behov. Detta var då vad som krävdes för att avhålla Sovjetunionen att spekulera allt för mycket med sina stridsspetsar. Det var ett antagande som visade sig stämma med Kubakrisen 1962. Sovjetunionen skaffade sig First Strike Ability genom att placera mediumdistansrobotar på Kuba, endast på fem minuters avstånd från den amerikanska östkusten, ända till Chicago. Drygt 60 miljoner människor levde under ett direkt kärnvapenhot, från en ö vars ledare uttryckte en klar vilja att trycka på knappen.

Senare kom USA ikapp, och gick förbi, utifrån ett tekniskt perspektiv. Då hade antalet stridsspetsar ökat så till den milda grad, att man istället talade om terrorbalans. Men det fungerade, det höll Sovjetunionen, senare även Kina, på mattan. Även under terrorbalansens dagar talades det om First Strike Ability, men frågan blev allt mer teoretisk. Det som krävdes var Sovjetunionens kollaps, det omöjliga som ändå hände, snabbare och oblodigare än man kunnat ana, därför att deras medborgare helt enkelt röstade med fötterna.

Sveriges neutralitet hade således inte hjälpt oss och enligt Robert Dalsjö var det hotet om kärnvapenkriget som motiverade vårt tandlösa ställningstagande. Att det var så under det kalla kriget, det är uppenbart, men glömmer vi inte något här? Vår neutralitetspolitik startade mycket tidigare, framför allt inför det andra världskriget, och även längre tillbaka än så. Vid det kalla krigets inledning hade neutraliteten blivit en tradition, den var väl förankrad hos det svenska folket som en avvärjare av krigshot och socialdemokraterna hade gjort den till en ideologisk fråga – som sin fråga. Neutraliteten innebar ju en samling kring något gemensamt, något folkligt, något folkhemskt.


Man bör komma ihåg att socialdemokratin på 1950-talet fortfarande var pro-amerikansk. Den Erlanderska generationen, den som upplevt depressionen och andra världskriget, var tacksamma mot USA, även ideologiskt. Det hade med Roosevelt och New Deal att göra. Det fanns knappast någon tvekan om att Sverige tillhörde väst i alla kapaciteter, men neutraliteten samlade skarorna kring valurnorna och det gällde att visa att vi backade upp våra intentioner. Därför skaffade sig Sverige det tredje största försvaret i världen, per capita räknat, efter Kina och Israel. Men hyckleriet gick djupare än till vårt politiska arv, hyckleriet blev inhamrat i den svenska graniten.

Vårt extremt konventionella försvar vid tiden för det kalla kriget, ett försvar till 90 % ständigt omodernt även ur konventionella mått, övade och propagerade nästan enbart för ett konventionellt krig. De värnpliktiga kadrerna fick lära sig om kärnvapenhotets osannolikhet under fyra decennier. Samtidigt kärnvapensäkrade vi för miljarder och åter miljarder kronor den politiska och militära ledningen i landet – och endast några ytterst få militärstrategiska stödjepunkter. Ty, givetvis kände de styrande till verkligheten, den som Robert Dalsjö beskriver i sin artikel. De visste att supermakterna höll sig med väl framflyttade kärnvapenstrategier, att sannolikheten för ett atomkrig var uppenbar. Därmed visste de också att neutralitetspolitiken aldrig skulle står rycket vid skarpt läge.

Neutralitetspolitiken är en lögn, vår stora, kollektiva lögn, helt och enkelt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar